Under det konungen ifrade för lagarnes värdiga tydning och utöfning, lät han sig äfven angeläget vara att godtgöra forna tiders orättvisor. En dotter lefde ännu efter den olycklige baron Görtz, »detta offer för tyranniet och den grymma orättvisan hos drottning Ulrika Eleonora och dem, som stodo i spetsen för 1719 års riksdag», såsom konungen uttrycker sig i brefvet till Görtz' dotter, baronessan von Eyben. Gustaf var ej förr upphöjd på tronen, än han mot henne sökte godtgöra Sveriges oförrätter. Utredningen af de Görtziska räkenskaperna hade varat i nio år och slutades i stället för den påstådda skulden med en ganska betydlig fordran, som ständerna lemnade obetald. Gustaf III lät, efter öfverenskommelse med arfvingarna, betala den. 195 — Den store Gustaf Adolf hade haft en naturlig son, Gustaf Gustafsson, upphöjd till grefve af Vasaborg, utnämd administratör af Osnabrück och Svea rikes råd, hvars efterkommande, i följd af egen obetänksamhet, förluster i Tyskland och förluster i Sverige (der de förlorade allt genom Karl XI:s reduktion), hade nedsjunkit i elände. En sondotter af grefve Vasaborg lefde ännu åttiårig i en usel bondkoja i Westfalen. Gustaf III lät uppsöka henne, tillskref henne ett bref fullt af deltagande, deri han tilltalade henne såsom sin slägtinge, och tillade henne en pension, den hon likväl endast en kort tid kunde åtnjuta. 196
Man ser i konungens yttranden och handlingar, huru han aldrig försummar att sätta å ena sidan Karl XI:s envälde och å andra frihetstiden emot det regeringssätt, som han sjelf hade grundat. — Men hurudant var då detta sistnämda? — Det var i sjelfva verket en till framtiden stäld fråga. Om hvar och en regeringsform ej blott genom sin bokstaf, utan ännu mer genom sin utöfning kan bedömas, så gälde detta i synnerhet om den af år 1772. Den hade i allt för många mål en stor obestämdhet. En gifven öfvervigt af konungamakten öfver ständernas och rådets forna myndighet var visserligen dess utmärkande kännetecken. Huru långt denna öfvervigt skulle och kunde gå var oafgjordt, berodde på omständigheter och regentens egen karakter. Man måste tillstå, att sjelfva uppgiften var en af de vådligaste. Jlvad vi ha för ögonen är i sjelfva verket en konungamakt, som skulle inskränka sig sjelf efter sin seger, och ingenting mindre än detta, så svaga voro de återstående lagliga kontrollerna emot den. Men hvilken makt erbjuder väl ett sådant exempel? I Sverige åtminstone hade det aldrig varit gifvet hvarken af konungarne eller af rådet eller af ständerna, då omständigheterna i någonderas händer hade lagt ett öfvervägande välde. Gustaf III måste man göra den rättvisan, att han i sin tidigare regeringstid, och innan han invecklade sig på en bana, der återgång ej var möjlig, åtminstone försökte att begränsa sin egen makt, och detta i det ämne, som sedermera ej minst skulle göra hans olycka, nämligen i finanserna.
