Enkedrottning Lovisa Ulrika hade dött den 16 Juli 1782. »Hon upphörde ej intill dödsstunden», säger Elis Schröderheim 26, »att imponera såsom mor på sin sons känslor, såsom drottning på hans opinion. Rupturen år 1778 friade honom från tvånget af hennes umgänge och pretentioner; men det ökades i många andra afseenden. Han saknade henne ofta. Hans själ led verkligen.»
För att göra sig ett begrepp om, huru djupt detta lidande stundom kändes och var förenadt med konungens hela ställning, måste man läsa Schröderheims berättelse om hans ensliga samtal med konungen, dagen innan den späde hertigen af Småland dog. Denne arffurste, som var född den 25 Aug. 1782, insjuknade dödligt den 18 Mars 1783. Den 17 Mars hade äfven kronprinsen sjuknat. Konungen anmärkte, att det var årsdagen af rupturen med hans mor. Han sågs mer än en gång brista i tårar och syntes vara utom sig. För Mars månad, hvilken en spådom hade framstält såsom tidpunkten för ett honom öfverhängande olycksöde, hyste han alltid fruktan. Nu, stående framför Karl Stuarts porträtt, önskade han sig hellre denne konungs död, än att falla för en Ravaillac eller Damiens. — Kronprinsen tillfrisknade snart. Hans bror, hertig Karl Gustaf, dog den 23 Mars om morgonen.
Så mästare konungen var öfver sig sjelf, funnos likväl sådana ögonblick, då han öfverväldigades af en djup inre oro och af de dystraste föreställningar. Han sökte en motvigt deremot i förströelser, omvexlande med de vågsammaste planer och företag.
Såsom regent började redan för honom de förlägenheter, åt hvilkas verkliga orsak han olyckligtvis egnade allt för liten uppmärksamhet.
