»Jag ser, att general Spr. (Sprengtporten) gifver någon oro, men jag tror honom mera ond än farlig. Hvad som säges om L. (Lund) och honom, tror jag icke sannolikt. Om Lund kontinuerar att skrifva som han gjort, kunde ju rikets råd, såsom af sig sjelfva, efter en formlig öfverläggning låta honom genom justitiekansleren veta, att de af skyldighet att vårda lugn och allmän ordning under min frånvaro, i fall han kontinuerade sin skrift, blefve nödsakade att i så ovanliga omständigheter sätta honom ur stånd att utöfva sin bitterhet. Jag har alltid sett, att man är räddare för hvad man ej vet kan hända, än för hvad man vet. Jag tror, att L. betänker sig, om en sådan kompliment honom på ett allvarsamt sätt, men med en viss hemlighet, göres; och. skulle det minsta komma i hans blad, hvarför man kan attackera honom med skäl, bör ej tillfället försummas. Boktryckarne böra ock komma tillsammans. 159 Jag ber er meddela detta åt grefve Wachtmeister. Jag skrifver honom ej till i dag, emedan jag ej har tid; men skall skrifva honom till med första kurir. Hvad Östergötland angår, så är det redan med en vice landshöfding försedt. 160 Jag tror dock, att grefve Wachtmeister gjorde väl att på föret göra en kort resa dit. Hans presence och omsorg äro mycket nyttiga att återställa ordning der i orten. 161 Jag skall med första svara komiterade på deras skrifvelse. Jag befinner mig väl och får bedja er helsa min hela familj.»
»Rom den 31 December 1783. Jag skrifver endast två ord för att önska er godt nytt år. Jag hoppas ni aldrig tviflar på det deltagande, jag för eder, både såsom offentlig och enskild man, hyser. Rom är ett ställe, der man har för mycket att gå, för mycket att se för att kunna mycket skrifva. Kejsaren reste till Neapel i förgår och skall i går ha kommit till Caserta. Hans ankomst har fördröjt hertiginnans af Parma återkomst. Emellertid kommer hon med det första. Jag uppdrager er att betyga för marquis de Pons 162, huru nöjd jag är med kardinalen Bernis' soins om mig. Hans konversation är en helande balsam, som godtgör all ledsnaden af Roms conversazioni. Riksrådet Sparre har i sin audiens af påfven blifvit behandlad på samma sätt som Spaniens grander och regerande riksfurstar. Kardinalerna hafva ej gjort några svårigheter med honom. Jag blir här till kejsarens återkomst och afresa till Florens. Då skall jag gå att passera karnevalen i Neapel och återkomma till fastan hit. Påfven har ej gjort någon svårighet angående det kapell, som jag då skall ha i mitt hus. 163»
»Rom den 3 Januari 1784. Jag är ännu här och skall dröja så länge, som jag förr sagt. Med kuriren, som jag expedierar, skall jag besvara er stora depesch af den 23 November och flere andra. Man väntar om måndag infantinnan af Parma. Det uppträde, som baron Sprengtporten åstadkommit, är värdigt honom. Intet i verlden kunde mer bidraga att vanrykta auktorn till libellerna i »Tryckfriheten, den välsignade» 164 än det, som passerat. Det har visat, att han är en poltron; och ingenting dekrediterar mer i alla land, och i synnerhet i vårt, än en sådan reputation. 165 Det tyckes mig, att man borde profitera af denna omständighet för att skrämma honom till den grad, att han uppgifver tidningen. 166 När man en gång har funnit en mans svaga sida, så lyckas man lätt att med honom göra hvad man vill. Jag tänker på ett medel att göra slut på alla dessa blad (som i sig sjelfva blott äro libeller), utan att röra vid tryckfrihetens grund; men mina idéer derom äro ännu ej nog städade att kunna meddelas i detalj. Ni säger mig ingenting om er gikt. Jag hoppas den alldeles gått bort. Det fägnar mig att förnimma den distinktion, som konungen i Frankrike visat eder genom en extraordinär present 167, utom den vanliga, som ambassadörer pläga erhålla. Ni hade skäl att vänta denna utmärkelse; men den är så mycket mer smickrande, som franska hofvet redan länge upphört att vara magnifikt. Jag samtycker med mycket nöje att ni emottager den.»
»Rom den 10 Januari 1784. Ni bör ej förundra er, om ni ej får långa depescher. Vi äro midt uppe i nöjen och fester. Sistlidne tisdag gaf prins Doria en liten conversazione af ett utvaldt sällskap, bestående af omkring 800 personer, i ett superbt galleri, som ändå ej var uppfyldt. Torsdag stor soupé hos portugisiske ministern. I går en stor conversazione hos kardinalen Bernis, i morgon hos kardinalen Pallavicini, måndag hos senatorn af Rom. Nästa tisdag kapplöpning af hästar samt bal masqué, opera och soupé hos venetianske ambassadören. Onsdagen derpå hos påfvens nevö. Således ser ni, att man kan ej ha stunder att skrifva. Jag fruktar nog, att Monvel 168 blifvit stött deröfver, att jag ingen gång svarat på hans i vers satta ansökning. Saken är, att jag glömt bort den. Jag ber er nu säga honom, att jag tillåter honom gifva en representation på stora teatern, i faveur af hans poetiska epistel. Ni må säga detsamma till grefve Karl Fersen 169. Men att det är första och sista gången, som en sådan grace beviljas. Man kan för denna representation utsätta fredag eller lördag i fettisdagsveckan. Lef väl, min k. grefve! Jag är förtjust att höra er välmåga. Gör min kompliment till alla våra vackra damer. Här är en grym köld.»
»Rom den 14 Januari 1784. Jag hade tänkt låta min page 170 resa om måndag; men kejsarens ankomst, som har blifvit uppskjuten till denna dag, kan ej tillåta mig att expediera min kurir på samma dag, som jag skulle resa till Neapel. Infantinnan af Parma reser i morgon. Hennes sejour har satt Rom i en sådan rörelse, att jag ej haft ett ögonblick att skrifva till er. Påfven har gjort henne magnifika presenter. Hon har fått en rosenkrans af guld och en hel koffert full af agnus dei. Det skall göra ett stort nöje åt infanten 171. Hon har öfverhopat mig med politesse och attention. Hon är oändligt älskvärd. Om åtta dagar skall jag vara i Neapel. Jag bäfvar för alla de jagter, som man der skall hafva i beredskap. Det kommer att bli en verklig penitens för mig. Kungen i Neapel, af nit att låta mig jaga, skall jaga bort mig. Nyheterna från Rom äro ej intressanta, men deremot ganska mycket de från England. Den kraftyttring, konungen visat, är egnad att väcka förvåning. 172 Man får se följderna. Den första skall blifva en fullkomlig overksamhet hos denna stora makt. Det är remarkabelt. Jag mår väl och måste sluta. Prinsessan Giustiniani har bedt mig helsa eder mycket.»
»Rom den 21 Januari 1784. Se här, min k. grefve, tre rådslistor, som jag återsänder. Jag skrifver i dag blott tre ord för att säga er, att jag mår väl. Kejsaren kom hit sistlidne söndag och reste denna morgon kl. 4 till Pisa. Om söndag tänker jag resa till Neapel och skickar Stjernvall till Stockholm samma dag. Med honom skall ni få utförligare underrättelser. Jag hoppas, er helsa är god. Ett beständigt regn har här sedan fyra dagar så uppblött alla vägar, att både tyska och franska posterna blifvit uppehållna.»
»Rom den 24 Januari 1784. Det ständiga regnet, haglet och den smälta snön ha beröfvat mig två kurirer och alla nyheter från Sverige. Detta regn qvarhåller mig här, och ehuru min svit reser i morgon till Neapel, blir jag qvar, tills vädret bättrar sig något litet; så mycket mer, som man säger, att Garigliano flödat öfver. Stjernvall reser i samma ögonblick som jag. Jag väntar med yttersta otålighet underrättelser från Sverige. Det är förskräckligt att ej hafva några, då man är på 800 mils afstånd hemifrån. Adjö, min k. grefve. Jag vill med dessa rader blott säga er, att jag mår väl, och hoppas, att ni gör detsamma.»
