Krebwitz ¹⁰², söndagen d. 5 Okt. kl. 10 på morgonen: »Då man sagt mig, att posten till Hamburg går härifrån kl. 1, begagnar jag mig deraf, min k. grefve, för att gifva er underrättelser om mig. Ni känner redan min ankomst till Warnemünde sistlidne fredag och min afresa derifrån efter få timmar. Jag har njutit af det fullkomligaste inkognito. Jag har varit med baron Essen i mitt lilla åkdon, och mina kammartjenare i kaleschen. Vi ämnade ligga i Güstrow; men den onda genien, som råder öfver Tysklands vägar, har annorlunda beslutat, och natten har öfverraskat oss två tyska mil från Warnemünde i en liten by, som heter Bistow. Det var ej möjligt att förmå postiljonerna att fara längre. Vi måste då söka tak. Vi funno i ett slags koja några bönder och en gammal soldat, som åto potatis, och en hustru, som nyss haft missfall: allt i samma rum. Ni kan föreställa er luftens beskaffenhet. Det var ej möjligt att uthärda. Jag återvände till min vagn i tanke att i den passera natten, då en dräng kom att säga mig, att det fans en kyrka i byn. Jag slöt deraf, att här måste finnas ett presthus, och vi skickade Robert ¹⁰³ att begära gästfrihet för tvänne svenska adelsmän, som återvände efter att ha tjenat i Frankrike; och den blef oss på ögonblicket gifven. Föreställ eder bilden af en lugn lycka, af den enklaste, men ljufvaste uppriktighet och hjertlighet: sådan var den tafla, som pastorn och hans hustru. för oss framstälde. Hon talade litet franska. Man tillbjöd mig en egen kammare med tvänne sängar. Två flickor och en gosse utgjorde pastorns familj. De kommo in och bjödo oss frukt. Gossen är af min sons ålder, blott två dagar äldre. Han heter Gustaf. Döm om min rörelse vid detta namn. Man lemnade oss ensamma. Jag lät hemta madrassen ur min säng för att lägga den i en af dem, som voro i rummet. Detta gaf detta goda folk en större tanke om deras gäster, då vid sängens uppackning guldgalonerade damastgardiner komma för en dag. Emellertid hade de den diskretion att icke fråga och hade ej minsta misstanke, om hvilka vi voro. Under dessa tillredelser underhöllo vi oss, så godt vi kunde, med pastorn. Såsom han visste, att vi voro Svenskar, talade han om mötet i Fredrikshamn, och att man trodde, det Sverige skulle byta bort Pommern mot ryska Finland, hvaröfver han påstod, att man i Mecklenburg var mycket allarmerad. Ni kan döma, huru mycket denna konversation roade mig. Vi reste kl. 7 på morgonen, alltid okända, emedan ingen i Tyskland visste af min resa. Vi tackade vår värd och uppgåfvo våra namn. Baron Essen nämde sitt, och jag kallade mig Sparre. Vid uppstigandet i vagnen gaf jag en present åt prestens hustru, som gjorde några svårigheter, men slutligen emottog den. Vi foro att äta middag i Bützow, hvarest hertigen af Mecklenburg, jag vet ej hvarför, om ej för att förarga Rostock, har satt ett universitet. Det är ett dåligt hål i ordets hela bemärkelse. Vi togo der hästar, som skulle föra oss till Ludvigslust, som är hertigens maison de campagne, der det skall vara en vacker engelsk park, som jag är nyfiken att se. Men här är stället att öfva sig i det mest flegmatiska tålamod. Efter att ha passerat Herzberg kommo vi hit kl. 1 på natten, der våra postiljoner, säga hvad vi ville, spände ifrån och planterade oss framför ett uselt värdshus midt i natten. Vi hade all möda i verlden att komma in. Slutligen fingo vi en dålig kammare, der ingen säng fans. Det är derifrån, som jag nu har det nöjet att tillskrifva er, under det man negotierar för att få hästar; ty jag är säker, att mediatörerna i sista freden ej haft qvistigare underhandlingar än vi i detta fördömda land för att för penningar erhålla 8 dåliga hästar. Jag. mår rätt bra, min följeslagare äfven ¹⁰⁴, och jag finner den rol jag spelar ganska roande. Jag fick i går bref ifrån Paris af Staël den 21 Sept. Grefve Fersen har köpt regementet Royal Suédois af Sparre. ¹⁰⁵ Han har rest samma dag och medför till mig ett bref ifrån konungen af Frankrike. Jag har också fått tvänne superba diamanter ifrån baron Schoultz. ¹⁰⁶ Jag skall skicka er dem från Braunschweig. Jag vågar ej anförtro dem åt posten härifrån, hvilken jag ej känner. Öppnar den detta bref, så må den gerna det göra. Det skall ej det ringaste förändra systemet i Europa och kan ej ens för ett ögonblick charmera hans durchlaucht hertigens ledsnad, som regerar detta trista land. Framför min kompliment till hela societeten och gif underrättelser om mig till drottningen, till mina bröder och min syster. Jag skrifver blott till eder i dag. Hvad säger ni om prinsessan af Asturien ¹⁰⁷, som på en gång nedkommit med två gossar? Hvilken skilnad har ej en timmes tid satt för hela lifvet emellan dessa båda prinsar! Se der ett ämne för filosofiska reflexioner för hela lifstiden! Farväl, min k. grefve! Jag omfamnar er af allt mitt hjerta.»

Nästa avsnitt ¦ Innehåll