Då krigets åskor åren 1854—1855 urladdade sig så nära Sveriges kuster, kunde Sverige själffallet icke förblifva en likgiltig åskådare af den försiggående kampen. I början var Sveriges hållning mycket korrekt. Konung Oscar I meddelade riksdagens sekreta utskott, att Sverige, i händelse ett europeiskt krig skulle utbryta, ämnade iakttaga sträng neutralitet, “grundad på opartiskt erkännande af alla makters rättigheter.” Den 23 december 1853 (g. st.) underrättades de europeiska hofven härom; kejsar Nikolaj notificerades om detta beslut af konungen själf. Det ryska kabinettet uttalade naturligtvis sitt fulla erkännande af detta steg, och kejsaren besvarade konung Oscars notifikation med ett egenhändigt bref. Med ett ord, man hyste fullkomligt förtroende till Sverige.
Sveriges neutralitet innefattade emellertid ett villkor, som var ofördelaktigt för Ryssland. Saken var den att Sverige, af rent ekonomiska skäl, hade förklarat samtliga sina hamnar (utom örlogshamnarna) öppna för båda de krigförande parternas örlogsfartyg. Det kan väl synas, som skulle en dylik anordning vara grundad på rättvisa och opartiskhet gent emot de krigförande; men i verkligheten utföll resultatet helt annorlunda, emedan blott de allierade kunde draga fördel häraf på grund af att den ryska flottan, i följd af sin underlägsna beskaffenhet, var dömd till overksamhet. Härigenom vann fienden en stor fördel i de öppna svenska hamnarna. Detta erkände t. o. m. den tiden den svenska tidningsprässen (“Svensk Tidning” för den 28 januari 1854) genom att framhålla, hurusom Skandinaviens neutralitet ögonskenligen var gynnsammare för England och Frankrike, hvilka icke besitta hamnar vid Östersjön. Kabinettet i Petersburg framhöll vänskapligt men dock allvarligt för svenska hofvet, att fienden därigenom bereddes tillfälle att kvarligga i svenska hamnar för att invänta ett lägligt tillfälle att därifrån verkställa ett anfall. På grund häraf framställdes ett förslag, att Sverige och Danmark för en tid skulle stänga Elfsnabben, Karlshamn och Kiel, alldenstund sjömakterna icke kunde invända någonting häremot. Svensk-norska utrikesministern baron Stierneld anmärkte till detta, att det faller sig svårt att stänga dörrarna till ett hus, då man ej innehar nycklarna till det. “Vi disponera ej öfver denna nyckel, på grund hvaraf vi ej heller kunna hindra flottorna att ankra hvar de vilja .... Och dessutom,” yttrade han till ryska ambassadören, “tror ni, att engelsmännen komma att respektera vårt försvar, som är baseradt på ord? Jag känner dem tillräckligt för att veta, att de ej skola hejda sig inför sådana småsaker.” Konungen gjorde ej några medgifvanden utan nöjde sig med att upprepa sitt löfte att ärligt iakttaga neutraliteten.
I denna af konungen gifna förbindelse låg emellertid en viss fördel för Ryssland. Han gjorde detta land direkta vänskapstjänster 1) genom att förbjuda svenskar och norrmän att inträda i tjänst hos de allierade, hvarigenom dessa fingo mycket svårt att anskaffa erfarna lotsar; 2) motsatte han sig de allierades plan att öfvervintra i Sverige eller Danmark. Att tillåta någonting dylikt hade varit att bryta emot neutraliteten, hvarom äfven ryska regeringen i god tid underrättade kabinetten i Stockholm och Köpenhamn; och 3) afböjde konungen de allierades anbud att öfvertaga de åländska öarna. Det föreföll således, som om konung Oscar I strängt hållit sitt ord och det ryska kabinettet med fägnad borde iakttaga Sveriges handlingssätt.
Rysslands dåvarande ambassadör vid svenska hofvet, geheimerådet Jakob Andrejevitsch Daschkoff inberättade (31 januari 1854) till vice-kanslern grefve Nesselrode, att konungen och hans minister, baron Stierneld, voro genomträngda af de bästa afsikter. Men därjämte tillade Daschkoff, att personliga känslor voro maktlösa inför den fruktan Englands maritima öfvermakt framkallade. För att ännu tydligare karaktärisera sakläget och frågan om Sveriges neutralitet anförde Daschkoff ett citat ur grefve Matuschkevitschs depesch, som visserligen hänförde sig till 1820, men dock enligt Daschkoffs åsikt var fullt tillämplig på de dåvarande förhållandena.
“En kvarts timmes samtal är nog för att öfvertyga en om, att konungen (Karl XIV Johan) å ena sidan hyser en liflig önskan att stå i godt förhållande till det petersburgska hofvet men därjämte fruktar att råka i konflikt med kabinettet i London. För denna fruktans skull är han färdig att uppoffra mycket; och skulle en gång våra vänskapliga förhållanden till England afbrytas, tänker jag, att man lätt skall kunna kontrollera allt hvad jag här sagt om konungens benägenhet för oss.” Det ofvansagda ansåg sig Daschkoff desto hellre kunna tillämpa på Oscar I, som denne icke hade sin faders karaktärsstyrka. “Som det var då, så är det äfven nu”, tillade Daschkoff. “Sverige och Norge komma antingen att iakttaga neutralitet, eller också ingås oundvikligen en allians med England mot Ryssland.” Händelsernas gång ådagalade, att Daschkoffs uppfattning varit den rätta.
I februari (1854) mottogs Daschkoff i audiens af konungen, som därvid gaf uttryck åt sin tillfredsställelse öfver att det obehagliga missförståndet rörande svenska regeringens afsikter nu skingrats samt yttrade sin fägnad öfver det mottagande svenska regeringens öppna tillkännagifvande hade rönt af det kejserliga kabinettet. Konungen talade dessutom om sina känslor af uppriktig vänskap för kejsaren.
Sålunda hade konungen i början af 1854 försäkrat kejsaren, att de svenska vapnen i ingen händelse skulle vändas mot Ryssland, och föreföll t. o. m. nedstämd, då man icke syntes sätta full tillit till hans ord utan önskade erhålla skriftlig bekräftelse på dem. Äfven Sveriges utrikesminister frih. Stierneld samt sekreteraren Manderström försäkrade jämväl Daschkoff, att under konungens lifstid skulle Sverige aldrig ingå några aftal emot Ryssland, såvida det icke blefve tvunget att försvara sig mot anfall från sistnämnda rikes sida. “I hvarje fall kunna vi icke följa någon annan politik än den, som föreskrifves oss af vår ställning till er”, tillade Manderström. Att Ryssland önskade och eftersträfvade möjligast klara och bestämda relationer med Sverige härledde sig af obenägenheten att “underhålla en särskild observationskår i Finland.” I augusti samma år lyckades en representant för västmakterna (Brossier) locka det tystlåtna öfverhufvudet för Sverige in på ett politiskt samtal. Konungen upprepade då ånyo, att han komme att hålla sig vid sitt ord, så länge förhållandena icke tvingade honom att vidtaga andra åtgärder. Alla förklaringar från Sveriges sida beledsagades således städse med ett “om” eller “såvida icke.”
Emellertid utvecklade sig händelserna snabbt och gåfvo snart nog en lösning på gåtan, som hittills varit insvept i diplomaternas afrundade fraser.
Ännu samma månad (febr. 1854) granskades neutralitetsfrågan i svenska riksdagen, hvarvid talaren mycket oförbehållsamt yttrade sig om Ryssland. I och för upprätthållandet af denna neutralitet eller, rättare sagdt, till ny utrustning af flottan anslog riksdagen 2 ½ miljon riksdaler. “Detta är naturligtvis ej mycket,” yttrade Stierneld, “och ingen vill väl häruti se några fientliga symptomer.” I april uttalade sig norska stortinget ogillande i fråga om Ryssland, och i maj tillställde riksdagen konungen en tacksägelseadress för neutraliteten, men Daschkoff förberedde sin regering på att den allmänna meningen icke delade den i adressen uttryckta uppfattningen.
Under sin jakt efter nya hjälpkällor och operationsbaser försummade de allierade naturligtvis icke något tillfälle att inverka på konung Oscar. Det förnämsta lockbetet utgjorde själffallet Finland, emedan idén om dess återförvärfvande var mycket populär bland svenskarna.
Det är svårt att afgöra, hvem det första förslaget om Sveriges anslutning till den anglo-franska alliansen bör tillskrifvas. I sitt arbete”Le maréchal Canrobert. Souvenirs d'un siécle” berättar Bapst, att Sveriges kronprins (sedermera Karl XV) afsände en hemlig agent, Blanchard, till franska regeringen samt att denna agent mycket tydligt framlade villkoren för Sveriges inträde i sagda allians: det ville återfå Finland, som skulle frånryckas Ryssland. Såväl tidningsprässen som allmänheten i Sverige sympatiserade med denna tanke och äfven konung Oscar var genomträngd af densamma. Om han det oaktadt intog en reserverad hållning, så var det endast därför, att han var mäktig af en kallblodig uppskattning af de följder, som kunde härflyta ur ett fredsbrott mot den mäktiga grannen. För konungen var det jämväl af vikt att veta, på hvad sätt de allierade hade för afsikt att återgälda honom den hjälp han blefve i stånd att lämna. Sverige skulle kunna uppställa 60,000 man; men landet var rikare på järn än på guld. Underhållet af dess armé på krigsfot skulle erfordra månatliga subsidier af en miljon. Sverige önskade icke blott erhålla löfte om att återfå Finland utan begärde äfven full garanti af England och Frankrike därför. Och om Sverige ännu icke beslutit sig för något afgörande steg, så kom detta sig däraf, att det inväntade resultaten af kriget på Krim.
I denna riktning gingo Blanchards uttalanden.
Napoleon upptog den sålunda framkastade idén och befallde sin utrikesminister, Droyen de Lhys, att uppsätta en instruktion för Baraguay d'Hilliers, som utsetts till öfverbefälhafvare för den till Åland destinerade landstigningskåren. Det blef beslutet, att Baraguay på resan upp till Åland skulle göra ett besök i Stockholm för att underhandla med konungen. Han blef emellertid häruti förekommen af chefen för den engelska eskadern, amiral Napier.
I början af april 1854 ankrade svenska örlogsångaren “Gylfe” invid det engelska amiralskeppet, hvarpå chefen på det förstnämnda fartyget, kommendör Annerstedt, å sin konungs vägnar inbjöd amiral Napier till en audiens. Denna ägde rum den 25 april kl. 1,30 e. m. Efter audiensen frukosterade amiralen hos de kungliga. Det berättades, att Napier nästan alls icke vidrört de politiska frågorna utan för det mesta berättat anekdoter, beklagat sig öfver svårigheterna vid navigationen i Östersjön samt försäkrat, att man utan en talrik landstigningskår icke skulle kunna vänta sig några positiva resultat.
En helt annan version meddelar östersjökampanjens historiker, G. Butler Earp, enligt Napiers papper. Han berättar, att amiralen hade begifvit sig till Stockholm för att utröna, i hvilket afseende de allierade hade att vänta sig hjälp af Sverige, samt att han enligt sin instruktion skulle ställa sig till konungens förfogande, om denne så fordrade. Napier gjorde härvid konungen uppmärksam på Sveriges stora betydelse, då det ju nu låg blott fyra timmars väg med ångbåt från Rysslands gräns, hvarigenom det alltid var utsatt för fara från detta håll. Frankrike och England hade en stark flotta, men led brist på trupper, hvarför de allierade hade svårt att afskilja en större kår i och för Ålands eröfring. Sverige ägde däremot tillgång på utmärkta trupper och goda kanonbåtar, och kunde konungen besluta sig för att låta dessa framrycka oförmodadt, så skulle han därigenom bidraga till frågans lösning och dessutom kunna förbättra sin egen ställning. Konungen genmälde emellertid härtill, att hvarken han eller hans folk eftersträfvat några eröfringar, så länge deras neutralitet var betryggad. Det var visserligen sant, att Ryssland var en hotfull granne, men ännu hade konungen icke klart för sig, på hvad sätt en allians med västmakterna skulle kunna förbättra Sveriges ställning. I fråga om det vidare förloppet af audiensen samt den därpå följande frukosten berättar Napier, att den helt och hållet hade karaktären af en familjemåltid, under hvilken konungen och amiralen hade samtalat som tvenne gentlemän. Han hade emellertid låtit konungen förstå, att så snart de franska trupperna anlände, skulle han (Napier) “byta om husbonde på Åland.”
Så snart Napier ombord på den kungliga yachten hunnit återvända till sin eskader, skyndade han sig att insända en berättelse om audiensen till lord Clarendon, i hvilken han tillade, att Oscar synbarligen icke hyste någon tillit till amiralens diplomatiska förmåga samt att det i allmänhet ej var lätt att få konungen i rörelse. Han hade emellertid gjort hvad han kunnat för att få konungen med i alliansen. Härunder hade amiralen till och med uraktlåtit att vidtaga några åtgärder för sin eskaders komplettering med kanonbåtar, af hvilka Sverige ägde 328, under det England icke hade en enda (Earp, “The history of the Baltic campaign,” p. 127—128). Att man under dessa tider tillade en allians med Sverige en icke ringa betydelse, framgår redan af Greghams bref (9 maj 1854) till Napier: “Mycket beror,” skref lorden, “af Sveriges beslut; om det med sina trupper och kanonbåtar ansluter sig till er, så kommer icke blott Bomarsund utan också Sveaborg att ingå i området för edra krigsoperationer.”
Sverige lutade redan betydligt åt en allians med England men ville ännu vänta på garantier, hvilka de förbundna makterna dock drogo sig för att afgifva. Dessutom uppställde Sverige såsom villkor, att Österrike först skulle uppträda emot Ryssland. Den 11 juli 1854 meddelade Gregham amiral Napier, att Sverige icke komme att sätta sig i rörelse, innan Österrike förklarat Ryssland krig. Men Österrike vacklade och fruktade ett öppet fredsbrott samt föredrog att omspinna Ryssland med ett nät af intriger, allt i enlighet med den förslagna Metternichs traditioner.
Den 29 juli 1854 anlände general Baraguay d'Hilliers till Stockholm och mottogs ännu samma dag på lustslottet Haga i audiens af konungen. Bland allmänheten och inom diplomatiska kretsar var man äfven nu öfvertygad om, att den franska generalen icke framställt några formliga alliansförslag, ehuru han under audiensen icke försummat att framkasta vinkar om de fördelar Sverige kunde inhösta genom att ansluta sig till västmakterna.
I sitt arbete om detta krig (det utkom redan 1858 i Paris) berättar Léon Guérin, att Baraguay under denna audiens sökte utforska konungens afsikter och gjorde ett försök att indraga honom i det fransk-engelska förbundet genom att erbjuda honom de åländska öarna. Konungen hade dock afböjt förslaget, då inga garantier kunde presteras.
Numera, sedan Canroberts memoarer utkommit i tryck (G. Bapst: “Le maréchal Canrobert”) låter det sig göra att något närmare bestämma ändamålet med Baraguays mission till Stockholm. I den åt generalen meddelade instruktionen framhölls, att kejsar Napoleon var böjd för ett förbund med hofvet i Stockholm, hvarför Baraguay borde söka inverka på konung Oscar i denna riktning. “Ni skall säga honom, att den kår, öfver hvilken Ni för befälet, blott är avantgardet till en starkare armé. Ni skall påminna honom om, att de åländska öarna först nyligen fråntagits Sverige och att kejsaren önskar eröfra dem samt återlämna dem till deras förra herre.” Härvid borde Baraguay äfven framhålla, att Sveriges flotta kunde göra de allierade en icke ringa tjänst vid de åländska öarnas eröfring. “Framställ allt detta, såsom vore det ett återgifvande af ert personliga samtal med kejsaren.”
På sin resa till Stockholm beledsagades Baraguay af general Niel. Det hufvudsakliga af hvad konungen under audiensen yttrade till de franska generalerna kan sammanföras i följande resumé: “Jag vill uttala mig fullkomligt öppet. Det är icke jag som önskat få till stånd en allians; man har erbjudit mig en sådan. Men jag kan ej godkänna detta förslag, innan jag blifvit öfvertygad om att Tyskland går med er. Jag kommer icke att erhålla mina konungarikens bifall, såvida jag ej kan försäkra, att denna allians bildar en hjälpåtgärd åt en europeisk koalition, som har till ändamål att förinta Ryssland. Genom att vara i besittning af Petersburg, kan Ryssland vid en tidpunkt då edra trupper icke äro till hands här uppe i norden, lätt nog genomföra ett anfall mot Finland och till det syftet detachera 150,000 man. Jag kan uppställa 60,000 man, men därtill behöfver jag två månader samt hjälp af den allierade flottan för att öfverföra dessa trupper till Finland. Frankrike bör uppställa lika mycket trupper. Jag har begärt subsidier till ett belopp af 10 miljoner men behöfver därutöfver ännu några miljoner. Sverige tillkommer här en viktig roll på grund af dess grannskap med Petersburg, men å andra sidan kan det äfven mer än andra få lida af kejsarens misshag. Det är icke jag som föreslagit en eröfring af Finland. Det blir dessutom svårt att efteråt skydda besittningen af detta land, äfven med ert bistånd. Med 120,000 man kan man väl företaga ett framgångsrikt fälttåg till Finland, men härvid måste det dock förutsättas, att Ryssland dessförinnan blifvit krossadt. Ett krig uppe i norden kan blott tänkas som en följd af ett segerrikt fälttåg i södern. Mina önskningar sammanfalla i öfrigt fullkomligt med edra. Jag hade förmodat, att krigshändelserna skulle utveckla sig snabbare. Det är icke jag som sträfvat efter en allians. Jag kan icke nöja mig med blotta löften och fälttågsplaner; jag behöfver en genomtänkt, formlig traktat.” (G. Bapst: “Le maréchal Canrobert,” III, s. 8 och följ.).
Kvällen tillbragte de franska generalerna hos kronprinsen, “Ryck framåt ni, vi följa nog efter,” yttrade prinsen till sina främmande gäster.
England var naturligtvis underkunnigt om det diplomatiska ändamålet med Baraguays resa. Gregham underrättade Napier, att Baraguay komme att besöka Stockholm för att om möjligt öfvertala svenskarna att frångå sin neutralitet, men att Österrike alltjämt utgjorde en hämsko, på grund hvaraf konungen troligen icke skulle låta den franska generalen inverka på sig; det gynnsamma ögonblicket för inledandet af en energisk operation var försummadt.
Genom dylika medel drogs Sverige småningom öfver till de allierades läger och det stockholmska kabinettet fann det slutligen vara nödvändigt att göra vissa eftergifter för att icke utsätta Sverige för faror från de makters sida, hvilka nu voro herrar i Östersjön.
Det ryska hofvet hyste alltjämt tillit till Sverige och antog, att förhållandena skulle gestalta sig fördelaktigt. “Preussen fortfar att vara välvilligt stämdt mot oss,” skref kejsar Nikolaj den 31 juli (1854) till furst Gortschakoff. “Till och med i Sverige börja sinnena småningom lugna sig” skref han några dagar därpå till furst Menschikoff.
I södern hade de allierade flere gånger sammandrabbat med ryssarna. Sevastopol höll sig men genomlefde svåra dagar. Napoleon umgicks redan med tanken att upphäfva belägringen af fästningen ifråga men fortsatte icke desto mindre med all ifver att uppsöka nya bundsförvanter. Sardinien gick in på förslaget att biträda förbundet, likaså Spanien, ehuru under vissa villkor. Af alla europeiska monarker, om man undantager påfven, lade blott konungen af Neapel i dagen en uppriktig tillgifvenhet för det ryska hofvet. Kriget hotade att urarta till ett världskrig.
Bomarsunds fall hälsades med jubel i Stockholm. Första ångbåten medförde 700—800 turister till Åland. Man ville gärna tillgodogöra sig svenskarnas sinnesstämning. Napoleon telegraferade från Biarritz till krigsministern, marskalk Vaillant: “Man måste kompromettera Sverige, sök att ställa så till, att min beställning af pälsar icke må visa sig öfverflödig.” I ett anfall af godt lynne lät ministern telegrammet gå vidare i följande ordalydelse: “Ställ så till, att Sverige klöser björnen!” Baraguay d'Hilliers bemödade sig att efterkomma sin regerings anvisningar och afsände sin adjutant, kapten Méline, till Stockholm med uppmaning till svenska regeringen att öfvertaga Åland. Den försiktiga konungen invände emellertid härtill, att följden skulle blifva en krigsförklaring af Ryssland emot Sverige. Jämte det han sålunda afböjde fransmännens förslag, tröstade han dem likväl med att allt gick förträffligt och att han icke skulle möta några vidare hinder i sina sträfvanden att biträda alliansen.
Svenskarna brunno af entusiasm, deras villkor voro klara, men det oaktadt ledde icke underhandlingarna med kabinettet i Stockholm till någon formlig traktat. Hvad var orsaken härtill? “Det är svårt att förstå,” skrifver Pierre Coubertin, “hvilka tvifvel och motiv som kunde föranleda kabinettets i Tuilerierna obeslutsamhet i fråga om afslutandet af en traktat på basen af Finlands återlämnande till Sverige. Det förgick ett år, innan underhandlingarna ånyo vidtogo.” Georges förmodar, att Napoleon misstrodde konung Oscars uppriktighet, till den grad oförklarlig föreföll honom den svenska regeringens politik. Till samma resultat kommer äfven den svenske historikern Teofron Säve. Enligt hans åsikt utfärdade visserligen konung Oscar en neutralitetsförklaring men önskade dock i själfva verket en allians med västmakterna och beredde äfven under år 1854 jordmånen för en sådan; men Napoleon kunde icke glömma Karl XIV Johans ryska sympatier och hyste på grund däraf icke fullt förtroende till den svenska konungen. I mars 1855 återupptogos underhandlingarna i Paris men höllos liksom förut strängt hemliga.
Den sista påstötningen fick denna fråga af svenskarnas patriotism. Då de allierades flottor om våren 1855 ånyo inseglade i Östersjön, bidrog detta till att i hög grad höja svenskarnas krigsifver. Äfven Säve medger, att mer än ett hjärta i Sverige klappade häftigare vid åsynen af de många engelska tredäckarna och vid tanken på att den blågula flaggan kanske ännu en gång skulle få svaja på andra sidan Bottenhafvet. Manifestationerna blefvo så lifliga, att regeringen kunde begagna sig af dem för att erhålla ett tillskott till budgeten för militära ändamål. Riksdagen voterade utan betänkande det begärda tilläggsanslaget. Napoleon önskade naturligtvis nyttja detta gynnsamma tillfälle och återupptog förhandlingarna. Bland de utlänningar, hvilka denna tid blefvo mottagna i Tuilerierna, var äfven en elegant svensk officer, den kände sportsmannen grefve Barck. Napoleon hade lärt känna honom redan under sin vistelse i London. Denne gentleman blef nu af Napoleon afsänd till Sverige för att så noggrant som möjligt studera den allmänna stämningen och sondera den tystlåtna konungens benägenhet för att ansluta sig till folkrörelsen. Sympatierna för de allierade togo sig mycket tydligt uttryck i Sverige. Studenterna i Uppsala tillställde ett stort fackeltåg. Efter att ha samlat sig omkring Karl XII:s staty afsjöngo de en patriotisk sång, hvars omkväde upptogs af folkmassan. Barck inberättade, att folkets känslor voro mycket högt uppdrifna och att konungen visserligen icke uttalade sig i frågan men otvifvelaktigt delade den allmänna meningen. Tidpunkten för återknytande af underhandlingarna var således mycket gynnsam.
Slutligen, i oktober 1855, började man tala om visiter, som växlats mellan Canrobert och amiral Virgin. Det visade sig snart, att ryktet talat sant: amiralen blef afsänd till Paris, medförande Serafimerorden och egenhändiga bref från konungen och kronprinsen. Därjämte medtog han en fullständig redogörelse öfver arméernas, flottornas och arsenalernas tillstånd i Sverige och Norge äfvensom ritningar till kanonbåtar. Canrobert öfverbringade storkorset af hederslegionen åt såväl konungen som hans söner. Men icke desto mindre försäkrades å ömse sidor, såväl i Paris som i Stockholm, att båda dessa beskickningar icke hade något annat ändamål än “vanliga höflighetsbetygelser.” Ambassadören Daschkoffs preussiska och nordamerikanska “kolleger” trodde också, att konungen var besluten att förhålla sig neutralt. Stierneld försäkrade, att Napoleon härigenom endast önskade visa sin sympati för de nordliga länderna samt på ett högtidligt sätt påminna om sin frändskap med det svenska kungliga huset. Daschkoff var ej böjd för att i Canroberts mission se en politisk affär utan höll det för mera troligt, att den franska marskalken endast bemyndigats att öfverbringa sin monarks vänskapsbetygelser. Och den vid ryska ambassaden i Stockholm anställda öfversten Bodisco antog likaså, att Canroberts enda uppdrag var att öfverlämna åt konungen insignierna af hederslegionen. Den 12 januari 1855 skref Bodisco, att rykten voro i omlopp om att England erbjudit svenska regeringen subsidier. “Jag vet icke, om dessa rykten äro grundade,” skrifver han vidare, “men hvad jag med säkerhet vet är, att konungen icke kommer att frångå den princip, som ingifvits honom af Karl XIV Johan och som gick ut på att Sverige icke bör bryta med Ryssland, i huru svårt läge detta mäktiga välde än må råka.”
På grund af att Canrobert uppträdde i egenskap af utomordentligt sändebud försiggick hans ankomst till Stockholm med mycken ståt. Hufvudstadens befolkning, smickrad af att ett sådant uppdrag lämnats åt en person, som ådrog sig hela Europas uppmärksamhet, hälsade honom med det lifligaste bifall. Den kungliga familjen visade honom mycken uppmärksamhet; befolkningen föranstaltade illuminationer och fackeltåg. Vid den högtidliga audiensen yttrades intet nytt. Trogen sin dittills vidhållna taktik, försäkrade konungen Canrobert, att han önskade en allians med Frankrike och England, men att han ville vänta härmed, till dess mäktigare stater anslutit sig till koalitionen. Han förklarade sig äfven beredd att mobilisera sina trupper till våren samt föreslog den franska generalen att inspektera dem. Canrobert nöjde sig härmed men försummade för öfrigt icke att ingifva konungen nya förhoppningar om att erhålla Finland. Konungens söner mottogo marskalken mycket vänligt, umgingos dagligen med honom och öfverlade tillsammans med honom om den stundande kampanjen. Canroberts vistelse i Stockholm räckte tvenne veckor, hvarunder hans uppträdande karaktäriserades af stor tillbakadragenhet. Han gaf i sina samtal ett rättvist erkännande åt de ryska truppernas ståndaktighet. De svenska gardestruppernas hållning fann han förträfflig men gjorde särskilda anmärkningar mot utrustningen. Under ett besök i truppernas upplag berättas han ha yttrat: “Ja, detta är alltsammans bra, men det lämpar sig blott för ett försvarskrig.” Det var således icke utan all grund den utländska tidningsprässen förmodade, att Canrobert konfererade med den svenska regeringen om dess militära resurser, i händelse ett anfall mot Ryssland skulle komma till stånd. Man tillskref honom jämväl följande yttrande: “Ehuru min monark önskar se sina allierades antal ökas, vet han dock att respektera neutralitetens kraf.” Slutligen togo högtidligheterna och ovationerna ett slut och Stierneld utryckte till och med sin fägnad öfver Canroberts afresa, emedan hans vistelse i Stockholm hade uppdrifvit entusiasmen väl högt. Hufvudändamålet med den franska marskalkens mission var dock allt fortfarande höljdt i dunkel.
Men den 17 december 1855 blef ambassadören Daschkoff inbjuden till Stierneld, som hade något att meddela honom. Det framgick nu, att alla uppgifter om den mellan Sverige och de allierade afslutade nya traktaten redan voro öfversända till vice-kanslern grefve Nesselrade. Man lämnade åt Daschkoff till genomläsning den afsända depeschen samt texten till den bifogade traktaten. Och nu inleddes vidlyftiga underhandlingar i syfte att rättfärdiga det svenska kabinettets åtgärder. Ministern bad Daschkoff fästa uppmärksamheten vid den svenska regeringens ställning icke blott till västmakterna utan ock till den högt uppdrifna nationella sinnesstämningen i landet. De fordringar Finland framställt 1851 i fråga om afträdandet af ett område vid Varangerfjord hade framkallat ett ogynnsamt intryck i Norge. Denna fråga hade debatterats i stortinget på ett sätt, som bragt regeringen i en svår ställning. De svenska ledamöterna af gränsregleringskommissionen anklagades för att icke ha i behörig grad beaktat Norges intressen, ja, man talade t. o. m. om, att den svenska regeringen skulle sålt sig åt Ryssland och uppträdt på ett antinationellt sätt. Af denna sinnesstämning i Norge hade man vetat begagna sig i England, som alltid med intresse iakttagit förhållandena i norden. Stierneld tillade dessutom, att det svenska kabinettet kände sig besväradt af det förslag, som England och Frankrike framställt redan i juli samma år rörande en traktat i ändamål att garantera Sveriges ställning. Att afböja det af de allierade gjorda förslaget kunde, i anseende till neutralitetsförhållandet, ej komma i fråga för att icke framkalla de allierades ovänskap. Det var äfven af vikt att undvika ett nytt utbrott af folkets ovilja, i synnerhet hvad Norge angick. Ministern försäkrade ytterligare, att Canroberts resa icke stod i något som helst sammanhang med traktatfrågan, utan förelåg här blott ett alldeles tillfälligt sammanträffande. Och utan att härom vara tillfrågad af Daschkoff tillade Stierneld för egen del, att till traktaten icke var bifogad någon särskild eller hemlig klausul eller artikel samt att den i afseende på sitt innehåll på intet sätt förändrade Sveriges politiska ställning. Stierneld t. o. m. ursäktade sig uppriktigt för det intryck denna affär kunde framkalla i Petersburg. ”Hvarje regering,” sade han, “plägar emottaga en garanti, som oegennyttigt erbjudes densamma.” I förevarande fall hade Sverige desto större orsak att bifalla till förslaget, då det ju medförde idel fördelar utan att uppställa några som helst fordringar. Daschkoff lät emellertid Stierneld förstå, att det svenska kabinettet icke visat sig synnerligen älskvärdt genom att så sent lämna meddelande om det med Rysslands fiender träffade aftalet, i hvilket man kunde spåra en önskan att öfverrumpla Ryssland. Under samtalets lopp yttrade Stierneld vidare, att ryssarna ej borde glömma, att Finland för Sverige var ett ännu öppet sår; och om det än höll på att läkas hos äldre och erfarna personer, så var det ännu en känslig punkt hos det uppväxande släktet, i synnerhet under intrycket af de samtidiga tilldragelserna och prässens inverkan. Slutligen påminde Stierneld om att det ryska kabinettet vägrat förnya traktaten af 1751. Under det Stierneld sålunda förberedde Daschkoff på traktatens tillkomst, bemödade han sig om att framställa den svenska regeringens ställning såsom en belägenhet mellan “slägga och städ.”
Emellertid, — hvad den svenska ministern än framhöll till sitt försvar, så står det i alla fall fast, att defensivalliansen med England och Frankrike icke var förenlig med Sveriges neutralitetsförklaring.
Den 21 november 1855 underskref det svenska kabinettet traktaten med England och Frankrike. I dess officiella del stadgades (i mom. 1) att Sverige under ingen förevändning finge afträda åt Ryssland, vare sig för beständigt eller såsom tillfällig besittning, i utbyte något landområde tillhörigt svenska eller norska kronan, ej heller under någon förevändning tillerkänna Ryssland rätt att erhålla betesmarker eller platser för fiskfångst inom Sveriges och Norges områden, utan tillbakavisa Rysslands fordringar på förvärf af landområden. Uti andra momentet fastställdes skyldigheten att ställa nödiga trupper och marina stridskrafter till försvar emot ryska anspråk eller anfall. Därjämte förband sig den svenska regeringen att oförtöfvadt meddela de allierade makterna alla sådana förslag, som Petersburgskabinettet kunde framställa rörande territoriella afträdanden. Sålunda hade konung Oscar som villkor för sin anslutning till de allierade uppställt garanterandet af Sverige-Norges integritet samt försäkran om materiella hjälpmedel. Oberäknadt utlofvade subsidier, skulle de sistnämnda utgöras af hjälptrupper på 100,000 man, jämte hvilka konungen å sin sida förband sig att uppställa 60,000 man svenska och norska trupper. Detta defensivförbund borde, enligt den franska historikern Grégoires uppgift, med nödvändighet aflösas af en annan, i mera bestämd form affattad traktat, som skulle tillåta Sverige att spela en framstående roll i raden af Rysslands fiender.
Men kan man antaga, att traktatens villkor fullständigt återgifvas af de nu anförda officiella uppgifterna om densamma? Sannolikt icke! Det förnämsta men hemliga löftet från de allierades sida bestod, såvidt man kan gissa sig därtill, i förbindelsen att återlämna Finland till Sveriges krona. Denna åsikt hystes af många samtida och af andra, som undersökt denna fråga. Hemliga klausuler funnos, enligt Canroberts uppgift, icke i denna traktat, men den beledsagades af ett utbyte af hemliga noter. Så skrifver t. ex. Pierre de Coubertin (i tidningen "Indépendance Belge", 24 febr. 1903): “För sin anslutning till alliansen fordrade konungen garanti för att Finland skulle tillfalla honom, i händelse kriget slutades segerrikt.” Och den i dessa spörsmål synnerligen väl underrättade Georges (i "Politiska reflektioner") uttalar sig härom mycket bestämdt: “Dessutom funnos otvifvelaktigt hemliga artiklar rörande Sveriges deltagande i kriget; ehuru de icke blefvo offentliggjorda, är deras tillvaro likväl ett obestridligt faktum.” För öfrigt ådagalägger hela gången af denna frågas utveckling bättre än något annat bevis, att Sveriges konung icke kunde nöja sig med ett intetsägande samtal om Varangerfjord och, efter tvååriga underhandlingar, sluta förbund först sedan det af honom önskade vederlaget blifvit utlofvadt af de allierade.
Här må i förbigående nämnas, att det icke var första gången Frankrike bjöd ut Finland åt Sverige. Den 25 mars 1812 mottog kronprins Karl Johan, ett officiellt, ehuru icke undertecknadt aktstycke, men då handstilen var honom bekant, förelåg intet tvifvel om dess äkthet. I detta aktstycke erbjöd Napoleon, enligt hvad ryska ambassadören i Stockholm, baron Suchtelen, berättade, kronprinsen att afsluta en off- och defensiv allians mot Ryssland, förklara sistnämnda rike krig och besätta Finland med en kår på 30,000 man. Såsom vederlag härför lofvade han att icke nedlägga vapnen, förrän Finland var återeröfradt, samt erbjöd dessutom en del af Norge, subsidier till ett belopp af en miljon månatligen o. s. v. Kronprinsen hade emellertid redan hunnit binda sitt öde vid Rysslands och svarade därför afböjande. “Jag är fullkomligt och oföränderligt tillgifven Eders Majestät,” sade han åt kejsar Alexander; “Sverige skall alltid förblifva Eder bundsförvandt och dess armé städse stå till Edert förfogande. I dessa principer uppfostrar jag jämväl min son.” Den 10 april samma år meddelade baron Suchtelen en annan plan af Napoleon. Fransmännens kejsare hade för afsikt att föreslå Alexander I att “åt sig afstå Östersjöns kuster ända till Dvina eller ännu längre ned och i utbyte därför taga Sverige och Norge.” I dessa tvenne förslag kommo de franska och ryska traditionerna till uttryck. Då Napoleon sade, att ingen klart tänkande svensk regent kunde vara Rysslands vän, följde han blott Ludvig XV:s traditioner. Och då Alexander I åstadkom ett förbund med Sverige genom löfte om territoriella fördelar, handlade han å sin sida i andan af Peter den Stores och hans efterträdares politik.
Om den nya traktaten af 1855 erhöll allmänheten i Ryssland kännedom tack vare den tyska tidningsprässens pratsamhet. Det officiella erkännandet af densamma skedde i ett tal, som Napoleon höll den 3 mars 1856 vid öppnandet af lagstiftande kårens sammanträden. Tidningarna “le Pays” och “Times” kommenterade lifligt novembertraktaten. Den franska halfofficiella tidningen skref samtidigt, att Finnmarken, detta gamla mål för Rysslands sträfvanden, aldrig skulle tillfalla Peter den stores efterkommande; de skandinaviska rikena voro nu befriade ur den största fara, som kunde hota dem i norden. Och “Times” fastslog, att Ryssland aldrig skulle tillåtas att tillskansa sig landområden i norden eller det värdefulla Gotland.
Inom Sverige mottogs traktaten med mycken sympati. Endast den gamla skolans diplomater (Manderström m. fl.) ställde sig ogillande till den. Det nyssnämnda förhållandet förklarar emellertid orsakerna till att såväl den svenska riksdagen som det norska stortinget gärna anslogo betydliga medel till neutralitetens upprätthållande samt skälen till att Sverige beredde sig att på en lämplig strategisk punkt, Gotland, koncentrera större truppstyrkor äfvensom slutligen motiven till att en svensk-norsk eskader gjordes färdig till afsegling. Samtidigt härmed arbetade man i Sverige med all energi på att uppföra en elektrisk telegraflinje från Stockholm till Uppsala och Grisslehamn samt från Göteborg till Helsingborg. Vaxholm m. fl. andra platser befästes eller förstärktes, rekrytutskrifningen uppdrefs till 9,000 man, örlogsflottans manövrer fingo ett större omfång än någonsin tillförene; från Belgien beställdes öfver 6,000 nya gevär och i Berlin en mängd kaskar och ränslar; alla generaler voro upptagna af inspektioner. Tvenne sjöofficerare, som voro kommenderade på franska örlogsfartyg, fingo af konungen befallning att återvända hem. Till Krim afsändes en militäragent och till Paris några militärläkare för att studera organisationen af militärlasarett.
Sveriges armé beräknades år 1855 utgöra 140,000 man men torde i själfva verket icke ha öfverstigit 116,000. Härtill kunde äfven uppställas fyllnadsmanskap, i rundt tal 40,000—50,000 man. Bristerna i arméns organisation voro så stora, att “Svensk Tidning” samma år (1855) på allvar yrkade, att man, efter en fyrtioårig fred, gjorde klokast i att icke blanda sig i de allierades krigsföretag. Den officiella “Post-och Inrikes Tidningar” sökte däremot dementera befintligheten af brister i svenska arméns organisation.
Emellertid hade konung Oscar missräknat sig. De omständigheter, af hvilka han hoppades draga någon nytta för Sverige, förändrade sig hastigt och grundligt. “Vi ha på en gång bedragit och blifvit bedragna,” säger signaturen Georges i sin förut citerade broschyr. Den 21 november 1855 afslöts traktaten och redan dagen därpå skref Napoleon till drottning Viktoria, att det vore ändamålslöst att fortsätta kriget, emedan de allierade i alla fall icke mäktade betvinga Ryssland. Frankrike önskade icke vidare slösa bort sina krafter till förmån för Englands kommersiella intressen. Jämte det han afböjde att följa med engelsmännen på en ny sjöexpedition till Östersjön 1856, beslöt han att koncentrera alla sina krafter till lands mot Krim och sedan, efter Sevastopols fall, plötsligt genomdrifva ett fredsslut. Sålunda kom det sig, att hvarken England eller Frankrike behöfde anlita Sveriges bistånd, hvarigenom denna lilla grannes ställning blef ganska svår. Sveriges konvention med de allierade var ett “oskickligt och farligt steg, som närmade svenskarna till krig under en tid, då deras bundsförvanter och beskyddare beredde sig att sluta fred,” säger Georges. Och en annan, inom Sverige som politisk auktoritet ansedd författare, Adolf Hedin, skref 1887 (Anm. På s. 101 finns en fotnot: "Den orientaliska frågan i dess nyaste skede." Asterisk i texten saknas. Hör kanske hit? /SZ): “Det hot, som tager sig uttryck i novembertraktaten, kvarstår som ett faktum, det där kan influera ofördelaktigt på ryssarna, emedan i hvarje rad af traktaten skönjes en beskyllning mot Ryssland för eröfringssträfvanden.” Om Sveriges ställning sedermera förbättrades, så voro orsakerna därtill att söka i kejsar Nikolais frånfälle samt Daschkoffs bemödanden att ställa missförståndet till rätta.
En anmärkningsvärdt lugn och nobel uppfattning af stockholmstraktaten bildar ryska utrikesministern grefve Nesselrodes redogörelse för densamma i hans årsberättelse för 1855. I sin relation om Canroberts mission till Stockholm yttrar han, att “det är sorgligt, att Sveriges territorium ställts under skydd af tvenne sjömakter gentemot anfall från Rysslands sida”. Och ehuru traktaten var rent defensiv, bar den dock en fientlig karaktär i afseende på Ryssland. De parter, som afslutat traktaten, räknade tydligen på att åstadkomma en viss moralisk effekt; de antogo att traktaten skulle framkalla förvåning och harm, men ryska regeringen uppfattade den som ett uppriktigt uttryck af svenska kabinettets åsikter och hyste förtroende till de förklaringar, af hvilka den beledsagades. Det ryska kabinettet betygade till och med regeringen i Stockholm sin tacksamhet för dennas tidigare hysta förtroende till detsamma och visade därigenom den svenska regeringen, hvilket slags förbindelse den ingått.
Naturligtvis kunde det ryska kabinettet ej göra sig någon illusion i fråga om den verkliga ställningen i Sverige. Regeringen sade ett, men den allmänna meningen röjde i prässen hela den i Sverige rådande fientliga stämningen. Kabinettet i Stockholm försäkrade, att traktaten på intet vis förändrade rikets neutrala ställning, men kunde själffallet icke leda detta i bevis. Synbarligen hade Sverige frångått principerna för en sträng neutralitet, och de af dess bundsförvanter dikterade villkoren måste leda det till en konflikt med Ryssland. De garantier, som hade utlofvats Sverige af de allierade, skulle emellertid kunnat erbjudas det äfven af det ryska kabinettet. Ryssland hade med öppet visir förklarat, att inga anfall uppe i norden vore att befara från dess sida. Endast genom ett anfall af Sverige kunde ett våldsamt afbrott i förhållandena uppstå. Sverige hade emellertid anslutit sig till förbundet och därigenom beröfvat sig handlingsfriheten icke blott i egenskap af neutral makt utan ock såsom europeiskt rike. För öfrigt kunde förbundet med Rysslands fiender för Sverige medföra missförstånd och faror i framtiden, de där icke ens kunde uppvägas af utsikten att förvärfva sig Finland. Fruktan för de allierade samt bedrägeri hade kastat Sverige i detta förbund. England och Frankrike hade värfvat bundsförvanter för att därigenom gifva kriget karaktär af ett allmänt härnadståg; genom att fortsätta sina rustningar ådagalade de, att kriget skulle komma att fortsättas jämväl under år 1856 samt att den fientliga sinnesstämningen mot Ryssland skulle uppdrifvas till det yttersta. Slutligen hade de smickrat svenskarnas nationella egenkärlek; hotet från Rysslands sida visade sig snart vara en inbillning (tillkommen genom ansträngningar af Rysslands fiender). Sverige hade råkat under främmande förmynderskap, men England och Frankrike hade däremot erhållit en ny stödjepunkt för den tredje kampanjen. Sverige hade genom en cirkulärnot underrättat samtliga hof om traktaten af den 21 november. Den ryska regeringen hade visserligen kunnat anlita samma utväg, men tvisten om traktaten skulle blott ha uppretat stämningen, som redan var på väg att lugna sig. För öfrigt hade underhandlingar om fred redan blifvit inledda och Ryssland ville icke begagna sig af sin rätt.
Sådana voro i sina allmänna drag grefve Nesselrodes utläggningar af traktatfrågan.
Och sålunda kom det sig, att å ena sidan svenskarnas längtan att ånyo få veckla ut den blågula flaggan på Finlands stränder och å andra sidan fruktan för öfvergrepp från de ryska myndigheternas sida vid lösningen af frågan om Varangerfjorden förde Sverige i den västeuropeiska koalitionens armar. Om de allierades benägenhet att för Sveriges räkning återförvärfva Finland hade minskats, det veta vi ej, men den inbillade farhågan, att Ryssland skall bemäktiga sig nordliga Norge, har ännu icke skingrats, om man får döma af de broschyrer och tidningsartiklar, som under de sista åren sett dagen i Sverige. Ännu helt nyligen publicerade d:r Anton Nyström (den bekanta grundaren af det förträffliga “Arbetareinstitutet”) några tidningsuppsatser och utgaf en broschyr “Den största politiska faran i Norden,” i hvilken han sökte visa, att Ryssland ännu icke öfvergifvit planen att eröfra Sverige och Norge för att bereda sig en fri utgång till oceanen genom att leda en järnväg från Torneå till Ofoten, emedan Katarinahamnen alldeles icke tillfredsställde Rysslands intressen. Och i den norska tidningen “Aftenposten” ingick en uppsats benämnd “En röst från Norge”. Dess författare riktar ett upprop till sina landsmän, förmanande dem att upphöra med tvisterna om “unionen” och i dess ställe rikta sin uppmärksamhet mot Ryssland, där för närvarande pågå ifriga förberedelser, synbarligen i ändamål att utvidga den ryska intressesfären på skandinaviska halfön. Ryssland har redan tagit ihop med Finlands förryskning och detta medför tillintetgörandet af “bufferten” mellan Sverige och dess moskovitiska granne. Finland genomskäres i tre riktningar af järnvägar och nu skall en ny bro byggas öfver Nevan; häraf följer klarligen, att ryska trupper utan svårighet skola kunna kastas emot den skandinaviska halfön. Bildade ryska militärer visa ett påfallande intresse för de skandinaviska angelägenheterna; rundt omkring i hela Sverige vandra ryska generalstabsofficerare, förklädda till månglare och skärslipare. Allt detta sker ej utan orsak: Ryssland planerar ett anfall mot den skandinaviska halfön. Sådant var “Aftenpostens” varningsrop. Författaren till broschyren “Öfre Norrlands försvarsmedel” anser det likaledes mycket sannolikt, att Ryssland kommer att göra ett infall i Sverige längs den kring Bottniska viken gående järnvägen. Dessa och andra i samma riktning gående broschyrer ha föranledt Sverige att med ökad ifver fortsätta sina under sista tiden pågående rustningar äfvensom stärkt dess vänskapliga relationer till Tyskland. Denna sympati för det centraleuropeiska kejsardömet betingas för öfrigt äfven af andra förhållanden. Det har anmärkts, att germanismen är en inom Skandinavien gärna sedd idéströmning och att många (bland dem äfven Björnstjerne Björnson) uppgå i densamma i hopp om att de förenade germanerna skola blifva i stånd att diktera fred för hela världen.
I Paristraktaten blefvo Sveriges intressen icke förgätna. Genom den artikel, enligt hvilken Bomarsund icke mera skulle få återuppföras, befriades Stockholm från obehaget att i sin närhet ha en om ock oansenlig rysk fästning.
Enligt den instruktion ryska ambassadören grefve Orloff erhöll vid sin afresa till Pariskongressen borde Sverige icke anses vara i något särskildt behof af sjömakternas beskydd. Till en af kanslern grefve Nesselrodes depescher till grefve Orloff var bilagd en skrifvelse, ur hvilken framgår den nya politiska ställning, som blef en följd af Parisfreden. I denna skrifvelse antyddes bland annat, att Sverige i norr och Turkiet i söder numera stodo i ett nytt och ömtåligt förhållande till Ryssland.
__________
Sedan vi nu skärskådat diplomaternas och regeringarnas verksamhet, kan det vara af nytta att äfven göra sig förtrogen med allmänhetens i Sverige hållning för att utröna huru pass djupa rötter den politik hade, som följdes af konungen och hans ministrar.
I hela Sverige talade man om den ställning Sverige borde intaga under kriget. Det var naturligt, att meningarna voro delade; några ansågo ett deltagande i kriget fördelaktigt, andra lutade åt iakttagandet af neutralitet. De mera försiktiga proponerade, att man först skulle invänta västmakternas fullständiga seger och Rysslands tillintetgörelse.
I Skandinavien skref man “Om neutralitet” samt “Har kriget någon betydelse för Sverige?” Likaså framträdde en broschyr “Bör Sverige förblifva overksamt i kriget mot Ryssland?” Författaren till sistnämnda broschyr ondgjordes i synnerhet öfver att hans landsmän förhöllo sig så likgiltiga till frågan om Finlands återförvärfvande. Han påminde dem om, att förlusten af Finland hade tvungit Sverige att afhålla sig från deltagande i de stora politiska frågorna. Kunde Sverige återfå Finland, så kunde det följaktligen ånyo intaga sin forna plats i den europeiska konserten. “Finland,” skref han, “är till en fjärdedel svenskt; det har delat ljuft och ledt med oss, det är fattigt men rikt på mod. Under sådana förhållanden blefve en återförening både möjlig och fördelaktig. I motsatt fall kan den svenska hufvudstaden vänta sig ett ovälkommet besök af den ryska flottan från Bomarsund.” Den okända författaren underkastade till och med de lämpligaste utvägarna för denna återförening en detaljerad granskning. Han ville dock ej tillstädja ens en tanke på att af Finland åter skapa en svensk provins. Nej! Han ansåg, att nu endast en union kunde ifrågakomma samt att hvardera landet borde bibehålla sin själfständighet. En annan anonym författare föreslog, att Sverige borde intaga samma ställning till Finland, som det redan innehade i förhållande till Norge, och med sig äfven förena de länder, som ligga söder om Finska viken, samt gifva det hela benämningen “Venden.”
En tredje författare, som uppträdde i “Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning,” ställde sig något annorlunda till denna fråga. Enligt hans åsikt borde Sverige hvarken skapa eller med sina vapen söka upprätthålla ett “finskt rike.” “Finland bör,” skref han, “förenas med Sverige under gemensam krona, med gemensam diplomati, gemensam armé, post- och tullväsende, flagga o. s. v.”. Det kunde dock erhålla egen landtdag och särskild styrelse i fråga om sådana inre angelägenheter som kyrka, skolväsende, polis, kommunala angelägenheter samt näringar. Allt det öfriga borde vara gemensamt för såväl Sverige som Finland. Svenskarna delade således huden emellan sig, innan björnen ännu var fälld.
Aldrig torde Sverige ha ägnat den finska frågan sådan uppmärksamhet som under Krimkrigets dagar. Svenskarna funno nu tiden vara inne att hämnas på Ryssland för 1809 och återtaga Finland. Broschyrer och tidningsartiklar turade om med hvarandra och täflade i att uppväcka en krigisk stämning hos folket. August Sohlman framträdde med broschyren “Det unga Finland,” i hvilken han sökte beveka Sverige, Norge och Finland att bilda en union under gemensam spira. En alldeles särskild betydelse gaf man broschyren “La Scandinavie, ses craintes et ses espérances” (Skandinavien, dess farhågor och förhoppningar), emedan man tillskref den statssekreteraren Gustaf Lallerstedts penna. Emil v. Qvanten benämnde den utan vidare “en officiell publikation” och “en kommentarie till traktaten af den 21 november 1855.” Under företalet till broschyren står “Paris 3 februari 1856.” Den högtuppsatta författaren klandrade häftigt Karl Johans politik och hans försummelse att återtaga Finland 1812 (och i stället afsluta förbund med Alexander I i Åbo). Lallerstedt fastställde, att Finland suckade under trycket af den ryska despotismen och längtade efter en återförening med Sverige. Finlands återbördande borde enligt hans mening blifva Sveriges lön för dess deltagande i orientaliska kriget. I fråga om traktaten af den 21 november 1855 uppgaf Lallerstedt, att dess text hade blifvit uppsatt redan innan Canrobert anlände till Stockholm. Han medgifver, att traktatens villkor äro mycket försiktiga och att själfva traktaten mera liknar en uppmaning än ett djärft löfte om gemensamma operationer. Om de stridskrafter bundsförvanterna i fall af behof skulle uppställa namnes i traktaten intet. Lallerstedt medgifver äfven, att frågan om Finnmarken blott var en pretext för Sverige att ansluta sig till den fransk-engelska alliansen. Sverige behöfde ett “synligt faktum,” i motsatt fall var det olämpligt att ställa sig i fientligt förhållande till Ryssland. Denna förevändning föreföll svenskarna lämplig och i öfrigt antaglig för att kunna förläna det stockholmska kabinettets åtgärder en defensiv karaktär. Genom detta erkännande från Lallerstedts sida kullkastas senare svenska historikers påstående, att den finska frågan skulle utgjort det enda verkliga skälet till att Sverige anslöt sig till den västeuropeiska alliansen.
Vidare erkänner Lallerstedt, att Sverige genom alliansen af den 21 november öppet visade Ryssland misstroende, efter det de båda staterna under fyrtio år lefvat i god grannsämja, och att Ryssland icke kunde undgå att i traktaten se ett för detsamma förolämpande faktum.
Den 18 december 1855 hade det svenska kabinettet visserligen till sina diplomatiska agenter kringsändt ett cirkulär, i hvilket förklarades, att novembertraktaten icke medförde någon förändring af Sveriges politik och att dess neutralitet komme att förblifva vid gällande kraft. Men å andra sidan blef detta cirkulär en hel anklagelseakt mot Ryssland. Synbarligen hade Sverige låtit leda sig af bittra hågkomster af det förflutna (förlusten af Finland) samt fruktan för framtiden.
I cirkuläret påpekades vidare nödvändigheten för Sverige att blanda sig i de orientaliska affärerna. Ryssland beskylldes härvid för att ha stört den politiska jämvikten, hvarjämte tillades, att om det ville upphöra att blanda bort affärerna genom nya försök till eröfringar, så komme traktaten icke att förorsaka det den ringaste skada. Huru som helst, så blef traktaten af den 21 november likväl den nya politiska riktningens första ord och betecknade ett afsteg ifrån de grunder, som fastslagits af Karl XIV Johan, i det den afbrutit de vänskapliga förbindelserna med Ryssland.
Jämte det Lallerstedt gjorde ett öfverslag af de stridskrafter, öfver hvilka de allierade kunde disponera, tillade han, att man därutöfver kunde påräkna en finsk hjälpkår, hvilken enligt hans åsikt borde uppsättas omedelbart efter det de allierade inryckt i Finland. På hvilka grunder Lallerstedt byggde sina förhoppningar om hjälp från finnarnas sida, nämner han icke. Men sedan finnarna börjat känna sig fria från ryssarna, skulle de, enligt Lallerstedts förmenande, nog uppställa ännu en hjälpkår. Och öfverhufvudtaget skulle de allierade förfoga öfver sådana stridskrafter, att man med dem kunde föra kriget ända fram till Petersburgs murar. Skandinaverna skulle härvid strida med särskild förbittring, emedan de nog visste, att ryssarnas hämnd, i händelse af motgång, i första hand skulle drabba dem. Alexander I hade ju skyndat sig att upplösa den finska militären omedelbart efter det landet kommit under hans herravälde, emedan han erfarit, huru förtvifladt de finska trupperna kämpade.
Lallerstedts broschyr hade ännu ej hunnit blifva tryckt, innan man redan började underhandla om fred. Missnöjd med en sådan utgång af saken, skyndade han att i ett “postscriptum” 1) uttrycka sitt beklagande, att Ryssland ej blifvit “grundligt tuktadt” af Turkiet, samt 2) förklara som sin åsikt, att Sverige i hvarje händelse borde erhålla de åländska öarna och att konungarikets gräns borde förändras sålunda, att den blefve dragen söder om Uleåborg för att därigenom underlätta Sveriges försvar.
Enligt Lallerstedts åsikt borde allt detta genomföras för att garantera Sverige en betryggad ställning. Ryssland hade länge sökt införlifva Sverige med sina besittningar; men genom att ockupera hela den skandinaviska halfön skulle Ryssland intaga en ställning invid den direkta vägen till England. På grund häraf borde England medverka till betryggandet af Sveriges ställning. Man borde afskära Rysslands båda vingar, Finland och Bessarabien, och därför borde Europa vinnlägga sig om att stärka både Sverige och Turkiet. Att återlämna Finland och Bessarabien vore blott en akt af rättvisa. Skulle tilläfventyrs de vid konferensen i Paris församlade icke önska genomföra hela detta program, så borde de i alla fall yrka på afträdandet af Åland samt den ofvannämnda förändringen af den svensk-ryska gränsen. “Fredens partigängare tillägga icke Åland någon synnerlig betydelse, men Sverige kan emellertid icke åtnöja sig med att Bomarsunds fästningsverk jämnas med jorden: Sverige måste bringa det därhän, att dessa öar återlämnas åt det. För öfrigt vore det på tiden att rätta det fel, som begicks vid afslutandet af freden i Fredrikshamn, emedan Ryssland inträngt alldeles för långt i Norges territorium. Genom att förflytta riksgränsen söder om Uleåborg skulle Ryssland blifva afskildt från Sverige genom några nya dalgångar, tvisterna om Varangerfjorden skulle upphöra och den nomadiserande befolkningens ställning blefve betryggad. Uleåborg är lämpligt att befästa och har goda positioner, hvarigenom Sverige framdeles finge det lättare att försvara sin gräns. I svenskarnas händer skulle Uleåborg blifva ett fast värn gentemot Rysslands eröfringssträfvanden. Ty Ryssland framskrider konsekvent, om än med små steg, mot sitt föresatta mål; Ryssland är bakslugt. Till och med nu, då det underhandlar i Paris om fred, håller det på att bygga krigsfartyg i Archangel. På grund af allt detta borde i konferensen ingå jämväl representanter för Skandinavien, hvilka ha reda på Rysslands alla planer i norden.”
Så resonerade en svensk, som fann sig besviken af de inledda fredsunderhandlingarna. “Underrättelsen om dessa underhandlingar mottogs i Sverige med känslor af förvåning, blandad med förstämning,” skrifver Lallerstedt. “Det är sant,” fortsätter han, “att Sverige icke hade tagit någon verksam del men dock önskat det på grund af de sista tidernas tilldragelser, hvilka upprört den allmänna meningen.”
Som sagdt var, väckte Lallerstedts broschyr allmän uppmärksamhet, emedan man visste, att författaren var noga invigd i det svenska kabinettets politik.
Lallerstedts tankar fortlefva ännu hos mer än en västeuropeisk publicist. Sålunda beklagade nyligen Pierre de Coubertin Finlands öde, då han tog en öfversikt af Pariskongressens öfverläggningar 1856. Kongressmedlemmarna hade för afsikt att upptaga äfven denna fråga till diskussion men glömde förmodligen bort den. En belgisk publicist ansåg, att om det också icke lät sig göra att helt enkelt öfverlämna Finland åt konungen af Sverige, så kunde man i alla fall förläna storfurstendömet autonomi eller af detsamma skapa ett starkt hinder emot den ryska expansionspolitiken (“un solide rempart contre l'extension russe”).(Tidningen "Indépendance Belge" för d. 24 febr. 1903.)
Krigets snara slut beklagades så allmänt i Sverige, att den franska tidningen “Le Constitutionel” (i mars 1856) publicerade en ledande artikel, som ansågs återgifva den franska regeringens egna åsikter. Tidningen försvarade Napoleons I:s politik, hvarigenom Finland öfverlämnats åt Ryssland. “De svenska patrioterna böra trösta sig,” skref nämnda tidning, “med den likgiltighet finnarna under de sista tvenne årens kampanj lagt i dagen i fråga om återställandet af deras själfständighet. Öfverallt där östersjöflottan, och i synnerhet de engelska fartygen, visade sig, mötte den ett folk med ryskt hjärta. Det finska folkets sinnelag har, att döma af dessa fakta, undergått en snabbare förändring än hvad i allmänhet plägar vara fallet med underkufvade länder. Herr Lallerstedt påstår, att denna förändring försiggått endast inom vissa samhällslager, men att befolkningen inne i landet ännu är fullkomligt svensksinnad. Vi önska tro, att han har rätt. Men ett är säkert, nämligen att dessa känslor ingenstädes kommo till uttryck och att de allierades flotta icke framkallade någon som helst uppresning. Tvärtom finnas för handen de mest påtagliga bevis för en alldeles motsatt företeelse, rörande hvilken intet misstag är möjligt, nämligen de skott, som mötte engelsmännen under deras kryssning i Östersjön.” “Le Constitutionel” förmodade därför, att England och Frankrike gjort tillräckligt för Sveriges skyddande genom att påyrka ett förbud mot Bomarsunds återuppbyggande.
Beklagandet af de misslyckade politiska kombinationerna och att Finland icke blifvit återförvärfvadt fortfor ännu lång tid efter Pariskongressen att gifva sig luft. Ännu i början af 1857 skref man från Helsingfors till en stockholmsk tidning: “Ja, freden, den välsignade freden har nu kommit och på ett sorgligt sätt gjort slut på alla våra sedan lång tid tillbaka närda förhoppningar samt begrafvat dem djupt, djupt ned bland protokollerna just i det ögonblick, då dessa förhoppningar borde fått slå ut i full blom ...”
En synnerlig ifver ådagalade “Aftonbladet” rörande den finska frågan under hela Krimkriget. Det sökte upprepade gånger bevisa, att den svenska regeringens uppgift vore att genomföra Finlands befrielse och återförening med sitt gamla moderland. Tidningen bjöd till att påverka den allmänna meningen genom beskrifningar af de våldshandlingar och förtryck Finland förmenades ha fått utstå samt genom att framhålla finnarnes missnöje med sin ställning och deras otålighet och längtan efter befrielse. Dylika beskrifningar intogos vanligen i form af bref från Umeå eller från orter invid gränsen mot Finland.
Under detta spel “va la banque” satte man i Sverige stora förhoppningar till missnöjet i Finland som till en säker bundsförvant. Då engelsmännen verkställde sina första plundringar på den finska kusten, fördömde “Aftonbladet” detta handlingssätt och framhöll, att man därigenom ingalunda vann finnarnas sympati utan tvärtom tvang dem att söka hjälp hos Ryssland. Ett annat svenskt prässorgan (“Svensk Tidning”) klandrade emellertid detta uttalande af “Aftonbladet.” Till och med det officiella organet, “Post- och Inrikes Tidningar” (15 juli 1854) ansåg, att man i engelsmännens uppförande icke kunde finna någonting inkorrekt eller oklokt. Det vore tvärtom ett det säkraste medel att genom förstöring af privat egendom öfvertyga finnarna om, huru dyrt deras ryska undersåtarskap i själfva verket stod dem.
Allt detta vittnade om den svenska tidningsprässens fientliga stämning gent emot Ryssland. De liberala tidningarna predikade öppet krig mot Ryssland; föga mera än ett enda konservativt tidningsorgan (“Svensk Tidning”) hyste en annan uppfattning. Ifvern steg ytterligare så snart den allierade flottan inseglade i Östersjön. “Timmen för att hämnas 1812 har slagit,” utropade redaktionen för “Aftonbladet.” Sverige hade nu tillfälle att söka ersättning för de förluster, som voro en följd af ränker och förräderi. För sina tjänster åt Europa kunde det nu återvinna sin forna ställning och sitt anseende. “Man betviflar, att vi kunna uppställa orsaker till fredsbrott med Ryssland,” skref “Aftonbladet.” “Men här talar den politiska enfalden. Rysslands hand trycker oss ända från den dag, då det ruinerade oss. Det liberala partiet i Danmark har samma syn på saken som vi; det sympatiserar med oss i fråga om våra afsikter med Finland. Finland talar vårt språk och lofsjunger våra segrar; genom att komma under den ryska örnens vingar har Finland fallit i mörkret. Det af oss utsådda fröet till civilisation har förkväfts af den moskovitiska despotismen.”
Norge ådagalade mindre benägenhet för kriget än Sverige, om man nämligen får döma af “Kristianiaposten,” hvarför äfven “Aftonbladet” angrep sin granne och landsman. “Norrmännen måste förstå, att det hittills icke varit fråga om att återlämna Finland åt Sverige såsom en provins, utan om att lösrycka det från Ryssland och återlämna det åt Sverige för att skydda Norge och stärka Sveriges försvar.” Den norska tidningen ansåg däremot, att Sverige hvarken kunde räkna på någon territoriell utvidgning på Rysslands bekostnad eller någon som helst annan framgång. “Det är lätt för Norge att resonera på detta sätt,” påstod “Aftonbladet”, “ty det är skyddadt af Sverige och behöfver icke blicka jätten i ögonen. Dess politik liknar strutsens. En katastrof i Finnmarken kunde emellertid lätt gifva Norge en påminnelse om dess grannskap med Ryssland. Ryssland önskar lika mycket att utsträcka sitt herravälde öfver Östersjön som öfver Svarta hafvet. Där utgör Turkiet hinder, här bildas det af Sverige. Det är naivt att tro, att Norge fortfarande skulle få åtnjuta sin demokratiska konstitution, om en gång Sverige öfversvämmats af kosacker. Ryssland kommer naturligtvis att finna de norska matroserna lika användbara som de finska och äfven med de norska fisklägena hålla de gärna till godo.” Se där den ton, i hvilken de dåtida uppsatserna i “Aftonbladet” voro hållna. Och denna ton hade tidningen anslagit så godt som från första dagen efter det neutralitetsförklaringen utfärdats, hvarigenom den antagligen ville visa Ryssland, att det svenska folkets sympatier icke voro synnerligen varma för Ryssland.
Hvad traktaten med de allierade beträffar, iakttogo de svenska tidningarna till en början fullständig tystnad. “Svensk Tidning,” som i inre frågor intog ett slags halfofficiell ställning, men i öfrigt gick sin egen väg, fann det riskabelt att närma sig de allierade makterna och lämna neutralitetsgrundsatserna. Enligt tidningens åsikt skulle Sverige vinna mera genom att bibehålla sin oberoende ställning och icke ställa sig under andra makters protektorat; nu riskerade det emellertid att få idel slag. Det var klart, att “Aftonbladet” icke skulle lämna en dylik artikel obeaktad utan ånyo inleda en diskussion om Rysslands sträfvanden efter världsherravälde, om dess planer på Gotland, om det lagstridiga uppförandet af Bomarsund o. s. v. Alla dessa grundlösa påståenden voro fotade på hat och nationella fördomar.
Det inträffade stundom, att kabinettet i Stockholm tillkännagaf för den ryska ambassadören, att det icke var solidariskt med tidningarnas krigiska stämning. Att sätta munkorg på prässen var svårt, emedan det fanns många luckor i den gamla lagen. Tidningarna voro så beroende af partierna och den allmänna meningen, att de icke vågade intaga uppsatser i motsatt anda. Man hade ställt tidningar under åtal, men häraf hade ingen nytta kunnat dragas; den gamla strafflagen af år 1809 måste först granskas af riksdagen.
Med anledning af denna mot Ryssland riktade tidningsfejd fann ryska regeringen det vara af behofvet påkalladt att genom någon finne, som vore känd i Skandinavien, söka öfvertyga svenskarna om att man i Finland alls icke var böjd för någon förändring af den politiska ställningen. Genom minister-statssekreteraren för Finland, grefve A. Armfelt, blef detta uppdrag öfverlämnadt åt professorn vid universitetet i Helsingfors Emanuel Ilmoni, som också i någon mån lyckades inverka på den allmänna stämningen, i synnerhet sedan han bland svenskarna själfva förvärfvat sig bundsförvanter, de där gärna grepo till pennan “för att återställa sanningen.”
I alla fall försvann den finska frågan icke så snart från de svenska tidningarnas spalter. Bland annat uttalades jämväl den åsikten, att finnarnas sympatier för “det gamla broderlandet” blifvit, mer än af något annat, afledda genom den s. k. “fennomanin.” “Aftonbladet” (för den 30 januari 1855) ansåg till och med, att den ryska politiken förstått att begagna sig af fennomanins okloka och hetsiga öfverdrifter för att därigenom försvaga det forna sambandet mellan Finland och Sverige. Det bildade sig t. o. m. en ryskt sinnad byråkrati, men den var lätt slagen ur fältet, och de, som tro, att Finland, tack vare sin förening med Ryssland, har blifvit en själfständig stat och alltid skall förblifva en sådan, — de utgöra blott en grupp af unga politiska dumhufvuden.
Efter kriget fortsatte man att från Finland öfversända korrespondansartiklar till de stockholmska tidningarna. Författaren Emil von Qvanten blef medelpunkten för den mot Ryssland riktade oppositionen. Dessa bref blefvo sedermera tidtals sammanställda till broschyrer, hvilka under den gemensamma titeln “Finska förhållanden” ifrigt kringspriddes i de nordliga gränsmarkerna. Från och med 1857 till 1861 utgåfvos fyra dylika samlingar.
Den mot Ryssland ogynnsamma allmänna stämningen i Sverige underhölls dessutom genom publikationer sådana som t. ex. “Ryssland och dess förhållande till den europeiska civilisationen” (öfversättning af ett arbete af Léouzon le Duc), och “Rysslands eröfringspolitik” (öfvers. af ett arbete af François Combes). Redan dessa böckers titlar angifva tillräckligt tydligt deras anda och riktning.
Förhoppningarna att återfå Finland upplifvades ånyo i Sverige med synnerlig styrka under tiden för det polska upproret. Carl XV hade, såsom äfven framhålles i första bandet af “Sveriges historia intill tjugonde seklet,” uppvuxit i den gammalsvenska, traditionella animositeten mot Ryssland och önskade gärna återförvärfva Finland, ehuru hans kloka ministrar förstodo att afhålla honom från en krigsförklaring. “Sverige rustar icke på skämt,” skref en ryss i sin dagbok; “det hotar att fråntaga oss icke blott Finland utan törhända själfva Petersburg.” Och något senare antecknar samma förf.: “Sedan Sverige erhållit kännedom om, att Finland icke önskar någon skilsmässa från Ryssland, har det låtit oss veta, att det icke har någon anledning till krig.” En af Sveriges nyare historiker skrifver, att Polens resning hälsades med glädje i Sverige och af en liten grupp finnar, hvilka sympatiserade med Sverige och hvilkas representant var den finska emigranten Emil von Qvanten, som i början af Krimkriget ännu hyste förhoppningar om att Finland skulle lösryckas från Ryssland och återförenas med Sverige. “Många politiska emigranter i västra Europa arbetade i hemlighet för framkallandet af en dylik resning äfven i Finland. Ett betydligt antal splittrade krafter förenades sålunda till aktion emot det ryska väldet och deras planer sammanföllo till den grad med Skandinaviens sträfvande, att de icke kunde undgå att tillvinna sig såväl svenskarnas som den svenska konungens varma sympatier.” ("Sveriges historia" utgifven af Em. Hildebrand.)
Den ryska regeringen hade naturligtvis kännedom om den i Sverige rådande sinnesstämningen. I en skrifvelse, uppsatt i slutet af 1855, framhöll generalguvernören Rokassoffsky bland annat, att “i Sverige tilltar dagligen den revolutionära propaganda, hvars mål är att öppet eller hemligt åvägabringa ett fredsbrott med Ryssland i hopp om att genom Finlands återvinnande förverkliga drömmen om att skapa ett förenadt skandinaviskt rike. Svenska regeringens klokhet gjorde det dock möjligt för densamma att motstå trycket af de partier, hvilka önskade krig.”
Sveriges anslutning till koalitionen uppfattades af general Rokassoffsky som en händelse af väsentlig betydelse. Han ansåg svenska armén vara väl organiserad, van vid umbäranden och vid nordens hårda klimat; dess eskader af kanonslupar var stark och befälet förtroget med skärgården. Sverige kunde åt de allierade upplåta lämpliga upplagsplatser och den svenska kår, som var bestämd att operera i Finland, skulle naturligtvis i betydlig mån öka de allierades stridskrafter. Dessa trupper hade gemensam härstamning med kustbefolkningen i Finland, hos hvilken minnet af det förflutna ånyo skulle upplefva. De hade gemensamt språk, gemensamma plägseder och slutligen enahanda administrativa inrättningar. Allt detta skulle medföra stora fördelar för de allierade. De ryska trupperna voro däremot med hänsyn till språket främmande för Finland. För det fall, att Sverige anslöt sig till de allierade, skulle dessa otvifvelaktigt utse Finland till sitt operationsområde på grund af de icke ringa fördelar de häraf kunde draga. Den närmast Åbo liggande delen af landet betraktade man i Sverige som det egentliga Finland, i hvilket sympatierna för moderlandet och det svenska styrelsesättet bäst bibehållit sig. Så snart de allierade landstigit på den finska kusten, skulle här ha samlat sig alla revolutionära element i Finland.
“Finlands och dess folks tillgifvenhet för Ryssland står utom allt tvifvel,” fortsätter Rokassoffsky; “man ihågkommer där och uppskattar de välgärningar, som bevisats landet af de ryska monarkerna och tack vare hvilka landets utomordentliga utveckling och välstånd blifvit möjligt.” Men Rokassoffsky dolde icke, att det gafs “en ungdomlig och obetänksam grupp, som lätt lät hänföra sig af allt nytt och ovanligt samt allt, som erbjöd möjlighet att kasta sig in på det äfventyrliga och själfsvåldiga, och att denna grupp kunde utsättas för att af vältaliga demagogers smicker och bedrägliga löften bibringas förhoppningar, hvilka icke kunde realiseras.” “Men om till och med deras antal, hvilka slå in på den brottsliga vägen till uppror, varder mycket begränsadt,” fortsätter Rokassoffsky, “och om (såsom vi må få hoppas) största delen af befolkningen är och förblir trogen sin ed och sina undersåtliga förpliktelser, så skola dock några dylika fall vara tillfylles för att lämna demagogerna tillfälle att framställa sinnesstämningen i landet i falsk dager. Rysslands ovänner i Skandinavien och västra Europa sätta gärna tro till dylika berättelser och revolutionärernas mål är redan till hälften vunnet, om vid ett dylikt uppror Finland blir öfversvämmadt af sysslolösa och oroliga äfventyrare från Europas alla länder, men i synnerhet från Sverige.”
Ett halft sekel har nu förflutit sedan det orientaliska krigets dagar. I Stockholm utkom en broschyr “Blick på Sveriges politiska forntid och framtid med hänseende till Skandinaviens försvar.” Det som i denna broschyr är af intresse för Ryssland är hvad författaren meddelar i afseende på Finland. Han anser Sveriges politiska ställning vara synnerligen lycklig och säker. Jämte det han framhåller de orsaker, som framkallat detta sakläge, dröjer han särskildt vid Sveriges förändrade position i anseende till Ryssland samt vid tillväxten af det tyska riket. Sedan den tid, då sistnämnda rike blef skapadt, anser författaren, att detta jämte England är de Skandinaviska rikenas tillförlitligaste bundsförvant. Enligt hans öfvertygelse kommer Tyskland framdeles att hindra Ryssland att eröfra Sverige. Kallblodigt beräknande ställningen, yttrar författaren att Sverige bör vara tacksamt för förlusten af Lifland likasom för Pommerns försäljning, och detsamma gäller äfven Finland. Det var naturligtvis svårt nog för svenskarna att skiljas från Finland och finnarna, med hvilka de lefvat tillsamman under flera hundra år; men historien visar, att denna skilsmässa var oundviklig i följd af Rysslands ständigt växande makt. Sverige skulle icke ha haft nog kraft att behålla det “präktiga finska folket.” Skilsmässan kom till stånd, och nu må Sverige tacka sitt lyckliga öde för sina naturliga och ypperliga gränser, hvilka icke gifva skäl till några som helst missförstånd med grannländerna och under ett eventuellt krig medföra många fördelar i afseende på försvaret. Tack vare dessa omständigheter har Sverige under lång tid (nära ett sekel) fått åtnjuta en fullständig och välgörande fred, hvarunder landet varit i stånd att höja befolkningens kultur och välstånd till en anmärkningsvärdt hög ståndpunkt. Intill 1814 kan Sveriges historia uppvisa blott en enda fredsperiod på 26 år, alla öfriga dylika voro af kortare varaktighet. Freden är synnerligen tillförlitlig, slutar författaren, på grund af Sveriges goda förhållande till Ryssland.
