På riddarhuset ville Gustaf III ha en besuten adel. Ja, i hans första utkast till den år 1789 införda säkerhets-akten ville han inskränka adelns representation till en bofast frälseman ifrån hvardera af de tjugufyra län i Sverige och Finland, hvaruti frälse finnes, utvald efter flesta rösterna af de i länet boende frälse jordegare. Det sammanhänger med den allmänna representationsförändring, som konungen vid samma tid hade i sinnet, men från hvars utförande han afstod, och som gick ut på ett återinförande af de under Gustaf Adolfs tidehvarf någon gång brukliga så kallade utskotts-riksdagar, men med en annan sammansättning. Detta utskott af ständerna skulle bestå af tjugufyra bosatte frälsemän, valde på sätt nyss nämdt är, samt dertill fyra ofrälse bruksegare, valde af bruksegare i riket, och pluraliteten uträknad efter årliga hammarskatten; dernäst af tjuguåtta prester, nämligen af hvarje stift en biskop eller, då han är hindrad, en consistorialis samt tillika en kyrkoherde som väljes af stiftets presterskap; sedermera tjuguåtta män af alla rikets städer, nämligen fyra ifrån Stockholm, en från hvardera af städerna Norrköping, Göteborg, Åbo, Karlskrona, Gefle, samt nitton ifrån alla öfriga städer, efter bevillningsklassifikation; slutligen tjuguåtta bofaste skattebönder, en från hvarje län, hvilka af alla skatte- och kronohemmans innehafvare och åboar i länet väljas, och till hvilkas biträde på riksdagen konungen förordnar en edsvuren skrifvare. — Frälsemän, bruksegare och bönder i detta utskott borde hafva fylt fyrtio års ålder. — Utskottets göromål skulle vara att med konungen och den eller dem, han i sin stad förordnar, rådslå endast om de ämnen, konungen proponerar, samt att samtycka och fördela, eller afslå och jämka de bevillningar, konungen äskar. — Alla voteringar i detta utskott borde ske, icke efter stånd, utan per capita, och utskottets sammankomst ej räcka längre än sex veckor.
Sådant är det förslag till en representationsförändring i Sverige, som utgör en del af k. Gustaf III:s egenhändigt författade utkast till säkerhets-akten och finnes upprepadt i en bifogad afskrift af densamma, med konungens rättelser, men i hvilken afskrift de paragrafer, som angå representationsförändringen, äro öfverstrukna. — Vi ha anfört innehållet här, emedan redan före 1786 års riksdag berättelser voro gängse om en af konungen tillämnad förändring i regeringssättet, och emedan allt skäl är for handen att tro, det denna riksdags erfarenhet fört honom närmare på tanken af en förändring i ständernas egen sammansättning.
Den ömtåligaste frågan vid 1786 års riksdag förekom slutligen. Också måste konungen, för att få den efter sitt sinne besvarad, gå utom representationen och vända sig direkt till menigheterna. I afseende på detta ämne gå vi något tillbaka.
Det var för tio år tillbaka, den 3 December 1776, som kanslipresidenten grefve Ulrik Scheffer skref till konungen 19: »Eders maj:t har besörjt om den så länge efterlängtade realisationen. — Ed. maj:ts statsverk är nu skildt från all gemenskap med banken. Om ej utgifterna afpassas efter inkomsterna, kommer e. m. i yttersta förlägenhet och e. m:s kredit i största våda.» — Två år derefter 20, och nyss före 1778 års riksdag, var det som konungen skref till grefve Creutz: »Jag har allt skäl att tro, det realisationen, som är dagens och framtidens stora angelägenhet, skall lyckas. Det är blott min egen drätsel, som behöfver sättas i ordning, för att jag ej skall behöfva frukta en riksdag. Men denna sista artikeln om drätseln är ett haf att vada, och jag ser ännu der ej någon dag. Emellertid ha vi kommit till slut med svårare saker. Således måste man hoppas.»
Utsigterna hade sedan den tiden mycket mörknat. Den makt, som konungen efter revolutionen 1772 hade låtit sig uppdragas öfver finanserna och myntet, hade det varit hans ambition att så mycket som möjligt sköta ensam och utan ständernas biträde. Han hade från början försvagat sina egna finanser för att synas ädelmodig, — ville i det yttersta upprätthålla detta sken och kastade derför hemlighetens slöja öfver sina finanser. Dessas oordning hade redan förderfligt återverkat på statsverket. Den skulle innan kort äfven återverka på myntet, sedan konungen, i förtviflan öfver inhemsk oreda, slutligen kastade sig i det krig, med hvars tanke han länge hade umgåtts.
»Det hade» — ha vi sagt — »varit honom en hederssak att från sig skilja det enda verk, som ännu stod och enligt sin inrättning (hvilken äfven Sveriges envåldskonungar hade respekterat) borde stå under ständernas egen förvaltning, nämligen rikets ständers bank. Han hade vid stadgandet af grunderna för realisationen visat mycken oegennytta, hvilken man endast önskade bättre hade beräknat sina tillgångar och mindre litat på framtiden. Han hade skilt banken från sitt statsverk. Han hade åtagit sig rikets gäld. Huruvida hans egna finanser kunde hållas i det skick, att de ej menligt skulle återverka på bankens ställning och på myntväsendet, var framtidens uppgift. Redan 1778 skref konungen, såsom vi nyss sett, att han i sin egen drätsel hade ett haf framför sig, der han ej såg dag. Orden skrefvos ännu i hans så kallade lyckliga tid, men troligen ej utan känsla deraf, att hans nya förnämsta finansiela hjelpmedel redan var ett misstag. — Vi mena bränvinsbränningens förvandlande till ett regal år 1775 och de i följd deraf inrättade kronobrännerierna». 21
