III. Förberedelserna till kampanjen 1855.

1854 års fälttåg hade afslutats; under senare hälften af augusti återvände landstigningstrupperna till Frankrike och i oktober lämnade de sista fientliga fartygen Östersjön. Men kriget pågick alltjämt och därför måste man tänka på medel till fortsatt försvar. Under väntan på en ny hemsökelse af de allierade flottorna började man därför reparera gamla fartyg och bygga nya, uppföra befästningar, uppsätta och förflytta trupper o. s. v. Redan i juni 1854 hade general Rokassoffsky framställt förslag om att öka de i Finland förlagda stridskrafterna till lands, hvarvid han särskildt vinnlade sig om Österbottens försvar. Men alla till Finlands försvar afsedda trupper hade redan tilldelats detsamma. Det gafs sålunda ingen annan utväg än att utdela vapen åt folket samt, såsom kejsaren hoppades, att Gamla Karlebys exempel skulle “tjäna som ett uppmuntrande föredöme för hela den trogna och tappra finländska kustbefolkningen.” Farhågorna för den blottställda österbottniska kuststräckan minskades visserligen i den mån sommaren förgick och det blef tydligt, att fienden icke hade för afsikt att därstädes verkställa någon egentlig landstigning. Icke desto mindre ålade öfverbefälhafvaren guvernörerna öfver Vasa och Uleåborgs län att genast uppbåda landtstormen till partigängarekrig, såframt franska trupper till betydligare antal landstego på Österbottens kuster.

Af general Rokassoffskys korrespondens med krigsministern framgår vidare, att under sommaren 1855 voro förlagda i Finland endast 35 1/4 bataljon infanteri, 6 sotnjor kosacker samt 52 kanoner. I början af september 1854 hade öfverbefälhafvaren inlämnat sitt förslag till åtgärder för ordnandet af landets försvar och därvid framhållit såsom ovillkorligen nödvändigt att “förlägga smärre garnisoner till kuststäderna såväl för att lugna invånarna som för att skydda städerna mot anfall af fientliga kryssare.” Utgående från förutsättningen, att en eventuell landstigning af fienden skulle verkställas med en truppstyrka af högst 25,000 man samt att förhållandena till Sverige icke komme att undergå någon förändring, borde man uppdrifva den i Finland förlagda kåren till en styrka af 57 ½ bataljon infanteri, 24 sotnjor kosacker samt 76 kanoner.

Med dessa trupper ansåg öfverbefälhafvaren det görligt att skydda landet mot fientliga anfall. Kort därpå fastställdes å högsta ort förteckningen öfver truppfördelningen för 1855, hvarvid man ansåg att det, i betraktande af kustlandets stora utsträckning, icke var möjligt att på hvarje plats hålla en truppstyrka tillräcklig att tillbakaslå ett fientligt anfall, och att å andra sidan en splittring af trupperna var farlig och ändamålslös. På grund häraf beslöt man att, i likhet med hvad fallet varit under föregående års kampanj, bilda tvenne detachement, ett i Åbo och det andra i Vasa, samt koncentrera de återstående trupperna omkring Helsingfors. Till försvarets stärkande anbefalldes jämväl uppsättandet af ytterligare tvenne indelta finska skarpskyttebataljoner.

Allt detta var emellertid blott enskilda åtgärder och förslag. Det blef nödvändigt att sammanföra dem alla till ett enhetligt system samt underordna dem en gemensam plan. Detta lämnade man icke ur sikte i Petersburg, där man för öfrigt samtidigt var upptagen såväl af en allmän granskning af de resultat 1854 års kampanj lämnat som af uppgörandet af planer för följande års fälttåg.

I september 1854 inlämnade generalmajor Miljutin till kejsaren ett särskildt memorial, hvarefter inom kort tillsattes en kommitté för utarbetandet af förslag till åtgärder för Östersjökusternas försvar.

Generalmajor Miljutins memorial, som ögonskenligen hade legat till grund för kommitténs arbeten, framhöll i främsta rummet det faktum, att man i och för försvaret af Svarta hafvets och Östersjöns kuster måste kunna för hvarje 500 verst af kuststräckan anslå minst 80,000 man rörliga stridskrafter, oberäknadt de lokala garnisonerna. Enligt denna beräkning skulle till Östersjökusternas försvar erfordras minst 400,000 man. Men då det icke var möjligt att på hvarje punkt hindra fienden att landstiga, så blef det äfven klart, att man måste afstå från försöket att omedelbart försvara hela kuststräckan samt till det yttersta inskränka antalet af de punkter, som man hade för afsikt att inrätta för ett ihärdigt försvar.

Fordom, då en segelflotta hade svårt att operera i skärgården, hade smärre befästningar, fort och torn sin betydelse i sammanhang med en stark roddflotta, men deras roll måste anses utspelad i och med detsamma man började framdrifva örlogsfartygen med ångmaskiner. Alla dessa omständigheter ådagalade enligt generalmajor Miljutins åsikt, att man måste minska antalet befästade platser, emedan i annat fall ingen enda af dem blefve i stånd att försvara sig. Finland och Östersjökusten böra bilda själfständiga försvarsområden.

Den viktigaste punkten vid finska viken näst Kronstadt är Sveaborg och Helsingfors med dess ypperliga redd. De utgöra en naturlig medelpunkt för truppkoncentreringar och för Östersjökustens försvar. Viborg, som är att betrakta som en port till själfva Finland, kan försvara sig själfständigt. Åbo är svårt att försvara och för öfrigt förefinnes intet skäl att därstädes anordna ett starkare försvar.

Ruotsensalmi (Svensksund) och Svartholm äro föreslagna att sprängas i luften såsom alltför obetydliga och onyttiga; deras bestyckning, förråd och kanonslupar kunde finna användning på andra ställen.

Slutligen föreslår generalmajor Miljutin i sitt memorial, att hufvudstyrkan af trupperna koncentreras vid Helsingfors samt att vid Åbo inrättas blott ett observationsdetachement.

Utgående från dessa af Miljutin framhållna grundsatser, beslöt den ofvannämnda kommittén att afgifva följande utlåtande:

I betraktande af de ofantliga hjälpmedel, öfver hvilka fienden kan förfoga till sjöss och för landstigningar med truppstyrkor, äfvensom i anseende till de viktiga resultat han kan uppnå genom framgångar på Östersjökusten, har kommittén enhälligt omfattat de grundsatser, hvilka uttalats i ofvanstående memorial, d. v. s. att i och för vinnande af framgång vid den förestående kampanjen i Östersjöländerna bör man å ena sidan minska antalet af de punkter, hvilka äro afsedda för ett långvarigare försvar, samt å andra sidan så mycket som möjligt stärka försvarsanstalterna på de sålunda till hårdnackadt försvar valda platserna. Såsom sådana punkter ansåg kommittén, att man borde betrakta Åbo, Helsingfors, Sveaborg och Viborg.

Åbo var icke af någon synnerlig betydelse i militäriskt afseende men af desto större vikt i politiskt. Men å andra sidan var staden så aflägset belägen att man ej kunde ditbeordra någon större truppstyrka; att åter söka försvara platsen med ett mindre detachement hade varit liktydigt med att gagnlöst uppoffra trupperna och utsätta staden för faran att blifva förstörd. På grund häraf ansåg kommittén, att försvarsanstalterna vid Åbo borde förblifva sådana de voro 1854, d. v. s. att man icke borde uppföra befästningar på fasta landet utan inskränka sig till försvaret af tillträdet från sjösidan på ömse sidor om ön Runsala och härför jämväl använda nödigt antal kanonslupar enligt öfverbefälhafvarens i Finland närmare pröfning. Åt honom skulle äfvenledes öfverlåtas att bestämma det antal trupper, som borde afdelas till försvaret af Åbo.

Helsingfors är af betydelse såväl i politiskt som i militäriskt hänseende. En fiende, som behärskar sjön och lyckats intaga staden, kan därifrån med framgång operera mot Sveaborg och skaffa sig ett säkert stöd för sina vidare företag. På grund häraf måste man till försvaret af Helsingfors använda största delen af de stridskrafter, som blifvit anslagna i och för operationer inom Finland.

Sveaborgs betydelse i militäriskt hänseende var oomtvistlig, och därför borde fästningen med alla till hands stående medel bringas i ett sådant skick, att den kunde motstå äfven de mest energiska anfall af fienden. På grund häraf ansåg kommittén det vara af stor nytta att bringa till värkställighet alla de åtgärder, som redan planerats, såsom t. ex. att befästa vissa närliggande öar, i synnerhet Skanslandet. Äfven ansåg kommittén, att man till vinnande af ett mera själfständigt försvar borde stärka detta åt landsidan. Härför borde man bl. a. anlita kanonsluparna samt befästa ön Sandhamn.

Utom ofvannämnda hufvudpunkter för landets försvar skulle de öfriga kuststäderna försvaras blott af mindre detachement. Afsikten var icke att här anordna ett permanent försvar, utan afsåg man med dessa åtgärder fastmer endast ett skydd mot tillfälliga anfall af fientliga kryssare, men i synnerhet ville man härigenom lugna invånarna. På grund häraf skulle denna uppgift öfverlåtas åt de finska indelta bataljonerna med tillägg af smärre kosack-detachement eller infanteri, allt enligt öfverbefälhafvarens närmare pröfning.

Dessutom var kommittén af den åsikten, att ett lämpligt användande af den ryska flottans resurser skulle i väsentlig grad kunna bidraga till försvaret. Erfarenheterna från sommaren 1854 hade otvetydigt gifvit vid handen, att en segelflotta utan motsvarande antal ångfartyg icke skulle vara i stånd att mäta sig med fiendens talrika eskadrar af idel ångare; finge därför den ryska segelflottan förblifva rustad, skulle därigenom en del af stridsmedlen utan nytta engageras i stället för att med större fördel användas på annat håll. Man borde därför inskränka sig till att använda blott trenne linjeskepp och en fregatt i och för försvaret af inloppet till Sveaborgs redd.

Redan i december 1854 fastställdes en ny förteckning öfver landttrupperna. Enligt denna skulle till den 1 maj 1855 i Finland koncentreras 69 ½ bataljon, 12 sotnjor, 8 skvadroner och 104 kanoner. Häri ingingo icke invalid- och lokalkommandon och de mellan Viborg och Petersburg förlagda trupperna. Och ur öfverbefälhafvarens korrespondens framgår vidare, att stridskrafterna i Finland den 1 maj 1855 hade en numerär af 43,425 man, hvarjämte en annan officiell källa från samma år anger, att under öfverbefälhafvarens, generaladjutanten Bergs, befäl stodo 69 bataljoner, 18 sotnjor och 100 kanoner, förlagda på sträckan Viborg—Torneå.

I december 1855 anbefalldes uppsättandet af ytterligare tre indelta finska bataljoner. Härför blef det af nöden att af de i Åbo, Nylands och Viborgs län förlagda hemmanen uttaga 1,800 man. De finska indelta bataljonerna erhöllo nu följande nummer: 1 Åbo, 2 Vasa, 3 Uleåborg, 4 Kuopio, 5 S:t Michels, 6 Tavastehus, 7 Björneborgs, 8 Nylands och 9 Viborgs. Tavastehus bataljon fick dessutom bära sin honorära chefs, storfursten Vladimir Alexandrovitschs, och Viborgs bataljon storfursten-tronföljarens namn. De tre sist uppsatta bataljonerna skulle vara färdigorganiserade den 13 maj 1856. Således uppställde Finland nu, vid krigets slut, 10,711 man, af hvilka 6,057 utgjordes af indelt manskap och 4,654 af värfvadt. Lifgardets finska skarpskyttebataljon och finska grenadier-skarpskyttebataljonen voro uppsatta af värfvadt folk; den förstnämnda af dessa trupper afgick för öfrigt redan i början af kriget till Petersburg och västra Ryssland.

I manifestet af den 14 december 1854 uttryckte kejsaren sina förhoppningar om att alla samhällslager i händelse af behof skulle hembära sina offer till fäderneslandets ära och välfärd. Den 29 januari 1855 uppkallades Rysslands samtliga samhällsklasser till bildandet af ett rörligt rikslandtvärn. Det ryska samhället lämnade naturligtvis icke detta upprop obesvaradt; 323 druschinor (bataljoner) sprungo upp ur jorden.

Den första Petersburgska druschinan af detta rikslandtvärn blef afsänd till Finland och kom därigenom att taga del i den strid, som utkämpades nära Viborg i juli 1855. Till chef för denna druschina hade adeln i Petersburgska guvernementet utsett generalmajor Strukoff, som mottog kallelsen utan hänsyn till sin ålder, sin talrika familj och betydliga förmögenhet. Till kompanichefer utsågos verkliga statsrådet kammarherren Budytscheff (med majorsgrad), öfversten furst Schahafskoj, major Sorotschenko och major Schauman. Några officerare vid landtvärnet lämnade sina i civil tjänst innehafda befattningar för att ställa sig i ledet.

En samtida författare berättar, att denna första druschina kallades “den aristokratiska.” Samtliga officerare vid densamma hörde till goda familjer, voro rika och besutto en god bildning. Manskapet utgjordes af småborgare från hufvudstaden, djärfva, fintliga unga män men delvis sådana vindböjtlar, att man var tvungen att hålla en ständig tillsyn öfver dem. På tvenne dagar tågade druschinan (åkande) till Viborg, där den bereddes ett festligt mottagande. Jämte öfriga trupper fingo landtvärnsmännen sedan deltaga i fortifikationsarbetena.

Utom druschinan medverkade till Viborgs försvar jämväl frivilliga skyttar. De antogos genom legoaftal, erhöllo kronogevär samt undfingo en rubel pr man och dag. Inalles anskaffades 100 man dylika skyttar.

På stärkandet af de större fästningarnas, Sveaborgs och Viborgs, försvar arbetades fortfarande; de mindre däremot, fort Slava och Ruotsensalmi, öfvergåfvos. I december 1854 anbefalldes, att till sjöfartens öppnande 38 nya ångkanonslupar skulle utrustas för att bilda en skärgårdsflottilj.

Under loppet af år 1855 blefvo roddflottans kanonslupar fördelade på följande sätt: till Sveaborg afdelades 42, till Åbo 30 och till Viborg 8.

Den 27 november 1854 underrättade chefen för öfveringenjörstyrelsen minister-statssekreteraren för Finland, att kejsaren befallt, att en elektro-magnetisk telegraflinje skulle dragas från Petersburg till Helsingfors öfver Viborg, Villmanstrand och Tavastehus samt därunder löpa invid landsvägen. Uppsättningen af denna linje öfverlämnades åt den tyska ingenjörfirman Siemens & Halske med skyldighet att ha linjen färdig till 1 maj 1855.

Såsom vanligt är under krigstider, bestormades regeringen äfven nu af “uppfinnare,” som utbjödo sina mer eller mindre förryckta idéer till allehanda krigsredskap. Undervattensbåtar, minor af åtskilliga slag, flytande batterier o. s. v. blefvo projekterade men kommo själf-fallet icke till användning.

Till och med ända till kejsaren funno några af dessa fantastiska planer vägen. Sålunda erhöll kejsaren i augusti 1854 ett anonymt bref, som han själf betecknade med epitetet “ett märkligt bref.” Den okände författaren till detta meddelande sökte leda i bevis, att om Rysslands många hemliga fiender t. o. m. skulle framtränga till Kieff och S:t Petersburg, så vore detta ännu ingen olycka att sörja öfver. “Men utan flotta vore Rysslands prestige inför Europa förlorad.”

__________

Under vinterns afbrott i krigsoperationerna inträffade ombyte af öfverbefälhafvare, i det generallöjtnant Rokassoffsky ersattes af generallöjtnant Berg. Bland öfriga kandidater till denna höga post hade äfven N. N. Muravjeff varit, men det redan fattade beslutet om hans utnämning ändrades; i stället förordnades han till ståthållare i Kaukasien.

Fredrik Wilhelm Rembert Berg var bördig från Lifland (f. 1794) och hade idkat studier vid universitetet i Dorpat. Detta jämte det att han var gift med en förnäm italiensk dam (grefvinnan Cicogna) var allt hvad man visste om honom i Finland, då han blef utnämnd till landets högsta styresman. Sin befattning som öfverbefälhafvare och generalguvernör tillträdde han den 26 augusti 1855.

Under sin glänsande karriär hade han beaktat de ryska intressena jämt upp så mycket som varit nödvändigt och förenligt med hans personliga fördelar. Fältmarskalk Paskevitsch attesterade honom som en general, den där var “fientlig emot allt ryskt.” Under ungerska kampanjen 1849 var Berg anställd hos den österrikiske öfverbefälhafvaren Haynau och fann det tillständigt att jämte denne intrigera emot Paskevitsch. Ända till sin lefnads slut var och förblef Berg lifländare såväl till bildning som åsikter och sympatier. Under sådana omständigheter var det ju naturligt, att han som generalguvernör i Finland icke skulle vara hugad att göra någon “rysk propaganda.” Sedan han efter krigets afslutande blifvit fastställd i sitt höga ämbete, medverkade han tvärtom till de konstitutionella tänkesättens rotfästande och utbredning i följd af det inflytande den kända publicisten-patrioten J. W. Snellman utöfvade på honom. Nästan ända till våra dagar har man betraktat Berg som ett fast värn för de ryska intressena i Finland. Nu då hans biografi, författad (redan 1874) af Snellman, blifvit offentliggjord, kan Bergs tvetydiga politik ej mera betviflas. Då man i början af 1860-talet öfverallt i Finland med synnerlig ifver diskuterade frågan om landtdagens sammankallande, yttrade sig Berg med mycken, bestämdhet härom. “För mig är saken ingalunda ny,” sade han. “Öfverallt hvart jag kommit i Finland har man sagt mig, att det är nödvändigt att sammankalla landtdagen. Men detta bör man icke ropa ut på torg och gator. Ser ni, också i Lifland ha vi haft landtdagar, men om dem har ingen talat, och tack vare denna omständighet ha vi fått behålla dem.” Med dylika råd sökte han ofta återhålla finnarna. Den hetlefrade Snellman brusade ofta ut i sina artiklar i tidningspressen; Berg vredgades häröfver och påstod att “sonst verderben Sie mir mein Werk.” Och då finnarna med otålighet pockade på ständernas sammankallande, förmanade han dem att “man darf seine Majestät nicht brüskiren.”

Såsom ytterlig “karriärist” och hårdhjärtad person kunde Berg hvarken förvärfva sig samtidens sympatier eller eftervärldens aktning. Han var af en energisk och liflig karaktär samt ådagalade stundom, i synnerhet som ståthållare i Polen, vissa talanger som administratör, men några fältherreegenskaper besatt han däremot icke. Krigsministern furst V. Dolgorukoff uppskattade hans fjäskighet och nervositet med säker blick. “Berg väntar dag och natt på Napier; han hoppar af och an som en ekorre och framkastar dagligen nya förslag”, skref Dolgorukoff till Menschikoff (30 april 1854) och gjorde sig i allmänhet lustig öfver Bergs dagliga meddelanden.

Den förnämsta tilldragelsen under det ofrivilliga afbrottet i krigsoperationerna uppe i norden var dock otvifvelaktigt kejsar Nikolaj Pavlovitschs frånfälle. Denna för sin tid skakande tilldragelse fyllde ensam hela perioden mellan 1854 och 1855 års kampanjer. Hvarje framstående mans död är tragisk, men den oförgätliga Nikolaj Pavlovitschs slut blef i särskild grad skräckfullt genom de därmed förknippade omständigheterna. Den sjuka kejsaren låg i ett litet, obekvämt, illa upplyst och kyligt sofrum. Lifläkaren Mandt, som skötte honom, påminde till sitt yttre om en Mefistofeles; med iskall uppriktighet underrättade han kejsaren om att denne komme att dö af hjärtförlamning. Monarken beredde sig till döden och mottog med djup andakt sakramenterna. Sedan han i bikten lättat sitt hjärta, rannsakade han ytterligare sitt inre för att öfvertyga sig om, huruvida han icke hyste agg till någon. “Nej, jag förlåter till och med kejsaren af Österrike, som så grymt vridit om dolken i det sår han tillfogat mig; jag är beredd att bedja för honom såväl som för sultanen.” Till tronföljaren yttrade han: “Tjäna Ryssland!” och då han kysste denne till afsked, sade han: “Gärna skulle jag taga på mig allt svårt och tungt och lämna i arf åt dig ett fredligt, ordnadt och lyckligt rike. Försynen har annorlunda bestämt. Jag går nu att bedja för Ryssland och för er. Näst efter Ryssland har jag älskat er mer än allt annat på jorden.”

Kejsarens oväntade frånfälle skakade djupt icke blott Ryssland utan ock Europa. Om det intryck hans död framkallade i Finland kunna några anmärkningar af Aug. Schauman i hans memoarer gifva en föreställning. “Kejsar Nikolaj död! Man var nu förvissad om att det var sant och ändå hade man svårt att fatta och tro det. I kejsar Nikolaj hade man vant sig att se Rysslands hela själfhärskaremakt personifierad; man ville icke kunna tänka sig makten skild från personligheten. Man hade väl under senaste år redan kunnat öfvertyga sig om, att hvarken den ena eller andra var undantagen förgänglighetens eviga lag; man hade sett personen böjas under åren och makten begränsas af andra jordiska makter. Men det oaktadt var ju kejsar Nikolaj allt ännu representanten för en tid och ett system, som af ingen annan skulle kunna uppbäras. Och därför visste man icke riktigt hvar man befann sig, när nu denne väldige hade bortgått. Hvad man till en början blott kände, var som om ett klippblock hade vältrats undan, som om ett lifjärn hade bräckts sönder, som om en kinesisk mur hade ramlat.

Snart var hela staden i rörelse. Enhvar hade behof af att träffa vänner och bekanta, trycka deras händer, att ännu öfvertyga sig om att den stora nyheten verkligen var sann, att växla tankar och känslor. Alla visste hvad vårt land haft, hvad det skulle få, det visste man icke. Kejsar Nikolaj hade ju med allt dock i grunden varit en ädel och rättrådig härskare; för Finland hade han hyst en synbar välvilja; han hade respekterat våra lagar och icke uppsåtligen velat kränka vår rätt.” (Aug. Schauman. "Från sex årtionden i Finland". II, 157, 158.) ....

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 18 september 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt