Under sådana utsigter inträdde den tidpunkt, då den redan
år 1751 beslutade förlofningen emellan Gustaf och Sofia Magdalena skulle
offentligen kungöras och giftermålet försiggå. De tvifvelsmål och betänkligheter
angående denna förening, som ännu i sista stunden plågade kronprinsen,
framställa sig i ett förtroligt bref från honom till hans forne vice
guvernör, grefve Nils Bjelke, dateradt Drottningholm den 26 Sept. 1765,
och hvaraf vi här meddela ett utdrag:
I den svåraste belägenhet i min lefnad tager jag min tillflykt till
er, min bäste grefve, såsom till min ömmaste, trognaste vän och den
som af alla gifvit mig största prof af tillgifvenhet. Det är den olyckliga
affären af mitt giftermål, hvarom underhandlingen, illa börjad, snart
med ökadt obehag går att fullbordas, som förorsakar min oro. Ni vet,
huru grefve Tessin tilltvingade sig konungens och drottningens bifall.
Ni känner också, huru föga böjelse jag haft för detta giftermål, och
hvilken afgjord aversion drottningen alltid derför visat. Ni har ansett
det såsom ett hattarnes påfund för att stärka deras parti. Sakerna äro
mycket förändrade. Mössorna föra nu samma språk, och danska ministern
använder hos dem penningar. Grefvarne Horn och Löwenhjelm hafva talat
till mig i de starkaste ordalag, ända till att säga, att ett afslag
skulle ådraga mig hela nationens hat. Allmänheten yttrar sitt bifall
till denna förbindelse, som numera ej blott understödes af ett parti,
utan af hela nationen. De förståndigaste af båda partierna tala i samma
ton. De utländska makterna äro snarare för än emot. Sådan är sakernas
belägenhet. Drottningen och nästan ännu mer konungen äro mer än någonsin
emot detta giftermål och göra allt för att hindra det. Äfven Sinclair
och Schwerin 48
se ingen hjelp; men man tror dem ej. Jag har i dessa dagar öfverlagt
denna sak på alla möjliga sidor, och ju mer jag det gör, desto mindre
motbjudenhet känner jag att foga mig efter allmänhetens röst. Prinsessans
börd, kännedomen af hennes karakter, allt talar för henne. Men drottningens
aversion är kanhända ett ännu starkare skäl, och mitt bryderi så mycket
större, som jag skall fela emot pligten, hvilket parti jag tager. Gifter
jag mig, stöter jag mig för alltid med konungen och drottningen och
skall göra prinsessan lika olycklig, som jag blir det sjelf. Jag tillstår
naturligtvis, att jag af dessa olyckor mest fruktar den senare; men
den vördnadsfulla ömhet, jag bär för mina föräldrar, allt hvad de gjort
för mig, och den princip, att nationens rättigheter gå framför allt,
skulle göra min lefnad för alltid olycklig, om jag felade emot dem.
Det är sant, de skäl, de anföra, äro ej synnerligen goda. Men de äro
mina föräldrars, och mig tillhör att lyda. Jag vet ej hvad beslut att
taga i denna ytterlighet, och likväl är det oundgängligt att taga ett.
Det är ni ensam, min bäste grefve, som kan decidera mig. Jag känner
eder vänskap för mig, edert sunda förstånd, eder opartiskhet. Ni har
först lärt mig mina skyldigheter. Det tillhör eder att fortfarande om
dem undervisa mig och hjelpa mig att dem uppfylla. Jag fordrar af eder
den strängaste tystlåtenhet.
Grefve Bjelkes svar finnes ibland hans brefvexling med prinsen, dateradt
Sturefors den 29 Sept. 1765. Det är sådant det egnade denne värdige
man att gifva och synes ha bestämt prinsens beslut.
I ett annat bref, utan datum och påskrift, men såsom det tyckes adresseradt
till hofmarskalken grefve Nils Filip Gyldenstolpe, som 1766 skickades
till Köpenhamn, säger prinsen: Det synes ganska säkert, att grefve Horn
af ständerna blir nämd till ambassadeur extraordinaire för att i konungens
namn assistera vid förlofningen och föra prinsessan till Sverige. Ni
kan ej vara i okunnighet om, min bäste grefve, huru obehaglig denna,
olagliga nomination bör vara för konungen; ej endast derför att ständerna
inkräktat på hans rättigheter, utan ännu mer för valet af en person,
hvars uppförande under hela denna tid varit så föga enligt med hans
pligt. Såsom det synes omöjligt att hindra denna utnämning, återstår
mig ej annat än att bedja er prevenera prinsessan i afseende på grefve
Horns karakter. Ni bör bedja henne att, i synnerhet öfver allt hvad
grefve Horn säger henne, uppskjuta sitt omdöme, tills hon kommer till
Sverige, då hon skall lära känna personer, som ensamma kunna gifva säkra
underrättelser och råd, enliga med hennes fördel och ära.
Kronprinsen anträdde den 26 Sept. 1766 resan att i Helsingborg möta
sin brud. I ett bref till grefve Karl Fredrik Scheffer 49
under återresan beskrifver han sjelf detta möte. »Prinsessans ankomst»,
säger han, »var mer glänsande, än jag väntade, och emottagelsen så anständig,
som ständernas småaktiga sparsamhet och tiden medgåfvo. Tretio stora
danska slupar, uppfylda af de förnämsta herrar vid hofvet, generallöjtnanter,
vice amiraler och blåa band, följde prinsessan, som dessutom eskorterades
af fyra fregatter och en galer. Sjelf fördes hon i en dubbelslup, der
med henne befunno sig svenske ambassadören grefve Horn samt grefvarne
Danneskjold och Haxthausen, hennes öfverhofmästarinna grefvinnan Trolle
och tvänne hoffröknar. Vid 60 stegs afstånd från stranden uppsteg hon
på däcket. Grefve Horn höll henne i högra, grefve Danneskjold i venstra
handen. Jag erkänner, att jag ej i min lefnad sett ett skönare skådespel.
Prinsessans anblick var ganska ädel, och kontrasten emellan grefve Horns
utseende, som är mycket till hans fördel, då han representerar, och
den gamle grefve Danneskjold, hvars ålder gjorde honom vördnadsvärd,
bildade en fullkomlig tafla. Jag har aldrig sett en större samling af
distinguerade personer. Prinsen af Hessen 50
kom äfven öfver på en fjerdedels timme med prinsessan. Det är en ung
man, som synes ge stora förhoppningar. — Jag öfvergår nu till att säga
er, huru jag finner prinsessan. Hon ser bra ut, utan att vara vacker,
är mycket väl växt, presenterar sig med värdighet, är något för artig
för hennes rang, men högst blyg och mer än som passar ett fruntimmer
af stånd. Hon är sjelfva godheten, stilla och mild och, för att döma
af hennes bref, saknar ej qvickhet, ehuru hennes ytterliga blyghet hindrar
henne att visa det i konversationen. Med ett ord, jag försäkrar er,
att jag i henne tror mig ha fått en hustru, som passar mig. Hon har
skönhet nog att vara behaglig, ej nog att förvrida hufvudet på mig,
hon har tillräckligt förstånd att ej bära sig dumt åt och ljufhet nog
i karakteren att ej vilja tillvälla sig ett välde öfver mig, hvarom
jag är oändeligen svartsjuk. Allt hvad jag kan säga är, att jag ej tror
mig ha illa användt min tid. Det skall visa sig på sin tid och ort;
men detta är hemligheter, som jag ej vågar anförtro åt pennan.»
Den gamla drottningens köld, för att ej säga mer, mot den unga kronprinsessan
gjorde den senares ställning vid hofvet från början oangenäm. Kronprinsens
egen i detta afseende emellan sin mor och sin gemål var lika granlaga
som obehaglig. Han sökte sätta sig öfver detta obehag, men tvånget aflägsnade
honom från bägge. Han beklagar sig öfver denna sin mors vedervilja och
öfver allt det sqvaller, som derigenom förorsakades inom bägge hofven
och ibland allmänheten. — »Jag gör ej så mycket afseende derpå för min
egen person» — skrifver han till grefve Karl Fredrik Scheffer 51
— »som för prinsessan, som ännu är publikens ögonsten. Sista fredag,
som var hennes födelsedag, har jag trott anständigt att ge en liten
fest. Jag lät vid Haga (som jag hyrt för denna sommar) uppsätta en löfsal,
der vi superade. Salongen och parterren utanför voro illuminerade, och
en konsert uppfördes under supeen. Jag hade mycket bedt, att mina bröder
skulle få tillstånd att komma, men fåfängt; och af kungliga huset syntes
ingen för att komplimentera prinsessan. Slutligen skickade man två sorgklädda
kammarherrar med detta uppdrag. Här hade vi aflagt hofsorgen. Jag kan
ej beskrifva, hvilket intryck dessa sorgkläder gjorde. Lägg härtill,
att, oaktadt allt hvad jag kunnat göra och säga, drottningen ej ville
tillåta prinsessan att uppvakta henne dagen derpå, ehuru det var Ulrika-dagen.
Det har kommit till scener inför hela hofvet.» Prinsen återkommer derpå
till ryktet, att han sjelf skulle vara helt och hållet brouillerad med
sin mor. »Jag svarar rent ut, säger han, att jag känner drottningen
för väl, för att allt detta skulle oroa mig i annat afseende, än för
hennes egen skull.»
Angående allmänna ställningen finna vi följande reflexioner af kronprinsen
i en påbörjad, men afbruten uppsats 52:
»Hofvet» — säger han — »hade förvärfvat allmän aktning genom sitt uppförande
efter 1762 års riksdag 53.
Det hade blott sysselsatt sig att lugna sinnena, att förmildra partihatet;
men hvarken konungens goda afsigter eller hans fasthet att uppehålla
vilkoren för den under riksdagen slutna förlikningen emellan partierna
kunde befria honom från de mest obehagliga erfarenheter. Det ryska blå
bandet, gifvet åt riksrådet Kalling 54
och af honom buret, i trots af konungens förbud, grundadt på ordenskapitlets
uttryckliga förklaring, var en af de första bevisen på elak vilja. Kronprinsens
förmälning 55
blef ett rikt ämne för partiet att utmärka sitt hat emot hofvet. Det
mest skinnaraktiga gnideri visade sig i alla tillredelserna. Knappt
tillät man konungen nämna den ambassadör, som borde begära bruden, eller
den riksrådinna, som skulle emottaga prinsessan. Under det man så felade
i skyldig vördnad mot konungen, anföll man tillika hans rättigheter.
Utnämnandet af rådet blef nu tillegnadt ständerna. Riksrådet Düben
nämdes, utan att ha erhållit konungens bifall 56.
Man skilde riket från sin äldste bundsförvandt, man aflägsnade sig från
det politiska system, som Sverige hade följt sedan Gustaf Adolf» ....
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll