Den 18 Mars 1767 [10 mars enl. förläggarens rättelser] hade då varande kronprinsen börjat att afhöra överläggningarna i rådet och har fört en i dessa samlingar förvarad dagbok öfver föredragningen, mest bestående i korta anteckningar af målens rubriker. Stundom har under föredragningen hans penna lekt med ritningar, med fördelning af roler vid hofspektakler eller med verser, som dock alltid ha afseende på det förevarande ämnet, t. ex. tisdagen den 22 Dec. 1767 vid en öfverläggning om det holländska lånet, vid hvilken en rådsherre synes ha blifvit temligen starkt komprometterad, skrifver prinsen följande vers ur La Prude af Voltaire:
S'il faut opter, si dans ce tourbillon
Il faut choisir d'être dupe ou fripon,
Mon choix est fait, je bénis mon partage.
Ciel, fais moi dupe, mais rends moi juste et sage.Årets anteckningar slutar han med följande citation:
Le passé m'épouvante et le présent m'accable,
Je lis dans l'avenir un sort épouvantable
Et les mâcheurs partout semblent suivre mes pas.Oedipe, Act. IV. Sc. 1
Det var verklighet, ej dikt, som dessa ord uttryckte. Allmänna ställningen blef allt mer bekymrande. Allt visar, att prinsen djupt känt detta. De lifliga utbrott af en ungdomlig patriotisk känsla, som förekomma i denna dagbok, vitna derom! Vi meddela några ställen i öfversättning:
Den 11 Mars 1768 skrifver han: »Jag har ifrån den 18 Januari till den 10 Mars regelmessigt bevistat rådets öfverläggningar och under hela tiden blott varit borta från två sessioner; men husliga och publika trakasserier och min derangerade helsa hafva ej lemnat mitt sinne nog ledighet att med min gamla noggranhet föra min journal. Jag är ganska ledsen deröfver, då just denna tid varit uppfyld af vigtiga öfverläggningar om finansernas delabrerade tillstånd och i synnerhet om nöden i bergslagerna. Konungen föreslog redan i Februari att inom tre månader kalla ständerna; men sedan rådet i mer än en vecka uppskjutit att deröfver utlåta sig, förklarar det slutligen, att rikets närvarande tillstånd ej fordrade någon utomordentlig riksdag. Kristinehamns marknad är ej ännu slutad. Man får se utgången deraf. Det är i dag jämnt ett år sedan jag begynte ordentligt att bevista rådet, och jag återtager min journal för att ej mer öfvergifva den.»
Den 18 April 1768: »Ifrån Polen talas om en stor konfederation i Kaminieck för att ändra alla den sista riksdagens beslut. Man har i anledning deraf i Warschau hållit tvänne konseljer, hvilkas resultat har blifvit, att konungen och republikens senat skulle bönfalla om ryska kejsarinnans skydd för att upprätthålla de sista besluten. Hvilken infami! Ack grefve Poniatowsky, hvad du syntes mig stor! Ack Stanislaus August, hvad du förlorar i mina ögon! Du är hvarken konung ej heller medborgare. Dö, för att upprätthålla ditt fäderneslands sjelfständighet, och kasta dig ej ovärdigt under oket, för att bibehålla en skugga af makt, som för en befallning från Moskwa kan försvinna!»
Tel brille au second rang, qui s'éclipse au premier.
Det var i September månad detta år, som kronprinsen företog en resa till bergslagerna, under hvilken så många böneskrifter om afhjelpandet af den genom mössornas strypsystem föranledda förlägenheten och nöden till honom öfverlemnades, hvilka konungen lät framlägga för rådet. Då bergskollegii berättelse om tillståndet upplästes i rådet, finner man i dagboken följande anmärkning: »Man gjorde en ganska ful min vid genomläsande af bergskollegii så kallade libell mot rådet. Spektaklet begyntes i dag, och om komediens slut blir lika roligt, hade man skäl att fägna sig. Men rådets oklokhet och obetänkta djerfhet komma mig att frukta, det faran för dessa herrar kommer att lyktas tragiskt.» Härvid följande citation ur kardinalen de Retz' memoirer, som synas ha varit en prinsens favoritlektyr: L'illusion en matière d'état n'est à son comble, que quand ceux qui gouvernent ont perdu la honte; car c'est alors que ceux qui obéissent perdent le respect, et on ne sort de cette léthargie que par des convulsions.
Den 7 November 1768. »Nyheterna från Polen alltid desamma. Oredan och bestickligheten visa oss vårt öde, om ej snart hjelp kommer genom kraftiga och afgörande åtgärder. — Allt bådar ett krig mellan Ryssland och Turkiet.»
Den 17 Nov. 1768: »Ryske residenten i Konstantinopel är insatt i de sju tornen. Man må döma till den förlägenhet, med hvilken denna nyhet emottogs i det heliga kollegium (senaten). Konungens votum, ganska väl skrifvet, gjorde såsom vanligt, ingen effekt. Hr Friesendorff 57 började rättfärdiga sig öfver, att han velat understödja Rysslands intressen hos Porten, och uppehöll oss med mycken ordrikhet öfver en halftimme.»
Den 24 Nov. 1768: »Brefven från Warschau innehålla blott nya detaljar om de olyckor, som nedtrycka det fattiga Polen. Konungen af Polen får erfara, att man aldrig bör afvika från sin pligt, och att äfven det mest slafviska folk slutligen afkastar oket, då till lagarnes hårdhet kommer vanäran af främmande välde. Hans krona darrar redan på hans hufvud, hans undersåtar äro uppretade, hans vänner aflägsnade: men Ryssland inlåter sig i ett krig, som kanske äfven skall skaka kejsarinnans tron. Om Stanislaus August hade ådragit sig denna storm genom sin fasthet att försvara sitt lands rättigheter, skulle jag afundas hans lott, hans fall skulle betäcka honom med ära, och medborgarekonungars palats (les palais des rois citoyens) skulle i Europa öppna för honom en fristad; men han är för det närvarande nästan öfvergifven. Han skall erfara utlänningars förakt och sitt fäderneslands afsky. Lycklig då, om han aldrig hade lefvat, eller lefvat ett obemärkt lif!
Brefven från Frankrike innehålla detaljer om fester, gifna åt kungen af Danmark 58 och underrättelser om Corsicanernas bemödanden och framgång. Deras general Paoli är nutidens störste man. Jordens konungar, kommen att i en enkel corsicansk medborgares skola mottaga de lärdomar i dygd, mod, rättvisa och själsstorhet, som I kanske ären okunniga om! Folkslag, som befinnen eder i Corsicanernas belägenhet, beundren deras ädelmodiga försvar och rodnen att ej visa lika mod, att vara svagare, kanhända mer slafviska, än dessa okända öboar! Konung af Polen och I Polackar, se der edert mönster! Beundren och liknen det, om I vågen!»
Den 8 December 1768: »Upplästes riksrådet Reuterholms 59 votum angående kammarkollegii beteende i det stora Cronackerska målet. Han yrkade, att hela kammarkollegium borde aktioneras för majestätsbrott inför en egen kommission af Svea hofrätt, hvars ledamöter han sjelf äfven nämde. Hela rådet var af hans tanke, utom riksrådet Hjärne 60, som ensam upprätthöll mensklighetens och rättvisans sak. Konungen begärde handlingarna i målet. — Ändtligen är tyranniet stiget till en höjd, att man måste störta våra tyranner eller af dem störtas.»
Omständigheterna, mer än sakens egen vigt, hade i hög grad till en partisak förvandlat detta genom klagomål till konungen hänskjutna tvistemål angående ett i Halland beläget säteri, hvilket ryttmästaren Cronacker hade gjort anspråk på att, enligt adliga privilegierna, återbörda från kronan (i hvars besittning det kommit), såsom adelsståndet frångånget. Han hade vid 1762 års riksdag äfven fått ständernas föreskrift att i stället för säteriet, som kronan, emedan det genom ett på stället anlagdt trankokeri blifvit ganska fördelaktigt, ej ville mista, njuta ersättning i annan jord af lika hemmantal och förmåner. Det var angående beräkningen af dessa förmåner, som kammarkollegium, såsom man lätt kunde föreställa sig, var af annan tanke än pretendenten, hvilken likväl i rådet, dit målet hänsköts, fick rätt emot kammarkollegium, som erhöll en sträng skrapa. Man må anse huru som helst kammarkollegii åtgärd att deremot söka offentligen urskulda sig, visst är, att den hätskhet, hvarmed detta steg upptogs i rådet, och hvilken ej mindre röjer sig i sjelfva ordalagen af Reuterholms votum 61 än i beslutet att aktionera kammarkollegium, snarare tillkännagifver partihat än nit om rättvisan.
Sjelfva domstolen kunde svårligen anses annorlunda än såsom utomordentlig och stridande emot ständernas egen vid 1765 års riksdag vidtagna författning, hvarigenom extra domstolar och kommissioner hade blifvit förbjudna. Också grundade konung Adolf Fredrik äfven härpå sin protest 62 mot detta, af rådets pluralitet i hans namn fattade beslut. »Då jag» — säger konungen — »aldrig velat utöfva min makt annat än med rättvisa och billighet, så kan jag icke heller nu samtycka till det beslut, herrar riksens råd tagit, att under titel af hofrätt sätta en sådan domstol, som icke kan få namn af annat än extra rätt, om icke kommission, och låta rikets kammarkollegium deri anklagas för ett brott, hvartill jag icke är öfvertygad, att det gjort sig skyldigt; jag säger extra domstol, ty här är val gjordt af ledamöter på en af rikets råds föreslående 63, hvars votum lagt grund till det hårda bref, som, emot mitt samtycke, till kammarkollegium afgått, och hvilket jag ej heller velat gifva min underskrift» . . . »Jag erinrar herrar rikets råd hvad jag i mitt diktamen förut om denna sak yttrat, och låter detta komma på herrar rikets råds eget ansvar.»
Sådan är konungens egen tanke i denna aktion, som beslöts emot ett af rikets kollegier, emedan det skulle uppsatt sig mot konungens majestät och myndighet i rådet; med hvilket såsom riksrådet Reuterholm emfatiskt i sitt votum utbrister, han regerar Sveriges rike, han och ingen annor.
Man måste erinra sig allmänna ställningen för att förstå den brytning, hvartill allt nu syftade. Hattarnes fullkomliga nederlag och mössornas regering ifrån 1765 års riksdag hade medfört en plötslig och häftig förändring i hela den politik, som i fem och tjugu år hade styrt Sverige, och denna förändring lät omedelbarast känna sig i alla inre förhållanden. Den finansiela oreda, som denna period efter sig lemnat, var ovedersägligen stor och bekymmersam; men man märker i de använda botemedlen allt för mycket afsigten att straffa, ej blott afhjelpa forna förseelser. På en gång skulle hela rikets hushållning omstöpas. På hattarnes lånesystem följde mössornas strypsystem. Hela bygnaden af de på det förra systemet fotade näringarna hotades med plötslig undergång. Den häftiga indragningen af den förut oförsigtigt ökade sedelstocken höjde penningen på en gång med en tredjedel af dess förra värde, under det egendom och varor i samma mån föllo. Förlägenheten blef snart så allmän, nöden i synnerhet i bergslagerna, så stor, att konung Adolf Fredrik den 9 Februari 1768 fordrade ständernas sammankallande, hvartill rådet, häri seende ett förebud till sitt partis fall, nekade. Konungen i en skriftlig reservation yttrade: »att som herrar riksens råd ansett riksens ständers sammankallande för onödigt, för honom intet mera vore öfrigt än att binda vid deras ansvar alla de olägenheter och obehagliga följder, som deraf framdeles kunna sig yppa.» Det var ett af de många fallen, då under detta regeringssätt rådet i konungens namn beslöt, och konungen sjelf var reservant. Men ämnets vigt fastade nu mer än förr dervid allmänna uppmärksamheten.
Klagomålen ökades oupphörligt och möttes af det herskande partiet med allt större vresighet. Justitiekanslern fick föreställning i sittande råd, för det han ej på embetets vägnar åtalat flera tryckta skrifter (ibland andra verser vid ett bröllop i Kalmar), hvari missnöjet gifvit sig luft under skydd af den tryckfrihet, som mössorna berömde sig af att ha skänkt riket. Bergskollegii berättelse om förlägenheten uti bergslagerna kallades en libell mot rådet, ehuru de till kronprinsen under hans nyss omförmälda resa inlemnade många böneskrifter intygade samma förhållande; och man torde ej misstaga sig, att den vredeskalk, som utgöts öfver kammarkollegium och dess dåvarande president, (sedermera riksrådet) friherre Hermansson 64, genom den beslutade aktionen, förnämligast fyldes genom kammarkollegii nyss förut afgifna berättelse om landets tillstånd, hvilken konung Adolf Fredrik äfven åberopade i sitt andra, mera energiska försök att tvinga rådet till riksdagskallelse.
Det skedde genom konungens förklaring till rådets protokoll den 12 Dec. 1768, då han ännu en gång äskade ständernas sammankallande, och det så skyndsamt sig någonsin göra låter, tilläggande: »Skulle emot all förmodan herrar riksens råd äfven nu detsamma afstyrka, så nödgas jag härmed förklara, att jag i den händelsen afsäger mig en regementsbörda, som under otaliga nödlidandes tårar och ett dagligt rikets försvagande blir mig alldeles odräglig, förbehållandes mig att, då en gång mina trogna rådgifvare, riksens ständer, inför mig samlade blifva, ännu vidare för dem. yppa alla de skäl, som föranlåta mig att intill dess mig med riksstyrelsen icke befatta. Jag förbjuder ock härmed allvarligen, att emellertid mitt namn i något rådkammarens beslut brukas må.»
Steget var taget i samråd med drottningen, kronprinsen, franska ambassadören 65 och hattpartiets förnämste hufvudmän, hvilka förbundit sig att vid den blifvande riksdagen bidraga till konungamaktens återställande enligt dess gamla gränser i Sveriges lag; och hemligheten var så väl bevarad, att konungens förklaring verkade med hela öfverraskningens styrka.
