Den storm, för hvilken den gamle ministern drog sig tillbaka, uppsteg i kejsarinnan Katarina II:s allt mer sig utvecklande planer på Turkiska riket. Österrike under kejsar Josef II närmade sig allt mer till Katarina II. 38 Stora förestående förändringar i Östern syntes hota hela Europas lugn. — Förgäfves hade Frankrike genom sin bemedling sökt bibehålla den år 1774 emellan Ryssland och Turkarne slutna freden. Alla eftergifter ledde blott till stegrade fordringar. Man hade sett Polen delas. Snart taltes äfven om att skifta det turkiska väldet i Europa. Sådana våldsamma, godtyckliga omflyttningar af vigterna i det gamla europeiska systemets vågskålar utmärkte i synnerhet kabinettspolitikens sista tider, sedan furstarne sjelfva hade tagit den i sina händer och på personliga möten afgjorde länders och folkslags öden. Det var redan en revolutionär rörelse i politiken, som utgick från tronerna. Att den emot sig skulle framkalla en annan hos folken, fruktade ännu ingen. För stora ärelystnader hade detta politiska vågspel stora retelser. — Skulle man kunna hoppas, att Gustaf III under sådana utsigter skulle förmå sig att sitta stilla? Det var tydligen ministerns önskan. Det var ej konungens. Hans brinnande inbillningskraft var, för lycka eller olycka, ständigt i den oroligaste verksamhet. Man ser honom umgås med de djerfvaste förslag och resa kring Europa för att för dem få ett fäste. Att i de omhvälfningar, som tycktes förestå, vinna något för sig sjelf, kunde redan synas en loflig och förlåtlig önskan. Men blotta försöket att förvärfva en större yttre makt lönade mödan genom de fördelar, det erbjöd i afseende på den inre regeringsmakten. För de stora politiska och krigiska planerna måste allt annat vika, och funnos ännu obeqväma skrankor i regeringsform och ständer, de måste för dessa högre ändamål försvinna.
Den 8 April 1783 utfärdades det ryska manifestet, som kungjorde, att den tatariska kanens besittningar, nämligen Krim med ön Taman och Kuban, som 1774 i den sista turkiska freden hade blifvit förklarade för sjelfständiga och undandragna Turkarnes skydd, nu voro med ryska riket införlifvade. Porten rustade sig, en rysk armé samlade sig i Ukraine, en österrikisk kordon drogs vid turkiska gränsen. Kejsar Josef II, som hade planer på Moldau och Wallachiet, förklarade för franska hofvet, att han ämnade understödja kejsarinnan, sin allierade, med 120,000 man 39 hindra den ryska flottan att inlöpa i Medelhafvet.
