»Den 27 Januari, till svar på brefvet af den 30 November. ¹⁷³ Jag har noga öfvervägt de skäl, som ni anfört angående de båda kanslerernas belägenhet. Jag har i detta ögonblick ej beloppet af deras löner på stat för ögonen. Men, om ej mitt minne bedrager mig, stiga de till 1000 rdr ¹⁷⁴ om året. Presidenternas löner i kollegierna, nämligen deras, som ej äro senatorer, gå till 1600 rdr; derom är jag säker. Det är enligt våra bruk den första platsen näst under rikets råd. Det skulle vara farligt att förändra något i hvad vi kalla staten. En lönetillökning för en syssla, vore den än så billig, skulle med sig föra en dylik för en annan, som skulle göra ett derangement i det hela, farligt till sina följder och brydsamt genom de sollicitationer utan ända, hvartill man en gång öppnat dörren. Den allmänna löneregleringen var ett stort verk, som fordrade ett ganska långvarigt och inveckladt arbete, i hvilket allt blef kalkuleradt efter ett visst system, jämfördt med tillgångarne. Ni har för det närvarande under ögonen statens utgifter och inkomster, och ni skall finna, att lönetillökningarna redan öfverstiga tillgångarne. Det är då ej möjligt att ändra något i 1778 års stat. Utvägen att dela en vakant rådslön skulle, det är sant, ej betunga staten. Men det är en sak, kanske farligare att säga, än att göra. Regeringsformen säger, att det skall finnas 17 senatorer. I detta ögonblick finnas blott 14. Jag uppskjuter med att fylla antalet för att väga kandidaternas förtjenster, för att ej utan djup öfverläggning nämna till den höga värdigheten.. Men ingen har rätt att klandra mig för ett uppskof, ingen föreställning kan i detta afseende göras, och om någon vågade göra en sådan, är ett: »jag skall tänka derpå» det naturliga svaret, mot hvilket ingen invändning kan gälla. Men att disponera om lönerna och fästa dem vid en annan plats, det är att formelt deklarera, att jag icke vill besätta den plats, hvars lön jag annorlunda använder, det är att gå emot lagen, det är tillika att sätta mig i omöjlighet att uppfylla ledigheterna, hvilket likaledes är emot lagen.Efter hela detta företal väntar ni er utan tvifvel, att konklusionen blir nekande. Min personliga vänskap för kanslererna, den höga tanke jag hyser om grefve Wachtmeisters talang och aktning i det allmänna, min verkliga estime för baron Ramels rättskaffenshet, nit och dygd komma mig i detta ögonblick att öfvervinna dessa betänkligheter. Emellertid kan jag ej ge dem mer än presidentslöner. Det är ej en stor tillökning; men det är den enda billiga i afseende på systemet, som man ej kan frångå. Och jag måste äfven nytja en pretext, så att detta ej blir en planka för många andra. Jag tager denna förevändning af min frånvaro, af de resor, som grefve Wachtmeister derunder måste göra i riket, samt af vakansen i rikskanslirådsembetet, som baron Ramel i detta ögonblick förestår; hvilket allt ytterligare ses af hosgående bref till kommissarierna för statsregleringen. Hvad den fond angår, af hvilken denna gratifikation skall tagas, har jag sagt, att den bör bestridas af besparingen af innestående löner utaf tjenster, som ej äro bortgifna, för att undvika att nämna de lediga rådslönerna. Det tillhör eder att för baron Liljencrantz explicera min mening med dessa ord.»

Nästa avsnitt ¦ Innehåll