Anfallet på Åbo

Karta öfver trakten kring Åbo.

Efter expeditionen till Åland önskade Napier utföra ett anfall på Åbo, där enligt hans åsikt skulle finnas en garnison på 10,000 man ryska trupper. För att skaffa underrättelser om fienden afsände Napier kapten Scott, som efter återkomsten anmälde, att i Åbo fanns kanonslupar samt att ryssarnas positioner voro afspärrade medelst kettingar och stockar. “De närbelägna skogarna vimlade af trupper”, påstod Scott. Dagen förut hade ryssarna erhållit en förstärkning af 4,000 man och väntade ytterligare förstärkningar om 4 à 5,000 man. Dessutom hade kapten Otter på engelska linjeskeppet “Alban” hört af finländare, att i Åbo skulle finnas 6 ryska ångfartyg och 18 kanonslupar, enhvar med 80 mans besättning. Otters uppgifter öfvertygade Napier om möjligheten af ett anfall på Åbo, hvarför han föreslog sina “franska kolleger” att taga del i detta företag. Men dessa (Baraguay d'Hilliers m. fl.) godkände icke den engelska amiralens plan, därvid undskyllande sig med den sena årstiden, koleran m. m. (G. B. Earp, o. a. a., pag. 401—404).

Så snart generallöjtnant Ramsay erhållit kännedom om att fienden nalkades staden, beordrade han 10 kanonslupar och 2 ångfartyg att lägga sig bakom afspärrningsbommarna äfvensom att företaga rekognosceringar. Den 22 augusti kl. 4 på dagen visade sig fem fientliga ångare, hvilka stannade vid ön Vittakari, d. v. s. på ett afstånd af något öfver 4 kilometer eller mera från kanonsluparna samt öppnade eld mot dessa. Elden fortgick oafbrutet under tre timmar men åstadkom icke någon som helst skada, emedan de flesta projektilerna icke nådde fram; kanonsluparna “retirerade icke ett steg”. Enligt sin vana höll sig fienden utom skotthåll för de ryska kanonerna, ehuru tvenne batterier hade blifvit uppförda på Runsala ö. Dessa batterier, hvardera bestyckadt med tre kanoner, tagna från kanonsluparna, voro uppförda på holmens framskjutande uddar. Såsom arbetsmanskap härvid hade tjänstgjort besättningarna från de afrustade kanonsluparna samt arbetsfolk från staden. Vid det smalaste stället af farleden, invid Stora Bockholmen, hade kettingar blifvit sträckta; vid Lilla Bockholmen hade dessutom pålar nedslagits i sjöbottnen för att afspärra farleden. Såsom betäckning för batterierna hade beordrats ett kompani från konungens af Preussen grenadierregemente.

Affären vid Åbo.

Tack vare den omständigheten, att öfverbefälet i god tid erhållit underrättelse om att fienden visat sig utanför det närbelägna Nådendal, hade man hunnit förstärka ofvannämnda kompani med tvenne kompanier ur finska grenadierskarpskyttebataljonen, ett batteri af grenadierartilleribrigaden samt ett kommando kosacker. Emedan batteriernas projektiler icke nådde fram till de engelska fartygen, kunde Runsala-batteriernas roll ej blifva annat än passiv, och i allmänhet var striden ojämn.

Alla deltagare i denna strid skötte sig förträffligt. Kollegierådet Lohman framförde befälets order åt olika håll, ehuru han därunder var utsatt för den fientliga elden; de förhyrda finska matroserna togo exempel af de kallblodiga veteranerna, idel gamla, i öfverårig tjänst varande örlogsmän, och serverade med största nit sina kanoner, och på strandbatterierna täflade alla i ståndaktighet och sträfvade att upprätthålla den bästa ordning. Så snart fienden visade sig, infann sig på batteriet kommendanten, den gamla generallöjtnant Derschau, känd för den sympati, med hvilken stadsborna omfattade honom.

På kanonsluparna stupade 4 menige, hvarjämte 8 blefvo sårade. I sin rapport af den 29 augusti skref stabschefen vid skärgårdsflottiljen, konteramiral Glasenapp, bl. a.: “I denna strid deltogo uteslutande marina stridskrafter, alldenstund såväl befäl som besättning voro örlogsmän samt äfven kanonerna tillhörde flottan”. Såsom chef för kanonbåtarna fungerade kaptenen af 1 rangen Akuloff. Då kejsaren erhöll underrättelse om att samtliga deltagande i denna strid gjort sig förtjänta af uppmuntran, antecknade han egenhändigt på rapporten: “Åt besättningarna på de kanonslupar, hvilka deltagit i striden, utdelas 12 militärordensutmärkelsetecken; Kejserligt välbehag åt de öfriga”. Flygeladjutanten, öfversten Gerschtenzveig, som anländt till Åbo i och för särskilda af kejsaren lämnade uppdrag, anhöll å sin sida, att skepparen Wikman, vaktmästaren Fredsberg och lotsen August Peterson måtte erhålla belöning för den snabbhet, med hvilken de under i öfrigt farliga omständigheter införskaffat säkra uppgifter om fienden. “Det har varit en rekognoscering vid Åbo, en liten skottväxling med våra batterier och kanonbåtar”, skref kejsaren till furst Menschikoff (28 aug. 1854), “och därmed var affären till ända. Hvad vidare?”

Ja, hvad skulle vidare ske? Efter Bomarsunds fall blef denna fråga föremål för en särskild undersökning af general Levin, som blef kommenderad till Åbo för att på stället studera denna strid. I ett till kejsaren från Helsingfors afsändt bref anmälde Levin, att fienden nog kunde gå till Åbo, sedan Bomarsund fallit; staden kunde helt visst falla, men det blefve också allt, ty att tränga längre in i landet och öfvervintra där vore ingen fördel för fienden. Att till lands uträtta någonting var möjligt blott ifråga om Helsingfors och Sveaborg, men härtill skulle fienden behöfva 20,000 man, en truppstyrka, öfver hvilken han ej förfogade och hvilken först måste anskaffas.

Allt detta lät förmoda, att fienden icke skulle företaga sig något vidare under förloppet af år 1854. I samma riktning uttalade sig jämväl en engelsk öfverlöpare (John Johnson), som i augusti visste förtälja, att den fientliga flottan under denna kampanj skulle inskränka sig till att taga Åland, men att den skulle återvända till Östersjön följande år och då medföra kanonbåtar.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 17 september 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt