Det är bekant, att konungen sjelf vann det första pris, som Svenska akademien utdelade — åt Äreminnet öfver riksrådet och fältmarskalken Lennart Torstensson. Både hans förarbeten till denna skrift och det egenhändiga konceptet dertill förvaras ibland hans papper. De förra bestå i ämnets uppdelning, anförandet af de förnämsta händelserna i hvarje afdelning och stundom i brädden af de genast deraf föranledda reflexioner, hvilka man sedermera ser inflyttade i den utarbetade skriften. Mönstret af de franska éloges har föresväfvat honom, och han nämner några sådana såsom modèles d'éloquence. Äreminnet öfver Torstensson är, såsom allt hvad konungen skrifvit, med ens på papperet kastadt, och rapiditeten och värmen i stilen, med klarheten af öfversigten, utmärka den ganska fördelaktigt bland skrifter af detta slag. Den saknar ej heller ställen af mild och djup besinning. Såsom prof må meddelas ett ställe mot slutet, alldeles sådant det (med undantag af ortografiska rättelser) förefinnes i konungens utkast. Det är fråga om de svenske stores motstånd mot Kristinas plan att efter sig upphöja Karl Gustaf på tronen. »Jag vet, att det synes oss förundransvärdt, som nu döma på två hundra års afstånd, att så store män, så nitiske medborgare, som en Oxenstjerna, en Brahe, en Torstensson, med all den makt, ypperliga tjenster och en förtjent vördnad kunde gifva dem, motstått Karl Gustafs upphöjelse. Jag vet, att det räknas dem till last, att det förebrås dem att ha förborgat en större ärelystnad, än gode medborgare böra sig tillåta. Men törhända äre vi för stränge i vårt omdöme. Jag lemnar Oxenstjernas, Brahes, andra deras medbröders uppsåt, jag talar endast om Torstensson. Att döma oväldigt böra vi förflytta oss till det tidehvarf han lefde uti, påminna oss den djupa vördnad alla hyste för Gustaf Adolfs minne, för dess ätt, deras förtviflan att se Kristina ej vilja fortplanta den; och på den andra sidan den mängd af hjeltar, af store krigsmän af alla stånd, af alla åldrar, som omgaf hennes tron, som alla dels tjent, dels hämnat Gustaf Adolf, och som, vane att se furstar lyda deras befäl, ansågo Karl Gustaf endast såsom en ung stridsman, som de fört på ärans bana, knappt som deras like, ännu mindre såsom öfver dem, och som osäkre, om ej Kristina en gång kunde ångra hvad hon gjorde och vilja gifva sin hand, fruktade att genom tvänne konungahus upplifva de inbördes oenigheter, som under Sverkerska och Erikska ätternas blodiga osämja sönderslitit riket. Och då vi flytta oss till Kristinas hof, då vi frånskilja från Karl Gustafs namn tanken af segervinnare, af den store konung, som förenat med riket de enda länder, vi i våra olyckor behållit, då vi anse honom endast som en ung prins, som gaf hopp, men hvars egenskaper, gömda i en enskild lefnad, bortblandades med så månge store mäns, som omgåfvo honom, så böra vi finna snart, huru naturligt det motstånd kunde synas, som Kristinas vilja erfor. Lastom derför ej desse store mäns uppsåt, men hembärom till Kristinas minne en rättmätig tacksamhet! Kristina föresåg allena rikets fara vid tronens ledighet — hon föresåg allena Karl Gustafs egenskaper. Värdigt Gustafs dotter, var hennes val värdt den tron hon gaf.»¹⁴⁴ —Konungen fortfar: »Torstensson, upphöjd till det högsta äreställe i riket, till det högsta embete bland krigsmän, till den högsta ärftliga värdighet, begåfvad af Kristinas frikostighet med egendomar, som gjorde honom till en den rikaste man i sin tid, kunde ej ha någon önskan för sig enskildt öfrig. Karl Gustafs läromästare på krigets bana, förenad med honom genom vänskapens band, kunde han, som en ärelysten man, ej annat än vänta under hans spira aktning, förtroende, makt; men, endast medborgare, lemnade han sig åt sin öfvertygelse och yttrade först utan svek, utan förbehåll sin mening. Men om något tvifvel kunde ännu om hans uppsåt uppkomma, om man kunde tveka om en mans tänkesätt, som (fast i sina bästa år redan på grafvens brädd) visar sig i hela loppet af sin lifstid nitisk för sitt fädernesland och utan all enskild afsigt, om, säger jag, alla dessa skäl ej gjorde till fyllest, så vädjar jag till Karl Gustaf sjelf: det är åt honom ¹⁴⁵ att rättfärdiga Torstenssons minne. Karl Gustaf, den mest ädelmodige af våra konungar, har i rikets handlingar förvarat det mest hedrande omdöme, som af en stor man, en stor konung kan gifvas en död hjelte: »Om Segersjö låge på min borggård, skulle Torstenssons arfvingar det behålla, ty riket kan ej nog betala dess stora förtjenster; och hvad jag vet, det har jag att tacka Torstensson före.» ¹⁴⁶

Det till akademien insända renskrifna exemplaret af äreminnet finnes bland konungens papper. Det har flera ändringar af hans egen hand; men dessa äro ditsatta sedermera, i anledning af akademiens anmärkningar. För dess ledamöter var författaren okänd. ¹⁴⁷ Botins omdöme skall ha varit temligen skarpt; men i allmänhet var intrycket af skriften vid uppläsningen gynnande. Sedan priset blifvit den tillerkändt, skedde en uppmaning till författaren i tidningarna att gifva sig till känna och emottaga akademiens anmärkningar. Konungen lät derpå, med bibehållande af sitt inkognito, skrifva till akademiens sekreterare ¹⁴⁸ och anhöll om meddelandet af anmärkningarna, hvilka borde inlemnas på Svederi boklåda med påskrift: Till herr Hindrik Hindriksson L . . . . i Upsala — bor hos professor Christiernin. I sekreterarens svar säges, att akademien rättat några ställen i talet, som voro tydligen mot språket felaktiga, och hvilka akademien ansett härröra af misskrifning. Dessutom meddelas från en af akademiens ledamöter den anmärkning, att flera meningar och talesätt äro nog franska och vikande från svenska språkets art; slutligen anhålles, att den okände författaren måtte uppgifva sitt namn samt på högtidsdagen den 20 December infinna sig i Stora börssalen för att emottaga belöningen. Högtidsdagen firades utan något offentligt tillkännagifvande i detta afseende; men konungen samtyckte, att i en af akademiens enskilda sammankomster emottaga belöningsmedaljen, hvilken af akademiens dåvarande direktör Kellgren till honom öfverlemnades med ett tal. En nu afliden, men vid tillfället närvarande akademiens ledamot har berättat mig, att konungen synts embarasserad och tummat på sin värja, men slutligen svarat med mycken enkelhet: »Jag tackar er; sådant smickrar äfven en kung — i synnerhet som jag ibland eder har så många vänner.»

Nästa avsnitt ¦ Innehåll