I och med sjöfartens öppnande tog 1855 års kampanj sin början. Napier hade blifvit ersatt med amiral Richard Dundas, under hvars befäl nu stod en flotta af 62 vimplar med 1640 kanoner. Den franska amiralen Penaud medförde blott 8 fartyg af olika slag, alltså en i jämförelse med den engelska eskadern högst obetydlig styrka. Som vanligt voro engelsmännen de första på platsen; fransmännen infunno sig först långt senare. I sina regeringars namn förklarade de båda amiralerna alla ryska hamnar i blockad.
1855 års kampanj började med att de allierade flottorna företogo en likadan planlös kryssning i Östersjön som året förut. Den fientliga eskadern hade nu blifvit kompletterad med kanonbåtar, mörsarefartyg och flytande batterier. Härom meddelas åtskilliga uppgifter i kejsarens reskripter till furst M. Gortschakoff på Krim. Så skref kejsaren t. ex. den 19 maj (g. st.) 1855: “Den engelska flottan har närmat sig oss och kastat ankar vid Krasnaja Gorka (en ort vid finska vikens kust, nära S:t Petersburg. Ö. a.), antagligen för att invänta ankomsten af de franska fartygen. I Kronstadt, där jag var för några dagar sedan, är allt färdigt för deras mottagande; såväl landt- som sjötrupperna brinna af längtan att få visa sig värdiga sina kamrater vid Sevastopol.” Och den 22 juni skrifter kejsaren ånyo: “Med undantag af enskilda, smärre bombardement af kusttelegrafstationerna har den fientliga flottan ännu icke företagit sig någonting och ligger som förut, dels i åsyn af Kronstadt, dels i sikte af Reval.”
Ur ett privat bref, skrifvet af skalden F. I. Tjutscheff (25 juni 1855), framgår, att “mellan oss och fienden ha dessa dagar parlamentärer ofta blifvit öfversända. Bland andra absurda fordringar fienden framställt till oss var en ganska egendomlig. Den bestod i en anhållan att vi skulle afstå åt dem ett stycke neutralt område, där de (engelsmännen) skulle kunna hängifva sig åt sitt älsklingsspel, cricket. Allt hvad de hittills uträttat i dessa farvatten är ej allvarligare menadt än denna anhållan. Nyligen besköto de ett par finska skutor nära Oranienbaum (stad vid kusten rätt söder om Kronstadt) och försökte därpå utföra ett anfall på Systerbäck, men allt detta gjordes trögt och utan framgång.” I början af juli skref kejsaren till furst Gortschakoff, att “ryktet om afsändandet af en fransk landstigningskår på 50,000 man dyker ånyo upp. ”
Då de allierade 1855 förnyade sin visit vid Kronstadt, förhöll sig den ryska allmänheten lika lugnt som under flottans besök föregående sommar. “Det är egendomligt, men Petersburgs invånare äro fullkomligt lugna,” skref en dam i sin dagbok. “De allierade ha hedrat oss med ett besök, men på grund af en oförklarlig förblindelse tänka petersburgarna alls icke på dem: på franska teatern pågå spektaklerna, till vintern väntas italienarna och ändå befinner sig den fientliga flottan inom synhåll.” Och en annan dam påstår, att “fruktan för de allierades eskader var så obetydlig, att en af fartygscheferna i Kronstadt beslöt att ställa till en bal ombord på sitt linjeskepp. Balen blef synnerligen effektfull; närvaron af fienden, som man kunde iakttaga med kikare, gaf åt festen en egendomlig bouquet. Under pauserna mellan danserna gick man fram till fören af fartyget för att betrakta de fientliga skeppen. En alarmsignal afbröt emellertid dansen; en af de fientliga ångarna började elda upp. På några ögonblick blefvo kanonerna förda till bords, befäl och besättning intogo sina platser, hvarpå gästerna tillsades att icke gå ut ur det på akterdäck uppsatta tältet. Nu fingo vi se ett fientligt ångfartyg, som närmade sig med stark fart men snart stannade utom skotthåll. Då gaf vår fartygschef order om att dansen skulle fortsättas. Synbarligen hade fienden sett, att slupar och båtar hade hämtat gäster från staden till vårt skepp, samt misstänkt, att någon expedition var i görningen, och därför utsändt ifrågavarande ångare för att observera oss. Balmusiken spelade ånyo upp, de i festdräkt klädda damerna gingo fram i fören och kunde i kikarna tydligt urskilja både officerare och matroser på det fientliga ångfartyget. Sedan den engelska ångaren stått där ungefär en half timme, återvände den till sin eskader; den hade väl slutligen fått klart för sig, att en bal gick af stapeln på vårt fartyg. Sedan den förenat sig med sin eskader, släckte den sina eldar, de andra ångarna eldade icke upp och alarmet visade sig ha varit falskt.”
Efter att någon tid ha kryssat vid kusterna skref den franska amiralen Penaud till sin regering: “Vi stå gent emot en företagsam fiende, som förstår att öka sina resurser och tillfoga oss skada. Ni skall helt säkert icke förbise, att de ångkanonbåtar, som ryssarna så hastigt byggt och hvilkas antal ännu kan ökas, fullkomligt förändrat vårt läge i förhållande till motståndaren. Vi måste nu icke blott tänka på anfall utan ock vidtaga åtgärder till vårt eget försvar, emedan ryssarna ha flera kanonbåtar än engelsmännen.”
Af detta medgifvande framgår, att den ryska regeringen förstått att begagna sig af afbrottet i krigsoperationerna för att upphjälpa de observerade bristerna i försvarsväsendet. Detsamma måste äfven sägas om de allierade. De hade låtit bygga kanonbåtar, som gjorde en fart af ända till 13 knop och voro bestyckade med 2 (68-pundiga) kanoner på rörliga lavetter. Vid krigets början ägde de allierade inga dylika båtar, men under 1855 års kampanj förfogade engelsmännen redan öfver 16 sådana. Då deras djupgående emellertid var 12 fot, kunde de icke manövrera i den inre skärgården och motsvarade således icke tidens fordringar. En nyhet voro äfven de s. k. flytande batterierna. Dessa voro bestyckade med 16 kanoner och hade en beklädnad af 10 centimeter tjocka järnplåtar. De liknade något kanonbåtarna och framdrefvos med ånga och segel. Då de skulle inlåta sig i strid, öfverfördes tillskottsmanskap från andra fartyg. De utgjorde kraftiga stridsmedel och hade konstruerats för att mot fästningsartilleriets verkningar kunna uppställa någonting solidare än de gamla träfartygens höga skrof. Deras förnämsta brister voro en långsam gång och den omständigheten, att de måste åtföljas af andra (s. k. tender-) fartyg.
