|
Ur Novaja Semljas djurlif. — Stormfogel. — Alke-kung. — Alka.— Tejst. — Lunnefogel. — Måsar. — Tjufjo. — Tärna. — Änder och gäss. — Svan. — Vadare. — Snösparf. — Ripa. — Fjelluggla. — Ren. — Isbjörn. — Fjellräf. — Lemmel. — Insekter. — Hvalross. — Säl. — Hvalar. Om man ej fäster afseende vid de få samojeder, som under senaste åren slagit sig ned på Novaja Semlja eller om sommaren kringströfva på Waigatsch-öns slätter, äro alla de länder, som i gamla verlden utgjort polarfararnes forskningsfält — Spetsbergen, Frans Josefs land, Novaja Semlja, Waigatsch, Taimurhalfön, de Nysibiriska öarna och kanske äfven Wrangels land — obebodda. De bilder af lif och omvexling, som infödingen med sina egendomliga seder och bruk vanligen erbjuder resanden i främmande, aflägsna länder, finner han ej härstädes. Men i stället är det djurlif, som der möter honom om sommaren — ty om vintern försvinna nästan alla varelser, som lefva öfver hafvets yta, från den högsta norden — friskare och kanske till och med rikare eller rättare sagdt mindre doldt af växtlifvets yppighet än i södern. Det är dock ej de större däggdjuren, hvalar, hvalrossar, salar, björnar och renar, som i främsta rummet ådraga sig uppmärksamhet, utan de otaliga skaror af foglar, hvilka kringsvärma polarfararen under nordens långa sommardag.
Långt förr än man inseglat på det verkliga ishafvets område, ser man fartyget omgifvet af skaror af stora, gråa foglar, hvilka flyga eller snarare sväfva utan att röra vingarne tätt vid hafvets yta, höjande och sänkande sig med böljsvallet, ifrigt spanande efter något ätbart föremål i vattenbrynet eller simma i fartygets kölvatten för att uppsnappa utkastade afskräden. Det är den arktiska stormfogeln1 (»Mallemuck», »Hafhäst», Procellaria glacialis L.). Stormfogeln är orädd och glupsk; han luktar illa, hvarför han ock endast i nödfall spisas, ehuru köttet, i fall fogeln ej nyligen fråssat allt för mycket på ruttet späck, ingalunda skall vara osmakligt för den, som blifvit härdad åtminstone mot en ej för skarpt framträdande transmak. Han är allmännare vid Beeren Eiland och vid Spetsbergen än vid Novaja Semlja och tyckes knappast i något större antal häcka på det sistnämnda stället. Norr om Skandinavien känner jag tre ställen, der stora skaror stormfoglar häcka: det första å Beeren Eiland på sluttningen af några ej synnerligen branta klippor utanför öns s. k. sydhamn2, det andra vid södra stranden af Brandewijne Bay på Nordostlandet, det tredje på utsprång från tvärbranta bergväggar i det inre af Isfjorden. På de senare ställena äro boen otillgängliga. Vid Beeren Eiland deremot kan man utan allt för stor svårighet plundra hela kolonien på de smutsgråa, korta, åt båda ändarna jemnt af rundade äggen. Dessa skola till smaken vara ganska goda. Redet är ytterst oansenligt, illaluktande liksom sjelfva fogeln.
När seglaren hunnit något längre norr ut och kommit in på ett isbeströdt haf, så upphör med ens sjögången, vinden stillnar och hafvet blir spegelblankt, höjande och sänkande sig med en långsam, sakta dyning. Skaror af alke-kungar (Mergulus alle L.), alkor (Uria Brünnichii Sabine) och tejstar (Uria grylle L.) svärma nu i luften och simma bland isbitarne. Alke-kungen, som äfven kallas »sjökung» eller »rotges», förekommer endast sparsamt utanför södra delen af Novaja Semlja och häckar, så vidt jag vet, icke derstädes. Landets belägenhet är för sydlig, stenramlet vid bergens sidor för obetydligt för denna lilla fogels trefnad. Men vid Spetsbergen förekommer den i otroliga skaror och häckar uti de 100 till 200 meter höga stenrös, som frost och vittring bildat flerstädes på de brant sluttande kustbergens sidor, t. ex. vid Hornsund, vid Magdalena Bay, på Norsk-öarna (nära 80° n. br.) m. fl. ställen. Dessa stenrös utgöra alke-kungens palats, rikare på rum och salar än något annat på jordens, vida rund. Klättrar man upp bland stenarne, så ser man allt emellanåt verkliga moln af foglar plötsligt framkomma ur marken för att antingen kringsvärma i luften eller ock flyga ut till sjös; och samtidigt gifva de under jorden qvarblifna sig till känna genom ett oupphörligt kackel och sorl, enligt Friedrich Martens, snarlikt oväsendet från en hop grälande qvinnor. Skulle detta ljud för något ögonblick tystna, behöfver man blott försöka att i någon öppning bland stenarne efterapa deras läte (enligt Martens: rott-tet-tet-tet-tet) för att strax få ifriga och ihållande svar från alla sidor. De i luften kretsande foglarne slå sig snart nog åter ned på bergsluttningens stenar, der de under strid och gnabb packa sig så tätt tillsamman, att man kan fälla 15 till 30 i ett skott. En del utaf svärmen flyger nu upp igen, en annan söker likt råttor sin säkerhet i gömslen bland stenblocken. Men snart krypa de åter fram för att, liksom efter aftal, i täta svärmar flyga ut till sjös och söka sin föda, bestående af kräftdjur och maskar. Fogeln dyker med lätthet. Sitt enda blåhvita ägg lägger han utan rede omedelbart på marken, så djupt ned i stenröset att det endast med svårighet kan åtkommas. I stenramlet från bergen norr om Hornsund träffade jag den 18 juni 1858 tvenne ägg af denna fogel, hvilka lågo omedelbart på ett mellan stenarne befintligt islager. Sannolikt hade häckningstiden då ännu ej börjat. Hvar hufvudmassan af dessa fogelskaror tillbringar vintern är okändt3, men tidigt komma de tillbaka till norden, någon gång för tidigt. Sålunda såg jag 1873 i slutet af april en mängd ihjälfrusna alke-kungar på isen i norra delen af Hinlopen Strait. Till smaken är alke-kungen ypperlig, och den erbjuder, till följd af bröstmusklernas starka utveckling, mer föda, än man skulle vänta af fogelns ringa storlek.
Jemte alke-kungen träffar man bland isen redan långt ut från land skaror af alkor, och ju närmare man kommer stranden, dess mer tilltaga dessa i antal, synnerligast om strandklipporna erbjuda denna polarländernas allmännaste fogelart lämpliga häckningsställen. Härtill väljas klippväggar, som stupa tvärbrant mot hafvet, men dock genom utsprång och ojemnheter bereda plats för de rufvande foglarne. På de verkliga alkfjellen ligga ägg vid ägg i täta rader från klippans krön till närheten af vattenbrynet, och hela fjellet är der tätt beklädt med foglar, hvilka dessutom i skaror af tusen och åter tusen flyga till och från berget, uppfyllande luften med sitt ytterst obehagliga skrik. Äggen läggas utan spår till rede på den kala eller blott af gammal fogelspillning täckta klippan, så tätt packade intill hvarandra, att jag 1858 från ett klipputsprång af föga utsträckning, som nåddes med ett tåg från alkfjellets topp, kunde insamla ej mindre än en halftunna full med ägg. Hvarje fogel har blott ett, ganska stort, grått och brun-prickigt ägg, af mycket vexlande färg och form. Sedan detta rufvats en tid, blir det täckt, med ett tjockt lager af fogelspillning, och härpå pläga fångstmännen skilja förlegade ägg från friska. Lossar man ett skott mot alkberget, så flyga foglar i tusental ut från sina bon, utan att antalet af dem, som ej blifvit uppskrämda, tyckes förminskas. De klumpiga och kortvingade foglarne nedfalla, då de kasta sig ut ur boet, till en början ett godt stycke, innan de få »tillräckligt luft» under vingarne för att kunna flyga. Många plumsa, innan detta sker, ned i vattnet, någon gång äfven i den båt, som ror fram vid fogelbergets fot. Ett oupphörligt obehagligt kackel anger, att ständigt sqvaller är rådande i alk-kolonien, och att endrägten der ej är stor, derom vittna de häftiga skrik, som då och då låta höra sig. En fogel tränger sig fram för att få plats på ett redan fullpackadt utsprång, ett par andra gräla om eganderätten till ett ägg, som blifvit lagdt på en klippkant af endast några få tums bredd, och som nu under dispyten störtas ned i afgrunden. Redan de första dagarne af juli äro de flesta äggen förlegade. Ungar af en rotges' storlek har jag sett åtfölja modern i medlet af augusti. Alkan häckar ännu på Walden-ön och Nordostlandets nordkust således långt norr om 80°. De största alkfjellen på Spetsbergen har jag funnit söder om Lommebay i Hinlopen Strait, vid södra inloppet till Van Mijen Bay i Belsound samt vid »Alkhornet» i Isfjorden. I af seende å rikedom på foglar kan dock endast det förstnämnda af dessa täfla med alkfjellen på södra stranden af Besimannaja Bay (72° 54' n. br.) och på den närmast söder om denna bugt belägna delen af Novaja Semlja. Alkans ägg äro välsmakande, och fogelns kött är ganska godt, ehuru ej helt och hållet fritt från transmak. I alla händelser är alkan vida smakligare än ejdern. Jemte alka och rotges, ser man bland drifisen vid kusten tvenne andra närbeslägtade fogelarter: lunnefogeln (Mormon arcticus L.) och tejsten eller tobis-grisslan (Uria grylle L.). Lunne-fjell känner jag ej från Spetsbergen. Lunnefogeln tyckes häcka der endast i ringa antal, ehuru den träffas ännu på öns nordligaste del. Äfven vid Novaja Semlja förekommer han temligen sparsamt. Tejsten träffas deremot, ehuru aldrig samlad i stora skaror, öfverallt vid stränderna af Spetsbergen och Novaja Semlja, till och med ända upp till Parrys ö vid 80° 40' n. br., der jag 1861 såg åtskilliga af dess bon. Dessa läggas nära krönet af brant stupande strandklippor. Ute på fjordarne simma tejstarna ofta parvis tillsammans. Deras kött har ungefär samma smak som alkans, men är segare och sämre; äggen äro deremot goda.
Alkor, tejstar, lunnefoglar och alke-kungar förekomma aldrig inne i landet. Aldrig slå de sig ned på en gräsmatta eller på en slät sandstrand. Fogelbergens branta sidor, hafvet, grundisar, drif-isstycken och små ur vattnet uppskjutande stenar utgöra deras tillhåll. De simma med stor skicklighet så väl på som under vattenytan. Tejstar och alke-kungar flyga snabbt och bra; alkorna deremot tungt och illa. Dessa senare torde derför om vintern ej flytta längre från sina häckningsställen än till närmaste öppna vatten, och antagligt är, att alk-kolonier ej anläggas på ställen, der hafvet helt och hållet tillfryser äfven långt ut från kusten. Härpå beror kanske alkornas sällsynthet i Kara-hafvet. Under segling i polarhafven följas fartygen nästan alltid af två måsarter, den rofgiriga stormåsen eller borgmästaren4 (Larus glaucus Brünn.) och den smidigt formade, snabbt flygande kryckjan eller tretåiga måsen (Larus tridactylus L.), och lägger fångstmannen till vid ett isstycke för att derpå flensa en skjuten säl, så dröjer det ej länge, innan en mängd snöhvita foglar med svartblå näbb och svarta ben slå sig ned i granskapet för att få sin del af bytet. Det är nordens tredje allmänna måsart, ismåsen (Larus eburneus Gmel.).
Till lynne och lefnadssätt äro dessa måsarter ganska olika. Stormåsen är tillräckligt stark för att kunna försvara sina ägg och ungar mot fjellräfvens anfall. Han häckar derför vanligen på toppen af lätt tillgängliga mindre klippor, kullar eller stenrös, helst i närheten af alkfjell eller på fogelholmar, der grannarnes ungar lemna honom tillfälle till rof och jagt under den tid hans egna ungar matas. Någon gång, t. ex. vid Brandewijne-bay på Spetsbergen, häckar stormåsen tillsammans i större skaror på utsprång af branta fjellsidor, midt ibland alkorna. På Beeren Eiland har jag sett den häcka på sjelfva strandfjären, på ett ställe t. o. m. under bågen af ett från en tvärbrant klippa nedstörtande vattenfall. Boen, som, att döma efter mängden af fogelspillning i deras granskap, begagnas en lång följd af år, läggas i en urgröpning på klippan eller marken samt fodras med litet strå och en eller annan fjäder. Äggens antal är 3 till 4. De visa efter kokning en gelé-artad, hälft genomskinlig hvita och en rödaktig gula samt äro mycket välsmakande. Ungfogeln har hvitt kött, snarlikt kyckling. Borgmästaren är allmän öfverallt vid stränderna af Novaja Semlja och Spetsbergen. Dock har jag ej sett bo af denna måsart på Nordostlandets nordkust eller på Sju-öarna.
Ännu allmännare än stormåsen är kryckjan i de högnordiska länderna. Man möter henne långt ut på hafvet, der hon hela dagar följer fartyget, kretsande kring masttopparne och stundom — enligt fångstmännens utsago när storm är i annalkande — nappande efter vimpelns spets. När man ligger i hamn, samla kryckjorna sig vanligen kring fartyget att uppsnappa hvad ätbart som kan finnas bland det afskräde som utkastas. De häcka i stora skaror på branta afsatser i någon af skild del af alkbergen, hvarvid man tydligen kan se, att kryckjorna alltid sökt välja den bästa, för räfven otillgängligaste och mot oväder mest skyddade af fjellet. Bland de nordiska foglarne är kryckjan den bästa byggmästaren. Hennes bo är nämligen muradt af strå och gytja samt ganska hållfast. Det skjuter likt ett stort svalbo ut från det lilla utsprång, hvarvid det är fäst. Utstickande stråändar äro merendels invikta, så att boet med sin regelbunda rundning får ett ganska städadt utseende. Det inre deraf fodras ytterligare med ett mjukt, omsorgsfullt ordnadt lager af mossa, gräs och tång, på hvilket fogeln lägger 3 till 4 välsmakande ägg. Det mjuka, varma underlaget har emellertid sin olägenhet. Dr Stuxberg fann nämligen under 1875 års resa i ett dylikt bo ej mindre än 12 arter insekter, deribland Pulex vagabundus Bohem, i nio exemplar, en skalbagge, en fluga o. s. v. Ismåsen, af Fr. Martens kallad »Rathsherr», rådsherren, träffas, såsom det första namnet anger, hufvudsakligast ute i hafvet, bland drif-isen eller i drifisfylda fjordar. Han är en verklig isfogel, och man kan nästan säga knappast en vattenfogel, ty sällan ses han simma på vattenytan, och dyka kan han lika litet som sina slägtingar stormåsen och kryckjan. I glupskhet täflar ismåsen med stormfogeln. När man bland drif-isen dödat något större djur, försummar han sällan att infinna sig för att med kött och späck stilla sin hunger. Derjemte förtär han exkrementer efter säl och hvalross, hvarför man ofta ser tre till fem ismåsar långa stunder sitta kring ett sälhål, stilla och orörliga, i tålmodig förbidan på sälens ankomst (Malmgren). Fogelns rätta häckningsställen tyckas knappast ännu vara kända. Så allmän han än är så väl vid Spetsbergens kuster, från Sjuöarna till Sydkap, som vid Novaja Semljas och Amerikas nordkust, har dock hans bo endast två gånger blifvit träffadt, den ena gången 1853 af M'Clintock på Kap Krabbe i Norra Amerika vid 77° 25' n. br., den andra af dr Malmgren i Murchison bay vid 80° 2' n. br. De tvenne reden, som Malmgren fann, bestodo af 23-26 centimeter breda fördjupningar i löst grus, som samlat sig på ett utsprång från en brant stupande kalkstensvägg. I hvartdera boet träffades endast ett ägg, hvilket den 30 juli redan innehöll en dunklädd unge. För alla de ismåsar, som hafva sitt hemvist vid Spetsbergen, behöfdes helt säkert flere hundra sådana häckningsställen som det vid Murchison bay. Då härtill kommer, att vi vid Spetsbergen aldrig om hösten sett några fullvuxna ungar af denna måsart5 så antager jag, att dess rätta häckningsställe måtte finnas längre mot norden, vid kusterna af ett ännu okändt, kanske ständigt isomgifvet polarland. Det förtjenar härvid anmärkas, att Murchison bay ännu var istäckt, då Malmgren fann de förut omnämnda redena.
Förutom de här anförda måsarterna har man, ehuru ytterst sällan, i polartrakterna träffat äfven tvenne andra arter, nämligen Larus Sabinii Sabine och Larus Rossii Richards. Oaktadt jag sjelf endast sett den sistnämnda och det blott en enda gång (vid Tschuktscher-halfön), lemnar jag dock här, till tjenst för framtida ishafsfarare, afbildningar af dem båda. De äro kanske, om de behörigen uppmärksammas, ej så sällsynta, som man vanligen antager. Ofta hör man om sommaren i de arktiska trakterna ett genomträngande skri i luften. När man söker efter orsaken härtill, finner man, att det utgår från en kryckja, mindre ofta från en stormås, som häftigt förföljes af en fogel, stor som en kråka, mörkbrun, med hvitt bröst och långa stjertfjädrar. Det är labben (Lestris parasitica L.), af de norska fångstmännen känd under namnet tjufjo, härledt af fogelns läte i-o i-o och dess oförskämda tjufnatur. Då tjufjon ser en kryckja eller stormås flyga bort med en räka, en fisk eller en späckbit, anfaller han genast. Han flyger dervid ytterligt snabbt af och an omkring sitt offer och hugger det med näbben, ända tills den angripna fogeln antingen släpper sin fångst, som då genast uppsnappas af tjufjon, eller ock slår sig ned på vattenytan, der han är skyddad mot anfall. Dessutom, förtär tjufjon ägg af andra foglar, i synnerhet ejdrar och gäss. Om äggen blott några ögonblick lemnas utan skydd i boet, är han genast framme och visar sig härvid så glupsk, att han icke skyr att anfalla bon, hvarur de häckande foglarne blifvit bortskrämda af menniskor, sysselsatta med äggplockning endast några alnar derifrån. Med otrolig färdighet hugger han hål i äggen och uppsuger deras innehåll. Om brådska är på färde, sker detta så hastigt och ur så många ägg efter hvarandra, att han under stundom blir stående orörlig, oförmögen att flyga vidare, innan han åter uppkastat hvad han slukat. Vid hvarje plundring af en ejderholme tager tjufjon sålunda sin andel. Fångstmännen äro, med anledning af detta intrång i deras näring, mycket förbittrade på fogeln och döda den när de kunna. Hvalfångarne kallade den »struntjager», emedan de trodde, att han jagade måsarne för att tvinga dem att afge sina exkrementer, hvilka »struntjägaren» sades spisa som en läckerhet.
Tjufjon häckar på låga, kala, ofta vattendränkta uddar och holmar, der han lägger ett eller tvenne ägg på bara marken, oftast utan spår till rede. Äggen äro så lika marken, att de endast med svårighet kunna upptäckas. Hanen håller sig i boets granskap under häckningstiden. Om en menniska eller ett djur, som fogeln anser farligt, nalkas äggen, söka makarna afleda uppmärksamheten från desamma genom att anägsna sig derifrån, krypande på marken och släpande vingarne på det mest ynkliga sätt. Fogeln spelar sålunda med stor skicklighet en verklig komedi, men passar dock noga på, att han ej sjelf blir fångad. Man känner såsom bekant tvenne färgvarieteter af denna fogel, en enfärgadt brun, samt en brun på öfre delen af kroppen och hvit undertill. Af dessa har jag blott en gång i de arktiska trakterna sett den enfärgade arten, nämligen 1858 i Belsound. Alla de hundratals tjufjon, som jag för öfrigt sett, hafva haft strupen och undre delen af kroppen hvitfärgade. Fogeln är på Spetsbergen och Novaja Semlja mycket allmän. Dock torde den knappast häcka på nordliga delen af Nordostlandet. Jemte den nu omtalade arten förekomma, ehuru sparsamt, tvenne andra: bredstjertade labben (Lestris pomarina Tem.) och fjellabben (Lestris Buffonii Boie). Den sistnämnda är utmärkt genom spensligare kroppsbyggnad och tvenne mycket långa stjertpennor samt är vida allmännare längre öster ut än på Spetsbergen. Rörande dessa arters lefnadssätt har jag ej varit i tillfälle att göra några iakttagelser. Liksom tjufjon förföljer kryckjan och stormåsen, så förföljes han i sin tur med synnerlig förbittring af den lilla snabbflygande och modiga tärnan (Sterna macroura Naum.). Denna vackra fogel är allmän öfverallt vid Spetsbergens kuster, men temligen sällsynt vid Novaja Semlja. Den häckar i betydande skaror på låga, gräsfria näs och holmar, täckta med sand eller klappersten. Äggen, som läggas på bara marken utan spår till rede, äro till färgen så lika lafbeklädda klapperstenar, att man endast med svårighet kan få ögonen på dem, och detta är i ännu högre grad fallet med den nyss utkläckta ungen, som, oaktadt sin tunna dundrägt, får ligga utan något underlag bland de kalla stenarne. Till följd af sina korta ben och långa vingar kan tärnan endast med svårighet gå på marken. Det är derför omöjligt för henne att försvara sitt bo på samma sätt som tjufjon. I stället tvekar ej denna till kroppen minsta af polarländernas simfoglar att anfalla hvem det vara må, som vågar nalkas dess bo. Fogeln kringkretsar ridstöraren med synbar förbittring och susar då och då med så ursinnig fart förbi hans hufvud, att han hvarje ögonblick måste befara att blifva sårad af dess skarpa näbb.
Jemte ofvan uppräknade simfoglar träffar man öfverallt längs kusterna tvenne ejderarter, den vanliga ejdern (Somateria mollissima L.) och praktejdern (Somateria spectabilis L.). Den förra häckar företrädesvis på låga öar, hvilka redan vid äggläggningstidens början omgifvas af öppet vatten och derigenom blifvit oåtkomliga för de i land kringströfvande fjellräfvarne. De rikaste ejderholmar jag sett på Spetsbergen äro Dunöarna vid Hornsund. Då jag besökte stället 1858, var hela holmen så tätt belagd med bon, att man måste framgå på densamma med största försigtighet för att ej trampa på ägg. Dessas antal är i hvarje bo 5-6, någon gång större, hvilket senare fångstmännen säga bero derpå, att ejderhonan, när hon kommer åt, stjäl ägg från sina grannar. Sjelf har jag sett ägg af Anser bernicla i ett ejderbo. Äggen rufvas af honan, men i hennes granskap vakar den praktfullt färgade hanen och ger tecken till flykt, när fara nalkas. Redet bildas af en rik, mjuk dunbädd. Det bästa dunet fås genom skattande af dunklädda bon, ett mindre godt genom plockning af dödade foglar. När honan jagas bort från boet, söker hon att i hast skrapa dun öfver äggen, för att de ej skola synas. Dessutom öfvergjuter hon dem med en ytterligt stinkande vätska, hvars vämjeliga lukt alltid vidhäftar de nyss insamlade äggen och dunet. Det stinkande ämnet är dock så flyktigt eller lätt sönderdelbart i luften, att lukten inom några timmar fullständigt försvinner. Ejdern, som för några år sedan var synnerligen talrik på Spetsbergen6, har under senare åren betydligt förminskats i antal, och snart torde han blifva nästan helt och hållet bortjagad derifrån, om ej något band lägges på det hejdlösa sätt, med hvilket ej allenast ejderholmarne nu utplundras, utan äfven fogeln dödas, ofta blott för nöjet att mörda. Äfven på Novaja Semlja är ejdern allmän. Den häckar t. ex. i ej obetydlig mängd på de höga holmarne i Karmakul bay. Ejderns kött är visserligen föga tranigt, men groft och vida sämre än alkans. I synnerhet är köttet af ligghonan nästan oätbart. Praktejdern förekommer sparsammare än den vanliga ejdern. På Spetsbergen kallas han »Grönlandsejder», på Grönland »Spetsbergsejder», hvilket tyckes angifva, att han på intetdera stället är fullt hemmastadd. På Novaja Semlja förekommer han deremot i större mängd. Endast en enda gång har jag sett bon af denna fogel, nämligen 1873 på Axels öar i Belsound, hvarest den då häckade i ringa antal tillsammans med den vanliga ejdern. Åren 1858 och 1864, då jag besökte samma ställe, häckade den ej derstädes. Möjligen är dess rätta häckningsplats på Novaja Semlja vid insjöarne ett stycke från kusten. Dess ägg påstå fångstmännen vara mer välsmakande än den vanliga ejderns. De äro något mindre och hafva en mer höggrön färg. På dunholmarne häcka, jemte ejdrarne, de långhalsade, på öfre delen af kroppen i svart och brungrått tecknade prutgässen (Anser bernicla L.). De lägga 4-5 hvita ägg i konstlösa bon utan dun, spridda här och der bland ejderns dunrika reden. I största mängd träffar man denna gåsart under ruggningstiden vid smärre insjöar nära kusten, t. ex. på kuststräckan mellan Belsoundoch Isfjorden samt på Gåslandet. Fångstmännen benämna dem någon gång »rapphöns», ett vilseledande namn som 1873 föranledde mig att landstiga på den öppna kusten söder om Isf jorden, der »rapphöns» skulle finnas i stor mängd. Vid framkomsten fann jag endast ruggande prutgäss. Prutgässen hemta sin föda mer från landet och från insjöar än från hafvet. Deras kött är till följd deraf tranfritt och välsmakande, utom ligghonans, som är magert och segt. Äggen äro bättre än ejderns. På Spetsbergen träffar man äfven den prutgåsen närstående arten Anser leucopsis Bechst. Den är der temligen sällsynt, men allmännare på Novaja Semlja. Ytterligare förekommer på sistnämnda ställe en tredje gåsart, vildgåsen, fångstmännens »grågås» eller »storgås» (Anser segetum Gmel.), hvilken på Spetsbergen ersättes af en närstående form, Anser brachyrhynchus Baillon. Dessa gäss äro vida större än så väl ejdern som prutgåsen och tyckas vara tillräckligt stark till sjelfförsvar mot räfven. De häcka vanligen högt upp på någon moss- och gräs-oas, bland kustbergens stenrammel eller på krönet af en brant strandafsats i det inre af fjordarne. Under ruggningstiden samla grågässen sig i flockar vid de små sötvattenssjöar, som träffas vid kusten. Köttet af denna gåsart är läckrare än den vanliga tamgåsens och har ej spår till någon transmak. Bland de simfoglar, som bidraga att gifva sommarlifvet på Novaja Semlja dess prägel, må ytterligare anföras alfogeln och svanen. Alfogeln eller allan (Fuligula glacialis L.) är sällsynt på Spetsbergen, men förekommer ganska allmänt vid Novaja Semlja samt i synnerhet i Kara-hafvet, vid hvars kuster den om sommaren ses samlad i stora flockar. Mindre sångsvanen (Cygnus Bewickii Yarr.) är nordens ädlast formade och färgade fogel. Jag har redan beskrifvit dess bon, som träffas i betydligt antal på Gåslandet. Fogeln är bländande hvit, snarlik den vanliga svanen, men något mindre samt med betydligt afvikande byggnad af luftstrupen och bröstbenets köl. Köttet lär vara groft och mindre välsmakande.
Landfoglarne äro i de högnordiska trakterna, så väl till arter som individer, mindre talrika än sjöfoglarne. En del förekommer dock äfvenledes i stort antal. Nästan hvar helst man lägger i land ser man på strandfjären några små gråbruna vadare ifrigt springa af och an, stundom parvis, stundom i flockar på tio till tjugu stycken. Det är nordens allmännaste vadare, fångstmännens fjärplyt (Tringa maritima Brünn.). Den lefver af flugor, mygg och andra landinsekter. Den fylda kräfvan visar, huru väl fogeln förstår samla sin föda äfven i trakter, der entomologen endast med svårighet kan få reda på några få till hans forskningsområde hörande djurformer. Sina fyra till fem ägg lägge fjärplyten i ett litet vackert bo af torrt strå på öppna gräs- eller mosslätter ett stycke från hafvet. Äfven han söker skydda sina ägg genom en likadan komedi som tjufjon. Köttet är läckert. I fjärplytens sällskap ser man ofta en något större vadare eller rättare mellanting mellan vadare och simfogel. Det är den vackra brednäbbade simsnäppan (Phalaropus fulicarius Bonap.). Den är ej sällsynt på Spetsbergen och ytterligt allmän, kanske till och med den allmännaste fogeln vid Asiens nordkust. Jag förmodar derför, att den ej heller saknas på Novaja Semlja, ehuru man hittills derstädes iakttagit endast den närstående smalnäbbade simsnäppan (Phalaropus hyperboreus Lath.). Fogeln kunde väljas som sinnebild för äktenskaplig kärlek, så troget ses hanne och hona ständigt i hvarandras sällskap. Under det de leta sin föda i vattendammarne vid kusten, följas de nästan alltid åt, simmande i zigzag, så att de allt emellanåt snudda tätt förbi hvarandra; skjutes den ena, så flyger den andra endast för en kort stund bort, tills den märker, att makan blifvit efter. Den flyger då tillbaka, simmar med synbar oro kring den döda vännen och knuffar till den med sin näbb för att förmå den att resa sig. Någon synnerlig omsorg om sitt bo och ungarnes trefnad visar den dock ej, åtminstone att döma efter det rede af denna fogel, som Dunér 1864 fann i Belsound. Boets läge angafs af trenne ägg, lagda utan ringaste underlag på den kalla, af stenskärfvor bildade marken. — Simsnäppans kött är ganska läckert, liksom åtskilliga andra vadares, som förekomma i de trakter, hvarom nu är fråga, men vid hvilka jag ej här kan närmare uppehålla mig. Under ströftåg i det inre af kustlandet hör man ofta vid stenrös och sönderremnade klippor ett gladt qvitter. Det kommer från en gammal bekant från hemlandet, den för hvarje nordbo välkända snösparfven eller snölärkan (Emberiza nivalis L.). Namnet är väl valdt, ty vintertiden uppehåller sig denna täcka fogel så långt mot söder som snön går på den Skandinaviska halfön, och sommartiden söker den sig norr ut till Lapplands snögräns, norra Sibiriens tundra eller till Spetsbergens och Novaja Semljas kuster. Den bygger derstädes sitt af gräs, fjäder och dun omsorgsfullt förfärdigade bo, djupt in i ett helst af en grässlätt omgifvet stenrös. Luften ljuder af den lilla glada fogelns qvitter, hvilket här gör ett så mycket djupare intryck, som det är den enda verkliga fogelsång man hör i den högsta norden.7 På Spetsbergen i det inre landet möter man någon gång vid bergsluttningarna en hönsfogel, spetsbergsripan (Lagopus hyperboreus Sund.). En närstående form förekommer på Tajmurlandet och längs hela Asiens nordkust. Det torde derför knappast vara tvifvel underkastadt, det den äfven finnes på Novaja Semlja, om vi ock hittills ej sett den derstädes. På Spetsbergen hade man före 1872 endast träffat enstaka exemplar af denna fogel, men nämnda år upptäckte vi till vår glada öfverraskning ett verkligt ripfjell i granskapet af vår vinterkoloni, strax söder om 80:de breddgraden. Det utgjorde förmodligen tillhåll för ett tusental foglar, åtminstone skötos på detta ställe under vinterns lopp ett par hundra stycken. Troligen häcka de derstädes under stenar om sommaren, och der tillbringa de vintern, vissa tider helt säkert i en sorts dvala, inkrupna bland stenarne. Spetsbergsripans lefnadssätt är således vidt skildt från de skandinaviska ripornas, och köttets smak är äfven olika. Fogeln är nämligen ytterst fet, och dess kött står i smak rnidt emellan orrfogel och fet gås.8 Man kan häraf inse, att det bör vara mycket läckert.
När jag under hösten 1872 återkom från en längre utflygt längs stranden af Wijdebay, mötte jag en af våra skyttar, som hade i handen en hvit, med svarta fläckar tecknad fogel, hvilken han visade mig såsom »en mycket stor ripa». Han begick dock härvid ett svårt ornitologiskt misstag, ty det var ej en ripa, utan en annan, om vintern med den lika tecknad fogelart, nämligen fjellugglan, fångstmännens isörn (Strix nyctea L.). .Den häckar och öfvervintrar tydligen vid Ripfjellet, hvilket den tyckes betrakta som sin hönsgård. I sjelfva verket är roffogelns teckning så förvillande lik bytets, att detta knappast torde veta att akta sig. På Spetsbergen är fjellugglan dock mycket sällsynt, men på Novaja Semlja och Asiens nordkust — der lemmeln, som saknas på Spetsbergen, förekommer i stora skaror — är den allmän. Hon sitter vanligen orörlig på en öppen bergsluttning, synlig från långt håll genom sin mot den grågröna marken bjert afstickande hvita färg. Äfven i skarpaste solsken ser hon, i motsats till andra ugglor, ganska bra. Hon är ytterst skygg samt derför svår att skjuta. — Snöripan och fjellugglan äro de enda foglar, om hvilka man med säkerhet vet, att de öfvervintra på Spetsbergen, och båda äro enligt Hedenström inhemska på de Nysibiriska öarna (Otrywki o Sibiri, s. 112). I Europas odlade trakter äro de större däggdjuren så sällsynta, att de flesta menniskor under hela sin lefnad aldrig sett ett vildt däggdjur ens så stort som en hund. Så är ej förhållandet i den höga norden. De större däggdjurens antal är här visserligen ej mer så betydligt som i 17:de seklet, då jagten på dem lemnade en riklig utkomst åt 20-30 tusen man, men ännu närer jagtutbytet vid Novaja Semlja och Spetsbergen flere hundra fångstmän, och sällan skall sommartiden en dag förgå för den, som vistas vid dessa öars kuster, utan att han ser en säl eller en hvalross en ren eller en isbjörn. Till en riktig bild af polarfararens omgifning och lefnadssätt hör derför ovilkorligen äfven en skildring af de vilda däggdjurens uppträdande och lefnadssätt i polarländerna. Jag skall härvid göra början med renen. Detta gräsätande djur går i gamla verlden mot norden nästan så långt som landet når. Det iakttogs visserligen icke af Payer på Frans Josefs land, men renspår sågos af oss på lerbäddarne vid Kap Tscheljuskin; lemningar af ren hafva iakttagits vid Barents' vinterhamn på nordligaste delen af Novaja Semlja; några ytterligt feta djur fäldes af norska fångstmän på Kung Karls land öster om Spetsbergen, och för några år tillbaka var renen ganska talrik till och med vid Nordostlandets nordkust och på de ännu längre norr ut belägna Castréns, Parrys, Mårtens och Phipps öar. Oaktadt dessa trakter äro belägna mellan 80° och 81° n. br., trifves renen der tydligen mycket väl och finner äfven om vintern en riklig utkomst på de af stormar från snö rensopade bergsluttningarna, hvilket bevisas af det goda hull, hvarmed åtskilliga af oss derstädes fälda djur voro försedda, och de talrika renspår och rengångstigar, som vi sågo på Castréns ö i maj månad 1873. Ej heller tyckes en vintertemperatur af -40° till -50° bekomma dessa slägtingar till söderns hjortarter synnerligen illa. Till och med den norska renen kan uthärda Spetsbergens klimat. Några bland de utskurna dragrenar, som jag 1872 förde med mig till Spetsbergen, och som kort efter det de landsatts rymde, blefvo nämligen sommaren 1875 skjutna af fångstmän. De betade då i sällskap med vildrenar och voro liksom dessa mycket feta. Märkvärdigt är, att renen, oaktadt den förödande jagt för hvilken den är utsatt på Spetsbergen9, dock förekommer derstädes i vida större mängd än på norra Novaja Semlja eller Taimur-halfön, hvarest den varit nästan fredad för jägares förföljelser. Till och med på den lågländta delen af södra Novaja Semlja är renen, oaktadt sommarbetets riklighet, så sällsynt, att man vid landstigning derstädes knappast kan påräkna någon ren jagt. Först längre norr ut, å ömse sidor om Matotschkin Schar, förekommer den i något större mängd. Det förtjenar härvid omnämnas, att renen för tre hundra år sedan, då norra delen af Novaja Semlja första gången besöktes af menniskor, icke tyckes hafva förekommit derstädes allmännare än nu för tiden. I berättelsen om Barents' tredje resa (de Veer, Diarium nauticum: d. 21 juni 1596) säges uttryckligen: »Här må anmärkas att, oaktadt det land, som vi anse som Grönland (det nuvarande Spetsbergen), ligger under och öfver 80:de breddgraden, så växa der ymnigt blad och gräs och der finnas sådana djur som äta gräs, såsom renar, medan deremot på Novaja Semlja under 76:te breddgraden finnes hvarken blad eller gräs och ej heller några gräsätande djur.» Senare fann man dock spår af renar äfven vid vinterqvarteret; man dödade exempelvis en björn, som slukat en ren. Vid Spetsbergen hafva renarne först genom holländarnes och engelsmännens, sedermera genom ryssarnes och norrmännens jagt betydligt minskats. I öns nordvestra del, der holländarne hade sina trankokerier, har den till och med fullkomligt utrotats.10 Den förekommer dock ännu i Isfjorden i mycket stort antal och skulle genom skydd helt säkert hastigt åter förökas. Att en så förödande jagt som den, hvilken år efter år pågår på Spetsbergen, kan ega rum utan att djuren utrotas har till och med gifvit anledning till antagandet af en invandring från Novaja Semlja. Men sedan jag numera lärt närmare känna renens förekomst på det senare stället, synes mig detta förklaringssätt icke vara riktigt. Om derför, såsom åtskilliga omständigheter verkligen antyda, en invandring af renar till Spetsbergen eger rum, så måste den ske från något i nord-nordost beläget, ännu okändt polarland. Enligt några fångstmäns förmenande finnes till och med antydan om, att detta obekanta land är bebodt, ty det har upprepade gånger uppgifvits, att man på Spetsbergen fångat märkta renar. Den första underrättelsen härom finnes hos Witsen (Noort ooster gedeelte van Asia en Europa, 1705, II s. 904), med uppgift att renarne varit märkta på horn och öron, och sjelf har jag hört fångstmän, som i Norge blifvit väl förtrogna med renskötsel, bestämdt påstå, att öronen på några af de Spetsbergsrenar de skjutit varit klippta. Förmodligen beror hela berättelsen likväl endast derpå, att öronen blifvit frostmärkta. Att en invandring till Spetsbergen af renar från Novaja Semlja icke eger rum, visar sig för öfrigt äfven deraf, att Spetsbergsrenen tyckes tillhöra en från Novaja-Semlja-renen afvikande ras, utmärkt genom mindre storlek, kortare hufvud och ben, knubbigare och fetare kropp.
Bäst känner man vildrenens lif från Spetsbergen. Om sommaren söker den sig till grässlätterna i öns isfria dalgångar, på senhösten drar den sig, enligt fångstmännens utsago, till hafskusten för att der spisa de alger, som finnas uppkastade på stränderna, och om vintern begifver den sig tillbaka till de lafklädda bergshöjderna i det inre af landet, hvarest den tyckes trifvas ganska godt, oaktadt kölden der vintertiden måtte vara förfärligt sträng. När renarne om våren återkomma till kusten äro de nämligen ännu ganska feta, men några veckor derefter, då skare bildats på snön och isskorpa gör bergens sidor svårtillgängliga, blifva de så magra, att de knappast kunna förtäras. Om sommaren äta de sig dock snart åter till hull, och deras fetma om hösten är så stor, att de obetingadt skulle taga pris på en utställning af gödboskap. I Tromsös museum förvaras sålunda ryggraden af en ren, skjuten på Kung Karls land, som haft ett 7 till 8 centimeters fettlager på länden. Renen är i trakter, der den blifvit mycket jagad, ganska skygg, men man kan, i fall marken ej är fullkomligt jemn, krypa inom skotthåll, blott man iakttager den försigtigheten att ej nalkas från vindsidan. Under brunsttiden, som infaller på senhösten, skall det någon gång hända, att rentjuren anfaller jägaren. Spetsbergsrenen plågas ej, såsom renen i Lappland och på Novaja Semlja, af »gorm» (tumslånga fluglarver, som utvecklas under djurets hud). Dess kött är äfven vida bättre än den lappska renens. Någon af de farsoter, som i senare tider så förfärligt härjat bland renarne i norra Europa, har aldrig, åtminstone ej under de sista 50 åren, varit gängse på Spetsbergen. Isbjörnen förekommer företrädesvis vid kuster och holmar, som äro omgifna af drifis, ofta till och med på isfälten långt ut till sjös. Bland drifisbitarne gör han nämligen sin bästa fångst. Numera är han temligen sällsynt vid de om sommaren nästan isfria sydvestra kusterna af Spetsbergen och Novaja Semlja, men allmännare på de nordliga, nästan ständigt isomgifna delarne af dessa öar. Så t. ex. har jag under mina många landstigningar vid Hornsund, Belsund, Isfjorden Forelands-sundet och Kings Bay på Spetsbergens vestkust aldrig sett en enda björn. Deremot sågos björnar nästan vid hvarje rastplats under den båtfärd jag gjorde 1861 med Torell i i Hinlopen Strait och längs kusterna af Spetsbergens nordligaste öar, äfven som under Palanders och min slädfärd våren 1873 kring Nordostlandet. Isbjörnen finnes för öfrigt allestädes längs Asiens och Amerikas nordkust, efter hvad det tyckes i större mängd, ju längre norr ut man kommer. Någon gång har den äfven, först med is och sedan simmande, kommit ned till Norges nordkust, t. ex. i mars månad 1858, då, enligt uppgift i Tromsö Stiftstidende (n:o 4 för 1869), en isbjörn dödades i Kjöllefjord i Ost-Finmarken. Björnen är ej svår att fälla. Då han märker en menniska, nalkas han vanligen, i hopp om fångst, med smidiga rörelser och i hundra zigzag-bugter för att ej visa hvart han egentligen ämnar sig och sålunda skrämma sitt byte. Ofta klättrar han härunder upp på isblock eller reser sig på bakbenen för att få ett vidsträcktare synfält, eller ock stannar han vädrande med synbar betänksamhet åt alla håll för att med tillhjelp af lukten, på hvilken han tyckes lita mera än på synen, taga reda på de kringliggande föremålens rätta art och natur. Om han tror sig hafva att göra med en säl, kryper eller släpar han sig fram längs isen, och säges då med framtassen dölja den enda från isens hvita färg afstickande delen af sin kropp, den stora, svarta nosen. Om man blott håller sig stilla, kommer björnen på detta sätt så nära, att man kan fälla honom på ett par bösslängders håll eller, hvad fångstmännen anse säkrare, döda honom med lans. Möter man obeväpnad en isbjörn, äro några häftiga rörelser och skrik vanligen tillräckliga att jaga denne på flygten, men flyr man sjelf, kan man vara säker att hafva honom efter sig hack i häl. Blir björnen sårad, så flyr han alltid. Ofta lägger han med labben snö på såret; stundom gräfver han under dödsryckningarna med framfötterna ett hål i snön, i hvilket han gömmer sitt hufvud.
Då man ligger för ankar, simmar björnen ibland ut till fartyget, och tältar man på aflägsna trakter, finner man ofta om morgonen vid uppvaknandet en isbjörn i granskapet, hvilken under nattens lopp gått och nosat kring tältet utan att våga angripa detsamma. Jag erinrar mig nu blott ett exempel på att björnen vågat titta in i ett bebodt tält. Det var under Kanes resa. Den bortskrämdes då genom antändning af några strykstickor. Sjelf har jag med mina kamrater natt efter natt utan vakt tältat i trakter, der man var viss om att lägerplatsen, under det vi lågo i djup sömn, skulle noga bevakas af någon björn, hvilken ock, då kocken uppsteg att koka kaffe, sällan försummade att komma inom skotthåll. En synnerlig benägenhet har björnen deremot att anställa inventering af proviantnederlag, af öfvergifna fartyg eller af båtar, som lemnats upplagda på stranden. De flesta arktiska resande veta omtala märkliga äfventyr, för hvilka så väl menniskor som björnar vid sådana tillfällen blifvit utsatta. Under 1864 års färd kom t. ex. en stor björn och undersökte noga innehållet af en med tält öfverdragen båt, som vi för några timmar lemnat utan vakt i bottnen af Storfjorden. Han åt upp en omsorgsfullt anrättad renstek, sönderref reservkläderna, kringströdde skeppsskorporna m. m., och sedan vi om aftonen återkommit, plockat i hop våra saker, lappat tältet och lagt oss att sofva, återvände samma björn och tillegnade sig, under det vi sofvo, allt det renkött vi kokat för att, i stället för den förlorade steken, användas till följande dagens färd. Under en af de engelska expeditionerna för uppsökande af Franklin fäldes en gång en björn, i hvars mage man bland mycket annat godt fann det i en närbelägen depot nedlagda häftplåsterförrådet. Äfven mycket stora stenar kan björnen välta undan, men ett lager af frusen sand rår han ej på. Isbjörnen simmar utmärkt väl, men ej så fort att han genom simning kan komma undan, om han i båt förföljes. I fall en båt och raska roddare finnas till hands, är han derför förlorad, om, såsom ofta händer, han under försök att undfly söker sin räddning i hafvet. Der är han, såsom fångstmännen, säga »lige saa let at slaa ihjel som en Sau», men man bör skynda sig att med harpun eller på annat sätt få fatt på det dödade djuret, ty det sjunker snart, i fall det ej är mycket fett. Fångstfartygen från Tromsö hemförde 1868 20, 1869 53, 1870 98, 1871 74 och 1872 33 björnar. Man kan häraf sluta, att norska fångstmän årligen dödat i medeltal åtminstone ett hundra björnar. Anmärkningsvärdt är, att bland detta stora antal aldrig funnits en drägtig hona eller en hona med nyfödda ungar.11 Björninnan tyckes under den tid hon är drägtig hålla sig väl gömd, kanske i någon ishåla i det inre af landet. Huruvida isbjörnen om vintern ligger i ide, är ej fullt afgjordt. Åtskilligt talar dock derför. Den försvinner t. ex. under den mörka tiden nästan fullständigt från öfvervintringsplatserna, och man har ibland funnit hålor under snön, der björnar varit gömda. Sålunda hände det en gång Tobiesen, att han med ena foten steg ned i en dylik håla, till ej ringa förskräckelse för så väl den mångbepröfvade fångstmannen, som för björnen. Det uppgifves äfven, att björnen under den mörka tiden skulle gå ut till iskanten för att söka sin föda. Huru det förhåller sig härmed, kan jag ej afgöra, men häremot talar dock den iakttagelsen att, medan endast en björn under vinterns lopp sågs vid det öppna vattnet i granskapet af vår vinterbostad i Mosselbay 1872-1873, sågo Palander och jag nästan dagligen björnar på det hårdt tillfrusna hafvet norr om Nordostlandet. Björnspår syntes härstädes i alla riktningar på isen och jemte dem lätta, slingrande räfspår. Några sälhål funnos deremot icke, och svårt var alltså att inse, hvarför björnarne valt just denna öde issträcka till uppehållsort. De björnar, som fäldes, voro för öfrigt ovanligt magra, så att det fett de lemnade knappast var användbart till bränsle för slädpartiets kokapparat. Under sina vidsträckta ströftåg efter fångst göra vanligen hanen och den af en eller två större ungar ledsagade honan hvarandra sällskap. Sällan ser man större skaror tillsamman, om ej vid ställen der en betydligare mängd kroppar af dödade hvalrossar, sälar eller hvitfiskar ligga upplagda. Förr väckte åsynen af en isbjörn förskräckelse hos ishafsfararne, men numera tveka fångstmännen ej att genast med lans i hand gå anfallsvis till väga äfven mot en större björnskara. De hafva någon gång på detta sätt inom en kort stund dödat ända till tolf stycken. På bössan lita de mindre. Carl Chydenius sköt under 1861 års expedition inom några minuter trenne tätt vid sin med ett tält öfvertäckta båt. Jag känner intet enda tillfälle, då någon norsk fångstman blifvit allvarligt skadad af en björn. Det tyckes dock, som om detta djur skulle vara djerfvare och farligare i trakter, der det ej gjort bekantskap med menniskans farliga jagtredskap. Under de första engelska och holländska resorna till Novaja Semlja mötte man t. ex. i trakter, der isbjörnen nu nästan helt och hållet saknas, björnar vid nästan hvarje landstigningsplats, och man nödgades med dem upptaga verkliga strider, strider som kostade flere menniskolif. Då under Barents' andra resa några man den 16 alt. 26 sept. 1595 landstego på fastlandet nära östra mynningen af Jugor Schar för att samla »ett slags der förekommande diamanter» (värdelösa bergkristaller), rusade (enligt de Veer) en stor hvit björn fram och fattade en af stensamlarne i halsen. På mannens skrik och fråga »hvem sliter mig i nacken?», svarade en bredvid stående kamrat »en björn» och sprang sin väg. Strax derpå bet björnen sönder hufvudet på sitt byte och sög ut blodet. Det öfriga manskapet, som var i land, kom nu till undsättning, anfallande björnen med fälda bössor och spjut. Men björnen blef ej skrämd, utan rusade fram, grep en man ur de anfallandes led och dödade äfven denne, hvarpå alla de öfriga sprungo sin väg. Förstärkning kom nu från fartyget, och björnen omringades åter af trettio man, ehuru motvilligt, emedan de hade att göra med en »grym, oförfärad och rofgirig best». Af dessa vågade endast trenne gå anfallsvis till väga, och dessa »modiga» män dödade björnen slutligen efter en temligen hård strid. En mängd andra likartade händelser, ehuru vanligen med lyckligt slutresultat, anföras i de flesta arktiska reseberättelser. Sålunda blef en gång i Davis Strait en matros bortsläpad från ett infruset hvalfångarefartyg, och bland drifisen i hafvet mellan Grönland och Spetsbergen var år 1820 samma öde nära att drabba en af matroserna på en hvalfångare från Hull, men han lyckades rädda sig genom att springa undan och åt björnen kasta först sitt enda försvarsvapen, en lans, och sedan sina klädespersedlar, den ena efter den andra.12 Den 6 mars 1870 blef dr Börgen öfverfallen af en björn och släpad ett godt stycke.13 Märkvärdigt var, att björnen ej heller denna gång genast dödade sitt offer, utan att mannen fick tid att utropa: »En björn bortsläpar mig», och att han, sedan björnen släpat honom flere hundra steg, efter befrielsen kunde, ehuru ytterst illa skalperad, sjelf springa tillbaka till fartyget. Skalperingen hade uppkommit på så sätt, att björnen försökt att i sitt gap krossa hufvudskålen, såsom den plägar göra med fångade sälar. Scoresby anser det förenadt med fara att jaga isbjörnen i djup snö. Den såsom följeslagare åt M'Clintock, Kane m. fl. bekante dansken C. Petersen ansåff det deremot vara lika ofarligt att anfalla en björn som att slagta ett får. Sibiriefararen Hedenström säger, att man kan våga sig på den med en knif bunden på en käpp — och ungefär på samma sätt yttra sig de norska fångstmännen, eller åtminstone de norsk-finska harpunerarne, om denna »ädla och farliga» jagt. Björnens hufvudföda utgöres af säl och hvalross. Den säges med ett enda tag af sin starka labb kunna kasta en hvalross upp på isen. Renen lyckas han deremot sällan fånga, emedan denne löper snabbare än björnen. Jag har dock tvenne gånger på Nordostlandet sett blod och hår efter renar, som blifvit tagna af isbjörn. Det lider ej heller något tvifvel, att han jemte kött äfven spisar växtämnen, såsom tång, gräs och mossa. Jag har flere gånger, då jag låtit uppskära magen på en skjuten björn, i densamma funnit endast lemningar af växtämnen, och fångstmännen känna detta förhållande så väl, att de betecknade en stor, gammal björn, som dr Theel 1875 sköt vid Dicksons hamn, såsom en »gammel Landkonge», hvilken var för lat att gå på fångst och derför åt gräs i land. För öfrigt torde han hålla till godo med mångahanda slag af födoämnen; en björn förtärde t. ex. för Tobiesen (vintern 1865-66) innehållet af två i en öde stuga qvarlemnade tunnor med saltad fisk. Köttet af björnen är, i fall han ej är allt för gammal eller nyss förtärt ruttet sälkött, ganska ätbart, till smaken midt emellan svin- och nötkött. Ungbjörn-kött är hvitt och liknar kalfkött. Förtärandet af lefvern skall förorsaka häftigt illamående.
Oaktadt, såsom redan är nämdt, isbjörnen stundom ännu i våra dagar drifver i land och dödas i nordligaste Norge, omtalas dess skinn ej bland Finmarkens alster af Othere. Den tyckes således hafva blifvit bekant i Europa först efter norrmännens upptäckt af Island och Grönland och var i början ansedd såsom en utomordentlig sällsynthet. En norsk storman, som utvandrat till Island och der lyckats bemäktiga sig en björninna med tvenne ungar, skänkte dem år 880 åt Norges konung och fick i gengäld en farkost lastad med timmer. Ingen hade då i Norge sett detta djur förut. Nordens gamla sagor veta vidare berätta, det presten Isleif, för att blifva utnämnd till biskop på Island, år 1056 skänkte en hvitbjörn till kejsar Henrik. År 1064 betalte konungen i Danmark en hvitbjörn från Grönland med ett väl utrustadt, fulltackladt handelsfartyg, en betydlig penningesumma och en dyrbar guldring.14 Äfven Marco Polo omtalar i berättelsen om de norr ut boende nomadiserande fredsälskande tatarstammarnes land, att der finnas hvita björnar, de flesta 20 tvärhänder långa, stora svarta räfvar, vilda åsnor (renar) och ett litet djur kalladt »rondes», som ger sobelskinnet.15 Då isbjörnen endast finnes vid ishafskusten, bevisa dessa uppgifter, att redan på 1200-talet Asiens nordligaste del var bebodd eller åtminstone besökt af jägare. Olaus Magnus beskrifver till och med ej oriktigt hvitbjörnarnes lefnadssätt, med tillägg att man plägar skänka deras skinn till katedral- och sockenkyrkornas altaren, på det att presten under messan ej må frysa om fötterna (Ol. Magnus Roma-uppl. 1555, s. 621). Allmännare känd i vestra Europa blef isbjörnen dock först genom engelsmännens och holländarnes ishafsfärder, och dess pris har numera sjunkit så mycket, att det skinn, som en gång betraktades såsom en ofantligt stor dyrbarhet, numera vid afslutande af räkenskaperna mellan redarne och fångstmännen beräknas till endast 25 à 50 kronor. År 1609 fångade Stephen Bennet under sin sjunde resa till Beeren Eiland två unga isbjörnar, som bragtes till England och sedermera underhöllos i Paris Garden (Purchas, III s. 562). Numera hemtas dylika djur mycket ofta lefvande till Norge för att derifrån försändas till Europas zoologiska trädgårdar, i hvilka isbjörnen sällan saknas. Fångsten underlättas derigenom, att ungarne sällan lemna den dödade modern. Jemte renar och björnar träffar man i de trakter, hvarom här är fråga, endast tvenne land-däggdjur, fjellräfven (Vulpes lagopus L.) och lemmeln (Myodes obensis Brants).16 Räfven är temligen allmän så väl på Spetsbergen som på Novaja Semlja. Dess bo utgöres stundom af en mängd sammanhängande, i jorden gräfda gångar med flere öppningar. En dylik lya såg jag på Wahlbergs ö i Hinlopen Strait på krönet af ett alkberg; den var rikligt försedd med förråd af halfruttna alkor, gömda i gångarne. De gamla räfvarne syntes under vår dervaro ej till, men flere dels svarta dels röd- och hvitbrokiga ungar sprungo då och då fram ur öppningarna och lekte med smidiga rörelser i boets granskap. Ett likadant bo, äfven med ungar som sprungo mellan boets öppningar, lekte och jagade hvarandra, har jag sett på norra stranden af Matotschkin Schar, samt obebodda räfhålor och räfgångar flerstädes vid Novaja Semljas vestkust, vanligen i öfre delen af torra sandkullar. Lemmeln finnes ej på Spetsbergen, men måtte vissa tider förekomma i otroliga massor på Novaja Semlja. Vid början af sommaren, då snön nyss bortsmält, ser man nämligen öfverallt på jemna bördiga ställen i den der ganska täta gräsvallen ungefär en tum breda och en half tum djupa gångstigar, hvilka af dessa små djur vintertiden upptrampats under snön i den gräs- och mossbädd, som närmast täcker den frusna marken. De hafva på detta sätt med hvarandra förenat sina i jorden gräfda bostäder och byggt sig beqväma, mot den stränga vinterkölden skyddade vägar till sina foderplatser. Tusen och åter tusen djur måtte erfordras för att äfven på ett mindre område utföra detta arbete, och underbart skarpt måtte deras ortsinne vara, om de, såsom antagligt är, med säkerhet hitta fram i den ändlösa labyrint de sålunda skapat. Under snösmältningstiden bilda dessa gångar små, men öfverallt förekommande afloppskanaler för vattnet, hvilka i väsentlig mån bidraga till landets torrläggande. I öfrigt är marken på vissa ställen så tätt beströdd med lemmelspillning, att denna måste hafva ett ganska väsentligt inflytande på jordmånens beskaffenhet. Af mygg plågas man icke i de egentliga polartrakterna17, och öfver hufvud taget är hela polarområdets insektfauna ytterst fattig, om ock rikare än man förut antagit. Rikligast förekomma arachnider, acarider och podurider, så att dr Stuxberg under 1875 års Jenisej-expedition kunde af dem insamla ett ganska stort antal, som efter hemkomsten blifvit bearbetadt: poduriderna af dr T. Tullberg i Upsala, arachniderna af dr L. Koch i Nürnberg. Dessa små djur träffas med stort individantal bland förmultnade växtlemningar, under stenar och trästycken vid stranden, kringkrypande på grässtrån m. m. Af de egentliga insekterna hemfördes under samma expedition från Novaja Semlja nio arter coleoptera, bestämda af prof. F. W. Mäklin i Helsingfors.18 Några få hemiptera och lepidoptera, en orthopter, ett större antal hymenoptera och diptera från samma resa hafva blifvit undersökta af lektor A. E. Holmgren i Stockholm. Likaledes insamlade dr Stuxberg en mängd landtmaskar, hvilka blifvit beskrifna af vår numera i Californien bosatte landsman dr G. Eisen. Denna djurgrupps förekomst i en trakt, der jorden på några få tums djup är ständigt frusen, synes mig högeligen märkvärdig — och öfver hufvud taget tyckes insektens förekomst i ett land, som är utsatt för en vinterköld under qvicksilfrets fryspunkt, och der djuret ej kan söka skydd mot kölden genom att krypa ned till ett aldrig frysande jordlager, förutsätta, att antingen insekten sjelf, dess ägg, larv eller puppa kan stelfrysa utan att dödas. Endast ganska få arter af dessa små djur tyckas dock bestå ett sådant frysningsprof, och de verkliga polarländernas landevertebrat-fauna är derför ytterligt fattig i jemförelse med sydligare trakters. Annorlunda förhåller det sig i hafvet. Här är djurlifvet så långt menniskan lyckats framtränga mot den yttersta norden ytterligt rikt. Nästan vid hvarje draggning upphemtar skrapan från hafsbottnen massor af kräftdjur, snäckor, musslor, sjöstjernor, sjöborrar19 m. m. i vexlande former och sjelfva hafsytan vimlar en solklar dag af pteropoder beroider, yt-krustaceer m. fl. En skildring af denna på vexling mest rika sidan af djurlifvet i den höga norden kommer dr Stuxberg framdeles att lemna. Tills vidare kan jag blott hänvisa till den mängd i detta ämne offentliggjorda afhandlingar, som finnas intagna i Vetenskaps-akademiens skrifter. Äfven de högre djurformerna förekomma inom polarområdet i större antal i hafvet än på land. Det vida öfvervägande antalet af de foglar, jag ofvanför anfört, tillhöra sålunda hafvet, ej landet, och detsamma är förhållandet med nästan alla de djur, hvilka sedan tre eller fyra hundra år tillbaka utgjort föremål för »ishafsfångsten». Denna näring, som under hvalfångstens tid lemnade ett utbyte kanske jemförligt med inkomsten från Amerikas bergoljekällor i vår tid, har numera ej i ringaste mån samma betydelse, som den fordom hade. Det djur, hvars fångst lemnade detta rika byte, nordhvalen (Balæna mysticetus L.), är nämligen numera så utrotadt i de farvatten, hvarom här är fråga, att hvalfångarne länge sedan nödgats söka sig nya fångstplatser i andra delar af polarhafven. Det är derför ej mer hvalen, utan andra djurarter, som locka fångstmannen till Spetsbergens och Novaja Semljas kuster. Det vigtigaste fångstdjuret har under de senaste femtio åren varit hvalrossen, men äfven denna håller nu på att blifva utrotad. Den träffas numera sällan om sommaren vid vestkusten af Novaja Semlja söder om Matotschkin Schar. Under våra besök på denna ö åren 1875, 1876 och 1878 hafva vi t. ex. ej derstädes sett ett enda af dessa djur. Men i Kariska porten, vid Novaja Semljas ostkust och på vissa ställen i Kariska hafvet kan man ännu erhålla en riklig fångst. Tidigare på året skall hvalrossen äfven träffas bland drifisen på vestkusten och söder ut mot mynningen af Petschora, ehuru antalet af de djur, som fångas af samojederna vid Chabarowa, tyckes vara ytterligt ringa. Deremot sågo holländarne vid de första resorna hit ett betydligt antal af detta sällskapliga djur. Ej heller då förekommo dock hvalrossarne härstädes i sådan mängd som vid samma tid på Spetsbergen och Beeren Eiland, hvilka tydligen utgjort deras hufvudhemvist.
Under Stephen Bennets fjerde resa till Beeren Eiland år 1606 dödades derstädes 700 till 800 hvalrossar på sex timmar och år 1608 nära tusen på sju timmar. De på stränderna qvarlemnade kropparne lockade björnar dit i sådan mängd, att t. ex. år 1609 närmare 50 sådana dödades af manskapet från ett enda fartyg. På ett ställe såg man 18 björnar på en gång (Purchas, III s. 560). En norsk skeppare kunde ännu under en öfvervintring på Beeren Eiland 1824-25 döda 677 hvalrossar. Men då Tobiesen öfvervintrade derstädes 1865-66, fångade han endast en hvalross, och de båda gånger, jag varit i land på ön, har jag der ej sett en enda. Förr träffade fångstmännen nästan hvarje år under senhösten, då drifisen försvunnit, »hvalross på land», d. v. s. flockar af flere hundra hvalrossar, som krupit upp på någon låg, jemn sandstrand för att der nästan orörliga tillbringa dagar och veckor. Under denna hvilotid tyckas de flesta vara försänkta i djup sömn, dock ej alla, ty — enligt enstämmig utsago af alla de fångstmän, med hvilka jag talat härom — hålla några vakt för att varna kamraterna, när fara är å färde. Om nödig försigtighet iakttogs, d. v. s. om man närmade sig stranden, der djuren voro samlade vid frånlandsvind och med lansstyng dödade först dem, som. lågo närmast vattnet, kunde man sedan utan svårighet slagta de öfriga, hvilka genom sina dödade kamraters kroppar hindrades att nå hafvet. Numera inträffar ett dylikt tillfälle till fångst ytterst sällan, och det finnes herömda hvalrossnäs, på hvilka man fordom hvarje år träffat hundratals djur, i hvilkas granskap man nu ej ser ett enda. Äfven i hafvet finnas vissa ställen, der hvalrossen företrädesvis uppehåller sig, och som derför af fångstmännen betecknas såsom hvalrossbankar. En sådan bank finnes i granskapet af ön Moffen, belägen under 80° n. br. vid Spetsbergens nordkust, och i tusental måste de djur räknas, som här dödats. En annan dylik bank finnes på 72° 15' n. br. vid kusten af Jalmal. Orsaken hvarför hvalrossarne med förkärlek uppehålla sig på dessa ställen är helt säkert den, att de der finna en riklig föda, hvilken ej, såsom ofta uppgifvits, består af tång, utan af åtskilliga å hafvets botten lef vande musslor, hufvudsakligast Mya truncata och Saxicava rugosa. Dessas köttiga delar befrias, innan de nedsväljas, så utmärkt väl från skalet och rengöras så fullständigt, att innehållet i magsäcken ser ut som en anrättning af omsorgsfullt skalade ostron. Vid födans insamlande torde hvalrossen använda sina långa betar för att uppgräfva de djupt i leran dolda musslorna och maskarne.20 — Scoresby anger, att han i en hvalrossmage, jemte smärre kräftdjur, funnit stycken af en ung säl.
De största hvalrossbetar jag sett voro ett par hanbetar inköpta sommaren 1879 på St Lawrence-ön i norra delen af Bering-hafvet. De mätte 830 och 825 millimeter i längd, den största omkretsen var 227 och 230 millimeter, och den sammanlagda vigten utgjorde 6,680 gram. Äfven betar af honor har jag sett nära lika långa, men dessa skilja sig från hanbetarne genom en vida smäckrare form. Betarnes yta är alltid sprickig, men under den finnes ett lager af sprickfritt elfenben, hvilket åter omsluter en grynig, på sina ställen halft genomskinlig, liksom oljedränkt benkärna. När hvalrossoxen blifvit mycket gammal, simmar han för sig sjelf som en enstöring, men eljest hålla sig djur af samma ålder och kön tillsamman i stora flockar. Ungen följer länge sin moder och skyddas af henne med synbar ömhet och starkt framträdande moderskärlek. Hennes första omsorg, då hon är förföljd, är derför att rädda ungen, äfven om detta måste ske med offer af eget lif. En hvalrosshona med unge är nästan alltid förlorad, om de upptäckas från en fångstbåt. Huru ifrigt hon än med stötar och knuffar söker draga ungen undan eller att vilseleda förföljarne genom att dyka ned med honom under framlabben, upphinnes hon dock oftast och dödas. En dylik jagt är i sanning grym, men fångstmannen känner i sitt yrke ingen skonsamhet. Hvalrossarne, i synnerhet gamla enstaka hanar, sofva och hvila om hösten, då drifisen försvunnit, äfven i vattnet med hufvudet än öfver ytan, än under densamma och med så starkt uppblåsta lungor, att kroppen hålles flytande med en del af ryggen uppskjutande öfver vattnet. Det senare sättet att sofva är väl möjligt endast så lång tid i sänder, som djuret kan hålla andan, men detta lär vara ganska länge. Om en fångstbåt möter en på detta sätt sofvande hvalross, så väckes denne först med ett ljudligt »törn upp», innan han harpuneras, »för att han ej i skrämseln skall hugga hål i båten med sina betar». Hvalrossen sjunker och går förlorad, om han dödas genom ett skott, medan han befinner sig i vattnet, eller om man skjuter honom, medan han ligger på ett isstycke, men utan att döda honom så ögonblickligt, att han ej under de sista dödsryckningarna kan kasta sig i vattnet. Han fångas derför nästan uteslutande med harpun eller lans.
Harpunen utgöres af en på yttersidan skarpt slipad, med hulling försedd stor och stark jernkrok, löst fästad vid harpunstången, men fastbunden vid ena ändan af en tio famnar lång, smäcker lina, ofta af hvalrosshud. Med andra ändan är linan fästad i båten, uti hvars främre del den är omsorgsfullt upplagd i en redig bugt. Fem till tio sådana med harpuner försedda linor finnas i hvarje fångstbåt. När fångstmännen se en hvalrossflock, antingen på ett drifisstycke eller i vattnet, söka de att tyst och mot vinden komma ett af djuren tillräckligt nära för att kunna harpunera det. Lyckas detta, dyker hvalrossen först ned och söker sedan simma undan allt hvad den förmår. Men den är med linan spänd för båten och måste derför släpa denna med sig. Kamraterna simma till, nyfikna att få reda på orsaken till larmet. En ny hvalross spännes för med en annan harpun, och så går det undan för undan, tills alla harpunerna äro använda. Båten drages nu, oaktadt roddarne spjerna emot med årorna, framåt med hvinande fart, men utan någon egentlig fara så länge alla djuren draga åt samma håll. Om ett af dem söker taga en annan väg än olyckskamraterna, måste dess lina afskäras, eljest kantrar båten. När hvalrossarne blifvit utmattade af ansträngning och blodförlust, börjar man hala in linorna. Det ena djuret efter det andra drages till båtens förstäf och får der vanligen först med flata lansen ett slag i hufvudet och, då det vänder sig för att värja sig häremot, ett lansstyng i hjertat. Sedan bakladdningsgevär börjat begagnas af fångstmännen, föredraga de ofta att döda den harpunerade hvalrossen med en kula i stället för att »länsa» den. Att deremot skjuta på en ej harpunerad hvalross betraktade fångstmännen förr som ett oförlåtligt lättsinne, emedan djuret på detta sätt oftast sårades eller dödades utan något gagn. De yttrade sig derför med stor förbittring mot de turister, som någon gång kommo till Spetsbergen och på detta satt förderfvade fångsten. Det kan dock ej nekas, att de sjelfva på senare tider ofta följt det dåliga föredömet, och många anse, att häri ligger en af liufvudorsakerna till hvalrossens betydliga förminskning under de senare åren. Skulle en internationel lagstiftning för ishafsfångsten fastställas, så borde i första rummet allt skjutande af ej harpunerad hvalross förbjudas. Sällskaplighet och nyfikenhet tyckas vara hufvuddrag hos hvalrossarne. Dessa deras egenskaper har jag varit i tillfälle att iakttaga, då jag en gång en stilla härlig nordisk sommardag rodde fram på ett spegelblankt, drifisbeströdt haf midt ibland en betydande flock af dessa djur. En följde båten långa stycken i all fredlighet, då och då utstötande ett grymtande läte, andra summo helt nära och höjde sig högt öfver vattnet för att taga främlingarne i skärskådande, åter andra lågo så tätt packade på drifisbitar, att dessa voro nedsänkta ända till vattenbrynet, medan i sjön kringsimmande kamraterna med våld sökte tvinga sig plats just på det förut öfverfylda hvilostället, oaktadt en mängd obegagnade isstycken kringdrefvo i granskapet. När fångstmännen dödat hvalrosshonan, händer det ofta, att de fånga ungen lefvande. Denna blir lätt tämd och omfattar snart sin väktare med stor kärlighet. Han söker efter bästa förmåga med sina för vandring på det torra klent utrustade fortskaffningsorganer följa de på däcket gående sjömännen och ger sig ej någon ro, om han blir lemnad ensam. Beklagligen lyckas man ej länge hålla den vid lif, förmodligen emedan man ej kan förse den med tjenlig föda. Exempel finnas dock, att lefvande hvalrossungar blifvit förda till Europa. Sålunda omtalas (Purchas, III s. 560), att Master Welden och Stephen Bennet den 12 alt. 22 juli 1608 fångade två lefvande ungar, den ena hane och den andra hona. Honan dog innan man kom till England men hanen lefde tio veckor. Han fördes till hofvet, förevisades för konungen och mången hedervärd gentleman samt väckte allmän beundran för sin besynnerliga form och stora läraktighet. En ung hvalross, som 1829-30 fördes till Petersburg, dog äfven innan kort. Den gaf anledning till K. E. v. Baers berömda af handling: »Anatomisch und zoologische Untersuchungen über das Wallross», tryckt i mémoires de l'Académie Impériale des Sciences de S:t Pétersbourg, Sér. VI, T. IV 2, 1838, s. 97. Hvalrossen fångas för hudens, späckets och tranens skull. Värdet af en fullvuxen hvalross beräknades i Tromsö vid uppgörelsen mellan redarne och fångstmännen 1868 till 80 kronor, men sjönk 1871 till endast 48 kronor. Köttet är groft och tranigt och spisas af fångstmännen endast i nödfall. Af egen erfarenhet kan jag dock intyga, att dess jemförelsevis lilla tunga är ganska välsmakande. Af eskimåerna och tschuktscherna betraktas köttet som en läckerhet.
Hvalrossen har helt säkert långt före den historiska tiden varit föremål för fångst bland polarfolken21 men i skrift omtalas den första gången i skildringen af Otheres nordhafsfärd. Det framgår af berättelsen, att den då fångades vid Skandinaviens nordkust. Detta synes så mycket mindre osannolikt, som en eller annan hvalross t. o. m. i våra dagar drifvit i land vid Norges kuster, och som hvalrossar ännu årligen dödas utanför Swjatoinos på Kola-halfön.22 Ganska riktigt beskrifves hvalrossen i den bekanta, på slutet af elfvahundratalet författade norska skriften »Konungs skuggsjá» (konungaspegeln) såsom ett djur liknande sälen23 på det när att den, utom åtskilliga mindre tänder, har tvänne stora betar, hvilka stå ut från öfverkäken. Denna tydliga och från öfverdrift fria skildring ersattes dock i senare medeltidsskrifter af de mest äfventyrliga berättelser om djurets utseende och fångst. Sålunda säger Albertus Magnus († 1280)24, att hvalrossen fångas på det sätt, att man, under det djuret sofvande hänger på sina stora betar i en klippremna, utskär en bit af huden och fäster ett starkt tåg deri, hvars andra ända är bunden vid träd, pålar eller stora i klipphällen fästade ringar. Derpå väckes hvalrossen genom att man slungar stenar på dess hufvud. Under sina bemödanden att komma undan lemnar den huden qvar. Sjelf omkommer den snart derpå eller uppkastas halfdöd på stranden. Vidare nämner han, att hvalrosslinor äro till följd af sin styrka mycket lämpliga för lyftande af stora tyngder, och att de alltid finnas till salu i Köln. Förmodligen användes de der vid domkyrkobyggnaden. Likartade äfventyrliga föreställningar om hvalrossens utseende och om dess lefnadsvanor upprepas i en mer eller mindre förändrad form till och med af Olaus Magnus, hvars föreställning om hvalrossen framgår af ofvanstående träsnitt. Den 1 alt. 11 augusti 1556, året efter offentliggörandet i Olai Magni arbete, såg en vest-europe för första gången några verkliga hvalrossar, som dödats af ryska fångstmän vid Waigatsch-ön. Någon beskrifning på djuret lemnas dock icke, men från den tiden blefvo alla deltagare i engelska och holländska nordostfärderna i tillfälle att se hvalrossar i hundra- och tusental. Det var först nu som man lärde verkligen känna detta märkliga, med så många fabler utsmyckade djur. Från denna tid härrör ock den vackra och naturtrogna afbildning af hvalrossen, som här meddelas.
En egenhet hos hvalrossen må ännu omnämnas. Huden, i synnerhet hos gamla hanar, är ofta full med sår och skråmor, hvilka dels tyckas härröra från strider och skrapning mot skarpa isstycken, dels från någon svår hudåkomma. Detsamma har Mr H. W. Elliott anmärkt i afseende å hvalrossen i Beringhafvet.26 Hvalrossen är äfven plågad af löss, hvilket, så vidt jag vet, icke är förhållandet med sälarterna; i stället träffar man massor af intestinalmaskar i sälarnes magsäck, då deremot inga sådana förekomma i hvalrossens. Rörande de öfriga fångstdjuren i Ishafvet nödgas jag fatta mig ganska kort, då jag om dem knappast har att anföra några iakttagelser, som ej redan genom talrika skrifter äro tillräckligt kända. Af sälar finnas vid Novaja Semlja tre arter. Storsälen (Phoca barbata Fabr.) förekommer temligen allmänt äfven vid Spetsbergens kuster, elmru aldrig i stora hjordar. Jagten på detta djur är den vigtigaste delen af sälfångsten i dessa farvatten, och storsälen dödas ännu årligen i tusental. Dess värde beräknas vid redarens uppgörelse med fångstmannen till 20 à 25 kronor.
Grönlands- eller Jan-Mayen-sälen (Phoca Grœnlandi Müller), som vid Jan Mayen ger anledning till en så gifvande fångst, förekommer äfven allmänt bland drifisen i Murmanska och Kariska hafven.
Snodden (Phoca hispida Erxl.) är äfven allmän vid kusten. I synnerhet ser man dessa djur ligga, hvart vid sitt sälhål, på isen af fjordar, som ännu ej uppbrutit. Mången gång följer äfven den nyfiket fartygets kölvatten långa sträckor och kan då lätt skjutas, emedan den ofta är så fet, att den ej i likhet med de tvenne andra sälarterna sjunker, då den blifvit dödsskjuten i vattnet.
Klapmytsen (Cystophora cristata Erxl.) säga sig fångstmännen aldrig hafva sett vid Novaja Semlja, men den årligen förekomma i temligen stort antal bland isen VSV. om Sydkap på Spetsbergen. Blott en enda gång har under våra många resor i Ishafvet en klapmyts blifvit iakttagen, nämligen ett ungt djur som 1858 dödades i granskapet af Beeren Eiland. Af hvalarter förekommer den genom sin långa och dyrbara, rätt ut i kroppens längdriktning från öfverkäke utstående tand utmärkta narhvalen numera så sällan vid Novaja Semljas kuster, att de norska fångstmännen aldrig der sett till den. Allmännare skall den vara vid Hopen Eiland, och Witsen omtalar (s. 903), att någon gång stora hjordar af narhvalar blifvit sedda mellan Spetsbergen och Novaja Semlja.
Den med narhvalen jemnstora hvithvalen28 eller belugan förekommer deremot i stora stim vid Spetsbergens och Novaja Semljas kuster, i synnerhet på ställen der sötvattenselfvar utfalla. Den fångades förr, men ej med synnerlig framgång, medelst en egen art harpun, af fångstmännen kallad »skottel». Numera sker fångsten med ofantligt stora och starka nät, som läggas ut vid stranden på ställen, der hvithvalarne pläga gå fram. På detta sätt fångades ensamt fartyg utgångna från Tromsö år 1871, då fångsten tyckes hafva lemnat det största utbytet, 2,167 hvithvalar. Värdet beräknades då till 54 kronor stycket. Fångsten är, ehuru lockande, dock mycket osäker; stundom utfaller den utomordentligt riklig, såsom våren 1880, då en skeppare genast vid ankomsten till Magdalena bay fångade 300 af dessa djur i ett notkast. Af de dödade hvalarne tillvaratagas ej allenast späck och hud, utan äfven, när så ske kan, kropparne, hvilka, då billig transportlägenhet finnes, användas vid guanofabriker i nordliga Norge. Utan allt för stor olägenhet kunna de tagas om bord på fartyg efter att hafva legat ett helt år upplagda på Spetsbergens strand, ett bevis att förruttnelsen i polartrakterna försiggår ytterst långsamt. Med sin bländande mjölkhvita hud, å hvilken man sällan kan upptäcka en fläck, skrynkla eller skråma, är den fullvuxna hvithvalen ett utomordentligt vackert djur. De yngre hvalarne äro ej hvita, utan mycket ljust gråbruna. Hvithvalen tages med nät ej allenast af norrmännen vid Spetsbergen, utan äfven af ryssar och samojeder vid Chabarowa. Fordom tyckes den hafva fångats i stor skala äfven vid Jenisejs mynning, att döma af den mängd kotor af hvithval, som man träffar vid de nu öde lemnade boningsplatserna derstädes. Den går der flere hundra kilometer uppför floden. Stora stim af denna lilla hvalart har jag äfven sett vid Spetsbergens och Taimurhalföns nordkust. Andra hvalarter förekomma sällan vid Novaja Semlja Endast två små hvalar sågos sålunda denna gång vid vår öfverresa från Tromsö, och jag erinrar mig icke, att mer än en enda blifvit sedd i hafvet kring Novaja Semlja under mina båda föregående resor till Jenisej. Äfven vid öns norra del förekomma dessa hafsdjur så sällan, att en fångstman berättade mig såsom något märkligt, att han 1878 i slutet af juli VNV. om vestra inloppet till Matotschkin Schar 20-30' från land sett en mängd hvalar, tillhörande tvenne arter, af hvilka den ena var en »släthval», den andra hade liksom en topp i stället för en fena på ryggen. Det är ganska märkligt, att hvalar fortfarande förekomma ganska rikligt vid Norges kuster, ehuru de der sedan ett årtusende tillbaka varit föremål för fångst, men deremot, om man undantager den lilla hvithvalen, endast tillfälligtvis öster om Hvita hafvet. Hvalfångsten, som i så storartad skala bedrefs vid Spetsbergens vestkust, har derför aldrig i någon större utsträckning bedrifvits vid Novaja Semlja, och skelettdelar af hval, som i sådan mängd finnas uppkastade på Spetsbergens stränder och på stränderna af hafvet å ömse sidor om Beringssund, träffas ej heller, så vidt min erfarenhet sträcker sig, hvarken på stränderna af Novaja Semlja, på kusterna af Kara-hafvet eller på de ställen af Sibiriens nordkust mellan Jenisej och Lena, der vi landstigit. De uppoffringar, som så länge förgäfves gjordes för att denna väg försöka framtränga till Kina, blefvo således ej här såsom på Spetsbergen ersatta genom uppkomsten af en vinstbringande hvalfångst. Mötet med en hval omtalas af de första sjöfarande i dessa trakter såsom någonting högeligen märkligt och farligt, t. ex. i berättelsen om Stephen Burroughs resa 1556 med följande ord29: »St James-dagen syntes en hval vid sidan om oss så nära, att vi skulle hafva kunnat stöta ett svärd i den, hvilket vi dock aktade oss för af fruktan att den skulle kantra vårt fartyg. Jag kallade alla man på däck, och alla skreko, till följd hvaraf den sam bort från oss. Den syntes så mycket öfver vattnet som en stor båt, och då den föll ned, uppstod ett så förfärligt buller, att man skulle blifvit ytterst förvånad, om man ej känt orsaken dertill. Men, Herren vare tack, vi blefvo utan vidare olägenhet fria från besten.» Då Nearchus med Alexander den stores flotta seglade från Indus till Röda hafvet, väckte äfven en hval så stor förskräckelse, att befälhafvaren endast med svårighet kunde återställa ordningen bland de skrämda sjömännen och förmå roddarne att ro till det ställe, der hvalen sprutade vatten och bragte sjön i rörelse liksom af en hvirfvelvind. Alla man skreko nu, slogo i vattnet med årorna och tutade i sina trumpeter, så att det stora och, enligt de macedoniska hjeltarnes förmodan, så förfärliga odjuret blef skrämdt. Man synes mig häraf kunna draga den slutsatsen, att stora hvalar på Alexanders tid voro ytterst sällsynta i de haf, som omgifva Grekland, och på Burroughs tid i dem, som skölja Englands kuster. Annorlunda mottogs hvalen vid Spetsbergen några få år efter Burroughs färd af holländska och engelska fångstmän. Alla man blefvo vid åsynen af en hval utom sig af glädje och rusade ned i båtarne för att från dem anfalla och döda det dyrbara djuret. Fångsten skedde med sådan framgång, att, såsom redan är nämndt, den hval (Balæna mysticetus L.), hvars jagt då lemnade full sysselsättning åt hundratals fartyg och flere tiotusental menniskor, numera är vid Spetsbergen så godt som utrotad. Under våra många färder i dessa farvatten har sålunda endast en enda dylik hval blifvit af oss sedd, nämligen den 23 juni 1864 i drif-isen utanför Spetsbergens vestkust vid 78° n. br. Då nord-hvalen fortfarande förekommer i ej ringa mängd i andra delar af polarhafvet, och då den vid Spetsbergen icke varit utsatt för någon jagt under de sista 40 à 50 åren, så visar detta förhållande, huru svårt det är att få en djurform att återvända till en trakt, der den en gång blifvit utrotad eller från hvilken den blifvit bortjagad. Den hval, som kapten Svend Føyn sedan 1864 så godt som uteslutande jagar vid Finmarkens kust, tillhör en helt annan art, blåhvalen (Balænoptera Sibbaldii Gray); likaså är det andra hvalarter, som fortfarande i temligen stor mängd följa fiskstimmen till Norges kust, vid hvilken de under stundom stranda och dödas i temligen stort antal. En tandhval (Orca gladiator Desm.) fångades för några år sedan till och med i sjelfva hamnen vid Tromsö. Hvalen var då redan döende af qväfning, förorsakad deraf att den försökt svälja en ejder hvilken kommit in i matstrupen ej, som sig borde, med hufvudet, utan med stjerten förut. Då munsbiten nu skulle glida ned, hindrades detta af de styfva fjädrarne, som utspärrades, och fogeln fastnade i hvalens strupe, hvilket, att döma af de sällsamma hopp och kastningar, denne genast började göra, måtte hafva förorsakat honom mycket obehag, som ökades ännu mer, då invånarne ej försummade att begagna hans redlösa tillstånd för att harpunera honom.
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
