 |
Efter expeditionen till Åland önskade Napier utföra ett anfall på Åbo,
där enligt hans åsikt skulle finnas en garnison på 10,000 man ryska
trupper. För att skaffa underrättelser om fienden afsände Napier kapten
Scott, som efter återkomsten anmälde, att i Åbo fanns kanonslupar samt
att ryssarnas positioner voro afspärrade medelst kettingar och stockar.
“De närbelägna skogarna vimlade af trupper”, påstod Scott. Dagen förut
hade ryssarna erhållit en förstärkning af 4,000 man och väntade ytterligare
förstärkningar om 4 à 5,000 man. Dessutom hade kapten Otter på
engelska linjeskeppet “Alban” hört af finländare, att i Åbo skulle finnas
6 ryska ångfartyg och 18 kanonslupar, enhvar med 80 mans besättning.
Otters uppgifter öfvertygade Napier om möjligheten af ett anfall på
Åbo, hvarför han föreslog sina “franska kolleger” att taga del i detta
företag. Men dessa (Baraguay d'Hilliers m. fl.) godkände icke den engelska
amiralens plan, därvid undskyllande sig med den sena årstiden, koleran
m. m. (G. B. Earp, o. a. a., pag. 401—404).
Så snart generallöjtnant Ramsay erhållit kännedom om att fienden nalkades
staden, beordrade han 10 kanonslupar och 2 ångfartyg att lägga sig bakom
afspärrningsbommarna äfvensom att företaga rekognosceringar. Den 22
augusti kl. 4 på dagen visade sig fem fientliga ångare, hvilka stannade
vid ön Vittakari, d. v. s. på ett afstånd af något öfver 4 kilometer
eller mera från kanonsluparna samt öppnade eld mot dessa. Elden fortgick
oafbrutet under tre timmar men åstadkom icke någon som helst skada,
emedan de flesta projektilerna icke nådde fram; kanonsluparna “retirerade
icke ett steg”. Enligt sin vana höll sig fienden utom skotthåll för
de ryska kanonerna, ehuru tvenne batterier hade blifvit uppförda på
Runsala ö. Dessa batterier, hvardera bestyckadt med tre kanoner, tagna
från kanonsluparna, voro uppförda på holmens framskjutande uddar. Såsom
arbetsmanskap härvid hade tjänstgjort besättningarna från de afrustade
kanonsluparna samt arbetsfolk från staden. Vid det smalaste stället
af farleden, invid Stora Bockholmen, hade kettingar blifvit sträckta;
vid Lilla Bockholmen hade dessutom pålar nedslagits i sjöbottnen för
att afspärra farleden. Såsom betäckning för batterierna hade beordrats
ett kompani från konungens af Preussen grenadierregemente.
 |
Tack vare den omständigheten, att öfverbefälet i god tid erhållit underrättelse
om att fienden visat sig utanför det närbelägna Nådendal, hade
man hunnit förstärka ofvannämnda kompani med tvenne kompanier ur finska
grenadierskarpskyttebataljonen, ett batteri af grenadierartilleribrigaden
samt ett kommando kosacker. Emedan batteriernas projektiler icke nådde
fram till de engelska fartygen, kunde Runsala-batteriernas roll ej blifva
annat än passiv, och i allmänhet var striden ojämn.
Alla deltagare i denna strid skötte sig förträffligt. Kollegierådet
Lohman framförde befälets order åt olika håll, ehuru han därunder var
utsatt för den fientliga elden; de förhyrda finska matroserna togo exempel
af de kallblodiga veteranerna, idel gamla, i öfverårig tjänst varande
örlogsmän, och serverade med största nit sina kanoner, och på strandbatterierna
täflade alla i ståndaktighet och sträfvade att upprätthålla den bästa
ordning. Så snart fienden visade sig, infann sig på batteriet kommendanten,
den gamla generallöjtnant Derschau, känd för den sympati, med hvilken
stadsborna omfattade honom.
På kanonsluparna stupade 4 menige, hvarjämte 8 blefvo sårade. I sin
rapport af den 29 augusti skref stabschefen vid skärgårdsflottiljen,
konteramiral Glasenapp, bl. a.: “I denna strid deltogo uteslutande marina
stridskrafter, alldenstund såväl befäl som besättning voro örlogsmän
samt äfven kanonerna tillhörde flottan”. Såsom chef för kanonbåtarna
fungerade kaptenen af 1 rangen Akuloff. Då kejsaren erhöll underrättelse
om att samtliga deltagande i denna strid gjort sig förtjänta af uppmuntran,
antecknade han egenhändigt på rapporten: “Åt besättningarna på de kanonslupar,
hvilka deltagit i striden, utdelas 12 militärordensutmärkelsetecken;
Kejserligt välbehag åt de öfriga”. Flygeladjutanten, öfversten Gerschtenzveig,
som anländt till Åbo i och för särskilda af kejsaren lämnade uppdrag,
anhöll å sin sida, att skepparen Wikman, vaktmästaren Fredsberg och
lotsen August Peterson måtte erhålla belöning för den snabbhet, med
hvilken de under i öfrigt farliga omständigheter införskaffat säkra
uppgifter om fienden. “Det har varit en rekognoscering vid Åbo, en liten
skottväxling med våra batterier och kanonbåtar”, skref kejsaren till
furst Menschikoff (28 aug. 1854), “och därmed var affären till ända.
Hvad vidare?”
Ja, hvad skulle vidare ske? Efter Bomarsunds fall blef denna fråga
föremål för en särskild undersökning af general Levin, som blef kommenderad
till Åbo för att på stället studera denna strid. I ett till kejsaren
från Helsingfors afsändt bref anmälde Levin, att fienden nog kunde gå
till Åbo, sedan Bomarsund fallit; staden kunde helt visst falla, men
det blefve också allt, ty att tränga längre in i landet och öfvervintra
där vore ingen fördel för fienden. Att till lands uträtta någonting
var möjligt blott ifråga om Helsingfors och Sveaborg, men härtill skulle
fienden behöfva 20,000 man, en truppstyrka, öfver hvilken han ej förfogade
och hvilken först måste anskaffas.
Allt detta lät förmoda, att fienden icke skulle företaga sig något
vidare under förloppet af år 1854. I samma riktning uttalade sig jämväl
en engelsk öfverlöpare (John Johnson), som i augusti visste förtälja,
att den fientliga flottan under denna kampanj skulle inskränka sig till
att taga Åland, men att den skulle återvända till Östersjön följande
år och då medföra kanonbåtar.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll