Vi begynna med följande utdrag ur Gustaf III:s påbörjade egenhändiga memoirer.
Det är en nittonårig prins, som talar:
Man måste lefva för efterverlden, ej för folkens kärlek, som är öfvergående, utan för deras aktning, hvilken ofta ej är detsamma som deras kärlek. Man måste i synnerhet lefva för sin egen aktning. Det är denna, som hittills uppehållit och, jag hoppas, skall alltid uppehålla mig.
Karl XII:s död hade förändrat Sveriges öde. Detta rike, nedtryckt under Kristian, fritt under Gustaf Vasa, sönderslitet under hans söner, triumferande och fruktansvärdt under Gustaf Adolf, Kristina och Karl X, hade kommit till ny stadga under Karl XI. Denne prins med stora egenskaper hade hvarken sin faders mildhet eller ädelmod. Han lemnade, det är sant, vid sin död en ofantlig skatt; men adeln var fattig och folket var fattigt. Denna tappra adel, som under hans företrädare ensam så mycket bidragit till Sveriges lysande framgångar, hade, man måste erkänna det, beröfvat kronan dess vackraste domän, men den hade också förvärfvat den provinser för priset af sitt blod. Det var rättvist att återtaga statens egendomar; men man gick utöfver rättvisans gränser, och adelns egna gods blefvo den äfven frånryckta. Denna förhatliga orättvisa blef genom sina följder förderfligare för staten än Pultava och Tönningen. Karl XII förföljde sin lycka till dess yttersta gräns och fullbordade statens ruin genom krig, visserligen rättvist, men långt och olyckligt. Likväl återstod ännu äran och modet hos nationen, och Karl, oaktadt sina olyckor, var dess själ. Det felades i landets olycka endast att förlora sin konung, och denna olycka inträffade. Det är ännu oafgjordt, om hans död var slumpens eller en förrädisk undersåtes verk.
Hertigen af Holstein hade blott sina rättigheter, men för att stödja dem intet af lyckans mäktiga medel, jag menar själsstyrka, gåfva att intaga, rikedomar: han var endast Svensk genom sin mor. Prinsessan (Ulrika Eleonora), konungadotter, konungasyster, van att utöfva kungliga rättigheter redan under sin broders lifstid, hade för sig armeen, som, med prinsen af Hessen till chef, var trött vid krig och hoppades snarare på freden under en på tronen vacklande prinsessa. Drottningen blef utropad. Armeen tillade vilkoret om enväldets afskaffande. Drottningens grymhet och folkets raseri kommo Görtz' blod att rinna. Men sjelf behöll hon ej länge denna spira, som hade kostat henne så mycket brott och så mycket medgifvande. Uppfödd i enväldets grundsatser, var hennes stela och inskränkta själ oförmögen att böja sig efter en slug politiks fordringar. Hon stötte sig ohjelpligt med grefve Horn. 6 Horn var den mäktigaste och mest ansedde man i landet, af lysande börd, vid tjugu år ambassadör i Polen och rådsherre, ifrån 1710 president i kansliet och guvernör för hertigen af Holstein, som då ansågs för arfvinge till kronan. Han förente hos sig all den makt, som en undersåte kan hafva. Han hade till och med före hertiginnans (af Holstein) död 7 vågat söka Ulrika Eleonoras hand. Han hvälfde i sitt sinne ännu vidsträcktare planer. Säker att drottningen aldrig skulle få arfvingar, vågade han tro sig en dag kunna fylla samma plats, som Sturarne så ärofullt hade intagit, och under det blygsamma namnet af riksföreståndare styra såsom konung sitt fädernesland. Nationens afgud, ty den trodde sig ha honom att tacka för sin frihet, djerfdes han trotsa sin drottning och behandla henne med det förakt, som hennes karakter förtjente, men hvarifrån hennes rang hade bort fritaga henne. Hon hade haft den oskickligheten att dödligt förolämpa honom. Hon fick snart erfara följderna af sitt fel i 1720 års ständers elaka lynne. Trött vid detta gräl och ytterligt tillgifven sin man, afstod hon åt honom kronan och åt ständerna resten af de kungliga prerogativen.
För ständerna var det redan i sig sjelf motbjudande att gifva kronan åt en främling. Dertill kom, att han gjorde skamliga traktater, blef, efter att ha förvärfvat ett lysande namn såsom krigare, en medelmåttig konung, öfverlemnande sig åt vällusten och lika oförmögen att regera i Sverige, hvilket han nästan köpt, som i landtgrefskapet Hessen. Också begynte redan nu de partier att formera sig, som först 1739 trädde farligare i dagen, såsom hattar och mössor, d. v. s. Frankrikes och Englands anhängare, sedan de först hade stridt om makten, såsom anhängare af hessiska eller holsteinska husen, af hvilka det sista tillika var det gamla kungliga huset. Horn hade försonat sig med konungen 1727 för att störta grefve Tessin 8, sin enskilde fiende. Det hat, som dennes hela slägt egnade grefve Horn, bröt först ut, då den förstnämdes son 1738 blef landtmarskalk. Det var den namnkunnige grefve Tessin 9, åt hvilken endast efterverlden skall göra rättvisa. Han har spelat en för stor rol, att hans rykte kan vara utan fläck. Hans anhängare hafva för mycket upphöjt hans stora egenskaper, hans fiender allt för bittert tadlat hans fel. Afunden har för mycket svärtat honom, att man skulle kunna betvifla, det han var en stor man. — För oss är han numera död, ehuru han lefver. 10
Tessin lät ur senaten utesluta riksråden Horn, Bjelke, Bark, Creutz, Hård och Taube. Det var signalen till all den fiendskap, som följde och som har sänkt Sverige i så mycken olycka. Denna stormiga riksdag beslöt kriget mot Ryssland. Drottningens död, den brådstörtade hvälfning, som satte kejsarinnan Elisabet på ryska tronen, grefve Lejonhufvuds 11 felsteg bilda en följd af händelser, som bragte Sverige på branten af undergång. Folket, alltid ombytligt, bytte nu om, såsom det hade gjort 1738. Ungern Sternberg 12, ifrig mössa, blef landtmarskalk vid 1743 års riksdag. Sedan Gustaf Vasa hade Sverige ej varit i ett sådant tillstånd. På tronen en åldrig främling, utan afkomma, utan anseende, armeen fången och slagen, Finland förloradt, tvänne partier stridande om makten, Dalkarlarne färdiga att uppresa sig. Grefve Lejonhufvud betalte för allt. Han blef uppoffrad af sina vänner, som genom denna feghet frälste sitt parti från fullkomlig undergång. Dalkarlarne slogos med konungens trupper midt i hufvudstaden. De blefvo slagne. Man hade varit svag emot dem under deras framgång. Man blef grym, sedan de blifvit drifna på flykten. Freden och Adolf Fredriks val följdes åt. Det hade blott fattats en timme för kronprinsen i Danmark att bli vald. Aldrig blef fred emottagen med större glädje. Den nye kronprinsen rågade den allmänna glädjen genom sin förmälning med Lovisa Ulrika, prinsessa af Preussen. Genom skönhet, snille, börd var hon det bästa parti i Europa. Hon hade afgjord smak för vetenskaper och konster; en stark karakter, ett medlidsamt hjerta, ett sinnelag upphöjdt öfver vidrigheter hafva gjort henne i sitt tidehvarf till den första af sitt kön. Hon är en öm maka och moder, en pålitlig vän. Allt för mycken liflighet och någon oförsigtighet äro de enda fel man kan förebrå henne.
I Februari månad 1745 fick min mor missfall. Hofvets fiender utspridde, att hon förlorat förmågan att framföda lefvande barn, och att ett nytt hafvande-tillstånd blott var föregifvet. Jag föddes 13/24 Januari 1746. Det var öfver sexti år, sedan riket såg en kronprins födas. Partierna trängde äfven till min vagga och ombytte amma inom åtta dagar. Guvernant för de kungliga barnen (gouvernante des enfans de Suède) blef riksrådinnan Hedvig Eleonora Wrangel, född grefvinna Strömfeldt, nu enka. Uppfödd i enkedrottning Hedvig Eleonoras hof, öfverhofmästarinna hos drottning Ulrika Eleonora, var hon ännu det unga hofvets prydnad, genom sin börd, genom sitt vett, genom sitt sätt att vara och i synnerhet genom sin dygd. Hon egde denna den stora verldens ton, som ger behag åt alla åldrar, denna artighet, som Ludvig XIV:s tidehvarf hade infört, som nu begynner förlora sig och likväl öfver allt är den enda sanna. Fyrtio års erfarenhet af hofvet gaf henne ett anseende, som hon med lämpa visste att göra gällande, ett uppförande utan tadel gaf henne rätt att af andra fordra hvad hon sjelf utöfvade och, för att fullborda hennes beröm, min mors hof var aldrig i bättre ordning än så länge denna fru lefde. Man skall förlåta mig detta afsteg för den erkänsla, jag är henne skyldig. Vid fyra års ålder togs jag ifrån fruntimren. Grefve Tessin blef min guvernör. Han hade ett utsökt lefnadsvett och stora verldens sätt att vara, djup och mångsidig insigt i vetenskaper och konster, ett kändt och hos utlänningen aktadt namn. Men stor man, som han var, förenade han likväl med dessa egenskaper äfven fel, som gjorde honom farlig i en sådan befattning. En gränslös ärelystnad, ett oroligt och ränkfullt sinnelag, stora förslag (större än man tänkte) ha gjort honom hatad i sitt fädernesland och nästan helt och hållet förmörkat hans karakter. Det är endast sanningen, som tvingar mig att måla honom med sådana färger. Ty, hvad mig angår, jag har ingenting att förebrå honom ända till det ögonblick, då olyckliga omständigheter vållade en fullkomlig brytning emellan honom och mina föräldrar.
Guvernör under honom var den unge grefve Bjelke 13, och aldrig hade valet kunnat falla på en värdigare. Han hade alla den gamla adelns goda egenskaper och få af dess fel. Jag har känt få personer, jag vågar säga ingen, med sådan rättskaffenshet, och hans omdöme var lika säkert som hans karakter rättskaffens. Han var utan fördomar, fast i motgångar, mild och mensklig, då hans fiender råkade i olyckan. Deri liknade han mycket drottningen. Kung Fredrik, liknöjd om ärendena, liknöjd om sin efterträdare, afskräckt genom lidna obehag, öfverlemnad åt sina nöjen och efter grefvinnan Hessensteins 14 död åt gränslösa utsväfningar, var oförmögen att ge vigt åt den kungliga värdigheten. Ett slaganfall hade dessutom sedan 1748 beröfvat honom minnet. Rådet regerade i hans namn och gjorde hvad godt det syntes.
Det var under dessa omständigheter, som en angelägenhet uppgjordes, hvilken förorsakat mig mycket bekymmer. Sofia Magdalena, prinsessa af Danmark, äldsta dotter af konung Fredrik V och Lovisa af England, var född få månader efter mig. Man bestämde henne till min blifvande gemål. Konungen i Danmark, så nära till att blifvit konung i Sverige, hade hittills alltid undvikit att erkänna prinsens, biskopens af Lübeck val. Konung Fredrik I:s helsa aftog ögonskenligen, och det, var fruktansvärdt, att vid hans död Danmark skulle vilja oroa den nye konungen i besittningen af hans tron. Grefve Tessin, då i spetsen för ärendena, trodde sig finna ett medel deremot genom ett föreslaget framtida giftermål mellan dessa bägge barn. Fredrik V var väl belåten att försäkra freden emellan båda kronorna genom en lysande förbindelse för sin dotter. Planen (kanhända vis) mötte likväl oväntade svårigheter från en annan sida. Kronprinsen hade ej glömt, att han var af den yngre grenen af oldenburgska huset och derigenom fiende till den äldre i Danmark regerande. Han tålte ej denna senare, och hans afsmak för Danmark hade ej minskats derigenom, att konung Fredrik V hade varit hans medtäflare om svenska kronan. Han visste, att, under det han sjelf, åtminstone till utseende, var mera fästad vid hattarne, motpartiet, som hade gynnat hans motståndare, var missnöjdt med honom. Det hade måhända varit ett skäl mer att utsläcka partihatet; och kanske skulle kronprinsen äfven hafva besegrat sin vedervilja för allt, som hade gemenskap med det danska huset, om ej den utväg grefve Tessin tog för att försäkra sig om hans bifall, hade gjort denna motvilja så oöfvervinnelig, att den varar ännu, och äfven har blifvit mig meddelad till den grad, att jag tviflar, det jag i mitt lif samtycker. Ty jag känner ingenting förhatligare än detta danska hus som har varit så förderfligt för Sverige. — Emellertid se här det djerfva steg, som grefve Tessin tog!
Aftonen förut, innan man om denna angelägenhet skulle ofverlägga i rådet, nämde han derom för hans kongl. höghet och för min mor såsom en sägen, som spridt sig i Köpenhamn, och den baron Fleming 15, då envoyé extra-ordinaire vid danska hofvet, hade berättat. De taltes vid härom någon stund såsom om ett rykte utan grund. Både förmånerna och olägenheterna, som ett sådant giftermål kunde med sig föra, vidrördes, men på ett så obestämdt sätt, att deras kongl. högheter ej kunde föreställa sig, det förslaget var allvarsamt. Det unga hofvet var då på Drottningholm, der min mor, som gick i väntande dagar, förlöstes med min bror Fredrik den 7/18 Juli 1750. Dagen efter detta samtal förevar saken i rådet, som beslöt begära deras kongl. högheters samtycke. Grefve Tessin stod då upp och försäkrade, att detta ej var nödvändigt, emedan han, förutseende rådets beslut, redan aftonen förut talat vid deras kongl. högheter och af dem hade i uppdrag att förklara deras nöje med detta giftermål. Det återstod då blott att begära konungens bifall, som gafs utan svårighet. Grefve Tessin affärdade på ögonblicket en kurir till Köpenhamn med befallning till Fleming att afsluta öfverenskommelsen och tillkännagifva, att de formela brefven med begäran af prinsessans hand ifrån konungen och deras kongl. högheter ofördröjligen vore att förvänta. Efter allt detta begifver sig grefve Tessin till Drottningholm och meddelar oblygt deras kongl. högheter underrättelser både om hvad som blifvit vidgjordt och om det bifall, som han trott sig kunna gifva i deras namn, i anledning af samtalet aftonen förut. Jag kan ej beskrifva mina föräldrars öfverraskning och harm. Kronprinsen bleknade. Prinsessan, lifligare, lät hela sin harm utbryta och förklarade, att hon aldrig gåfve sitt samtycke. Kronprinsen, upphetsad af hvad min mor sagt, yttrade, att han följande dagen ville gå upp i rådet, tillkännagifva sin okunnighet om allt hvad som skett och sitt missnöje med en förtidig giftermålsafhandling. Dessa ord uttalades med mycken hetta och åtföljdes af förebråelser. Grefve Tessin blef ganska varm i sitt försvar, utvecklade sina skäl och sade, att det som var gjordt ej mera stod att ändra. Då kronprinsen fortfor i sitt beslut, höjde grefve Tessin tonen och utlät sig, att då hans kongl. höghet ämnade i sittande råd gifva en dementi åt premierministern, ansåge han för sin skyldighet att söka urskulda sig sjelf, att till en början han ginge i arrest, lemnande åt kronprinsen, som 1745 hade emottagit befälet öfver gardet, sin värja. Då kronprinsen ej ville emottaga den, lade han värjan på prinsessans bord och, med flera utrop af förtviflan, gick ut. Grefve Tessin var en man af stort inflytande, och som det var farligt att stöta. Likväl voro mina föräldrar beslutna att aldrig samtycka till detta giftermål, som nu hade blifvit dem ännu förhatligare. De skickade efter grefve Ekeblad. 16 Han var redan underrättad af grefve Tessin och bemedlade saken så, att grefve Tessin återtog sin värja och kronprinsen lofvade att i senaten endast yttra, att han missförstått grefve Tessin, aldrig trott på detta giftermål och ansåg klokare att uppskjuta hvarje underhandling om en å båda sidor så vigtig angelägenhet, tills kontrahenterna kommit till mognare ålder.
Rådet blef likväl icke sammankalladt följande dagen, och man uppsköt dermed dag efter annan, tills Flemings svar med danska hofvets samtycke hade anländt. Kronprinsen protesterade förgäfves, åberopande en faders rättigheter öfver mig. Man svarade honom, att jag tillhörde staten, att det var nationen, som bortgaf min hand, att kronprinsen var undersåte och ej kunde bryta ett löfte, som konungen gifvit. Hans kongl. höghet blef nödsakad att underskrifva, liksom äfven prinsessan. Så blef denna sak afgjord till högsta missnöje för mina föräldrar, hvilka sedan sökt ingifva mig lika mycken vedervilja, som de sjelfva känna, för detta giftermål; och de ha deruti så väl lyckats, att jag aldrig kommer att i fråga om denna förbindelse eftergifva för nationens önskningar, om ej öppen fara för staten och dess intressen dertill tvingar mig.
Prinsen återtager sin berättelse efter konung Fredriks död, som timade den 25 mars / 6 april 1751.
* * *
Jag förbigår de sista åren af salig konungens (k. Fredriks) liksom de första af konungens, min faders regering. Jag var då ett barn och, ehuru den olycksfulla katastrofen af 1756 föregick under mina ögon, såg jag den endast såsom ett förvånadt barn. Jag bör dock säga, att jag, oaktadt min späda ålder, likväl kände lifligt, och att sorgen öfver förlusten af grefve Strömberg 17, min guvernör, och af hr Dalin 18, min lärare, hvilka man tog ifrån mig, affekterade mig så, att jag föll i en sjukdom. Jag gret också mycket, då jag måste skiljas från min andre guvernör, grefve Bjelke. Man satte i deras ställe omkring mig personer, hvilka verkligen hade erforderliga egenskaper för att uppfostra en ung prins, men saknade en väsentlig egenskap, nämligen att ega sin lärjunges förtroende. Såsom allt skedde af partianda, så hade man med flit valt folk, som för konungen voro misshagliga, och man hade tvungit mina föräldrar att emottaga dem. Följden var, att de som lemnade mig, seende sig bortjagade af det herskande partiet, gåfvo mig på förhand de mest ofördelaktiga begrepp om de personer, åt hvilka min ledning skulle anförtros. Sådana intryck skulle nödvändigt bortskämma den bästa natur och förstöra den grundval, som mina förra lärare hade lagt. De borde naturligtvis ha förstått detta. Men de märkte det ej; ty sådan är styrkan af partiandan. Jag var också till den grad förut intagen, att jag gjorde mig en förtjenst af att göra rakt motsatsen af hvad desse herrar sade mig, och ansåg, att ingenting kunde bättre bevisa min tillgifvenhet för konungen, än att ständigt motsäga dem. Dertill kom, att tvänne af dessa hos mig anstälda personer voro löjliga nog; hvilka man också ombytte för andra, mindre odrägliga för konungen. Dessa bägge, som sålunda skildes vid mig, voro baronerna Wrangel 19 och Silfverhjelm 20. Den förste var en son af den tappre fältmarskalken Wrangel 21, som blesserades vid Villmanstrand, af alla generaler den, som genom sin oförskräckthet mest hade utmärkt sig. Sonen hade blott sin fars namn; men hans häftiga och oroliga sinne gjorde honom föga tjenlig för uppfostran af en prins. Den andre förtjente sin plats genom sitt hjertas egenskaper, men något inskränkt och ytterligt okunnig var han ej egnad att ingifva aktning. Man satte i deras ställe baron Lejonhufvud 22 och grefve Bark 23. Den förre, en man, full af redlighet och heder, väl lärd och kunnig i allt hvad som anstår en man af rang, var i sitt sätt att tala och vara nog mycket pretiös. Grefve Bark hade hvarken Lejonhufvuds talanger eller kunskaper, men, såsom han alltid lefvat vid hofvet och var känd af mig från min första barndom, åtnjöt han ensam den förmånen att ega mitt förtroende, emedan han var den ende, mot hvilken man ej på förhand kunnat intaga mig. Jag säger ingenting om min guvernör riksrådet Scheffer 24. Om han ej då egde mitt förtroende, så har jag derför i följden hållit honom tillräckligen skadelös. Baron Sparre 25, min tredje menin 26 hade alla egenskaper nödiga för sin plats. Han var systerson af grefve Tessin. Den fjerde, grefve Gyllenborg 27, var då ung nog, men förtjente fyra år senare i fullt mått det förtroende, hvarmed han blef hedrad. Han bildade sig vid hofvet. Jag talar ej om hans snillegåfvor. Han är tillräckligt känd genom arbeten, som skola gifva honom en af de första platserna bland vårt fäderneslands vackra snillen. Hans hjerta var lika godt som hans hufvud utmärkt. Vid ett hof sådant som vårt skulle han haft stor framgång, om hans första uppträde skett under mer gynnande omständigheter; men nu skulle dessa i förening med hans namn, som var ganska misshagligt, ha kommit äfven den skickligaste att misslyckas. Hr. Klingenstjerna 28, min lärare, nämner jag blott. Hans namn är nog kändt och lysande.
Jag bör här göra en ganska uppriktig bekännelse. Jag har ej begagnat mig, såsom jag bort, af dessa personers talanger och kunskaper; men jag bör tacka himmelen, att mitt hjerta ej blef fullkomligen bortskämdt genom alla min uppfostrans motsägelser. Jag tillbragte mina lediga stunder hos min mor, som, omgifven af alla dem, som då framstälde sig som hofpartiet, blott underhöll samtalet med att säga det ofördelaktigaste om dem, åt hvilka min uppfostran blifvit anförtrodd. Det är naturligt, att sådana samtal skulle göra den grymmaste verkan på ett tretton års barn, som ansåg dem, som så yttrade sig, för ganska hederligt folk, och som älskade sin mor, såsom jag gjorde. Emellertid bör jag göra henne den rättvisan, att hon i afseende på mig aldrig visade någon feg eftergifvenhet och alltid understödde min guvernör och mina kavaljerer, då de beklagade sig. Men såsom mitt misstroende emot dem ständigt närdes, gjorde deras lexor föga intryck på mitt sinne, och de bestraffningar, som de ådrogo mig, ehuru rättvisa, tjente blott att reta mig. Förnuftet skulle småningom försvaga de intryck jag emottagit. Uppfödd i ett hof, der i dessa tider en ytterlig nedslagenhet herskade, förströddes jag icke genom lysande och lättsinniga nöjen. Hela verlden var upptagen af affärer. Samtalet hvälfde sig vanligen blott kring allvarsamma saker. Det var en lycka för mig, att jag snart märkte, det jag misstagit mig i min tanke om dem, som omgåfvo mig. Jag lärde att högakta dem.
Sådan var min belägenhet, då ständerna samlades 1760. Kriget hade upplågat. Armeen var i Pommern sedan trenne år. Genom brist både på generaler och trupper var detta krig icke lysande för oss; men vi hade vid alla tillfällen visat prof af tapperhet. Genom ständernas sammankallande skulle armeen beröfvas nästan alla de officerare, som genom sin adliga börd hade rättighet till säte och stämma vid riksdag. Rådet trodde sig i kungliga myndigheten finna ett botemedel mot denna olägenhet. Man skickade till kommenderande generalen ett förbud deremot i konungens namn. Denna oförsigtiga befallning gjorde en motsatt verkan. Alla förklarade, att de skulle resa, och att, hellre än att derifrån låta hindra sig, de ville taga afsked. Det var mössorna som gåfvo första väckelsen härtill. Jag såg dem komma plutonvis till Drottningholm, skrytande af att ha lemnat armeen emot rådets order.
Jag var blott fjorton år. Men man hade ingifvit mig grundsatser af heder. Att man lemnade armeen i det ögonblick, den stod inför fienden, revolterade mig. Ifrån den tiden begynte jag känna förakt för folk, som uppoffrade statens intresse och ära åt sin personliga hätskhet.
Den första känsla jag erfarit för de tvänne partierna hade varit vänskap för mössorna och hat för hattarne; min andra var förakt för mössorna och aktning för hattarne. Det behöfdes ej mer, för en så ung som jag, att fullkomligt ändra parti.
Min första vänskap för mössorna, liksom mitt hat mot hattarne, inskränkte sig år 1760 till få personer. Bägge grefvarne Bjelke 29, grefve Düben 30, baron Düben 31 och hr Dalin voro de utaf deras parti, som jag mest aktade. Grefve Tessin, riksrådet Palmstjerna 32 och hr Pechlin 33 voro de tre hattar, som jag mest afskydde, i synnerhet de båda sistnämde.
Friherre Palmstjernas grymhet var allt för väl känd och verkningarna ännu allt för färska. Den utomordentliga kommissionen, hvars president han varit, hade nyss slutat sina arbeten och hade sträckt sin hårdhet också till flera hofbetjente, äfven sådana som tillhörde mig, och hvilkas lidanden hade blifvit mig berättade.
Hvad grefve Tessin angår, hade jag alltid hållit mig inom vissa gränser och äfven för honom bibehållit den aktning, som ett barn alltid hyser för sin forne guvernör. Men drottningen hade gifvit mig en förskräcklig idé om hans karakter och hade sökt att emot honom ingifva mig sin egen hätskhet, hvilken likväl, huru rättvis orsaken var, hon aldrig borde ha drifvit så långt.
Grefve Tessin 34 hade fattat en häftig passion för drottningen. Han hade äfven varit nog djerf att för denna prinsessa förklara sin kärlek och göra henne propositioner, nog aflägsna från den vördnad, man är skyldig sin öfverhet. Drottningen dolde länge hans oförskämdhet för konungen och trodde, att föraktet och det omätliga afstånd, som skilde henne från en undersåte, borde sätta henne i skydd för ytterligare försök; men grefve Tessins kärlek gick till en sådan ytterlighet och blef drottningen så besvärlig, att hon slutligen för konungen upptäckte den hemlighet, som hon så länge förtegat. Det hände äfven, att konungen en dag inkom, då grefve Tessin till den grad glömt den vördnad, han var drottningen skyldig, att han kastat sig för hennes fötter. Ordvexlingen var häftig och slutades med en förskräcklig eclat, jag menar grefve Tessins nedläggande af sitt guvernörsembete och aflägsnande från hofvet. Emellertid gåfvo så han, som konungen, andra skäl dertill; hvilket har kastat öfver hans hastiga reträtt ett mörker, som ännu för publiken ej är skingradt.
Af alla tre var likväl Pechlin den, mot hvilken jag var mest uppretad. Man döme till min surpris, då, insläppt i i mössornas hemliga råd, som hölls i konungens kabinett två dagar efter riksdagens utblåsande, jag erfor, att man hade försonat sig med honom, och att han var en af dem, på hvilka man mest räknade. Jag kan ej uttrycka min harm och hvilken tanke då hos mig uppstod om ett parti, som, framställande sig såsom hofvets, debuterade genom en försoning med den förste republikanen i riket, hvilken, enligt deras egen uppgift, hade år 1756 proponerat att afsätta konungen och förgifta drottningen. Jag trodde mig då se partiets undergång, och ingenting kunde betaga mig den tanken, att Pechlin endast var ett instrument i hattarnes händer för att bedraga och ruinera både mössorna och hofvet. Ty ännu var jag i den fulla öfvertygelsen, att detta parti bland nationen (hattarne) gick ut på att afsätta kungliga familjen. Emellertid lugnades jag i afseende på min familj genom de skenbara framgångar, som mössorna hade i början af riksdagen; men tal och uppförande hos de förnämsta ibland dem förvånade mig allt mer.
Till landtmarskalksstafven presenterade sig tvänne medtäflare, grefve Fersen 35 och grefve Adam Horn 36, son åt den namnkunnige grefve Horn, som så länge varit nationens afgud.
Grefve Fersen hade genom 1756 års katastrof blifvit i högsta grad förhatlig för hofvet. Horn var egnad att lyckas, om ej en olycklig passion fördunklat alla hans egenskaper. Han var den, som hofvet önskade och ifrigt understödde. Emellertid dolde hans anhängare med omsorg, att konungen intresserade sig för honom; så rädda hade de blifvit genom 1756 års olyckor. Detta syntes mig högst besynnerligt och var ibland de första anledningarna för mig att fästa en närmare uppmärksamhet på dem, som påstodo sig vara tillgifna den kungliga familjen. Jag upptäckte snart, att ibland dem funnos två partier, och att blott en del genom pligt eller intresse voro vid konungen fästade.
Jag räknade till dessa grefvarne Bjelke, Düben, Gyldenstolpe 37, Posse 38, öfverste Durietz 39, baron Düben, herrarne Sinclair 40, Rålamb 41, Dalin, Ribbing 42, Stjerneld 43, Kalling 44.
Andra funnos, intagna af särskilda afsigter, hvilka först långt derefter kommo i dagen, afsigter som jag då ej kunde fatta, hvarför jag den tiden tog dem för brist på omdöme. I spetsen för detta parti stodo herrarne Rudbeck 45 och Ridderstolpe 46.
Hvad grefve Horn angår, så, då han högst sällan kom till hofvet, och jag var ganska ung, kan jag ej säga, åt hvilken sida han lutade. Jag tror likväl, att han var mera för Ridderstolpe, i hvars nièce han var kär.
Pechlins intagande i partiet emot drottningens vilja, den öfvervigt han der inom kort förvärfvade, de drömmar i finanserna, som Nordencrantz 47 hade inblåst hos Rudbeck, dennes envishet att aldrig antaga de medel, som drottningen föreslog till att öfverändakasta då varande rådet, hans absurda raisonnementer och i synnerhet det förakt, han betygade för den store Gustaf Adolfs, min hjeltes, eröfringar och bedrifter, gjorde på mig ett starkt och ofördelaktigt intryck. Jag var i denna sinnesstämning, då jag sjuknade i slutet af November.
* * *
Så långt — till inemot 1760 års slut — gå dessa memoirer. Åtskilliga andra uppsatser, anteckningar eller bref fullborda likväl den öfversigt, Gustaf III sjelf oss lemnat af partitiderna. Vi ha sett det intryck, som möss-officerarnes hemkomst ur lägret till riksdagen gjorde på hans unga sinne. Freden med Preussen var ej förr, år 1762, slutad, än den sextonårige prinsen af sin fader begärde att få tjena under sin morbror i preussiska armeen. Jag kan med så mycket större säkerhet — yttrar han sig i brefvet derom — anhålla om denna nåd, som den nu lyckligen slutna freden gifver mig anledning hoppas, att h. maj:t konungen af Preussen gör sig ett nöje af min undervisning. Hans stora egenskaper och blodsbandet, som oss förenar, tillåta mig icke att derpå tvifla. En ganska ringa svit skulle göra till fyllest; emedan konungen af Preussen ej älskar yppighet, och krigslefnaden den ej heller behöfver. — Han påminner om, att Gustaf Vasa i sin första ungdom bevistat Stäkets belägring, och att Gustaf Adolf redan på sitt 15:de år för svenska kronan intagit stad och land. — Hans begäran blef ej bifallen.
På den försökta förlikningen emellan partierna vid 1760 års riksdag följde partihvälfningen vid riksdagen år 1765, hvarigenom mössorna, det forna hofpartiet, kommo till väldet, men ifrån detta ögonblick också visade mot konungamakten en hätskhet, som syntes fullborda försoningen mellan hofvet och hattarne. Man fick ett nytt råd, man fick en ny politik, som afbröt förbindelsen med Frankrike och i stället slöt sig till England och Ryssland; man fick en ny hushållning, i allt ett nytt system.
