Men huru var uppriktighet möjlig? — Konungen å sin sida hade för mycket att dölja i sitt eget uppförande, ett uppförande hvarigenom han sjelf mest vållat denna olyckliga oenighet inom sin egen familj, som jagade lyckan från hans hus och från hans tron. — Så förer ett första steg på en olycksbana till ett annat — annat; tills . . . Det är en olycklig, en genom sig sjelf olycklig menniskas lefnad, som här framlägges.

Gustaf III var en man af förskämda och lastbara seder. Efter hemliga utsväfningar i ungdomen hade han i mannaåldern blifvit förd till onaturliga böjelser, hvilka den materialistiska moral, som han hyllade, och den så kallade fördomsfrihet, som i grunden gick ut på, att för de stora på jorden en annan sedelära gälde än för hopen, lärt honom att ursäkta. — Här var den hemliga grunden till moderns vedervilja och till det olyckliga förhållandet emellan honom och hans gemål. Politiken ansågs slutligen fordra deras närmande till hvarandra. En tronföljare föddes. Jag har redan yttrat, att konungen (oaktadt allt hvad han hade att förebrå sig mot sin gemål) trodde sig kunna njuta en faders glädje. Men ej mindre visst är, att han sjelf betygar sig ha sin hofstallmästare baron Munck ¹³⁴ att tacka för hvad han kallar en försoning eller förlikning (raccommodement) med sin gemål. Enkedrottningen lät förstå, att hon tog denna försoning i en annan mening; och med sin vanliga oförsigtighet meddelade hon sina tankar åt hertig Karl, som i första hettan derför med häftighet bröt ut mot baron Munck. Denne klagade för konungen, som åter bröt ut mot sin mor och, emedan saken gjort en offentlig skandal, ansåg sig tvungen att äfven taga ett offentligt steg. Det var ej nog med, att enkedrottningen enskildt måste återkalla sina ord. Man såg konungen, åtföljd af sju rikets råd, omgifven af sin stora vakt, i den stora riksvagnen Burmannia, begifva sig till Fredrikshof, der enkedrottningen i den kungliga familjens och rådsherrarnes närvarelse måste afgifva följande skriftliga deklaration: ¹³⁵

Nästa avsnitt ¦ Innehåll