Polismästaren lagman Liljensparre i en rapport till konungen af den 25 Juni inberättar: »Om k. m:s afskedstal till ständerna äro i sällskap och bland förtrogne olika omdömen. De, som deri känna igen sig, förklara att, enär Riddarhusets protokoll hinna utkomma på trycket, skola de utvisa, att ej något passerat, som kan bestyrka det missnöje, som k. m. yttrat, emedan i de öfver regeringsformens förstånd väckta frågor k. m. sjelf varit med Riddarhuset af samma tanke; hvarför de frukta, att k. m. gifvit sig dementi, i synnerhet vid utländska hof, der ofelbart anskaffas och läsas öfversättningar af både k. m:s tal och riddarhusprotokollen, hvilka senare icke skola gifva minsta anledning till sådant, som kunnat offendera konungen. Andre åter hålla före att, sedan nedriga rykten om k. m. i landsorterna blifvit utspridda 34 dels af resande, dels af riksdagsmännen sjelfve, som sina vänner i slik ton tillskrifvit, men folket i orterna af k. m:s nådiga tal förnimmer, att ständerna sjelfva varit regeringssjuka och partiska, och k. m. det oaktadt eftergifvit fjerde årets bevillning, så skall hatet, som vederbörande velat väcka emot monarken, snarast falla på dem sjelfva. Sådana idéer hafva i synnerhet kommit i hufvudet på bönderna, hvilka säga, att när de hemkomma med konungens tal, skall allmogen icke annat kunna tro, än att deras uppstudsighet vållat, att de icke fått frihet att sjelfve bränna . . . Somlige hafva gjort den anmärkning, att k. m. skall mildt och nådigt helsat på de tre stånden, men icke sett åt adeln, mycket mindre helsat, hvaremot hertig Karl blott skall helsat på de stora. Hvaraf de gjort sig den slutsats, att konungen nogsamt vet, hvilka de varit, som narrat de andra stånden, och att k. m. icke så mycket tillräknat bönderna hvad herrarne gjort och tillstält; hvilket äfven skall visa sig i eftergiften af bevillningen, som är obetydlig för herrarne, men kommer allmogen mest till måtta. Jon Bengtsson 35 svär på riddarhusherrarne, som icke hållit ord med hvad de lofvat 36, emedan han med sina medbröder annars visserligen ingått i en perpetuel afgift for bränvinet efter k. m:s proposition, och han medger också, att den afgiften varit mindre känbar för bonden än att köpa 7 à 8 kannor bränvin för en tunna råg. — Han och flere med honom hoppas att åter få snart riksdag, då det skall gå med adeln såsom i konung Karl den elftes tid.»
Man ser början till en sinnesstämning, som skulle sprida sig och framdeles begagnas.
