Utdrag ur grefve Creutz' korrespondens med konungen angående tillståndet i Frankrike

Jag har ofta haft tillfälle att citera korrespondensen emellan konungen och grefve Creutz, som omfattar en tid af tjugo år. Vi äro vid en tidpunkt, som i synnerhet kallar uppmärksamheten till denna källa. Det var med Frankrikes tillhjelp, som Gustaf III hade gjort regementsförändringen 1772. Han gick att underkasta sitt verk det första politiska profvet; han beredde sig efter sex år på en riksdag. — Det var naturligt, att han skulle se sig om efter sitt gamla stöd, ehuru i afseende på sin egen belägenhet nu med gladare känslor. Han var full af hopp, vi behöfve ej säga af mod; ty detta har under ingen af hans lefnadsskiften någonsin öfvergifvit honom. Men han trodde ännu på sin lycka, och den syntes i många afseenden stor. — Likväl hafva vi redan sett moln uppstiga, som framdeles skulle förmörka hans bana, och äfven Frankrikes tillstånd gjorde honom redan bekymmer. Hvarken den upplösning, hvari Ludvig XV det lemnat, eller osannolikheten af det hopp, att Ludvig XVI skulle kunna återgifva denna makt dess forna politiska inflytande, kunde undgå honom. Jag går att med några drag öka en verldsbekant tafla, och man förlåter mig säkert, om jag dervid icke lemnar första intrycket i Paris af hvad den tiden kallades revolutionen i Sverige utan afseende.

Creutz var i förtjusning deröfver: »Jag emottager ej bref från Sverige,» — skrifver han till konungen den 20 Sept. 1772 — »utan att mitt hjerta klappar, och jag läser dem ej, utan att gjuta tårar. De äro alla fulla af e. m:ts stora gerningar. — Aldrig har någon här blifvit emottagen så, som baron Liewen det blifvit. 56 — Det är högst ljuft för mig att i detta ögonblick vara e. m:ts minister. Jag njuter en vänskap och ett förtroende utan gränser af hertigen af Aiguillon. Konungen behandlar mig med ett öfvermått af godhet. — Han har sett min oro; — han känner nu min lycka, och han älskar att återkalla för mig den ena som den andra» . . .

Damerna trängde sig kring konungen. — Ej blott hans vanliga korrespondenter, utan ständigt nya lyckönska honom. Creutz skrifver: »Madame Du Deffand har tagit sig friheten att skrifva till e. m:t. Det är det fruntimmer här i landet, som skrifver bäst och ojämförligt har mesta esprit. Hennes hyllning kan ej vara e. m:t likgiltig. Hon är i korrespondens med Voltaire och ger tonen i societeten. — Jag innesluter det bref, som madame de Beauvais har tillskrifvit mig. Madame de Brienne har också skrifvit till e. m:t. Vid hofvet smidas kabaler. Kansleren är i spetsen: den oroligaste, fjeskigaste och grälaktigaste menniska, som kan finnas.»

Den nyss omtalte var kansleren Meaupou, upphofsman till ediktet af 1771, hvarigenom Ludvig XV upphäfde parlamenten och, med dessas rätt att göra föreställningar, den sista svaga bommen emot det konungsliga godtycket. Om detta steg, som väckte ett så stort missnöje (hvarigenom äfven parlamentens återställelse af Ludvig XV:s efterträdare föranleddes), disputerar grefvinnan Egmont och Gustaf III i deras brefvexling. Det var den af konungens qvinliga korrespondenter ur den stora parisiska verlden, hvilken han mest värderade. 57 Grefvinnan tar parlamentens parti. Konungen, som säger sig ej känna någon ting mer olycksbringande än två makter i en stat, är af en alldeles motsatt tanke. Också skrifver han till hertigen af Aiguillon den 7 Dec. 1771: »Konungen i Frankrike har haft den äran att undertrycka parlamenten utan minsta våldsamhet och utan att utgjuta en droppe blod. Jag, sjelf åsyna vitne af hvad det vill säga att ha att göra med en svärm af lagstiftare, anser denna seger lika stor som eröfringen af Lothringen.» [Förläggarens anmärkning: Konungens bref af den 7 Dec. 1771 är ej, såsom i förra upplagan står, stäldt till Creutz, ehuru det förvarats bland dennes brefvexling, utan till hertigen af Aiguillon, fransk utrikesminister, såsom redan synes deraf, att det börjar med orden: Mon Cousin.]

Vi fortsätta utdraget af grefve Creutz' ofvan anförda bref: »Madame Du Barry», säger han, »bibehåller ensam hela sitt inflytande. Det synes, som konungen blifver allt mer kär i henne. Hon åter andas blott genom hertigen af Aiguillon. Hon var utom sig vid nyheten om revolutionen. Hon har velat sända e. m:t sin byst och det porträtt af henne, som Greuze nyss hade slutat. Men såsom detta skulle förbinda e. m:t att sända henne dess porträtt och att skrifva henne till, och detta kunde embarassera e. m:t, så har jag låtit denna idé falla, men jag anhåller, att e. m:t ville sätta mig i tillfälle att säga henne någonting rätt smickrande. — Konungen är ytterst granlaga i allt som rörer henne. Han förlåter hvarken glömska eller något, som på minsta sätt kan såra henne. Madame la Dauphine 58 talar nu med henne och behandlar henne ganska väl; la comtesse de Provence 59 på samma sätt. — I detta ögonblick emottager jag m:r de Voltaire's bref med de präktiga vers, som han har gjort öfver e. m:t. Jag innesluter ett bref från konungen till e. m:t». 60

Paris den 14 Nov. 1773. — »Konungen är af en obegriplig svaghet. Man kan i intet afseende räkna på honom. Hertigen af Aiguillon är modfäld. Hofvet är uppfyldt af kabaler, och att hertigens fiender blifva ostraffade, gör dem oförskämdare dag för dag. I konseljen har han öfvervigt genom den drift, hvarmed han gör sin tjenst. Madame Du Barrys vänskap uppehåller honom. — Dauphin och La Dauphine emottaga mig på ett så distingueradt sätt, att det väcker mina medbröders jalousie. Emellertid undviker jag med största omsorg allt, som kan misshaga konungen. Också fortfar han att behandla mig oändligen väl, och madame Du Barry öfverhopar mig med höfligheter. — E. m:t är alltid denna nations afgud.»

Ludvig XV dog den 10 Maj 1774 och efterträddes af sin sonson. Följande skrifvelser ifrån Creutz af 1776 och 1777 skildra den nya ministèren, drottningen och Ludvig XVI sjelf.

»Drottningen åstundar blott och tänker blott på att få hertigen af Choiseul återkallad; men konungen hyser alltid mot honom en oöfvervinnelig vedervilja. Drottningen har mycket välde öfver konungen för öfrigt, och denna prinsessas inflytelse är så mycket mäktigare, som m:r de Maurepas 61 ej motarbetar henne. Denne minister har mera esprit och är oändligen mer fin än alla de andra. — M:r de Vergennes 62 har hans hela förtroende. Men denne är vexelvis fast och svag. Fastheten kommer af hans karakter, svagheten af hans position. Utan börd, utan omgifvelser, utan stöd, ser han sig ofta i nödvändighet att gifva vika för omständigheterna. Ibland gör han sig styf mot hofvet, nästa ögonblick ger han vika. Deraf kommer en ljum vänskap, en svag sammanhållning, olyckligare än ett öppet bruljeri. M:r de St. Germain 63 är, liksom Vergennes, ojämn. I fråga om det europeiska systemet tänker han lika med Vergennes och Maurepas. Alla tre inse nödvändigheten att upprätta Sverige och understöda e. m:ts bemödande. De grunda på e. m:t allt sitt hopp om fastställandet af jämnvigten i Norden. Olyckan är, att finansernas bedröfliga belägenhet och trakasserierna i det inre hindra dem att använda de nödiga medlen för utförandet af e. m:ts stora afsigter. Turgot 64 är fast och orubblig af karakter och grundsats, men han ser blott på sitt föremål; allt det öfriga hvarken intresserar eller sysselsätter honom. M:r de Sartine 65 är obetydlig (est nul). Malesherbes 66 har alla den enskilde mannens dygder. Men han kan ej förlika sig med en steril och minutiös tjenstebefattning — han afskyr intriger och kabaler — han älskar framför allt sin frihet. — Det är endast hans vänskap för Turgot, som håller honom qvar»...... »Konungen är rättvis, välgörande, han har ett rättskaffens hjerta, han älskar att göra sitt folk lyckligt, men, såsom han är okunnig och utan förvärfvad upplysning, vacklar han i val af medlen; han tror deruti ej sig sjelf och fruktar att decidera sig, äfven om han rådfrågar andra. Det förflutnas erfarenhet, som visar, att man ofta bedragit honom, gör honom misstänksam. Man kan gifva honom meningar, men aldrig öfvertygelser. Deraf ebb och flod i Maurepas' inflytelse och drottningens öfvervigt för ögonblicket! Det är detta halfva öfverlåtande, som bedrager de personer, åt hvilka han lemnar sig, och som gör, att allt företages med liflighet och allt öfvergifves med svaghet. Hans förste minister är ej tjenlig att gifva styrka åt hans karakter, och utan Vergennes, som har nerv och som leder yttre ärendena med värdighet, skulle denne konungs regering vara lika litet aktad utom, som hans styrelse är det inom landet. — Om drottningen hade uppfört sig med klokhet och värdighet, skulle hon bemäktigat sig konungens sinne. Men hon är inkonseqvent, lättsinnig och blottställer sig beständigt genom sina etourderier. — Oaktadt allt detta, har hon någonting så förförande och förtjusande i sitt sätt att vara, att hon alltid finner medel att fängsla konungen å nyo, då han är missnöjd.»

Om tidsfördrifven den tiden vid det franska hofvet och i den högre societeten må följande vitna: »Ett raseri att spela har bemäktigat sig hela verlden. De vackraste unga damer, de, som mest äro på modet, preferera faraobanken för balen, och man kan ej mera gifva en supé utan farao och biribi. Jag har gifvit supeer, der 60 personer af den utvaldaste societeten dermed roat sig, och man har varit nöjdare dermed, än om jag gifvit fyra baler.»

Creutz förstörde sig derpå och måste klaga för konungen, att han var ur stånd att betala sina skulder. »Det är spelet som ruinerat mig» — skrifver han till konungen — »man spelar farao vid hofvet och i alla societeter. Jag har efter hand gjort stora förluster och är i den högsta oro.» Han vågar ej berätta det för grefve Scheffer, utan vänder sig till konungen. — Huru konungen upptog detta förtroende, visar sig i ett svar, som innehåller långt vigtigare saker, och som vi snart skola meddela, sedan vi först ur denna brefvexling utplockat några intressanta partikulariteter för åren 1778 och 1779.

Det var fråga om att gifva Creutz en ny legationssekreterare. Konungen skrifver 67 honom till: »Jag önskar veta, hvilken ni hellre vill ha, den lilla Staël 68 eller grefve Oxenstierna 69. Jag känner ej Staëls talang för arbete, jag vet blott, att han har en större, som är att behaga. Hvad grefve Oxenstierna angår, så, ehuru mycken lust jag hade att skicka er honom eller rättare att göra honom sjelf detta nöje, fruktar jag dock, att han ej passar för er. Han har mycken qvickhet, äfven talang och alla en literatörs egenskaper. Men härmed förenar han en lätja, som olyckligtvis allt för ofta åtföljer snillets liflighet, och, hvad värre är för en ambassadörs kansli, han har en så deciderad aversion för chiffer, att med godo och ondo jag aldrig kunnat förmå honom att arbeta i kanslipresidentens byrå 70. Åtskilliga andra subjekter ha presenterat sig, men utom det att jag tror dem ej konvenera eder, konvenera de ej mig; om jag undantager den unge Adlerbeth 71. . . .

Den 20 April 1778 skrifver Creutz till konungen: »Den unge grefve Brahe 72 har uppfört sig med en stadga och sedighet öfver hans ålder och har här gjort sig älskad af alla. Han har ej öfverlemnat sig åt några af ungdomens förvillelser, han har varit eftersökt i den bästa societeten och har vid hofvet blifvit distinguerad mer än någon annan främling. Det oaktadt har han förblifvit enkel och blygsam. Jag hoppas, att man i Sverige ej skall finna hos honom minsta gäckaktighet (fatuité). Hvad jag mest värderar hos honom är ett godt hjerta, hvars alla känslor äro hederliga. Hans ärlighet är sådan, att han ej ens misstänker, att man kan vara annorlunda» ....

Den 10 April 1779: »Jag måste förtro e. m:t, att den unge grefve Fersen 73 är så väl med drottningen, att detta gifvit oro åt flera personer. Jag kan ej hindra mig att tro det hon haft böjelse för honom. Jag har sett för säkra bevis derpå för att kunna tvifla. Den unga grefve Fersens uppförande har varit beundransvärdt genom modesti, genom återhållsamhet och i synnerhet genom det beslut han tagit att gå till Amerika. Genom sitt aflägsnande har han undvikit alla farorna af sin ställning. Man måste medgifva, att det fordrades en styrka öfver hans år för att öfvervinna en sådan förförelse. Drottningen kunde de sista dagarne ej taga ögonen ifrån honom; och då hon såg på honom, voro de uppfylda af tårar. Jag bönfaller, att e. m:t ville behålla denna hemlighet endast för sig och riksrådet Fersen. Då man fick veta, att grefve Fersen skulle resa, voro alla gunstlingarne förtjusta. Några dagar förut sade hertiginnan Fitz-James till honom: »Hvad, min grefve, ni öfvergifver så eder eröfring!» — »Hade jag gjort en sådan, skulle jag ej öfvergifva den», svarade han. — »Jag reser fri och, olyckligtvis, utan att lemna någon saknad» 74 . . . . E. m:t skall medgifva, att svaret var klokt och värdigt. För öfrigt uppförer sig drottningen med vida mer återhåll och värdighet än förr. Konungen är ej blott helt och hållet undergifven hennes vilja, utan delar hennes smak och nöjen».

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 1 april 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt