I envoyéen von Asps papper på Upsala bibliotek finnes
en af honom (som var konungen på resan till Danmark följaktig) uppsatt
promemoria rörande innehållet af ett samtal emellan engelska envoyéen
vid danska hofvet hr Elliot och von Asp i Köpenhamn den 4 November 1787;
af hvilken vi äfven anse oss böra meddela det hufvudsakliga: »Hr Elliot
talte med mycken öppenhjertighet, och inneburo hans svar och yttranden
sammanlagda, att England hade ingenting mindre än att berömma sig af
Ryssland. Då dess biträde som mest påräknades under sista kriget, lade
kejsarinnan det största hindret i vägen genom den armerade neutraliteten,
utom hvilken Amerikanerna ej kunnat vinna deras ändamål. Ryska kabinettets
opålitlighet hade äfven visat sig vid andra tillfällen. För England
var det hufvudsakligt att vara förvissadt om tillgång till Östersjön
och de derifrån kommande produkter. Rysslands politik var ledd af så
mycken caprice, att ingen räkning derpå kunde göras, utan ett band på
denna makten. I hans tanke vore en uppriktig förening emellan Sverige,
England och Danmark det rätta bandet på Ryssland, hvilket nödvändigt
skulle ingå i samma förbund och, tygladt af de öfriga, blifva en nyttig
allierad. Dessa voro konsiderationerna å Englands sida att gerna se
en dylik förening. — Å Sveriges sida trodde han säkerheten böra
vara första föremålet. Det hade i Ryssland en farlig och, så som denna
maktens influence nu stod, en mäktig granne. Ryssland kunde jämföras
med en snöboll, som öktes, under det den rullade. Sverige vore för den
föreslagna ligan en så mycket angelägnare allierad, som det är den enda
europeiska makt (då Polen för det närvarande ej får räknas), som gränsar
till Ryssland; men Sverige är också af samma grund den mest exponerade.
I händelse af ett anfall från ryska sidan kunde Frankrikes bistånd vara
föga verkande men väl Englands betydligt, då dess flotta understödde
den svenska och danska.»
»Englands afsigter inneburo ej något fiendtligt mot Ryssland,
men väl att hämma dess inkräktningslystnad. Principerna af denna liga
borde blifva att garantera hvarandras possessioner i alla verldsdelar
och hindra alla innovationer i besittningen af länder hos andra makter,
som kunde rubba allmänna ställningen i Europa. Med ett så billigt och
stort föremål skulle hela detta steget blifva så mycket mindre förhatligt
hos totaliteten. Man kunde taga för afgjordt, att Holland accederade
till detta förbund, och man egde all anledning att förvissa sig, att
Preussen äfven deruti skulle ingå. På detta sätt skulle denna
liga blifva den starkaste, som kanhända någonsin existerat, och det
enda medlet att frälsa Turkarne emot kejserliga hofvens förenade styrka,
om de förre öfvergåfvos af Frankrike. Preussen borde man så mycket mera
räkna på, som kejsarens projekt att förstöra balancen inom tyska riket
måste sätta det i behof af Englands understöd.»
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll