Då de främmande makterna började kriget, proklamerade de de mest upphöjda principer, talade mycket om sina humana grundsatser, om civilisation, om rättvisa samt uppträdde ifrigt emot “barbariska sedvänjor”. I sina deklarationer talade de om sin sträfvan att minska krigets elände och att inskränka det hela till operationer mot den “reguliera krigsmakten”, men allt detta visade sig vara idel fagra ord och tomma löften. Ty knappt hade den fientliga eskadern hunnit insegla i Östersjön, innan den, i handelsfrihetens och oantastlighetens namn, började kapa kofferdifartyg och båtar, tillhörande fullkomligt oskyldiga invånare i kusttrakterna. Från mötande fiskare borttogs fisk, sälspäck, spannmål och ved utan någon tanke på betalning härför. Men allt detta var dock en barnlek i jämförelse med det som engelsmännen tilläto sig i Brahestad och Uleåborg.
Den berättelse, som afgifvits af ett ögonvittne till engelsmännens härjningar, professor S. Baranoffskij vid Helsingfors universitet, ställer dessa “civiliserade sjöfarande” i full belysning af de utaf dem anstiftade eldsvådorna.
Den 30 maj anlände de engelska trupperna till Brahestad ombord på trenne fregatter. Omkring fyra kilometer från staden gingo engelsmännen ombord på slupar, af hvilka några voro försedda med en kanon. Då fienden närmade sig de på varfvet stående fartygen, frågade en af deras officerare: “Finns där trupper?” Då svaret utföll nekande, sade han: “Det är skada, vi skola antända varfvet och detta vackra fartyg måste uppbrännas”. Härmed afsåg han ett nyss färdigbygdt fartyg, som just hunnit blifva koppradt. Sedan alla arbetare blifvit bortdrifna från varfvet, tände engelsmännen eld på det. Ett efter annat blefvo nu offer för de härjande lågorna 13 fartyg, timmerupplagen, fem byggnader, många tunnor tjära, salt och beck, 2,000 famnar ved m. m.; inalles uppbrann egendom för ett värde af 300,000 rubel. Timmerupplagen uppbrändes på den grund, att engelsmännen ansågo virket vara krigskontraband, emedan man af det skulle kunnat bygga kanonslupar. I staden fanns ingen militär, ej ens personer, som buro uniform; lika litet funnos kronobyggnader, och likväl läto “herrar engelsmän” alltsamman gå upp i rök! En brigg tillhörde en svensk köpman och en skonert tillhörde en ryss, men en del af varorna voro redan uppköpta af engelska handelsmän. Men de engelska matroserna togo inga af dessa omständigheter i betraktande utan uppbrände allting utan urskiljning, utan ringaste orsak och utan att något som helst behof däraf förefanns. Och ifall icke hela staden gick upp i lågor, så var orsaken därtill blott den, att vinden lyckligtvis blåste i riktning åt varfvet.
Elden slocknade först efter ett dygn. Staden blef fullkomligt folktom. Detta var en af krigarnas från det upplysta västerlandet första bedrifter! Sedermera vande man sig vid dessa tilltag och upphörde att förvåna sig öfver dem. Men i början af kriget slog ett dylikt uppträdande alla med häpnad. I juli 1854 framträngde engelsmännen till det fredliga Solovetska klostret långt uppe i den kulna norden. Klostrets arkimandrit anhöll hos guvernören i Arkangel, Boyle, om trupper till undsättning. “Engelsmännen äro också kristna och skola nog icke anfalla klostret” svarade Boyle. Men — de bombarderade det likväl.
Till Baranoffskijs ofvannämnda berättelse må här blott ett par detaljer tilläggas. I förlitande på att amiral Plumridges löfte rörande oantastligheten af privat egendom skulle hållas i helgd, gingo stadens invånare lugnt ned till stranden. Sedan engelsmännen erhållit kännedom om att spannmålsmagasinen tillhörde befolkningen, skonade de dem visserligen, men samtidigt förstörde de all annan privat egendom och tilläto icke de fattiga arbetarna att undan elden söka rädda frukterna af sitt arbete. På varfvet sjöd arbetet; tre fartyg hade just blifvit färdigbyggda och på det fjärde höll man på att afsluta arbetet. Allt detta uppbrändes af engelsmännen. För att utföra dessa bedrifter anlände till staden på 14 slupar 25 officerare och 279 matroser under befäl af löjtnanterna Thelwall och Lewis. Sedan engelsmännen hunnit räkna öfver sina troféer, anmälde de, att inalles 14 fartyg, 25,000 tunnor tjära och beck, en mängd skeppsbyggnadsvirke samt 3 varf af dem blifvit förstörda (G. Butler Earp, “The history of the Baltic campaign of 1854”; p. 204—205).
__________
Samma upprörande fall af fullkomligt obefogad tillintetgörelse af privat egendom upprepades ånyo i Uleåborg den 1 juni.
Länge nog hade engelsmännen sökt intränga genom inloppet till redden, ehuru detta icke lyckats dem; än stötte de på ett grund, än på ett annat. Men slutligen inkommo, fullkomligt oväntadt för invånarena, fyra ångare (“Leopard”, “Odin”, “Valorous” och “Vulture”) längs den rätta farleden. Det visade sig sedermera, att engelsmännen på vägen till Torneå hade uppsnappat mästerlotsen Ananias Mickelson, som kort förut blifvit afskedad för dryckenskap och nu af fienden användes som vägvisare. Eskadern var bestyckad med 54 kanoner samt hade en besättning af 1010 matroser och soldater. På bryggan möttes engelsmännen af en deputation från staden med upplysning om att i staden icke fanns några som helst trupper. Från amiral Plumridge framlämnades ett skriftligt tillkännagifvande, att “engelsmännens afsikt är att förstöra blott fästningsverk, krigsförnödenheter, skeppsbyggnadsmaterial samt kejsaren af Ryssland tillhörig egendom”. Så snart deputationen tagit kännedom om proklamationens innehåll, förklarade den, att stadens invånare under sådana förhållanden ej borde ha något att frukta. Plumridge invände likväl, att i staden funnos stora upplag af tjära, skeppstimmer och försvarsmedel; “allt detta måste uppbrännas”. “Men allt detta är privat egendom”, upplyste deputationen, “som dessutom till stor del redan är uppköpt af engelska köpmän”. Inga invändningar hjälpte dock. 28 slupar bemannades med 275 matroser samt 145 marinsoldater, och af dem landsattes 50 man för att anlägga elden. Och åter förstördes 16 fartyg samt timmer, beck och tjära för en summa af 300,000 rubel. Vid bryggan undersökte de fientliga horderna köpmännens magasiner samt öfverförde de därstädes funna varorna (segelduk, socker, viner m. m.) till sina båtar. Den af fienden sålunda anlagda eldsvådan drabbade uteslutande de fullkomligt oskyldiga invånarna; branden grep så snabbt omkring sig, att mordbrännarna med knapp nöd kunde rädda sig undan genom att så hastigt som möjligt ro ned för älfven och därunder hålla sig midt i farleden. Engelsmännen inskränkte dock ej sina bragder härtill. Såsom lön för sina gärningar — eller vederlag för att de för öfrigt lämnade staden i fred, — fordrade de leverans af färskt kött, fläsk, potatis, grönsaker, ägg, 8 båtlaster ved m. m. samt erlade härför “ädelmodigt”, i ett för allt, 150 rubel i stället för det rätta värdet — 450 rubel. Plundrarna rönte intet motstånd från befolkningens sida, ehuru en del af invånarna, upprörda öfver engelsmännens oerhörda våldsbragder, var färdig att låta det komma till blodsutgjutelse. Äfven här undgick den egentliga staden faran att antändas, tack vare den omständigheten att ett snöblandadt regn började falla samt att vinden förde lågor och gnistor utåt hafvet.
Eskadern lyfte därpå ankar samt lämnade under befäl af “Rear-Admiral” Honway Plumridge Uleåborg den 3 juni. Lotsen Mickelson hade icke blott visat fienden vägen utan jämväl anvisat de platser, där en del af befolkningen undangömt sin egendom.
Från Uleåborg vände sig engelsmännen mot stadens omnejd, hvarvid i synnerhet Ijo socken blef lidande. Äfven därstädes uppbrändes och sänktes fartyg eller blefvo åtminstone masterna och däcken sönderhuggna.
Den franska historieskrifvaren Léon Guérin anför, på tal om amiral Plumridges härjningar, att engelsmännen under tiden från den 5 maj till den 10 juni hade förstört 46 fartyg samt i öfrigt åstadkommit en skada på mer än 10 miljoner francs.
Så snart kejsaren hade erhållit underrättelse om dessa olyckor, befallde han, att en summa af 50,000 rubel omedelbart skulle utan återbetalningsskyldighet utanordnas åt invånarna i Brahestad och Uleåborg ur Finlands banks fonder, intill dess vidare undsättningsåtgärder hunne blifva vidtagna.
En beskrifning öfver engelsmännens framfart blef öfversänd till London (handelshuset Dresser & C:o) af den kända finländska publicisten, sedermera senatorn, J. V. Snellman. Den engelska pressen yttrade sig naturligtvis vidt och bredt om Plumridges bragder. I underhuset framställdes sedermera en interpellation till första amiralitetslorden rörande de skoningslösa härjningar, hvilka öfvergått handelsstäder, de där inom sitt område icke hyst en enda soldat och saknat alla försvarsmedel. Sir James Gregham blef dock ej det minsta förbluffad häraf, emedan amiral Plumridge, för att öfverskyla sina skändligheter, åtagit sig att bevisa, det den förstörda egendomen tillhört ryska flottan samt varit försedd med rysk kronostämpel! Med verklig “heroisk opartiskhet” genmälde sir James Gregham: “Man har påstått, att vissa handelsvaror tillhörde engelsmän. Det är mycket möjligt.” Därpå gaf den ädle lorden saken en annan vändning och påpekade, att den första belöning, som tilldelats de sjömän, hvilka uppfyllt sin plikt, var att man anföll dem i parlamentet.
Den allmänna opinionen, som var emot Ryssland, gillade naturligtvis engelsmännens bragder i Brahestad och Uleåborg. Svenska “Aftonbladet” bemödade sig att gifva största möjliga spridning åt lögnen, att engelsmännen i Brahestad uppbränt endast kanonslupar. Och såsom vi längre fram skola få se, gafs det t. o. m. inom den finländska allmänheten en fraktion, den där icke kände sig berörd af den framfart, som öfvergått deras fattiga landsmän där uppe i norden.
Engelsmännens upprörande och skamliga handlingssätt var nu ett konstateradt faktum. Men de allierade arméernas panegyriker, Eugène Woestyn, lät detta icke bekomma sig, han skilde sig på ett mycket enkelt sätt från sin uppgift. Enligt hans skildring landsteg under parlamentärflagg äldsta löjtnanten å “Vulture”, Charles Wyse, den 6 juni vid Gamla Karleby och fordrade, att man skulle utlämna åt honom all kronoegendom. Stadens magistrat afgaf ett vägrande svar, och då löjtnanten återvände i sin slup, skulle man såsom afskedshälsning sändt en gevärssalfva efter honom. På grund af det ringa vattendjupet i viken kunde han ej verkställa någon landstigning. Hans förluster voro rätt betydliga. “Detta nederlag repareras mycket snart af Plumridge. Inom mindre än 6 timmar därefter uppbränner denne i Brahestad 14 fartyg, 10,000 tunnor beck och tjära m. m. samt afseglar, belyst af eldflammor om hundra meters höjd. I Uleåborg intager löjtnanten å fregatten “Leopard” staden, hvars invånare begifva sig ut på landet. Guvernören, som ej ens gör ett försök till motstånd, följer de engelska matroserna till varfvet, där de uppbränna 16 fartyg samt ofantliga förråd af virke m. m. Eldsvådan varar 16 timmar; de af befolkningen, hvilka icke tagit till flykten, bevista under tystnad skådespelet, uteslutande sysselsatta med att byta sina oxar, får, potatis m. m. mot engelska guinéer”.
Längre fram hopsummerar förf. de troféer, som vunnits vid “Plumridges för Ryssland så fördärfbringande kryssning”. Svårligen kan man på ett mera lättfärdigt sätt än förf. till “Victoires et conquêtes” behandla en så allvarlig uppgift som beskrifningen öfver orientaliska kriget; och dock prunkar sagda arbete med öfverskriften: “Souscription nationale”. Han sätter sig öfver alla fakta, tager ingen hänsyn till tidsföljden och skrattar åt allt och åt alla. Plundringarna i Uleåborg och Brahestad betecknar han såsom en hämnd för nederlaget vid Gamla Karleby, ehuru denna sistnämnda strid tvärtom försiggick en hel vecka efter ofvannämnda våldsbragder.
Men om dessa bedrifter icke voro att betrakta såsom en vedergällning för lidna nederlag, så kunde man måhända antaga, att de utgjorde så att säga delar af en förut uppgjord fälttågsplan. Den 31 maj inrapporterade stabschefen för ryska skärgårdsflottiljen, konter-amiral Glasenapp, att enda afsikten med dessa anfall och plundringar var att söka locka de ryska trupperna dit upp samt sålunda försvaga försvaret af Helsingfors och södra Finland. Fortsättningen af kampanjen 1854 ådagalade likväl, att detta antagande var fullkomligt ogrundadt.
