Befästningarna vid Hangöudd bestodo af några svaga, gammaldags fort. De förnämsta af dem voro uppförda på holmar, hvaremot kasernerna, kommendanthuset och kyrkan voro förlagda på fasta landet, där hamnstaden och badorten Hangös järnvägsstation nu står. I april 1854 blef öfverstelöjnant Moller (från Åbo) förordnad till kommendant på Hangöudd. Sedan han tillträdt sin befattning, inrapporterade han, att fästningsverken befunno sig i ett “det mest bedröfliga tillstånd”. Moller beslöt visserligen att vidtaga åtgärder till förbättrandet af fästningsverken och deras bestyckning, men det oaktadt voro deras bristfälligheter mycket stora.
Öfverstlöjtnant Moller var redan 66 år gammal; vid Borodino hade han blifvit sårad i högra armen och fått en kontusion i bröstet. Men ännu visade han sig vara i besittning af nödig energi och förstod att lifva sin lilla garnisons mod.
Fienden närmade sig flera gånger Hangöudd. Det första skottet lossades den 18 april 1854 omkring kl. 11. I fästningen slogs larm. Vid horisonten visade sig fientliga fartyg, hvilka närmade sig men likväl stannade utom skotthåll för kanonerna. Ännu tvenne fientliga skott aflossades, på hvilka fästningen svarade, men någon vidare strid utspann sig icke. Kl. 3 på morgonen den 19 april syntes eldsignaler på fartygens master. Långt borta befunno sig blott tvenne ångfartyg. Engelsmännen sysselsatte sig med att loda upp farvattnet, men då de närmade sig befästningarna, blefvo de beskjutna af dessas artilleri. Den 27 april visade sig ånyo fientliga fartyg, men till verklig strid kom det först den 10 maj. Då framgick fienden med sex ångfartyg emot de gamla fästena från svenska tiden — Gustafsvärn, Gustaf Adolf och Skansholm, hvarjämte på redden stodo 26 andra fartyg. Det förstnämnda fästet kunde besvara fiendens eld med blott tvenne kanoner, fort Gustaf Adolf endast med en. Icke desto mindre lyckades garnisonen på ett glänsande sätt uthärda den fem timmar långa striden samt tillfoga fiendens fartyg kännbara skador.
På tal om striden den 10 maj kunna vi ej med tystnad förbigå styrmansofficeren fänrik Daniloffs bedrifter.
Under det attacken mot forten pågick, började äfven batteriet på Meijerfelt att skjuta, men elden medförde ingen verkan. Daniloff, som förestod telegrafinrättningen på Hangöudd, lät ro sig öfver till batteriet, trots korselden från den fientliga eskadern, och öfverbragte kommendantens order att inställa elden. På holmen Moskär hade engelsmännen uppfört ett batteri. Då Daniloff märkte, att detta batteri var overksamt, erbjöd han sig att med trettio frivilliga förstöra det och lyckades verkligen utföra sin föresats.
Lifvad af sin tappra kommendants föredöme, opererade garnisonen så kallblodigt och skötte elden med sådan säkerhet, att de fientliga fartygen tvungos att retirera. Den outtröttliga veteranen befann sig hela tiden på fästningsverken och lifvade sitt manskap till verkligt hjältemod. Hans tapperhet och företagsamhet stodo, såsom general Ramsay intygade, “öfver allt beröm”. Sedan öfverbefälhafvaren för kejsaren anmält öfverstelöjtnant Mollers och hans garnisons högeligen värdiga uppförande, skref Kejsaren den 25 maj egenhändigt å rapporten: “kommendanten befordras till generalmajor, åt gemenskapen utdelas trenne Georgskors på hvarje fort samt 1 rubel åt hvarje man”. Krigsministern underrättade själf i bref den gamle Moller om det kejserliga ynnestbeviset, hvarjämte kejsaren befallde, att ett par generalsepåletter skulle tillställas honom.
Napier betraktade företaget mot Hangöudd såsom en seger, emedan i Helsingfors lågo 8 eller 9 ryska linjeskepp. Den engelska amiralen förklarade sedermera, att anfallet hade till ändamål att locka ut den ryska flottan från Sveaborg, ehuru denna plan misslyckades.
“Vi tittade in till Hangö”, skref en engelsk krigskorrespondent, “och gingo så nära man förnuftigtvis kunde gå. Omkring alla kanoner syntes soldater och vi kunde urskilja trupper, hvilka tågade under befäl af officerare till häst. Hangö var uppfylldt af trupper och ytterligare befästadt med 11 kanoner, ser mycket hotfullt ut”.
Emellertid bestod Hangöudds garnison af 25 officerare och 1187 man underbefäl och manskap; se där hela den styrka, som försvarade befästningarna!
Efter affären vid Hangöudd fanns i en utländsk tidskrift, “Staats-Anzeiger”, intagen en depesch från Stockholm med uppgift om att fort Gustafsvärn var förstördt af den engelska flottan samt att 1,500 ryssar tillfångatagits. Orimligheten af dylika notiser är ögonskenlig.
Efter det den fientliga eskadern afseglat, förstörde ryssarna själfva befästningarna vid Hangöudd. Af denna omständighet begagnade sig den utländska pressen för att ånyo öka på sina stridskrafter. Så skref Léon Guérin, att “blotta ryktet om att en fientlig eskader med landstigningstrupper ombord nästa år kommer att inträffa i Finska viken har varit tillräckligt att förmå ryssarna att spränga i luften sina befästningar vid Hangö. Europa förvånar sig öfver att ett stolt världsvälde raserar sina fästen af fruktan för strid med fienden”. “Blotta uppträdandet af den engelsk-franska flottan framför Hangöudd var nog för att tvinga ryssarna att spränga sina befästningar i luften”, skrifver bl. a. kapten Chabaud-Arnault i sin “Örlogsflottornas historia”. Nej, så gick det ej till! Ryssarna gjorde först tappert motstånd mot en öfverlägsen fiende; de genomkämpade först med heder en strid och försvarade sina befästningar, och först därefter beslöto de att godvilligt rasera dem, emedan det under generallöjtnant Ramsay stående detachementet vid Ekenäs befann sig så långt aflägset och forten lätt kunde blifva tagna norrifrån, från fasta landet. Framställningen härom ingafs (23 aug.) af öfverbefälhafvaren och kejsaren godkände förslaget. Garnisonen jämte bönder arbetade på befästningarnas förberedande till rasering, och söndagen den 27 aug. sprängdes först fort Meijerfelt och därpå de öfriga, allt under ett ofantligt tillopp af folk. Härtill användes 950 pud krut; 86 kanoner sänktes i viken. Efter fortens förstöring plägade blott kosack- och grenadierpatruller i förbigående besöka Hangö.
