Genast efter riksdagens slut företog konungen en resa först till Karlskrona, sedan till det i Skåne sammandragna lägret. Han emottog der danske kronprinsen och öfverreste sjelf inkognito till Seland, der ett danskt läger besågs. Kronprinsen gjorde äfven en resa till Skåne och Göteborg. Han skulle denna höst åtfölja sin far till Upsala, hvars nominele kansler den åttaårige prinsen var.

Konungen hade redan om våren detta år åter kastat sina blickar på universitetet, hvars styrelse han, såsom kronprins förut, och nu åter, i sin sons namn, förde. Vi ha omtalat det besök, som han der redan gjorde vintern 1786. Han återvände om hösten för ett längre vistande. Anledningen till dessa besök i Upsala, berättade kanslirådet Rosenstein för Nordin, var att gifva akademien mera förtroende i det allmänna; emedan konungen icke gillade den nya sed, som grefve Axel Fersen ibland de förnäma hade infört och förordat, att man borde låta uppfostra sina barn i Frankrike. Konungen besökte derför sjelf Upsala akademi och rådde föräldrarna att dit sända sina söner. Konungen vistades i Upsala ifrån den 22 Okt. till den 9 Dec. 1786. Dagligen såg man honom inkognito i professorernas föreläsningar eller närvarande vid disputationsakter eller vid den unga adelns öfningar i det så kallade Skytteanska kollegium. ⁴² Han upprepade sitt besök på kortare tider, i Mars, Maj och Augusti månader 1787 och om våren följande året. Det var under detta sistnämda besök, som konungen den 30 Mars 1788 hörde Thorild offentligen försvara sin Kritik öfver Montesquieu — en den celebraste disputationsakt som vid universitetet blifvit hållen. ⁴³

Knappast någonstädes har konungen efter sig lemnat lifligare personliga minnen än vid Upsala akademi — minnen, här omfattade med så mycket mer kärlek, som den akademiska verlden, främmande för politiska partier och passioner, i honom kunde fritt vörda en vetenskapernas vän och beskyddare, och som var bäggedera ännu mer af böjelse än af regentpligt. De, som här mindes hans tider och ej tröttades att derom tala, äro numera en förgången generation, med hvilken jag likväl ännu till en del lefvat. Men sådana personliga minnen äro ej de enda Gustaf III i Upsala lemnat. De papper angående sin regering, som han åt universitetet anförtrodde, skola, under en skickligare hand än min, kanhända blifva ett oförgängligare; och den dyrbara bygnad, på en gång åt Linnés vetenskap och minne egnad, som är Gustaf III:s gåfva till Upsala akademi, skall för många slägten vitna om hans hjertelag på en gång för vetenskaperna och sitt fäderneslands ära. ⁴⁴

Nästa avsnitt ¦ Innehåll