Man ville finna, att den nyssnämda domen, som öfvergick
flere ledamöter af Göta hofrätt, ej fäldes utan afseende på deras förut
yttrade politiska tänkesätt. Men man var alltid till hands med denna
förebråelse, och den gjordes äfven konungen för domen öfver öfverste
Gyllensvahn. Denne hade utkommenderat rekryter af Helsinge regemente
(hvars chef han var), innan de tjenat ut sin årstjenst hos bönderna.
Husbönderna hade klagat hos landshöfdingen i Gefleborgs län, som förklarade
öfverstens förfarande för obehörigt, men Gyllensvahn lät icke dess
mindre med militärisk exekution hemta rekryterna till mönstringsplatsen
för att åtfölja en till Karlskrona anbefald arbetskommendering. Af generalkrigsrätten
dömdes Gyllensvahn att mista tjensten. Men han hade varit en af cheferna
för mösspartiet vid 1771 års riksdag och hade i rådet, dit saken kom
under revision, mäktiga gynnare dels i dem, som hade hört till hans
eget parti, dels i andra, som nu yrkade skonsamhet mot en för detta
politisk motståndare. Konungen behöll handlingarna så länge, att saken
slutligen förekom på en division af rådet, dit tvänne de häftigaste
af de forna mössorna (Ribbing och Beckfriis) icke hörde. Nio af rikets
råd sutto öfver denna sak. Tre frikände Gyllensvahn; en dömde honom
till böter; tre ansågo honom vara straffad nog genom att flyttas till
ett annat regemente. Endast tvänne, grefve Ulrik Scheffer och grefve
Nils Bjelke, med hvilka konungen förenade sig, bekräftade krigsrättens
dom. Det påstods, att konungen var öfvervoterad, emedan han,
enligt regeringsformen, endast hade tvänne röster i justitie-mål, och
pluraliteten hade varit af en lindrigare mening. Men då denna pluralitet
bestod af tre sins emellan olika meningar, förklarade konungen sin för
rådande. 191
Lyckligtvis, säger den berättare vi här följa, hade af de olika tänkande
ingen hvarken Beckfriis' plumphet eller Ribbings djerfhet eller Ridderstolpes
slughet. Konungen lät, utan motsägelse, justera beslutet i enlighet
med sin mening. »Mildhet» — sade han vid detta tillfälle — »är af alla
konungsliga dygder den jag högst skattar, och om en billig efterverld
granskar mina gerningar allt ifrån den stunden, då rikets styrelse sattes
i mina händer, lär den ej tvifla om mitt hjertas böjelse; men alla dygder
hafva sin gräns, och då mildhet hos en regent öfverskyler sådana fel,
som röra samhällets säkerhet, då förvandlas denna egenskap i flathet,
farlig för det allmänna. Men denna flathet blifver högst skadlig, då
den öfverskyler de brott, som föröfvas af sjelftagen tilltagsenhet mot
hemfrid och säkerhet, emot allmogens rätt och lugn. — På dessa grunder,
och då jag i denna sak finner, huru högt allmogens säkerhet och hemfrid
blifvit störd, huru min konungsliga värdighet är kränkt, i det att min
befallningshafvandes i orten utslag genom ett sjelfmyndigt utöfvande
af den militäriska makten har blifvit satt ur sin lagliga verkan, så
kan jag, enligt min ed, ej annat än anse krigskollegii domslut grundadt».
192
Ett annat mål rörande en högre embetsman, tidigare än
de båda nyssnämda och i sin utgång mindre svårt, visade konungens ömhet
under denna hans första regeringstid om laga rättegångsordning. I rådet
förekom d. 2 Febr. 1774 justitiekansleren Liljestråles anmärkningar
emot landshöfdingen i Nerikes och Vermlands län friherre Hamiltons embetsförvaltning.
Konungen yttrade till protokollet: »Då det nu förevarande mål är under
min regering det första af den beskaffenhet, att det angår en högre
embetsmans tilltalande, blifver det äfven i samma afseende högst angeläget
att dervid noga förvara den rätt, hvar undersåte eger att blifva dömd
af vederbörlig domstol, enligt 1772 års regeringsform 16 §, samt njuta
laga rättegångsformer till godo, en så mycket mera helgad rättighet
för fria medborgare, som annars nu för samtid och efterverld kunde stadgas
ett prejudikat, skadligt för deras lag-grundade säkerhet. Det är alltid
vådligt, om rikets högsta domstol 193,
hvilken nu efter den tydligen stadgade regeringsformen icke har någon
annan än Gud öfver sig, skulle pröfva och så till sägande öfver hvar
punkt sitt omdöme fälla, för hvilka eller huruvida embetsman skulle
tilltalas eller icke, och någon derunder lydande rätt sedan döma; ty
den influence, konungsliga högheten medför, är allt för väl känd för
att icke lemna rum för den farhågan, att hof- och öfverrätter vid målens
afdömande blindvis följde den teckning, som å dem af högsta domstolen
blifvit satt, hvarigenom undersåtars välfärd kunde äfventyras och våldsam
förföljelse ikläda sig namn af lag. Man skulle då se embetsmans felaktigheter
rubriceras och föga bättre än domen utstakas, innan saken blifvit till
domstolen förvist, än mindre innan den blifvit behörigen ransakad. Tidehvarfvets
osäkerhet allt sedan 1719 är af hvar man känd; det är märkvärdigt genom
enskilda och publika persekutioner; de hade varit följder af de despotiska
principer, som etablerades i konung Karl XI:s tid, och som fortplantades
i dess sons regering, och hvilka efter frihetens återställande, fast
snörrätt emot den stridande, vunno burskap i fäderneslandet, hvarest
de dock alldeles icke voro kända i konung Gustaf Adolfs och dess tvänne
efterträdares tid. Exempel skulle icke kunna fela mig, hemtade ur senare
tider; men, som de äro i så färskt minne, vill jag endast taga ett ur
suveränitetstiden, då man ännu hade hos domstolarne nog konserverad
kärlek för rättvisan. I konung Karl XII:s tid blef ett mål rörande kongl.
rådet, generalguvernören och fältmarskalken grefve Nils Bjelke, med
rubrik af crimen lesæ majestatis, förvist till hofrätten, som
väl i förstone yttrade sig icke finna sak emot honom; men, då konungen
lika fullt befalte densamma döma öfver honom, voro hofrättens ledamöter
nog svage för att mera instämma med den regerandes afsigt än följa lag,
och grefve Bjelke blef brottslig förklarad. 194
Man kan derför icke vara nog försigtig i mål, som röra allmänna säkerheten.
De skakningar, som rikskroppen känt af slika hvälfningar, tvungo mig
att gripa till de medel, som ännu återstodo till dess frälsning. Men
ju mera min pligt emot fäderneslandet fordrade af mig en sådan kraftig
åtgärd, desto mera fordrar ock samma pligt nu af mig den yttersta noggranhet
att undanrödja för framtiden alla de exempel, som kunna kränka hvar
mans säkerhet. Jag hoppas, att mine käre undersåtar äro öfvertygade
om mitt nit för rättvisan; men jag är menniska, underkastad, som andra
menniskor, svagheter, och om jag nu kunde svara för min tid, kan jag
det ingalunda göra för mina efterträdares, och skulle det i mitt sinne
blifva en evärdelig förebråelse och en gång på min döda mull en skamfläck,
om någon kunde citera en sådan under min regering passerad sak såsom
ett prejudikat, under hvilken pretext kunde utöfvas enskildt hat eller
persekution, i synnerhet som mera mannamån och väld i de mål, hvilka
röra de högre embetsmäns förhållande än de lägres är att befara, och
bör för den skull härvid den grundsats i all lagfarenhet iakttagas,
att högsta domstolen icke bör i förtid pröfva eller sig utlåta utan,
sedan de öfriga rätterna sig öfver målet behörigen yttrat, slutligen
döma: en grundsats, som med sjelfva den medborgerliga säkerheten är
förenad. Den å andra sidan häremot yttrade farhåga, som skulle en justitiekansler
kunna få utrymme att efter enskild afsigt antasta embetsmän, om pröfningen,
huruvida hans käromål emot dem finge fullföljas eller ej, berodde på
hans eget skön, förfaller så mycket mer, som motvigten deremot ligger
förvarad i sjelfva dess embetes beskaffenhet, då varaktigheten deraf
i hans hand beror på mitt förtroende och välbehag och enär justitiekansleren
dessutom för ohemula göromål, i fall så befinnas skulle, äfven så litet
som andre är frikallad från laglikmätigt ansvar och rekonvention. Jag
finner väl, att hvad i kansliordningen stadgas för justitiekansleren
att vid dylika mål som detta afvakta k. m:ts decision, såsom både senare
än justitiekanslerens skedda åtalan och dessutom honom, men icke herrar
rikets råd till underdånig efterrättelse föreskrifvet, icke egentligen
är den lag, som vid detta måls handterande bör följas; men till undvikande
af den tvifvelaktighet, som ordet decision nu eller framdeles kunde
förorsaka, vill jag förklara, att detsamma ej betyder någon slags föregående
pröfning eller någon sådan åtgärd, hvarigenom i minsta måtto för domstol,
åklagare eller part i deras rättigheter blifva hinder i vägen lagdt,
utan klart och allenast en efter uppläsandet skeende remiss till justitiekansleren
att med målet efter lag och beskaffenhet så förfara, såsom han kan finna
dess embete kräfva; och kunna herrar rikets råd, hvilkas embeten innefatta
ett dubbelt föremål, särskildt såsom mine rådgifvare och särskildt såsom
högste domare i justitiemål, således i förra afseendet utlåta sig angående
sådana måls remitterande, utan att hindras att i det senare dem slutligen
ojäfaktigt pröfva och afdöma.»
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll