De finnas, som påstå, att den plan, som konungen året
efter sin första resa till Petersburg utförde, nämligen att införa en
nationel klädedrägt, äfven varit en följd af hans möte med Katarina
II och af ett dem emellan förefallet samtal, om huru mycket större svårigheten
var att ändra en nations seder än dess lagar. Det är möjligt,
att ett sådant samtal förefallit, och ser man på omständigheterna och
den särskilda uppmärksamhet, som konungen i sina reflexioner om den
nationela drägten egnar kejsarinnan, så är det till och med troligt.
Emellertid är ingen ting säkrare, än att detta förslag var äldre. Det
omtalas redan 1773 och föranledde då en af konungen uppgifven prisfråga,
som väckte allmänna uppmärksamheten på ämnet. Den 18 Okt. nämda år skrifver
konungen till grefve Karl Fredrik Scheffer: »Grefve Axel Fersen var
här i går och deklamerade mycket emot den nationela drägten.
Ni vet, att han är emot alla nyheter. Han är den ende, som synes ogilla
den idé, hvilken förefaller mig så patriotisk. 52
Emellertid önskade jag, att ni ville i tidningarna proponera en prisfråga,
såsom från ett lärdt samfund: Om en nationel klädedrägt icke skulle
vara nyttig, både till att hämma öfverflöd och lurendrejeri samt gifva
en mer patriotisk esprit åt nationen, och om de olägenheter, den kunde
medföra i början, uppvägde den allmänna nytta, man dermed åsyftade.
— Priset må utdelas på min födelsedag.» — Scheffer, som mycket gillade
förslaget, sände d. 25 Okt. till konungen Patriotiska sällskapets
anmälan om detta pris. 53
Men det var först d. 16 Febr. 1778, som konungen i rådet
uppläste sina egna reflexioner angående en ny nationel klädedrägt, hvilka
genast utkommo i tryck både på svenska och franska språken. — Vi meddela
derur några ställen: »När yppighet får inrota sig i ett fattigt land,
blifver den snart dess mest tryckande plåga. Man har här sökt att sätta
alla slags bommar deremot; vid de allmänna riksmöten har nationens röst
alltid högt ropat emot detta onda. Lagstiftande makten har med hoptals
lagar sökt utestänga dess öfverhandtagande; men allt har varit förgäfves.....Lagen
är otillräcklig emot opinioner. Genom stränghet kan man väl blifva lydig;
men i vissa fall är strängheten kraftlös och uppmuntrar endast till
olydnad. Erfarenheten är mera öfvertygande häruti än slutkonstens alla
sammanfogade skäl och besannar hos oss, att nationens fullmäktige sedan
30 år tillbaka städse bemödat sig att utfinna medel till hämmandet af
yppighet och öfverflöd i klädedrägter, men att ock i lika lång tid alla
utvägar icke mindre sorgfälligt blifvit upptänkta att göra de i detta
ämne gifna lagar fruktlösa. — Förgäfves vill man hindra tullförsnillning.
En armé af tullbetjening försloge dertill näppeligen. Man behöfver blott
kasta ögat på rikets geografiska läge för att finna våra kuster för
vidsträckta att fredas mot lurendrejare, så länge dessa, af vinst uppmuntrade,
icke sky de mest vågsamma tilltag. Derför måste vi utrota det onda till
sin grund och betaga oss möjlighet att längre kopiera andra, genom det
vi för alltid aflägga den nuvarande formen af klädebonad och skilja
oss från den utländska. Vill man blott hafva afseende på helsan och
kroppens beqvämlighet, finner man lätt ett allmänt instämmande, att
ingen drägt kan vara obeqvämare än den, som tränger alla de kroppsdelar
den skyler, som man ej kan knäppa igen, som bevarar hvarken bröstet
eller låren, som är öppen genom sjelfva sin snitt, och som igenom nuvarande
allmänna bruk blifver så trång, att den just derigenom från kölden icke
bevarar de kroppsdelar, som för helsans bibehållande fordra den mesta
värme. Sådan är likväl den klädebonad, vi nu bära, uppfunnen i Europas
södra och varmare luftstreck, men ingalunda gjord för vårt nordiska
klimat. Vill man åter hafva afseende på det utvärtes anseendet, tvingas
man snart att tillstå, det föga någon klädnad gifves fulare och mindre
behaglig för ögat än den vi bära. Jag åberopar mig endast vitnesbörd
af våra mästare i god smak; jag menar målare och bildhuggare. Ingen
af dem skulle våga kläda en staty efter denna tidens kostym; så litet
passar den att falla i ögonens tycke. Om vi efter mansdrägten på lika
sätt granska fruntimrens, finna vi dem föga bättre än halfnakna, blottstälda
för den nordiska köldens stränghet, deras halsar och halfva ryggar oskylda,
deras armar betäckta med handskar, mera tjenande att förvara från vädret
deras hy, än att utestänga kölden; vida styfkjortlar, som, under det
de tränga deras lif, lemna fritt utrymme åt vintrarnas strängaste kyla;
det är mig ej tillåtet att längre sträcka min forskan, men kanske finnas
bruk ännu mindre passande till det stränga klimat, hvari vi lefva. Vanan
blott förmår frälsa könet från den hastiga död, som deras drägt dem
eljest skulle ådraga; men en försvagad helsa bland flesta delen af dem,
deras mångfaldiga nervsjukdomar, de täta konvulsioner, som bland dem
sedan några och tjugu år varit gångbara, äro säkert en följd af skilnaden
emellan södra Europas klädedrägt och det norras klimat . . . Hvad fruntimren
beträffar, lemnar Ryssland oss ett friskt bevis väl af det motstånd
de i början gjort, men också af den korta tid samma motstånd varat;
de beqvämade sig villigt, öfvertygade om den nya drägtens mera beqvämlighet
och nytta . . . Ryska kejsarinnan, drifven af samma ädelmodiga tänkesätt,
som upphöjer henne icke mindre öfver dess kön än dess samtida, och för
att icke längre härma de utländska bruk, har redan återstält fruntimren
vid sitt hof en nationel drägt 54.
. . Emellertid tycker jag mig höra flera rop upphäfva sig häremot. Jag
ser farhåga och fördomar väpna sig mot alla nyheter. Hvad, säger en,
byta om klädedrägten för en hel nation ? Jag svarar: hvarför icke, om
denna ändring blott har till föremål att för alltid utestänga utländska
moder, om den verkställes genom efterdömen, genom hågen att behaga sina
förmän, genom lusten att likna de förnämsta i riket, om den införes
småningom, utan tvång, utan förordning, om drägten, som i stället antages,
är mera beqväm, mera varm, mera gjord efter klimatets skick och framför
allt mindre kostsam medelst dess varaktighet och oförändrade form i
jämförelse med ständiga ombytligheten af den, som man aflägger? — Hvad!
lärer åter en annan vilja säga, mot 18:de seklets slut vilja utmärka
sig genom en klädedrägt, som ej skulle likna andra nationers? . . .
Jag vågar svara: att om de gilla de skäl, som föranlåtit oss att byta
om kostym, om de finna klokt, att vi velat välja oss en drägt, beqväm
till sin egenskap, förnäm äfven i utseende genom sin enfald, då vi icke
varit nog förmögne att uppnå deras drägters dyrbarhet eller ock nog
villige att efterfölja deras öfverflöd, lär ock snart deras bifall följa.
Men om bland myckenheten nog lättsinta sinnen skulle gifvas, som trodde
ett folkslag barbarer, för det de buro kläder, kortare eller längre
skurna än hos dem, så svarar jag dem: I hören icke till 18:de seklet;
den sunda filosofi, som der fått upplysa villfarelser och bortjaga fördomar,
har icke hunnit eder» . . .
Överståthållaren baron Karl Sparre uppläste på Stockholms
rådhus den 12 Mars 1778 dessa konungens reflexioner, tilläggande att
k. m:t icke velat genom någon lag eller något påbud tvinga sina undersåtar
till en ändring, som kunde falla dem besvärlig, utan trott, att dess
höga exempel samt öfvertygelsen om nyttan skola vara kraftiga driffjädrar
nog. Han tillkännagaf, att konungen sjelf, hans bröder, rikets råd och
de förnämste af hofvet ifrån den 28 nästkommande April ämnade antaga
och bära denna klädedrägt. — Exemplet följdes så i hufvudstaden som
i landsorterna, likväl med mera liflighet än varaktighet. — Endast vid
hofvet öfverlefde drägten sin upphofsman. — För ögonblicket var konungen
nöjd med det intryck, han hoppades förändringen skulle göra både inom
och utom riket. — Den 6 Mars 1778 skrifver han till grefve Creutz: »Ni
känner mitt djerfva försök att ändra klädseln och införa en nationel
drägt. Men ni känner kanhända ej fullkomligt motiven. Ni finner dem
i hosföljande reflexioner upplästa i senaten, och jag skall äfven skicka
en afskrift af mitt cirkulärbref till mina landshöfdingar i provinserna.
— Jag skulle vilja vara i Paris uti detta ögonblick för att se den namnkunnige
man, hvars varme beundrare jag så länge varit, ehuru jag är öfvertygad,
att min person ej skulle göra den sensation, som han gör, och det med
rätta. Det fins så många konungar, men verlden har blott frambragt en
Voltaire. 55
Finner ni den uppsats, som jag nu sänder er, värdig att visas honom,
så ber jag er säga honom, att jag anser hans bifall såsom en sköld emot
alla fördomar, som kunna motsätta sig mitt system.» Jag har ofta haft
tillfälle att citera korrespondensen emellan konungen och grefve Creutz,
som omfattar en tid af tjugu år. Vi äro vid en tidpunkt, som i synnerhet
kallar uppmärksamheten till denna källa. Det var med Frankrikes tillhjelp,
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll