Den sista perioden af vår så kallade frihetstid hade haft tryckfrihet. Mössorna hade år 1766 utkastat den bland nationen och i tryckfrihetsförordningen af nyssnämda år förklarat, att den borde ega all den »trygghet, som en oryggelig grundlag medförer». Gustaf III:s regeringsform hade uttryckligen upphäft alla ifrån 1680 intill 1772 såsom grundlag ansedda stadgar. Var 1766 års tryckfrihetsförordning derunder inbegripen eller icke? — Svea hofrätt, der frågan förekom i anledning af parters påstående att nu såsom förr till tryck utbekomma rättegångshandlingar och domar, fann den vara af sådan beskaffenhet, att den borde hänskjutas till konungens eget afgörande, hvilket ock skedde. Det politiska i frågan var: om tryckfriheten var öfverensstämmande med det nya regeringssättet. Tankarne derom voro delade. De fleste förmente, att denna öfverensstämmelse icke egde rum. Så pluraliteten i hofrätten, så rådet. Ur de vid tillfället yttrade meningar hemta vi några bidrag till historien om publiciteten i Sverige under det nyss förflutna tidehvarfvet. Man ser, att denna egentligen daterade sig ifrån 1756 års riksdag, då ständerna, eller det då herskande hattpartiet, i sin kamp mot Lovisa Ulrikas revolutionsförsök sökte skydd i publiciteten emot hofvet och sjelfve läto utgifva riksdagstidningar, i det stället att förut de maktegande ständernas öfverläggningar höllos tysta, och besluten endast i form af konungens bud och befallningar blefvo allmänheten kunniga. Det var för mängden af folket i sjelfva verket den första ljusstrålen öfver dåvarande regeringssätts egentliga beskaffenhet ¹⁸², det första inbrottet i den så kallade sekretessen, det hemlighetssystem, som partierna, och ej minst de långvarigast herskande hattarne, hade ansett såsom ett hufvudstöd för sin makt. Fullkomligt nedbröts detta först af mössorna sjelfva, då de år 1766 kommo till väldet och vädjade till publiciteten för att belysa motpartiets syndaregister, hvarefter en flod af partiskrifter också öfversvämmade landet. Assessoren Borgh i sitt särskilda votum uti hofrätten ansåg nu tryckfriheten mer än något annat ha förberedt 1772 års revolution genom upptäckandet af det förra regeringssättets brister. — I riksrådet Höpkens votum uti rådet d. 18 April 1774 angående tryckfriheten säger han: »Jag har i detta afseende öfverlefvat fyra epoker i mitt fädernesland. Den första under sträng censur. Då lade man sig i vetenskaperna på antiqviteter, gamla sagor och uttydningar af runstenar, i literaturen producerades bröllops- och grafskrifter samt fångevisor. Den andra blef tillökt med skrifter angående hushållningen och handeln. Den tredje utmärktes genom matematik, fysik, ekonomi, botanik, historia, de uti Stockholm inrättade akademier ¹⁸³ och Argus ¹⁸⁴. Vältaligheten fick mera styrka och renhet, poesien mera behaglighet och lätthet, språket förbättrades och riktades, tankarne blefvo smakliga och skredo fram uti ord, som voro friade från den gamla götiska tyngden och hårdheten. Denna epok var under lindrig censur. Den fjerde, som är den närvarande, är märklig för stridsskrifter och för oanständighet i tankar och stil. Hvar äro de härliga och uppbyggliga verk, som tryckfrihetsförordningen skulle uppväcka, eller som behöft dess beskydd för att kunna visa sig i dagsljuset?» — Höpken var af den tanke, att tryckfriheten icke var enlig med det af Gustaf III införda regeringssättet. — Förutsåg han, att konungen endast skulle vara tryckfrihetens vän, så länge han sjelf var populär?

Gustaf III:s eget yttrande öfver detta ämne i rådkammaren, hvilket genast (liksom äfven de i hofrätten framstälda olika tankar) genom trycket kungjordes, är att läsa i första delen af hans Samlade skrifter. Det går hufvudsakligen derpå ut, att tryckfriheten ej är skadlig genom bruket, utan endast farlig genom sitt missbruk, men att dess gagn öfvervägde detta missbruk. Tryckfriheten hade med allmän glädje blifvit emottagen. Detta hade skett i en osäkerhetstid, då eganderätten som oftast blef af våld och egennytta nedtrampad. Närvarande regeringssätt vore bygdt på frihet, säkerhet, proprietet. Under en sådan regering borde hvar och en ega frihet att tänka, tala och skrifva i allt, som ej strider emot lagen och rikets höghet. Dessa voro lika fredade i 1766 års förordning som i allmänna lagen; och om man sett i senare åren oanständiga skrifter utkomma, så borde det ej tillskrifvas tryckfrihetsförordningen, utan dess elaka handhafvande i en tid, då sjelfsvåld och arbiträr makt i menighetens händer gjorde allt osäkert och vacklande. Dessa tider voro ej mer. Lagen kunde nu handhafvas med den styrka, som allmänna freden äskar; och för att ej återföras till dessa ohyggliga tider, fordrades, att tryckfriheten, beskyddad och bibehållen, upplyste allmänheten om dess sannskyldiga väl och ej lät regenten vara okunnig om folkets tänkesätt. Hade tryckfriheten varit tillåten i förra hundradetalet att upplysa regenten om dess sannskyldiga väl, undersåtarnes välgång, hade törhända konung Karl XI ej gjort sådana författningar på säkerhetens bekostnad, som gjorde konungamakten förhatlig och kastade grunden till de provinsers söndring, hvilka riket miste i dess sons tid, och hvaraf påföljden varit all den oreda, som nyss tagit ända. Hade tryckfriheten kunnat upplysa Karl XII om hans sannskyldiga ära, hade denne ädelmodige konung prefererat att styra ett lyckligt folk och ej sträfvat efter att herska öfver ett vidlyftigt, men obebodt rike. I England var ej tryckfriheten tillåten, då Karl I lade sitt hufvud på stupstocken eller när Jakob II öfvergaf sin ärfda tron till en äregirig måg. Denna rättighet har folket först lagligen innehaft i slutet af Vilhelm III:s eller i början af hannoverska husets regering, ett hus, som besuttit engelska tronen med mera gloire och säkerhet än något, som regerat före detta. Och om Wilkes ¹⁸⁵ åstadkommit buller, bör man snarare tillskrifva det den oförsigtiga attention, regeringen gifvit åt hans skrift, än densammas tryckning, som snart nog hade blifvit med så många andra bortglömd. En konung får genom tryckfriheten veta sanningen, som man med så mycken omsorg och, ty värr, ofta nog med så mycken framgång för honom döljer. Embetsmän njuta den förmån att emottaga väl förtjent och oförfalskadt beröm, eller ock ega de tillfälle att upplysa allmänheten öfver falska uttydningar af deras göromål. Folket eger ändtligen den säkerheten att frambära dess klagan, den trösten att sig beklaga och ofta blifva öfvertygade om ofoget af sin klagan. Försäkrad om sanningen af allt detta, hade konungen med mycken uppmärksamhet genomläst tryckfrihetsförordningen af år 1766 och dervid ej funnit någon essentiel ändring att göra vidare, än vid några få §§ i följd af 1772 års regeringsform och det åtskilda sätt, hvarpå regeringen nu handterades. — Hans tryckfrihetsförordning af d. 26 April 1774 utfärdades. ¹⁸⁶

Konungen skrifver härom till grefve K. F. Scheffer ¹⁸⁷; »Jag önskade mycket att kunna skicka eder det storverk, som hofrätten nyss så ädelt framfödt efter att derpå ha arbetat sedan sistlidne November. Dess mästerstycke angående tryckfriheten har ändtligen i Mars månad sett ljuset. — Äfven den hederlige Rosir ¹⁸⁸ instämmer i tysthet, då han konformerat sig med hofrättens pluralitet: »att tryckfrihetsförordningen vore stridande emot regeringsformens esprit och konungens embetsmäns värdighet, emedan den satte dem under publicitetens censur, då de, enligt regeringsformen, endast vore ansvarige för konungen allena». En assessor vid namn Borgh ¹⁸⁹ har afgifvit ett admirabelt diktamen.» . . .

Gustaf III sände sin tryckfrihetsförordning, jemte de öfverläggningar den föranledt, i öfversättning till Voltaire. I brefvet till honom från konungen heter det: »Det är eder, som menskligheten har att tacka för nedbrytandet och förstörandet af de skrankor, som okunnigheten, fanatismen och den falska politiken satt emot dess framsteg.»

Nästa avsnitt ¦ Innehåll