År 1777 utförde konungen sitt beslut att aflägga ett besök hos kejsarinnan Katarina II i Petersburg. Ur hans egenhändiga, men snart afbrutna dagbok under denna resa 46 anföra vi följande: »Då jag funnit omständigheterna gynnande att utföra den afsigt, jag länge hyst, att sjelf tala vid kejsarinnan för att söka utplåna den bitterhet, som den märkvärdiga dagen, den 19 Aug. 1772, lemnat i hennes sinne, tog jag på Ulriksdal den 10 April mitt beslut att detta år göra resan till St. Petersburg. Men det var nödigt att hålla detta hemligt ända till ögonblicket af verkställigheten. Jag skref med general Trolle, som skulle resa till Finland, att låta utrusta en turuma 47 i Sveaborg, under förevändning att exercera officerare, och att sjelf dermed infinna sig i Stockholm, så att jag kunde resa d. 8 eller 9 Juni. Min afsigt var att betjena mig af detta fartyg till Sveaborg och derifrån till Petersburg af en galer, som skulle utrustas i Stockholm. Jag gaf order till min ambassadör i Paris angående presenterna och bestämde en summa af 20,000 rdr för resan. Jag lät skrifva till baron Nolcken, min envoyé extraord. i Petersburg, att tillkännagifva min ankomst och låta mig veta, om tiden var kejsarinnan behaglig. Med grefve Panin skulle han reglera allt som anginge saluten: en mycket granlaga sak; hvarför jag ville bibehålla ett fullkomligt incognito och ej hafva någon salut. Min ambassadör skulle i hemlighet göra förtroende af min resa åt franska ministèren. Svar anlände d. 29 Maj. Följande dagen meddelade jag senaten mitt beslut, med tillkännagifvande att jag lemnade befälet i Stockholm åt min bror under min frånvaro. Jag nämde riksråden grefve Ulrik Scheffer och Mauritz Posse att, utom betjeningen för min person, göra mig sällskap. — Lördagen d. 7 Juni embarkerade jag framför slottet i närvaro af hofvet, ett stort antal af adeln och en ofantlig folkmängd, under kanonernas aflossande och hela folkets rop. Drottningen, min bror och min svägerska följde mig till Blockhusudden......Måndagen d. 16 Juni kl. 2 om morgonen kommo Kronstadt och Oranienbaum i sigte. En rysk officer kom att fråga, om grefven af Gotland vore om bord på jakten eller på galeren. Jag svarade honom sjelf, att han var på jakten. Han medförde ett bref från kejsarinnan. Kl. 3/4 5 kastade vi ankar för Kronstadt. Det var en präktig morgon. Landstigningen skedde vid Oranienbaum, som är 40 verst eller 4 svenska mil från Petersburg. Vi reste denna på tre timmar, utan att ömsa hästar. Ryssarne äro de bästa kuskar i verlden. Kl. 3/4 10 steg jag af vid Nolckens hotel och öfverraskade genast grefve Panin med ett besök. Ryske officerarne sågo med undran min blå uniform à la Charles XII och den hvita näsduken kring venstra armen, då jag, okänd, gick efter Nolcken genom flera rum, tills vi inträdde i Panins kabinett, der han höll på att kläda sig och uppdraga sina underkläder. Han helsade på Nolcken och sade: Ah, min baron, välkommen! med hvilka nyheter kommer ni? — I detta ögonblick fick han se mig. Jag steg fram och märkte på hans ögon hans förvåning, hvilken ökades, då Nolcken presenterade grefven af Gotland. Jag kan ej beskrifva hans bryderi. Han ville taga af sin nattmössa, men vågade ej släppa sina byxor, som han höll upp med ena handen, under det han gjorde mig sin kompliment med den andra, sägande till Nolcken: Ack, min baron! hvilket spratt har ni spelt mig! Nolcken svarade: Jag undrar ej på eders excellens bestörtning, men det fins främmande, som man ej vågar neka någonting. Jag sade, att min otålighet att se kejsarinnan vore ganska stor; att, då jag för tjugu år tillbaka haft det nöjet att känna henne, jag kunde anse henne såsom en gammal bekant, ehuru jag vore mycket förändrad sedan den tiden, då jag såg henne. Grefve Panin komplimenterade och ursäktade sig på sitt sätt och i sitt vanliga språk, som är fullt af repetitioner. Baron Nolcken sade, att grefven af Falkenstein (kejsar Josef II) blifvit ännu sämre emottagen af grefve Maurepas, som låtit honom vänta i förmaket.» — Efter en beskrifning af grefve Panins rum afbrytes här denna dagbok.
Ännu om hösten 1775 hade konungen befarat ett krig med Ryssland. Det finnes en promemoria derom af hans egen hand i Oktober nämda år, der han skrifver: »Då jag ser Rysslands rustningar, kan jag ej betrakta dem annorlunda än såsom riktade emot mina stater och syftande att utföra de hämdeplaner, som kejsarinnan fattat allt sedan revolutionen, men som kriget mot Turkiet och polska angelägenheterna uppskjutit. Det liknar sig till öppet krig denna höst eller nästa år; och intet ögonblick är att förlora för att sätta sig till motvärn. — Det är framför allt nödvändigt att snart sluta detta krig, och att äfven företaget blir stort och djerft. Det är derför, som min plan är att falla med all min styrka på Petersburg och tvinga kejsarinnan till fred. — Jag behöfver tre arméer, en mot Ryssland, en observations-korps i Skåne, en annan på norska gränsen. Den första skulle jag sjelf anföra, den andra generalen baron Scheffer, den tredje hertigen af Östergötland»......Mötet emellan konungen och kejsarinnan skingrade alla krigsrykten. Sjelf var han högst angelägen att försäkra henne om sina fredliga afsigter. Ibland hans papper finnes ett egenhändigt utkast till en memoire, stäld till kejsarinnan Katarina II och skrifven, såsom det synes, efter hans återkomst från Petersburg. — Han uttrycker deri sitt hopp, att freden i Europa ej skall störas. En borgen derför äro honom de ord, han hört af Katarinas egen mun: »Jag älskar freden, jag skall ej begynna krig; men anfalles jag, skall jag försvara mig.» Maria Theresia vore äfven fredligt sinnad; Frankrike under sin unga konung och dess gamla minister tänkte ej heller på krig; England vore sysselsatt med sina kolonier. — »Sverige,» — säger konungen — »lik en patient nyss uppstånden från en svår sjukdom, önskar blott lugnet. Dess konung, af princip och böjelse, sätter sin ära i att upprätthålla freden. — Han kan ej göra krig utan ständernas samtycke, och att han sjelf i detta afseende bundit händerna på sig sjelf och sina efterträdare, bör vara en borgen för uppriktigheten af hans tänkesätt. En enda furste, tillägger konungen, fäster det fredliga Europas oroliga uppmärksamhet. Hans snille, hans segrar hafva uppfylt verlden med beundran, vidsträckta förstoringsplaner sysselsätta honom oupphörligt, en monarki att skapa kommer honom att midt under freden underhålla en talrikare här, än den största Ludvig XIV uppsatte i krigstider; Mecklenburg, Svenska Pommern, Danzig, kanhända Kurland äro ännu föremål för hans afsigter.» — Man ser, att Gustaf III ville söndra den nära förbindelsen emellan Preussen och Ryssland, hvilken utan tvifvel också var det fruktansvärdaste fenomenet på hans politiska horisont. — »Det är eder värdigt» — så tilltalar Gustaf III slutligen Katarina — »att blifva Europas fredsstifterska, och jag skall skatta mig lycklig att såsom eder beundrare, vän och slägting med eder bidraga till ett för menskligheten så välgörande ändamål». 48 — Emellertid synes Katarina II ej hafva satt fullkomlig tro till dessa försäkringar. Grefve Creutz skrifver till konungen från Paris d. 5 Sept. 1777: »Vergennes underrättar mig, att ryska kejsarinnan efter e. m:s afresa haft yttranden, som ej tala för uppriktigheten af den vänskap, hon visat e. m.; ibland annat, att hon ej trodde på varaktigheten af den e. m:t betygat för henne.» — Konungen var likväl sjelf mycket nöjd med sin resa. Han skrifver till grefve Creutz, Drottningholm d. 5 Aug. 1777: »Min resa har lyckats öfver min väntan, och jag upphemtar redan frukten deraf. Det gamla möss-partiet är krossadt, och med aristokraternas kabaler är det slut, sedan allt hopp är dem betaget att kunna oroa min regering genom upptändande af kejsarinnans hat. Vänskap har följt på fördomen, och herr von Simolin 49 har fått de mest positiva order att helt och hållet ändra sitt uppförande.»
Enskildt gaf kejsarinnan konungen flera prof af sin vänskap. Till bevis derpå må här meddelas en bland konungens papper förvarad egenhändig uppsats af Katarina II, skrifven nyss efter svenska kronprinsen Gustaf Adolfs födelse och ämnad såsom råd vid hans allra första uppfostran, i hvilket ändamål kejsarinnan sjelf beskrifver det sätt, hvarpå hon behandlar sin späda sonson, storfursten Alexander. Uppsatsen är karakteristisk både för landet och för kejsarinnan. »Alexander» 50 — skrifver hon — »föddes d. 12 Dec. (gamla stilen) 1777. Så snart han var född, tog jag honom i mina armar och bar honom, sedan han blifvit tvättad, i ett annat rum, der jag lade honom lätt betäckt på en kudde, och jag tillät ej att linda honom annorlunda, än såsom hosföljande docka visar. 51 Sedan lades han i den korg, hvari dockan är; och detta skedde på det qvinfolken ej skulle ha någon frestelse att vagga honom. Alexander, så utstyrd, öfverlemnades åt generalskan Benckendorf och fördes i de rum, som åt honom voro ämnade. Hans amma var en trädgårdsdrängs hustru. — Man sörjde i synnerhet för frisk och ren luft. Alexanders säng (ty han känner hvarken vagga eller vaggning) är af jern, utan gardiner; han ligger på en lädermadrass, hvarpå lakanet bredes, han har en hufvudkudde, och hans engelska täcke är mycket lätt. Man talar alltid hårdt i hans kammare, äfven medan han sofver. Intet slags buller i korridorerna öfver, under eller omkring hans rum är förbjudet. Man lossar till och med kanonerna midt emot hans fönster på amiralitetets bastioner, hvilket gör, att han icke är rädd för något buller. Man har mycken omsorg, att termometern i hans rum ej stiger öfver 14 till 15 graders värme. Alla morgnar, medan man sopar hans kammare, bär man honom, om vintern som om sommaren, i ett annat rum och öppnar sängkammarfönstren för att förnya luften. — Om vintern, så snart kammaren är åter uppvärmd, återbäres han dit. Ifrån det han föddes, har man tvättat honom alla dagar, så vida han mår väl. I början var vattnet ljumt, nu är det kallt, men intaget qvällen förut. Han tycker så mycket om detta, att hvarest han ser vatten, så vill han uti det. Man har vant honom att icke, så snart han skriker, bli tystad med bröstet, att vara uppe vissa timmar, att taga andra bröst o. s. v. Så snart vårluften det tillåter, har man tagit af Alexander hans mössa, man har burit honom ut i fria luften, man har vant honom småningom att sitta ute, det må vara på gräset eller i sanden, och att äfven sofva ute i skuggan, då det är vackert väder. Man lägger honom då på en dyna, och han sofver förträffligt. Han hvarken känner eller lider strumpor på sina ben och bär ingen klädsel, som på minsta sätt besvärar honom. Då han var fyra månader, och man upphörde att bära honom alltid på armarna, har jag gifvit honom en tapet. Man utsträcker honom der på magen, och det roar honom mycket att försöka sina krafter. Hans klädsel är en ganska kort skjorta och en liten stickad väst, ganska vid. Då han föres ut, sätter man en liten kolt af kläde eller taft utanpå allt detta. Han vet ej af förkylningar, är stor, stark, frisk och mycket glad, älskar mycket att hoppa och gråter nästan aldrig. Han har nyss, nästan utan att vara sjuk, fått en tand. Han är nu nära nio månader.»
