Uelzen i Lüneburg d. 6 Okt. 1783: Se här fortsättningen af min journal, min k. grefve! Hädanefter skall jag gifva mina depescher den simpla titeln af bulletin för att spara oss båda onödiga former. — Vi foro i går afton ifrån Kriwit ¹⁰⁸, hvaråt jag, i parentes sagdt, gifvit ett z för mycket, men det är en frikostighet, som jag tillåtit mig, oaktadt mitt inkognito. Ni har lemnat oss i Kriwit, färdige att fara till Ludvigslust. Jag kom dit kl. half 5 och steg ur vagnen vid ändan af parken med min reskamrat. Jag hade skickat mitt folk att söka ett värdshus och beställa hästar och middag; hvarefter vi gingo till fots ända till slottet, som är ganska modernt och i bättre smak än vanligen tyska furstliga palats. Likväl är arkitekturen deri mankerad, att en avantcorps springer för långt fram om hufvudbygnaden. Façaden har 17 fönster af vacker proportion. Men denna ej särdeles ansenliga façad är tredelad genom avantcorpsen och tvänne flyglar, som är af en elak effekt och gör façaden tung och obetydlig. Här finnes ett slags engelsk trädgård eller rättare en park med regelbundna gångar och genomskuren af en kanal, som, ehuru för trång, är ganska vacker genom sitt klara vatten och sin längd. Här är ock midt emot slottet ett slags kaskad, behaglig för ögat. På det hela är det ett ganska angenämt ställe, utan att utmärkas af en regerande herres magnificence. Det visar mera smak, än folk i allmänhet har här i landet. Det är snarare en vacker habitation för en grand seigneur, sådan som man finner tusen i Frankrike, än ett palats för en prins. Här finnes en kyrka, en väl underhållen väg och ett ganska godt värdshus, hvilket för oss, som ej sedan i Ystad gjort ett riktigt mål, var en ganska essentiel sak. Under det vi promenerade i trädgården, mötte vi flere personer, som ej fästade på oss någon synnerlig uppmärksamhet. Men en herre, som mötte oss, stannade helt tvärt, fixerade mig och återvände med hast till slottet. Jag såg, då han vände sig, att han hade kammarherrenyckel, och jag tror mig ha sett honom i Hamburg. Vi gingo med hast att söka vår middag och att sätta oss i vagnen för att fara till Dömitz, der vi lågo öfver natten, och der vi i dag ha passerat Elbe för att begifva oss hit, dit vi anlände kl. half 7 och ämna dröja öfver natten, emedan det är omöjligt att finna ett nattläger häremellan och Braunschweig. Det är härifrån, som jag under väntan på min soupé har det nöjet att säga er, att jag mår bra, ehuru upptröttnad vid de elaka vägarne och det beständiga ombytet med mynt, hvaraf jag ingen ting förstår. Den andra kolonnen af vår karavan har i dag, såsom man säger mig, hvilat i Schwerin. Jag har inga nyheter om den. Jag skall återfinna den i Braunschweig. Hertigen ¹⁰⁹ är der, och hans konversation kan blifva intressant, om nyheten angående janitscharernas revolt mot storherren för att tvinga honom till krig är sann. Jag har läst den i Hamburger-gazetten för i dag, och den synes mig böra ha följder. Jag vet ej hvad jag skall tro om de rustningar, som berättas ske åt sidan af Flandern och af konungen af Sardinien. Jag skulle väl kunna blifva omringad af arméer vid min återkomst och finna mig på en militärisk resa i stället för på en för konst och målning. Men jag tror, att allt detta är en dröm af tidningsskrifvaren.»

Nästa avsnitt ¦ Innehåll