Aktionen mot öfverste Gyllensvahn

Man ville finna, att den nyssnämda domen, som öfvergick flere ledamöter af Göta hofrätt, ej fäldes utan afseende på deras förut yttrade politiska tänkesätt. Men man var alltid till hands med denna förebråelse, och den gjordes äfven konungen för domen öfver öfverste Gyllensvahn. Denne hade utkommenderat rekryter af Helsinge regemente (hvars chef han var), innan de tjenat ut sin årstjenst hos bönderna. Husbönderna hade klagat hos landshöfdingen i Gefleborgs län, som förklarade öfverstens förfarande för obehörigt, men Gyllensvahn lät icke dess mindre med militärisk exekution hemta rekryterna till mönstringsplatsen för att åtfölja en till Karlskrona anbefald arbetskommendering. Af generalkrigsrätten dömdes Gyllensvahn att mista tjensten. Men han hade varit en af cheferna för mösspartiet vid 1771 års riksdag och hade i rådet, dit saken kom under revision, mäktiga gynnare dels i dem, som hade hört till hans eget parti, dels i andra, som nu yrkade skonsamhet mot en för detta politisk motståndare. Konungen behöll handlingarna så länge, att saken slutligen förekom på en division af rådet, dit tvänne de häftigaste af de forna mössorna (Ribbing och Beckfriis) icke hörde. Nio af rikets råd sutto öfver denna sak. Tre frikände Gyllensvahn; en dömde honom till böter; tre ansågo honom vara straffad nog genom att flyttas till ett annat regemente. Endast tvänne, grefve Ulrik Scheffer och grefve Nils Bjelke, med hvilka konungen förenade sig, bekräftade krigsrättens dom. Det påstods, att konungen var öfvervoterad, emedan han, enligt regeringsformen, endast hade tvänne röster i justitie-mål, och pluraliteten hade varit af en lindrigare mening. Men då denna pluralitet bestod af tre sins emellan olika meningar, förklarade konungen sin för rådande. 191 Lyckligtvis, säger den berättare vi här följa, hade af de olika tänkande ingen hvarken Beckfriis' plumphet eller Ribbings djerfhet eller Ridderstolpes slughet. Konungen lät, utan motsägelse, justera beslutet i enlighet med sin mening. »Mildhet» — sade han vid detta tillfälle — »är af alla konungsliga dygder den jag högst skattar, och om en billig efterverld granskar mina gerningar allt ifrån den stunden, då rikets styrelse sattes i mina händer, lär den ej tvifla om mitt hjertas böjelse; men alla dygder hafva sin gräns, och då mildhet hos en regent öfverskyler sådana fel, som röra samhällets säkerhet, då förvandlas denna egenskap i flathet, farlig för det allmänna. Men denna flathet blifver högst skadlig, då den öfverskyler de brott, som föröfvas af sjelftagen tilltagsenhet mot hemfrid och säkerhet, emot allmogens rätt och lugn. — På dessa grunder, och då jag i denna sak finner, huru högt allmogens säkerhet och hemfrid blifvit störd, huru min konungsliga värdighet är kränkt, i det att min befallningshafvandes i orten utslag genom ett sjelfmyndigt utöfvande af den militäriska makten har blifvit satt ur sin lagliga verkan, så kan jag, enligt min ed, ej annat än anse krigskollegii domslut grundadt». 192

Ett annat mål rörande en högre embetsman, tidigare än de båda nyssnämda och i sin utgång mindre svårt, visade konungens ömhet under denna hans första regeringstid om laga rättegångsordning. I rådet förekom d. 2 Febr. 1774 justitiekansleren Liljestråles anmärkningar emot landshöfdingen i Nerikes och Vermlands län friherre Hamiltons embetsförvaltning. Konungen yttrade till protokollet: »Då det nu förevarande mål är under min regering det första af den beskaffenhet, att det angår en högre embetsmans tilltalande, blifver det äfven i samma afseende högst angeläget att dervid noga förvara den rätt, hvar undersåte eger att blifva dömd af vederbörlig domstol, enligt 1772 års regeringsform 16 §, samt njuta laga rättegångsformer till godo, en så mycket mera helgad rättighet för fria medborgare, som annars nu för samtid och efterverld kunde stadgas ett prejudikat, skadligt för deras lag-grundade säkerhet. Det är alltid vådligt, om rikets högsta domstol 193, hvilken nu efter den tydligen stadgade regeringsformen icke har någon annan än Gud öfver sig, skulle pröfva och så till sägande öfver hvar punkt sitt omdöme fälla, för hvilka eller huruvida embetsman skulle tilltalas eller icke, och någon derunder lydande rätt sedan döma; ty den influence, konungsliga högheten medför, är allt för väl känd för att icke lemna rum för den farhågan, att hof- och öfverrätter vid målens afdömande blindvis följde den teckning, som å dem af högsta domstolen blifvit satt, hvarigenom undersåtars välfärd kunde äfventyras och våldsam förföljelse ikläda sig namn af lag. Man skulle då se embetsmans felaktigheter rubriceras och föga bättre än domen utstakas, innan saken blifvit till domstolen förvist, än mindre innan den blifvit behörigen ransakad. Tidehvarfvets osäkerhet allt sedan 1719 är af hvar man känd; det är märkvärdigt genom enskilda och publika persekutioner; de hade varit följder af de despotiska principer, som etablerades i konung Karl XI:s tid, och som fortplantades i dess sons regering, och hvilka efter frihetens återställande, fast snörrätt emot den stridande, vunno burskap i fäderneslandet, hvarest de dock alldeles icke voro kända i konung Gustaf Adolfs och dess tvänne efterträdares tid. Exempel skulle icke kunna fela mig, hemtade ur senare tider; men, som de äro i så färskt minne, vill jag endast taga ett ur suveränitetstiden, då man ännu hade hos domstolarne nog konserverad kärlek för rättvisan. I konung Karl XII:s tid blef ett mål rörande kongl. rådet, generalguvernören och fältmarskalken grefve Nils Bjelke, med rubrik af crimen lesæ majestatis, förvist till hofrätten, som väl i förstone yttrade sig icke finna sak emot honom; men, då konungen lika fullt befalte densamma döma öfver honom, voro hofrättens ledamöter nog svage för att mera instämma med den regerandes afsigt än följa lag, och grefve Bjelke blef brottslig förklarad. 194 Man kan derför icke vara nog försigtig i mål, som röra allmänna säkerheten. De skakningar, som rikskroppen känt af slika hvälfningar, tvungo mig att gripa till de medel, som ännu återstodo till dess frälsning. Men ju mera min pligt emot fäderneslandet fordrade af mig en sådan kraftig åtgärd, desto mera fordrar ock samma pligt nu af mig den yttersta noggranhet att undanrödja för framtiden alla de exempel, som kunna kränka hvar mans säkerhet. Jag hoppas, att mine käre undersåtar äro öfvertygade om mitt nit för rättvisan; men jag är menniska, underkastad, som andra menniskor, svagheter, och om jag nu kunde svara för min tid, kan jag det ingalunda göra för mina efterträdares, och skulle det i mitt sinne blifva en evärdelig förebråelse och en gång på min döda mull en skamfläck, om någon kunde citera en sådan under min regering passerad sak såsom ett prejudikat, under hvilken pretext kunde utöfvas enskildt hat eller persekution, i synnerhet som mera mannamån och väld i de mål, hvilka röra de högre embetsmäns förhållande än de lägres är att befara, och bör för den skull härvid den grundsats i all lagfarenhet iakttagas, att högsta domstolen icke bör i förtid pröfva eller sig utlåta utan, sedan de öfriga rätterna sig öfver målet behörigen yttrat, slutligen döma: en grundsats, som med sjelfva den medborgerliga säkerheten är förenad. Den å andra sidan häremot yttrade farhåga, som skulle en justitiekansler kunna få utrymme att efter enskild afsigt antasta embetsmän, om pröfningen, huruvida hans käromål emot dem finge fullföljas eller ej, berodde på hans eget skön, förfaller så mycket mer, som motvigten deremot ligger förvarad i sjelfva dess embetes beskaffenhet, då varaktigheten deraf i hans hand beror på mitt förtroende och välbehag och enär justitiekansleren dessutom för ohemula göromål, i fall så befinnas skulle, äfven så litet som andre är frikallad från laglikmätigt ansvar och rekonvention. Jag finner väl, att hvad i kansliordningen stadgas för justitiekansleren att vid dylika mål som detta afvakta k. m:ts decision, såsom både senare än justitiekanslerens skedda åtalan och dessutom honom, men icke herrar rikets råd till underdånig efterrättelse föreskrifvet, icke egentligen är den lag, som vid detta måls handterande bör följas; men till undvikande af den tvifvelaktighet, som ordet decision nu eller framdeles kunde förorsaka, vill jag förklara, att detsamma ej betyder någon slags föregående pröfning eller någon sådan åtgärd, hvarigenom i minsta måtto för domstol, åklagare eller part i deras rättigheter blifva hinder i vägen lagdt, utan klart och allenast en efter uppläsandet skeende remiss till justitiekansleren att med målet efter lag och beskaffenhet så förfara, såsom han kan finna dess embete kräfva; och kunna herrar rikets råd, hvilkas embeten innefatta ett dubbelt föremål, särskildt såsom mine rådgifvare och särskildt såsom högste domare i justitiemål, således i förra afseendet utlåta sig angående sådana måls remitterande, utan att hindras att i det senare dem slutligen ojäfaktigt pröfva och afdöma.»

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 28 mars 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt