Jag reste den 10, efter att om morgonen ha sett hertigen och hertiginnorna, för att ligga i Quedlinburg. Jag har sett slottet och parken, hvilken är täck och behaglig. Slottet liknar alla bygnader vid sådana stiftelser. Abbedissans rum äro mycket rymliga, med en superb utsigt. Jag fortsatte resan. Sedan vi ifrån Blankenburg kommit in i bergen af Hartz, funno vi vägarne så förfärliga, att de förhöllo sig till Westfalens såsom dessa till våra. Vi gingo 3 à 4 tyska mil till fots denna dag och voro bra trötta. Vi måste stanna i en liten dålig köping, Hatzfeld, der jag låg i en gammal förstuga; jag i min säng, Peyron på en biljard. Den 12 kontinuerade vi vår resa genom de rysliga bergen. Postiljonerna körde i allmänhet bra; men då vi kommo till en liten ganska jämn slätt, der det blott fans en enda stor sten, hade min postiljon den skickligheten att uppsöka denna sten med bakhjulet och att stjelpa oss omkull på marken, likväl så långsamt, att ej ens vagnsfönsterna, som voro nedsläppta, sönderslogos. Jag steg ut, utan minsta skråma, baron Essen likaledes, och vi fortsatte vår väg genom Nordhausen och Sondershausen till Erfurt, dit vi kommo kl. 3 om morgonen. Den 13 foro vi derifrån till Ilmenau (som tillhör hertigen af Weimar), der jag låg.
