Nationela drägten

De finnas, som påstå, att den plan, som konungen året efter sin första resa till Petersburg utförde, nämligen att införa en nationel klädedrägt, äfven varit en följd af hans möte med Katarina II och af ett dem emellan förefallet samtal, om huru mycket större svårigheten var att ändra en nations seder än dess lagar. Det är möjligt, att ett sådant samtal förefallit, och ser man på omständigheterna och den särskilda uppmärksamhet, som konungen i sina reflexioner om den nationela drägten egnar kejsarinnan, så är det till och med troligt. Emellertid är ingen ting säkrare, än att detta förslag var äldre. Det omtalas redan 1773 och föranledde då en af konungen uppgifven prisfråga, som väckte allmänna uppmärksamheten på ämnet. Den 18 Okt. nämda år skrifver konungen till grefve Karl Fredrik Scheffer: »Grefve Axel Fersen var här i går och deklamerade mycket emot den nationela drägten. Ni vet, att han är emot alla nyheter. Han är den ende, som synes ogilla den idé, hvilken förefaller mig så patriotisk. 52 Emellertid önskade jag, att ni ville i tidningarna proponera en prisfråga, såsom från ett lärdt samfund: Om en nationel klädedrägt icke skulle vara nyttig, både till att hämma öfverflöd och lurendrejeri samt gifva en mer patriotisk esprit åt nationen, och om de olägenheter, den kunde medföra i början, uppvägde den allmänna nytta, man dermed åsyftade. — Priset må utdelas på min födelsedag.» — Scheffer, som mycket gillade förslaget, sände d. 25 Okt. till konungen Patriotiska sällskapets anmälan om detta pris. 53

Men det var först d. 16 Febr. 1778, som konungen i rådet uppläste sina egna reflexioner angående en ny nationel klädedrägt, hvilka genast utkommo i tryck både på svenska och franska språken. — Vi meddela derur några ställen: »När yppighet får inrota sig i ett fattigt land, blifver den snart dess mest tryckande plåga. Man har här sökt att sätta alla slags bommar deremot; vid de allmänna riksmöten har nationens röst alltid högt ropat emot detta onda. Lagstiftande makten har med hoptals lagar sökt utestänga dess öfverhandtagande; men allt har varit förgäfves.....Lagen är otillräcklig emot opinioner. Genom stränghet kan man väl blifva lydig; men i vissa fall är strängheten kraftlös och uppmuntrar endast till olydnad. Erfarenheten är mera öfvertygande häruti än slutkonstens alla sammanfogade skäl och besannar hos oss, att nationens fullmäktige sedan 30 år tillbaka städse bemödat sig att utfinna medel till hämmandet af yppighet och öfverflöd i klädedrägter, men att ock i lika lång tid alla utvägar icke mindre sorgfälligt blifvit upptänkta att göra de i detta ämne gifna lagar fruktlösa. — Förgäfves vill man hindra tullförsnillning. En armé af tullbetjening försloge dertill näppeligen. Man behöfver blott kasta ögat på rikets geografiska läge för att finna våra kuster för vidsträckta att fredas mot lurendrejare, så länge dessa, af vinst uppmuntrade, icke sky de mest vågsamma tilltag. Derför måste vi utrota det onda till sin grund och betaga oss möjlighet att längre kopiera andra, genom det vi för alltid aflägga den nuvarande formen af klädebonad och skilja oss från den utländska. Vill man blott hafva afseende på helsan och kroppens beqvämlighet, finner man lätt ett allmänt instämmande, att ingen drägt kan vara obeqvämare än den, som tränger alla de kroppsdelar den skyler, som man ej kan knäppa igen, som bevarar hvarken bröstet eller låren, som är öppen genom sjelfva sin snitt, och som igenom nuvarande allmänna bruk blifver så trång, att den just derigenom från kölden icke bevarar de kroppsdelar, som för helsans bibehållande fordra den mesta värme. Sådan är likväl den klädebonad, vi nu bära, uppfunnen i Europas södra och varmare luftstreck, men ingalunda gjord för vårt nordiska klimat. Vill man åter hafva afseende på det utvärtes anseendet, tvingas man snart att tillstå, det föga någon klädnad gifves fulare och mindre behaglig för ögat än den vi bära. Jag åberopar mig endast vitnesbörd af våra mästare i god smak; jag menar målare och bildhuggare. Ingen af dem skulle våga kläda en staty efter denna tidens kostym; så litet passar den att falla i ögonens tycke. Om vi efter mansdrägten på lika sätt granska fruntimrens, finna vi dem föga bättre än halfnakna, blottstälda för den nordiska köldens stränghet, deras halsar och halfva ryggar oskylda, deras armar betäckta med handskar, mera tjenande att förvara från vädret deras hy, än att utestänga kölden; vida styfkjortlar, som, under det de tränga deras lif, lemna fritt utrymme åt vintrarnas strängaste kyla; det är mig ej tillåtet att längre sträcka min forskan, men kanske finnas bruk ännu mindre passande till det stränga klimat, hvari vi lefva. Vanan blott förmår frälsa könet från den hastiga död, som deras drägt dem eljest skulle ådraga; men en försvagad helsa bland flesta delen af dem, deras mångfaldiga nervsjukdomar, de täta konvulsioner, som bland dem sedan några och tjugu år varit gångbara, äro säkert en följd af skilnaden emellan södra Europas klädedrägt och det norras klimat . . . Hvad fruntimren beträffar, lemnar Ryssland oss ett friskt bevis väl af det motstånd de i början gjort, men också af den korta tid samma motstånd varat; de beqvämade sig villigt, öfvertygade om den nya drägtens mera beqvämlighet och nytta . . . Ryska kejsarinnan, drifven af samma ädelmodiga tänkesätt, som upphöjer henne icke mindre öfver dess kön än dess samtida, och för att icke längre härma de utländska bruk, har redan återstält fruntimren vid sitt hof en nationel drägt 54. . . Emellertid tycker jag mig höra flera rop upphäfva sig häremot. Jag ser farhåga och fördomar väpna sig mot alla nyheter. Hvad, säger en, byta om klädedrägten för en hel nation ? Jag svarar: hvarför icke, om denna ändring blott har till föremål att för alltid utestänga utländska moder, om den verkställes genom efterdömen, genom hågen att behaga sina förmän, genom lusten att likna de förnämsta i riket, om den införes småningom, utan tvång, utan förordning, om drägten, som i stället antages, är mera beqväm, mera varm, mera gjord efter klimatets skick och framför allt mindre kostsam medelst dess varaktighet och oförändrade form i jämförelse med ständiga ombytligheten af den, som man aflägger? — Hvad! lärer åter en annan vilja säga, mot 18:de seklets slut vilja utmärka sig genom en klädedrägt, som ej skulle likna andra nationers? . . . Jag vågar svara: att om de gilla de skäl, som föranlåtit oss att byta om kostym, om de finna klokt, att vi velat välja oss en drägt, beqväm till sin egenskap, förnäm äfven i utseende genom sin enfald, då vi icke varit nog förmögne att uppnå deras drägters dyrbarhet eller ock nog villige att efterfölja deras öfverflöd, lär ock snart deras bifall följa. Men om bland myckenheten nog lättsinta sinnen skulle gifvas, som trodde ett folkslag barbarer, för det de buro kläder, kortare eller längre skurna än hos dem, så svarar jag dem: I hören icke till 18:de seklet; den sunda filosofi, som der fått upplysa villfarelser och bortjaga fördomar, har icke hunnit eder» . . .

Överståthållaren baron Karl Sparre uppläste på Stockholms rådhus den 12 Mars 1778 dessa konungens reflexioner, tilläggande att k. m:t icke velat genom någon lag eller något påbud tvinga sina undersåtar till en ändring, som kunde falla dem besvärlig, utan trott, att dess höga exempel samt öfvertygelsen om nyttan skola vara kraftiga driffjädrar nog. Han tillkännagaf, att konungen sjelf, hans bröder, rikets råd och de förnämste af hofvet ifrån den 28 nästkommande April ämnade antaga och bära denna klädedrägt. — Exemplet följdes så i hufvudstaden som i landsorterna, likväl med mera liflighet än varaktighet. — Endast vid hofvet öfverlefde drägten sin upphofsman. — För ögonblicket var konungen nöjd med det intryck, han hoppades förändringen skulle göra både inom och utom riket. — Den 6 Mars 1778 skrifver han till grefve Creutz: »Ni känner mitt djerfva försök att ändra klädseln och införa en nationel drägt. Men ni känner kanhända ej fullkomligt motiven. Ni finner dem i hosföljande reflexioner upplästa i senaten, och jag skall äfven skicka en afskrift af mitt cirkulärbref till mina landshöfdingar i provinserna. — Jag skulle vilja vara i Paris uti detta ögonblick för att se den namnkunnige man, hvars varme beundrare jag så länge varit, ehuru jag är öfvertygad, att min person ej skulle göra den sensation, som han gör, och det med rätta. Det fins så många konungar, men verlden har blott frambragt en Voltaire. 55 Finner ni den uppsats, som jag nu sänder er, värdig att visas honom, så ber jag er säga honom, att jag anser hans bifall såsom en sköld emot alla fördomar, som kunna motsätta sig mitt system.» Jag har ofta haft tillfälle att citera korrespondensen emellan konungen och grefve Creutz, som omfattar en tid af tjugu år. Vi äro vid en tidpunkt, som i synnerhet kallar uppmärksamheten till denna källa. Det var med Frankrikes tillhjelp,

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 1 april 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt