I sin proposition till banko-utskottet (hvilket utskott, likasom stats-utskottet, enligt den tidens regeringsform och riksdagsbruk, var hemligt) hade konungen yttrat: »att under det han sedan sista riksdag af hvarjehanda tillstötta händelser fått vidkännas en ansenlig förminskning i kronans vanliga och påräknade inkomster, hade flera äfven så oundvikliga som till en del oförsedda tillökningar förefallit uti dess utgifter, särdeles till landets understöd med spanmål, svenska sjöfartens beskyddande under sista sjökrig, samt en nödvändig förbättring af rikets försvarsverk till lands och sjös. Dessa omständigheter tillika med den fond, som kronan innan sista riksdag ihopbringade till understöd för realisationen, hafva icke kunnat medgifva, att resurser dertill skolat hemtas endast af statsverkets vanliga och inskränkta tillgångar. Konungen hade derför varit föranlåten att till dessa stora föremål nytja understöd af utrikes upptagna lån. Denna upplåning hade skett på ett sätt, att rikets kredit ej i någon måtto blifvit skadad, utan befinner sig nu tvärt om i fördelaktigare belägenhet, än den någonsin till förene varit; hvarpå intressenas nedsättning på kronolånen både in- och utrikes är ett otvifvelaktigt bevis. En särskild fond har blifvit inrättad, hvilken af en dertill anstäld direktion med god framgång användes till årlig betalning så väl af intressena, som till någon del af kapitalet. Men k. m. vill för riksens ständers banko-utskott ej hafva dolt dess bekymmer deröfver, att under den nog långa tid, som erfordras till denna utländska gälds totala afbetalning, de årliga intressen, som derför remitteras, jämte afbetalningar på kapitalet, blifva en verklig minskning af rikets allmänna förmögenhet, och kan vid sådana tillfällen hafva den verkan på kursen, att rikets redbara myntstock derigenom kunde till någon del förminskas och försvinna. Jämte det k. m. derför anser af högsta vigt att vidtaga sådana mått och steg, att handelsvågen må visa sig till rikets fördel, har k. m. varit betänkt på medel och utvägar att efter hand kunna flytta en betydande del af denna utländska gäld inom riket. Till detta ändamål har inrättningen af vissa årliga räntor på lifstid eller någon viss bestämd tid funnits vara en lämplig utväg, hvarigenom tillika för rikets inbyggare, hvilkas belägenhet kunde fordra, att de hellre försäkra sig om en viss och derjämte något förbättrad inkomst för deras lifstid, än att lemna en betydligare qvarlåtenskap, härtill öppnades ett tjenligt tillfälle. — Kongl. maj:t är derför sinnad att till en början låta inrätta en lifstids ränteinrättning till en fond af en million rdr specie. Framgången af en sådan inrättning beror helt och hållet af det begrepp, som de häruti deltagande göra sig om säkerheten af de årliga räntornas riktiga betalning, hvilken derför i alla länder med skäl hålles i största helgd och för sådan orsak på de flesta ställen bestrides på ett från statens öfriga utgifter afskildt sätt. Ehuru k. m:s oryggeliga föresats att låta den del af kronans inkomster, som härtill blifver anslagen, orubbad användas till detta ändamål, kunde vara en tillräcklig borgen och säkerhet för dessa lifstidsräntor, har likväl k. m. än vidare velat befästa denna föresats genom en verklig abalienation af vissa kronans intrader till nämda ändamåls så mycket säkrare uppfyllande. I sådan afsigt vill k. m. härmedelst lemna till banko-utskottets öfvervägande, om banken kunde åtaga sig att igenom någon viss af dess kommissarier med nödig underbetjening besörja om dessa lifstids-räntors årliga betalning, hvilken kan i det högsta komma att bestiga sig till hundra tusen rdr specie om året, mot det att banken härtill får uppbära eller emottaga någon af kronans säkraste inkomster, som lämpligast finnes, till det belopp, som den årliga utbetalningen af lifstidsräntorna fordrar. Härmed komme banken ej att vidkännas någon utgift af egna medel, utan besörjde blott utbetalningen af kronans härtill anslagna fonder, för hvilket besvär k. m. ville låta bankens betjening, som härmed finge att syssla, tillgodokomma ett deremot svarande arvode.
Så lyder detta förslag, åtminstone sådant det bland konungens papper af Liljencrantz finnes uppsatt. Man ser, att det innehåller både erkännandet af en ökad utländsk skuld och ett uppslag till ett slags inländskt fondsystem. — Man finner ej, att det af banko-utskottet hos ständerna blifvit anmäldt. Till och med stats-utskottet, hvars protokoll förvaras bland konungens papper, agerar, såsom hade det ej minsta kännedom af denna konungens proposition till banko-utskottet och hvad deri säges om den utländska skulden. Stats-utskottet förklarar blott sin missbelåtenhet deröfver, att det hvarken erhållit någon uppgift ifrån riksgälds-kontoret angående användningen af den till riksgäldens afbetalning anvisade fonden, som likväl genom bidrag af ständernas bevillning vore tillkommen, ej heller i stats-kontoret derom kunnat få någon upplysning, hvarför, då ordföranden påminte, att regeringsformen på intet ställe ålägger utskottet någon granskning af riksgälds-kontorets förvaltning, utskottet stannade i det beslut att endast hos ständerna anmäla: »det utskottet af de handlingar och underrättelser, som blifvit det meddelade, inhemtat, att rikets ingälder blifvit till rikets behof anslagna: att ovanligt stora och betydande utgifter blifvit gjorda, i synnerhet till flottans och försvarsverkets upprätthållande; men att, det oaktadt, ej någon statsbrist förmärkts; hvaruti de ansågo sig hafva en fägnesam anledning att i underdånighet beprisa k. m:s visa omtanke.» Om de franska subsidierna hade konungen ingenting nämt, och de blefvo äfven hos ständerna onämda. Flere stats-utskottets ledamöter yrkade, att i anseende till ett löpande nog allmänt rykte om rikets gäld äfven borde omförmälas, att utskottet icke funnit spår dertill, att någon ny gäld blifvit riket åsamkad; och detta blef äfven för ständerna tillkännagifvet. 25 — Ett sådant, under ironiska loford förklädt, missnöje var ej det enda, som inom stats-utskottet yttrade sig. Konungen hade endast låtit meddela en öfversigt af statsverkets tillstånd för det löpande året, och det åberopades, att 1778 ej annorlunda skett. Flere ledamöter protesterade med skäl emot detta förfarande, såsom stridigt mot 50 § i regeringsformen, hvilken föreskref, att statsverkets tillstånd för rikets ständers utskott borde uppvisas. Ordföranden förklarade i anledning deraf, att på konungens befallning tillgång skulle lemnas till flera af de föregående årens stater. Men utskottet, som ansåg sina göromål nära nog slutade, fann då, att detta blott skulle förorsaka uppehåll, och lät dervid bero.
