De råd, som bestämde konung Gustaf III att sammankalla 1786 års ständer, kommo från två håll och tyckas ha blifvit understödda genom vissa yttranden af de nyss förut samlade ständernas revisorer öfver banken, — yttranden, som gåfvo anledning att tro, det ständerna, om sammankallade, skulle finnas medgörliga och gå konungens afsigter till mötes. De nämda råden kommo från motsatta håll och hade kanhända derför så mycket, större vigt, som de, hvilka gåfvo dem, ej voro vänner. En af dessa rådgifvare tillhörde konungens gamla, en annan hans nya tjenare, men bägge voro de utmärktaste administrativa och fmansiela talanger i Gustaf III:s omgifning: den ene Liljencrantz, som i en ständernas sammankomst, blefve ock dess utslag för konungen mindre behagligt, såg enda medlet att sätta gräns för oredan i finanserna; den andre Toll, en lika skicklig och ännu skarpsinnigare affärsman än Liljencrantz, dertill, med allt sitt nit för maktens ändamål, utmärkt, i fråga om penningar, af en integritet, som ej ens hans hätskaste fiender kunde förneka, men djerf nog att tro sig kunna leda ständerna. 197 I allmänhet ansågs Toll för den egentlige rådgifvaren till riksdagen och fick derför af konungens vänner sedermera äfven uppbära tadlet. Nordin anser Toll sjelf narrad af de före riksdagen sig företeende utsigterna. Visst är, att konungen sjelf sedermera ansåg sig vara det.
