Anledningarna till presterskapets missnöje voro flera och mer och mindre grundade. Konungens förmildring år 1778 af det gamla straffet för barnamörderskor och hans toleransedikt af 1781 hade ibland en stor del af presterskapet ej funnit bifall. Hans medel att förbinda sig detta stånd hade i allmänhet ej lyckats bättre än hans försök att förbinda sig adeln, och af samma skäl, emedan han endast fästat sin uppmärksamhet vid de högre, syntes vilja bilda en hofhierarki, liksom han velat bilda en hofaristokrati, och äfven gjorde försök att förena bägge. Hans högadliga biskopar, såsom en Taube, smakade ej ståndet. De af konungen införda ordensdekorationerna i andliga ståndet bedömdes olika. 185 — Det misstänktes, att hans böjelse för prakt kunde föra honom ända till förändringar i gudstjensten. Då biskop Taube af honom beordrades till Rom, gick ett rykte, att denne skulle återkomma med en ny katolicerad liturgi. Konungen sjelf skref derom från Rom till Schröderheim 186: »Hvad presternas dekorationer angår, är jag ej förundrad, att man derom talar för och mot. Men hvar och en lärer finna, att det är nyttigt att multiplicera influencerna på det ståndet. För biskoparne är ej mer än hederstecken, som återstår; ty sedan de blifvit biskopar, är allt sagdt. Nummern är med flit ej så stor som stiften, på det man må kunna distinguera. — Omdömena om baron Taube förundra mig. Sådant kan ej falla någon förnuftig in, och kunde det, behöfver man blott komma hit för att kureras. Påfvedömet sjunger på sista versen.» — Men hvad som mest gjorde ond blod var, att fördelarne af presterliga befordringar på smygvägar leddes inom kretsen af konungens unga, ystra, adliga omgifning, som slog sig på rekommendationer emot vedergällning. Det var ingen smädedikt, att pastoraten på detta sätt såldes. Bevis derför finnas ibland konungens papper; och äfven den illa beryktade baron Henrik Sparre beropar sig på löften i fråga om sådana befordringar, för hvilka han kontant låtit betala sig. Det var detta eller den deremot sig höjande allmänna rösten, som slutligen störtade Schröderheim eller åtminstone från 1786 tog allt inflytande från denne af konungen hittills så mycket använde tjenare, sjelf ingen egennyttig man, men af en så gränslös facilitet i karakteren, att han, särdeles inom hofvets atmosfer, föga någonting kunde neka. Den från partitiderna ärfda korruptionen vid befordningar hade synnerligast bibehållit sig i de presterliga, och Schröderheims enda ursäkt är, att han gjort hvad som gjorts före honom och långt mera riktat andra än sig sjelf. — Det gick slutligen till offentlig skandal. Grefve Creutz skref till konungen den 31 Maj 1785: »Man har skickat till patriotiska sällskapet en smädeskrift, i hvilken statssekreterarne anklagas för venalitet, och anonymen bifogar till smädeskriften 700 rdr för att köpa ett pastorat åt en kyrkoherde. Jag har tagit till mig denna libell, på det ingen afskrift deraf må tagas, och sällskapet har beslutit använda penningarna ad pios usus och till förökande af den patriotiska fonden. Penningarna insättas emellertid i riksgäldskontoret. Det tyckes ha varit en fanaticus, som skrifvit denna libell, emedan den är späckad af bibelspråk». . . . Äfven Schröderheim nämner i ett bref till konungen, med någon förlägenhet, denna skrift. — Det från flera håll frambrytande missnöjet föranlät ock konungen att utföra sitt redan i Italien fattade beslut om tryckfrihetens ytterligare inskränkning. Förordningen af den 6 Maj 1780 hade lagt ansvarigheten för tryckfrihetsbrott på boktryckarne. Tillägget dertill af den 3 Maj 1785 stadgade, att boktryckarne hädanefter ensamme skulle ega rätt att utgifva dagblad, vecko- och månadsskrifter. Derjämte underkastades teatern censur. Såsom chef för Stockholms stads år 1785 inrättade poliskammare gjorde sig lagman Liljensparre allmänt fruktad; och hans rapporter till konungen vitna, att det var honom uppdraget att lemna underrättelser om det allmänna tänkesättet.
