Den 19 maj 1854 utgjöts “den första blodsdroppen” på Finlands kuster. Denna dag framträngde till Ekenäs tvenne fientliga fartyg, en ångfregatt och ett mindre, som skonert riggadt fartyg, föregångna af en 16-årad barkass. Sedan befälhafvaren för försvaret af denna del af kusten, generallöjtnant A. E. Ramsay, genom telegram och af lotsarna erhållit underrättelse om fiendens annalkande, vidtog han omedelbart åtgärder för att hålla honom under observation samt fördela sina trupper till positionens försvar. Till hans disposition stodo blott ett kompani af finska grenadierskarpskyttebataljonen, tvenne kompanier grenadierer samt en division af ett tungt fältbatteri. En halfpluton (50 man) af grenadierskarpskyttebataljonen under befäl af den unga underlöjtnanten Gylling doldes invid den skogiga stranden nära Lappvik, där Pojoviken är smalast. De öfriga truppernas ställning utsträcktes ända till Trollböle.
Det berättas, att man på detta ställe hade under vattnet sträckt en ketting tvärs öfver viken och att invånarna i Ekenäs hade satt stora förhoppningar till detta försvarsmedel. Men kettingen kunde icke hindra de fientliga fartygens genomfart. Kl. 4 e. m. hade fienden närmat sig på 300 stegs afstånd, hvarför underlöjtnant Gylling gaf sina skarpskyttar order att öppna eld. Elden var så träffsäker, att barkassen inom kort nödgades vända om, rodd med blott tvenne åror; därpå riktades elden mot fartygen. Från stranden kunde man se, att ett tiotal matroser, hvilka befunno sig uppe i fregattens rigg, blefvo träffade af skarpskyttarnas eld. Fienden lät emellertid icke uppehålla sig utan fortfor att långsamt röra sig framåt samt började nu besvara elden med granater och kartescher. Sålunda närmade han sig batteriet, som befann sig vid Hvitsand, midt emot Gullö. Här stannade han på ett afstånd af ett drygt kanonskotthåll samt kvarlåg öfver natten.
På batteriet vid Hvitsand kunde sannolikt ej finnas flera än fyra 12-pundiga kanoner. Åtminstone hade kommendanten å Hangöudd, öfverstelöjtnant Moller, den 24 april 1854 anmält, att dessa fyra kanoner med alla tillbehör hade blifvit sända med ett handelsfartyg till Hvitsand för att användas vid batteriets bestyckning. Sundet vid Hvitsand är det enda inloppet till Ekenäs från hafvet. På sina ställen är detta sund så smalt, att blott tvenne mindre fartyg samtidigt kunna passera det. Ett några timmar före stridens början anländt tungt batteri af 1 grenadierartilleribrigaden användes af general Ramsay till förstärkning af strandbatteriet.
Den 20 maj kl. 5 f. m. fortsatte fienden sin framryckning. Till en början opererade strandbatteriet med framgång och lyckades synbarligen förorsaka fienden betydliga skador, eftersom han för en timme afbröt sin framryckning. Men därpå öppnade båda fartygen, “Hekla” och “Arrogant”, den starkaste snabbeld ur alla sina babordskanoner och öfversållade batteriet med en sådan massa kartescher, att det nödgades brösta upp samt förflytta sig till byn Leksvall, där det intog ny position och omkring kl. 2 e. m. ånyo öppnade eld.
Skarpskyttarna kvarstannade däremot på sina platser. Det ena af de engelska fartygen (“Hekla”) gick upp till staden. Men härunder törnade det andra fartyget (“Arrogant”) på grund, hvarför “Hekla” nödgades lämna kamraten bistånd. För att skydda sig mot elden från batteriet kapade “Hekla” ett på redden liggande handelsfartyg, lastadt med salt, samt placerade det bredvid sig, hvarefter det utan vidare missöden kunde passera det ryska batteriet. På l 3/4 kilometers afstånd från staden stannade fartygen och vågade synbarligen ej framtränga längre in.
Generallöjtnant A. E. Ramsay, som förde befälet på platsen öfver de i hast hopsamlade trupperna, uttalade sig mycket berömmande om deras ståndaktighet samt om deras träffsäkra eld. De finska skarpskyttarna bortplockade med sina säkra skott de våghalsar, som visade sig uppe på fartygens rår och på däcket. För att afleda gevärselden upp mot riggen tillgrepo engelsmännen den utvägen, att de i tacklingen upphängde “bulvaner” af segelduk. I denna skärmytsling ådagalade finnarna kallblodighet samt kosackerna fintlighet och företagsamhet. Hvad general Ramsay själf beträffar, inlade han stora förtjänster om södra Finlands försvar under kriget 1854—1855. Han förfogade öfver en stor erfarenhet samt besatt en fast, energisk karaktär.
Ryssarnes förluster voro obetydliga: 3 man dödsskjutna och 6 sårade. Men bland de stupade befann sig tyvärr en präktig gammal kämpe, major Djergatschoff. Ett stort järnkors utvisar platsen för hans graf nära Trollböle. På korset läses följande inskrift: “Majoren vid prins Fredriks af Nederländerna grenadierregemente Djergatschoff, stupad i striden mot engelsmännen, den 8 maj 1854 vid Hvitsand. Af Officerskåren åt dess tappra kamrat”.
Denna obetydliga affär utsvällde i den europeiska pressen till en lysande bedrift af engelsmännen som om de hade i grund slagit och skingrat hela regementen af ryska trupper samt från det starka batteriet vid Hvitsand eröfrat tre kanoner. Enligt engelska uppgifter skulle vi förlorat ända till 500 man. Äfven i de svenska tidningarna förvandlades denna skärmytsling till en storartad batalj, om hvilken allmänheten underrättades i en uppsats med titeln: “500 ryssar stupade och sårade”. Dessa uppgifter påstodos vara grundade på en berättelse af kapten Hall å “Hekla”. I Eugène Woestyns bok: “Victoires et conquêtes des armées alliées” (Paris 1856) läses bl. a.: “Reduttens eld afstannade; marken var betäckt med spillror af lavetter, kaskar, ränslar och vapen, hvilka bortkastats af ryssarna. Kapten Hall gick i land med en slup, tog en kanon och förde den ombord som en trofé från denna expedition. Följande dag slöto sig fartygen till sin eskader och på “Wellington” hissades signalen: “Arrogant” och “Hekla” hafva gjort sin sak väl. De andra fartygen klädde sig i full flaggskrud och hälsade segrarena med ett trefaldigt hurra”. Det är naturligtvis icke af behofvet påkalladt att dementera slika dikter; det orientaliska kriget har vant oss vid detta slags uppgifter af de allierade. Så afsände t. ex. en af de engelska amiralerna till hemlandet en rapport, i hvilken han försäkrade, att det aflägsna Petropavloffsk på grund af sina befästningar var ett andra Sevastopol!
Återstår blott att nämna, det de kanoner, hvilka engelsmännen togo som troféer vid Hvitsand, visade sig vara små falkonetter, förut använda som salutkanoner på handelsfartyg.
De trupper, hvilka såsom de första varit i elden, blefvo naturligtvis föremål för kejserliga nådebevisningar. Flygeladjutant Stürler anlände till platsen med belöningar. Underlöjtnant Gylling befordrades till nästa grad, några kosack- och artilleriofficerare belönades med ordnar, underbefäl och manskap erhöllo penninggratifikationer och 15 “soldat-Georgskors”. T. f. öfverbefälhafvaren, generallöjtnant Rokassoffsky, aflät befallning, att en relation om striden vid Ekenäs skulle tryckas i “Helsingfors Tidningar” för att sålunda lugna befolkningen samt förekomma förvrängda framställningar. Därjämte anhöll Rokassoffsky hos krigsministern om tillstånd att också framdeles få anlita samma förfaringssätt.
Efter striden den 19—20 maj 1854 blef försvaret af Ekenäs något förstärkt. Men från fiendens sida gjordes icke mera något nytt försök till anfall. Såväl general Ramsay som de ledande kretsarna i St. Petersburg betraktade denna sammandrabbning såsom en diversion i afsikt att draga uppmärksamheten från Åland eller såsom en rekognoscering före anfallet på Hangöudd. För oss framstår engelsmännens tilltag såsom ett fullkomligt ändamålslöst företag, icke grundadt på någon tidigare uppgjord plan.
