I oktober 1809 skref general Barclay de Tolly, som då var general-en-chef för trupperna och högsta styresman i Finland, till krigsministern Araktschejeff, att det vore af synnerlig nytta, därest man förlade ett garnisonsregemente till Åland för att hålla uppsikt öfver postkontoret och öfriga civila ämbetsverk men framför allt för att utgöra ett ständigt försvar för öarna, “i synnerhet om en mindre fästning komme att byggas på Åland”.
Kort efter det Finlands eröfring var fullbordad, beslöt kejsar Alexander I att uppföra befästningar på Åland. Man hade härvid icke tänkt sig dem såsom någonting själfständigt helt för sig, utan skulle de blott bilda en länk i den kedja af försvarsanstalter man hade för afsikt att vidtaga i denna nya del af kejsardömet. I centern af denna vidsträckta operationsbas tänkte man sig det befästade Kuopio eller Idensalmi; de åländska befästningarna skulle bilda den fasta slutpunkten på vänstra flygeln och den högra tänkte man sig dragen ända till de ogenomträngliga kärren och sjöarna i Archangelska guvernementet. På Åland ville man ha ett i närheten af de svenska kusterna beläget befästadt “amiralitet” med hamn för såväl skärgårds- som örlogsflottan.
Historien om Bomarsunds uppförande sträcker sig genom närmare fyra decennier. Sedan öfverste Barclay de Tolly 1810 rekognoscerat Åland, föreslog han Bomarsund (Skarpans) såsom lämpligaste plats för den blifvande fästningen. Af flera skäl uppsköto vederbörande dock år efter år arbetet med uppförandet af befästningarna, hvarjämte särskilda personer och komitéer tid efter annan erhöllo i uppdrag att ånyo granska planerna till detta företag. Den ganska naturliga följden häraf blef, att det ursprungliga förslaget reducerades och ändrades i väsentlig grad. Arbetena fortskredo ytterst långsamt, så att då kriget utbröt 1853, endast 1/5 af det hela var fullbordad. I stället för en fästning, bestyckad med 500 kanoner, och en besättning af 5,000 man hade man nu blott en halffärdig sådan med 112 kanoner och en besättningsstyrka på cirka 1,200 man.
På grund af svårigheterna att anskaffa byggnadsmaterial kunde arbetena fortgå endast sommartid. Då kampanjen öppnades 1854, voro de olika forten ej ännu inrättade för ömsesidigt försvar och kunde ej heller som sig bort bestryka den kringliggande terrängen. Hufvud-fortet bestod af en kasematterad tvåvåningskasern af sten, försedd med 115 embrassyrer samt beräknad för 2,500 man. Af de detacherade tornen voro blott trenne, hvart och ett för 125 man, färdiga (tornen C, U och Z). De yttre murarna voro af tegel samt beklädda med granit. Å det till försvar inredda krigshospitalet hade arbetena blifvit påbörjade, men till öfriga byggnader, ett proviantmagasin (L, M.) samt tre detacherade torn, hade man tillsvidare blott hunnit lägga grunden. I detta tillstånd liknade Bomarsund “en jättes kropp utan muskler och nerver”. Till alla dessa arbeten hade under åren 1830—1854 utanordnats 1,439,400 rubel, hvaraf 571,400 rubel ur finska statsmedel.
Huru oansenligt Bomarsund än var till sina dimensioner och huru anspråkslös betydelse fästningen än hade för den åländska arkipelagen, så hade den dock hunnit ådraga sig engelsmännens uppmärksamhet redan på 1830-talet, d. v. s. då man knappt hunnit taga itu med arbetena på fästningens uppförande. 1833 beskyllde lord Palmerston Ryssland för krigiska afsikter, emedan det rustade sig både vid Östersjön och Svarta hafvet. Dessa rustningar voro enligt Palmerstons åsikt riktade mot England och kränkte således dess rätt. I sistnämnda land resonerade man som så: Ryssland har ingen sjöhandel, således behöfver det ingen örlogsflotta. Om Ryssland det oaktadt skaffar sig en sådan flotta, så sker detta således i syfte att göra eröfringar, då ju denna flotta icke har någonting att försvara. Ryska ambassadören bevisade lorden, att Åland hotar England lika mycket som Kronstadt gör det, men Palmerston vidblef sin åsikt, sägande bl. a., att “åländska öarna äro belägna vid inloppet till Bottniska viken, som nästan aldrig tillfryser, på grund hvaraf Ryssland, i händelse af ett anfallskrig, kan röra sig friare från denna punkt än från någon annan”. Han tillade dessutom, att Ryssland, genom att ha en fästning vid Åbo, var fullkomligt skyddadt mot anfall från Sverige och att Ryssland således endast kunde hafva England i tankarna, då det befäste Åland.
Man bör härvid erinra sig, att något krig icke pågick detta år (1833), hvarför Palmerstons fordringar voro mer än vanligt obefogade. Antagligen för att lugna den upprörda lorden skref vicekanslern Nesselrode i januari 1834 till ryska ambassadören i London och framhöll, att Ryssland nu icke hade flera fartyg i Östersjön än under Katarina II:s och Alexander I:s regeringstid samt att Åbo fullkomligt saknade befästningar. På de åländska öarna hade uppförts en kasern för tvenne bataljoner. I april samma år utgöt sig Palmerston ånyo i närvaro af Rysslands representant, Pozzo di Borgho, i ett långt anklagelsetal, däri han sökte göra gällande, att Ryssland längs alla sina vidsträckta gränser sträfvade efter tillämpningen af samma eröfringssystem: det hotade Österrike och Preussen, utsådde tvedräkt i Donaufurstendömena och uppförde stora fästningar i Finland i afsikt att injaga fruktan hos Sverige. Grefve Pozzo di Borgho genmälde, att Sverige stod i de bästa relationer till Ryssland och på intet sätt beklagat sig öfver några rustningar i Finland.
Ehuru Bomarsund icke oroade Sverige, uppmärksammades det dock tidtals därstädes. Sålunda föreslog t. ex. friherre Anckarsvärd på riksdagen 1828, att Sverige, sedan det förlorat Finland, borde förstärka befästningarna vid Väddö, hvilka äro belägna midt emot Åland, ehuru han “uppriktigt erkände”, att han för närvarande ej fann Sverige ha den minsta anledning att befara någon invasion af sin mäktiga granne, utan utgick han helt och hållet från möjligheten af framtida politiska förvecklingar. 1855 började tidningarna i Stockholm plötsligt förebrå den ryska regeringen, att den låtit befästa åländska öarna, innan 50 år förflutit efter freden i Fredrikshamn. Denna förebråelse framkastades visserligen mycket allmänt men var fullkomligt obefogad och förklaras blott genom den af kriget högt uppskrufvade sinnesstämningen.
Den 13 januari 1854 utgafs kejserlig befallning om förstärkande af försvaret å de åländska öarna. Till hufvudfortets bestyckning öfverfördes inalles 139 kanoner; af dessa uppställdes dock i kasematterna blott 66, de öfriga blefvo utan lavetter liggande på fästningens borggård. I de tre färdiga tornen funnos blott 46 kanoner. Till att möta den allierade flottans anfall funnos således på Åland endast 112 kanoner. Garnisonen bestod af 7 stabsofficerare, 35 öfverofficerare och 1942 man underbefäl och soldater. Vid 10 linjebataljonen funnos många förvisade samt till straffklass hörande gemene, hvarjämte ett hundratal judar tjänade vid militärhandtverkarekompaniet. Af beväradt underbefäl och manskap funnos högst 1,600 man.
Se där alla de stridsmedel fienden förefann vid sitt anfall mot Bomarsund. Finge man sätta tro till en fransk historikers (Grégoire) uppgifter, skulle Bomarsund behärskat hela Bottniska viken samt utgjort ett hot mot Sverige och Stockholm. En annan fransman, löjtnant Grasse, påstod att Prästö försvarades af ett “starkt citadell” samt att själfva Bomarsund bildade en “vidlyftig fästning”. En tredje fransk författare, Léon Guérin, försäkrade, att man ursprungligen velat uppföra citadellet för en besättning af 60,000 man med en bestyckning af 600 kanoner. Eugène Woestyn berättar, att kejsar Nikolaj I älskade det “majestätiska” Bomarsund lika varmt som konung Louis-Philippe älskade sitt Versailles.
Kommendant på Bomarsund var öfversten vid artilleriet Jakob Andrejevitsch Bodisco. Född 1794, hade han inträdt i krigstjänst 1811 och vid unga år deltagit i striderna vid Tarutino, Vjasma, Dresden och flere mindre affärer samt tjänat vid de trupper, hvilka förföljde fienden ända till Paris. Trots detta och hans långvariga tjänst i öfrigt förfogade han ingalunda öfver någon större krigserfarenhet. Enligt sina samtidas och sitt befäls uppgifter var han hvarken begåfvad med någon synnerlig energi eller förståndsförmögenheter, men han utmärkte sig genom mycket nit i tjänsten samt sina ädla tänkesätt. Såsom placeadjutant tjänstgjorde stabskapten V. Wikberg, en man med goda förståndsförmögenheter och af hederlig, om ock svag karaktär. Då kommunikationerna med Åland lätt kunde blifva afbrutna, befallde kejsaren, att dit skulle beordras en särskild person såsom adjoint hos guvernören öfver Åbo län; härtill blef öfverstlöjtnanten vid finska gardesbataljonen Furuhjelm förordnad. Ungefär samtidigt härmed blef en person, som behärskade traktens språk, kommenderad till Åland för att öfvervaka persontrafiken från Sverige.
Under väntan på fienden fördelades besättningen på följande sätt: i hufvudfästet förlades 7 stabs- och 27 öfverofficerare samt 1,528 man underbefäl och manskap. Återstoden skulle fördelas på de tre tornen. Tornet C stod under befäl af stabskapten Tesche, tornet U kommenderades af löjtnant Zverjeff och tornet Z af löjtnant Chatelain. Till vinnande af bättre bestrykning af fjärden Lumparn uppfördes i hast af stabskapten Tesche ett jordbatteri (å kartan betecknadt med n) för 4 fältkanoner.
Historien om Bomarsunds belägring börjar med en liten episod. I en rapport af den 16 maj hade kejsaren funnit uppgifvet, att den fientliga flottan passerat genom själfva Bomarsund, på grund hvaraf han befallde, att man skulle göra förfrågan, huruvida eld öppnats mot fienden eller icke, samt, om det sistnämnda var fallet, höra efter orsaken härtill. Efter det saken blifvit närmare undersökt, befanns det att rapporten i fråga endast var grundad på hörsägen samt att fartygen i själfva verket passerat på långt afstånd från fästningen.
Ända från den 1 maj började de engelska fartygen röra sig i alla riktningar rundt de åländska öarna, hvarunder de öfverallt uppmätte farvattnen samt fasttogo personer, af hvilka de genom frågor sökte vinna upplysningar om fästningens tillstånd. Den 21 juni 1854 kommo de fientliga fartyg, hvilka dittills blockerat de åländska öarna, upp nära fästningen. Såsom vägvisare tjänstgjorde fiskare, hvilka uppfångats af kapten Hallam (enligt andra uppgifter hette chefen på “Hekla” Hult. Ö. a.) på “Hekla”. Det är härvid ett anmärkningsvärdt faktum, att lotsarna på stället försäkrat, att djupet på Lumparfjärden icke öfversteg 22 fot samt att farvattnet var så trångt, att t. o. m. fregatter endast med svårighet kunde passera; inom skotthåll från fästningen funnos enligt samma lotsars uppgift undervattensstenar, hvarigenom högst tvenne fregatter samtidigt kunde manövrera därstädes. Genom det norra inloppet kunde enligt lotsarnas utsago blott smärre ångfartyg passera. “Det visade sig sedermera”, såsom Chatelain, ögonvittne till händelserna på Åland, skrifver, “att där vi väntade att blott fregatter skulle kunna gå, där passerade t. o. m. linjeskepp, och att en hel eskader kunde manövrera på de farvatten, där vi antagit, att det vore för trångt för tvenne fregatter. Detta sakförhållande kan endast förklaras därigenom, att lotsarna uppmätt vattendjupet blott efter sjökort, hvilka voro uppgjorda för hundra år sedan och därtill ständigt i samma riktning. Det var således icke att undra öfver, om engelsmännen besutto sjökort af vida nyare datum och att de därigenom på ett glänsande sätt kunde ådagalägga sin förmåga att operera till sjöss”.
Under sin korta vistelse i Stockholm erfor Napier, att ryssarne icke blott stodo kvar i Bomarsund utan att de dessutom borttagit alla lotsar samt synbarligen gjorde sig färdiga till försvar. På grund häraf afsände han först kapten Sullivan för att rekognoscera Åland. Vid sin återkomst anmälde denne, att “öarna voro mycket starkt befästade” samt att där fanns en garnison på 2,200 man. Napier fann sig då föranlåten att yrka på afsändandet af en landstigningskår om 10,000 man. Han skref till England, att det öfverhufvudtaget skulle blifva svårt att intaga Bomarsund utan hjälp af Sverige. Därest Sverige biträdde alliansen, skulle uppgiften betydligt underlättas; i annat fall kunde man ej så snart skrida till belägring, emedan det toge tid att utföra allehanda förberedande arbeten. Antagligen var Sveriges passiva hållning desto mindre angenäm för de allierade, som dessa hade för afsikt att återlämna Åland åt Sverige som vederlag för dess anslutning till alliansen. (Earp, o. a. a. 129 o. följ.).
Den 21 juni önskade de allierade “afprofva” sin flotta. Fienden ryckte fram med tvenne ångfregatter och en ångkorvett, bestyckade med öfver 96 kanoner. Bakom Mickelsö placerades ännu en ångare, den man till en början icke observerade från fästningen. Så snart den öppnade eld, besvarades denna från hufvudfästet. Emedan fienden befann sig på ett afstånd af 1,000 famnar (2,100 m.) från fästningen, lönade det sig ej att öda krut på att beskjuta honom, hvarför elden inställdes på befallning af Bodisco. Fienden intog nu en ny position i ändamål att kunna beskjuta fästningen längsefter men råkade härigenom ut för det maskerade batteriet (n) samt en kedja af skarpskyttar, hvilka icke försummade att öppna eld mot fartygen. Batteriet var uppfördt på en udde, som sticker ut i Lumparfjärden, och var bestyckadt med fyra kanoner. Såsom betäckning tjänstgjorde tvenne kompanier af finska grenadierskarpskyttebataljonen; vid sagda kompanier befunno sig major Grahn och öfverstlöjtnant Furuhjelm, af hvilka den sistnämnda nu tog befälet öfver batteriet med dess betäckning.
Skottväxlingen fortgick från kl. 5 till 8 e. m.; genom batteriets eld krossades det ena hjulet på en af ångarna, men därpå blef batteriet skadadt och embrassyrerna igensopade, så att elden måste upphöra, och dess försvarare fingo af öfverstlöjtnant Furuhjelm order att återgå till fästningen, utom skarpskyttarna, hvilka fortsatte med eldgifningen ända tills fartygen afseglade. Härefter intogo dessa ånyo position framför hufvudfästet och sökte med ofantliga ihåliga projektiler samt “Congreveska” raketer antända fästningen. Ett privat boningshus (tillhörigt en marketentare) uppbrann verkligen, hvilket framkallade stort jubel på fartygen. Genom elden från hufvudfästets nedre våning antändes emellertid ett af fartygen och på ett annat skadades rodret. Efter någon stund aflägsnade sig de fientliga fartygen och uppsökte ett mindre farligt ställe. De hade nödgats upphöra med sin eld, emedan deras projektiler tagit slut. Under striden hade ombord på fartygen fem man sårats (G. B. Earp). Skärgårdsbefolkningen kunde ännu under tre dagar observera fartygen, men sedan försvunno de.
I denna strid hade försvararna inalles förbrukat omkring 300 skott vid hufvudfästet, 56 på batteriet (n) samt några få å tornet C; de öfriga tornen kunde på grund af sitt läge icke deltaga i skottväxlingen. Besättningens å fästningen förluster voro fyra stupade och 15 sårade. Tyvärr befunno sig dock läkaren Borovkovitsch och auditör Sorokin bland de förstnämnda.
Fästningsverken ledo nästan ingen skada af bombardemanget. Innan detta vidtog, hade ingeniörkaptenen Kraushold hunnit förse hvalfven i fortet med påfyllnad af jord, hvarigenom de fientliga projektilernas förstörande verkan i betydlig grad minskades, och detta ehuru fienden kastade inemot 2,000 à 2,500 bomber mot fästningen. Den franska historieskrifvaren Léon Guérin utsätter väl icke dessa siffror, men uppgifver, att fienden förbrukade ett kolossalt antal projektiler, hvarjämte han medgifver, att fartygen ledo betydliga skador. På “Hekla” skadades akterdelen, hvartill kommo sju skotthål.
På den rapport öfverbefälhafvaren aflät till kejsaren antecknade denne: “Publiceras; en god affär; 1 rubel pr man åt hela garnisonen”. Dessutom blef Bodisco befordrad till generalmajor, Furuhjelm till öfverste, Kraushold erhöll Vladimirsorden m. m., och åt underbefäl samt manskap afsändes militärordens utmärkelsetecken.
Då ryska militäragenten i Stockholm, öfverste Bodisco, berättade för konung Oscar om Bomarsunds bombardemang, svarade konungen: “Gud ske lof! Detta är verkligt krig, men att bränna och härja som i Brahestad och Uleåborg, det är barbari, ovärdigt vår tid.”
För att närmare undersöka följderna af beskjutningen afsändes till Bomarsund på kejsarens befallning ryttmästaren N. V. Schenschin, adjutant hos krigsministern. Med synnerlig förtänksamhet och oförtrutenhet verkställde Schenschin sitt svåra uppdrag, för hvilket han förvärfvade sig flygeladjutantsvärdigheten. Den 1 juli afreste han från Petersburg och redan den 10 i samma månad var han färdig att afresa från Åland på återfärd, då man plötsligt upptäckte en stark rök från några fientliga ångare, hvilka ånyo inkommo på Lumparfjärden. Fästningen öppnade eld mot dem och lyckades t. o. m. skada ett af fartygen, men engelsmännen besvarade icke elden. Ifrån Sverige spridde sig ända till fästningen ett rykte om att fienden inväntade landstigningstrupper. General Bodisco föreslog Schenschin att återvända och för kejsaren anmäla, att garnisonen var besluten att försvara sig till det yttersta.
Den 20 juli 1854 begaf sig Schenschin för andra gången till Åland, till den åt undergång invigda garnisonen. Denna gång aflöpte resan icke utan äfventyr, emedan det nu gällde att framtränga genom en af fienden strängt bevakad skärgård. Det blef nödvändigt att dölja sig för de engelska officerarna i en hölada, att förkläda sig till allmogeman och att förstöra krigsministerns skrifvelse för att icke blifva ertappad såsom innehafvare af dylika aktstycken. Paketet med Georgskorsen samt en kopia af den dagorder, i hvilken kejserligt välbehag förkunnades Ålands garnison, lyckades Schenschin bevara ännu någon tid genom att en bondgumma, som färdades i samma båt, gömde dem under sitt förkläde. Men slutligen nödgades Schenschin förstöra jämväl denna sista skrifvelse, innan han lyckligen anlände till fästningen, efter att en gång ha passerat midt emellan tvenne fientliga ångkorvetter, på endast något tiotal steg från dem.
På Lumparen lågo då redan ett trettiotal fientliga fartyg och dagen därpå börjades landsättningen af trupper på öarna. Nu gällde det för Schenschin att söka komma öfver till svenska kusten. Till Stockholm anlände han obehindradt och förhjälptes vidare af ryska ambassadören Daschkoff, så att han (via Lübeck) anlände till Petersburg redan den 6 augusti.
I den franska pressen framställdes Schenschins resa i form af en berättelse om att kejsaren sändt sin adjutant jämte en sjöman till Bomarsund för att undersöka fästningens tillstånd. Förklädda till åländska fiskare hade dessa våghalsar lyckats passera fiendens kryssare, undersökte därpå fästningens försvarskraft, utsikterna för fienden att kunna framtränga till densamma m. m., hvarpå de till kejsaren afläto en detaljerad rapport, i hvilken de uppgåfvo, att fästningen var otillgänglig samt att den fientliga eskadern komme att gå under framför Bomarsunds vallar.
Då kejsaren erhöll underrättelse om att de allierade hade för afsikt att intaga Bomarsund, sysselsatte fästningens öde honom i hög grad. Han insåg mycket väl, att den fåtaliga garnisonen skulle råka i ett svårt läge, och ville hindra den fientliga flottan att inlöpa i viken utanför fästningen. På grund häraf beordrades flygeladjutanten Arkas att från Helsingfors och Åbo medtaga nödigt antal kanonslupar och ångare samt med dessa skynda till Åland för att afstänga viken för de fientliga fartygen. Storfursten-generalamiralen samt krigsministern, furst Dolgorukij, förutsågo, att detta företag ej skulle lyckas, emedan fiendens samtliga fartyg voro försedda med ångmaskiner.
Emellertid erhöll Arkas i Helsingfors 4 ångfartyg och 20 kanonslupar; i Åbo slöto sig yttermera 20 kanonslupar till honom, hvarpå hela flottiljen gick till Kumlinge, hvarifrån man dock kunde se, att den fientliga eskadern redan stod framför fästningen Bomarsund. Arkas kunde således icke fullfölja sitt företag utan nödgades vända om till Åbo.
Den ryska flottans fartyg voro dåliga; kanonsluparna visade sig icke alls motsvara tidens fordringar. Bland besättningarna funnos dock, såsom alltid, djärfva män, färdiga att när som helst inlåta sig på de mest vågsamma företag. Hade den ryska flottan icke försummat att införa ångan som drifkraft, så hade utgången af Östersjöexpeditionen och belägringen af Bomarsund naturligtvis blifvit en annan. Öfverallt, där de ryska örlogsmännen under 1854—1855 års krig bereddes den minsta möjlighet att strida, där framträdde äfven deras bästa egenskaper.
Se här t. ex. en liten episod, som hittills blifvit förbisedd af häfdatecknarna och som bekräftar det ofvansagda. Då flygeladjutanten Arkas skulle från Helsingfors till Åbo afsända en flottilj af fem ångare, nämligen “Gr. Vrontschenko”, “Jastreb”, “Rurik”, “Amiral” och “Letutschij”, förordnades kaptenlöjtnanten V. P. Romanoff till chef för den lilla eskadern. Någon frågade därvid Romanoff, på hvad sätt han tänkte försvara sin flaggas ära, ifall han skulle blifva omringad af fienden. “Jag har redan talat med fartygsbefälhafvarna”, svarade Romanoff, “och vi ha gifvit hvarandra hedersord på att i så fall haka oss fast vid fienden och spränga oss i luften jämte honom”.
Den 17 juni lättade flottiljen ankar, därvid räknande på att begagna sig af mörkret och sålunda öfverlista fienden. Ifrån Porkkalaudd gafs telegrafsignal, att man där hade sikte på fyra fientliga kryssare. På den ryska flottiljen släcktes alla eldar, hvarjämte man undvek att röra om elden under pannorna för att så mycket som möjligt minska röken; så gick man djärft vidare längs den labyrintiska farleden, som dessutom var beröfvad alla sina remmare. De fientliga kryssarna lågo helt lugnt bi, medvetna om sin öfverlägsna styrka, och misstänkte ingenting, hvarigenom det lyckades de ryska ångbåtarna att obehindradt passera. Framför Hangöudd syntes också fientliga ångare, hvarför den tappra kommendanten, generalmajor Moller, hejdade den ryska flottiljen genom trenne kanonskott, då han ju ej kunde tänka sig, att ryska fartyg skulle vågat till den grad ringakta de fientliga ångarna. Snart skingrades dock missförståndet till ömsesidig glädje, flottiljen gick vidare och anlände redan samma kväll utan vidare äfventyr till Åbo. Äfven där ville man först ej sätta tro till de ryska fartygens oförmodade ankomst.
Chef för den engelska eskadern var sir Charles Napier, en 63 år gammal, något fetlagd, kortväxt, omsorgsfullt slätrakad, gråhårig man. Några dagar före affären vid Bomarsund hade Napier samtalat med en af invånarna på ön och därunder förfrågat sig rörande andan inom garnisonen samt huruvida det förefunnes någon utsikt att med andra medel än vapenmakt intaga fästningen. Svaret blef dock sådant, att det betog Napier alla förhoppningar. “Det var skada”, sade amiralen, “då blir det inte möjligt att undvika blodsutgjutelse!” Vänd till en person i sin svit, tillade han därpå: “För öfrigt är skadan ringa, ty det där är fransosernas affär”. E. Kedick, korrespondent i Stockholm till “Journal de S:t Petersbourg”, som meddelade detta samtal, ansåg sig böra särskildt framhålla, att han kunde garantera för dess sanningsenlighet. I själfva verket försiggick ett dylikt samtal mellan Napier och tulltjänstemannen Calonius och rörde sig om frågan, huruvida icke öfverste Furuhjelm tilläfventyrs vore hågad att mot en betydlig summa öfverlämna fästningen eller om icke de finska skarpskyttarna uttryckt någon önskan att öfvergå till de allierade.
Bomarsunds därpå följande belägring bekräftade fullkomligt detta samtal samt ådagalade ånyo, att England svårligen kan föra ett krig utan främmande hjälptrupper. Sedermera (1855) yttrade Napier till sina landsmän, att “den franska amiralen var af samma åsikt som jag, hvarför vi beslöto att anfalla Bomarsund. Härtill behöfde jag icke några trupper, men den franska amiralen menade, att han ej kunde reda sig utan dem, hvarför han sände sin regering ett meddelande därom. Jag är dock fortfarande af den åsikten, att de voro obehöfliga för oss och att dessa trupper hade gjort bättre nytta utanför Sevastopol”.
De franska trupperna stodo under befäl af general Baraguay d'Hilliers och öfverfördes till Åland på 4 propellerfartyg, 4 hjulångare och 8 transportfartyg. Dessa trupper bestodo af en infanteribrigad (12:e jägarebataljonen å 1,100 man, 3:e linjebataljonen och 2:a linjeregementet) under general Hugues samt en brigad (48:e och 51:a linjeregementerna, à 2,100 man) under general Gressi. Därtill kommo 1 ½ batteri, 1 kompani minörer samt 2 à 3 tusen man marininfanteri, inalles något öfver 12,000 man med 18 kanoner. Dessa trupper åtföljdes af ett (engelskt) ingenjörkompani under befäl af Harry Jones, chef för engelska arméns ingenjörsskola i Chatham.
Till landstigningsplats för trupperna utsågs Tranvik (1 brigad under gen. Hughues, förstärkt af 48:e linjeregementet); men för att draga garnisonens uppmärksamhet från denna punkt landsattes trupper dessutom samtidigt norr om Bomarsund, vid Hulta (3,000 matroser, hvaraf 900 engelska) samt öster om fästningen, vid byn Högbolstad (51:a linjereg.). Därpå skulle samtliga landstigningstrupper framrycka i riktning mot Finnby, där öfverbefälhafvarens högkvarter var förlagdt och beläget ungefär 3 km. från fästningen. Kl. 3 på morgonen den 8 augusti vidtog samtidigt landstigningen på alla tre punkterna under skydd af linjeskeppen “Edinburg” och “Duperré”. Under förloppet af 3 1/2 timme hade redan omkring 11,000 man blifvit landsatta, hvarvid ingen behöft ens “väta sina fötter”. Med de svaga krafter garnisonen kunde förfoga öfver var det naturligtvis omöjligt att hindra landstigningen. Sedan fienden öfvertygat sig om att Tranvik låg för långt från fästningen, började han urlasta sina förråd, belägringsmaterialier och parker vid Onö. Vid det allmänna anfallet skulle de franska trupperna bilda centern, engelsmännen vänstra och flottan högra flygeln. Dessutom var det öfverenskommet, att flottan skulle utföra en diversion mot fästningen och sålunda underlätta ingenjörsarbetena i och för belägringen. Sedan man gjort sig förtrogen med terrängförhållandena, fann man, att tornet C var hinderligt för en vidare framryckning, hvarför det beslöts, att artillerielden till en början skulle koncentreras mot detta. Den 9 augusti fortsattes utskeppningen af belägringsmaterial samt tillverkades skanskorgar och fasciner och den 10 förberedde sig trupperna i synnerhet till anfall mot tornet C. Under följande dag fullbordades landsättningen af belägringskanonerna från fartygen.
Sedan det första anfallet på fästningen hade föga kunnat åtgöras för stärkandet af dess försvarskraft. Det på udden befintliga batteriet (n) hade visserligen ånyo reparerats men sedermera öfvergifvits och förstörts. Alla träbyggnader inom 1,300 m. från fästningen hade blifvit uppbrända, öfverflödiga fönster- och dörröppningar igenmurats med sten eller tegel, kanonerna i hufvudfästet omplacerats o. s. v. För hvarje kanon fanns 60 skott; provianten ansågs förslå till december 1854.
Kl. 10 f. m. den 10 augusti kastades den första bomben från amiralsfartyget “Bulldog” mot fästet, hvarmed signal gafs till eldens öppnande. För att äfven från landsidan kunna beskjuta fästningen hade de allierade uppfört batterier och löpgrafvar. Till detta arbete hade erfordrats mycken tid, emedan den därtill behöfliga jorden måste transporteras ganska lång väg i säckar. Inalles hade fienden uppfört fem batterier på olika afstånd från fästningen.
Den första anfallsstöten fick tornet C vidkännas. Detta kasematterade, i 2 våningar uppförda runda torn innehöll i hvardera våningen 16 kasematter af c. 7,5 meters djup. Vid tiden för anfallet fanns i tornet 10 kanoner och 140 mans besättning med trenne officerare: Kapten Tesche samt löjtnanterna Sahlberg och Brofeldt (den senare sårades och ersattes med löjtnant Conradi). Sedan fienden intagit Finnby, framsköt han den 27 juli mot tornet en förtrupp, som antagligen utgjordes af tvenne kompanier. Under inverkan af den från tornet mot dem riktade elden spridde sig dessa trupper på ömse sidor om vägen och under den följande natten omringades tornet af en tät kedja af skarpskyttar.
Den därpå följande natten underhölls från tornet en bestrykande eld för att hindra de belägrande fransmännen att uppföra löpgrafvar, men vid dagningen aftecknade sig dock helt tydligt en tranché på ett afstånd af 640 m. från tornet. Till aftonen hade visserligen tornets eld lyckats så godt som förstöra en del af det fientliga bröstvärnet, men det oaktadt kunde fransmännen under natten bestycka ett batteri med fyra kanoner och ett betydligt antal mörsare. Och nu vidtog en tvekamp emellan batteriet och tornet. Efter de första fyra skotten från tornet blef detta dock så fylldt med krutrök - i följd af tornets konstruktion saknades tillräcklig ventilation —, att besättningen måste utrymma kasematterna, hvarjämte kanonerna blefvo så starkt upphettade, att man måste afkyla dem genom att täcka dem med våta bastmattor eller begjuta dem med kallt vatten. Till en början var dock tornets eld ganska verksam; merlonerna (med merloner förstås de delar af vallen, som ligga mellan skottgluggarna (embrassyrerna)) på batteriet förstördes, hvarjämte tre af dess kanoner demonterades, så att fienden flera gånger nödgades afbryta sin eld. Dessa omständigheter framhållas också, som sig bör, i Baraguay d'Hilliers officiella rapport.
Den största faran för tornet C hotade dock från de franska mörsarnas kasteld. På många ställen hade hvalfven starkt skadats, hvarigenom fara hotade den kasematt, i hvilken krutförrådet inrymdes. Garnisonen var uttröttad. En af tornets kanoner var demonterad. Kl. 5 den 12 aug. lät kapten Tesche hissa hvit flagg och föreslog den franska ingenjörsgeneralen Niel, som personligen tillstädeskommit, en vapenhvila på tvenne timmar. Efter särskilda invändningar gick generalen in på att tillåta ett afbrott i striden på en timme. Kapten Tesche begaf sig då själf till kommendanten för att rapportera tornets belägenhet och utverka förhållningsorder åt sig. Kl. 6 uppblossade eldstriden ånyo men fortgick icke länge: tornets hvalf hotade att instörta och för krutförrådet fanns icke mera något förvaringsrum. Kapten Tesche befarade nu, att krutförrådet skulle explodera, och då han dessutom insåg, att garnisonens undergång ej skulle på något sätt gagna fästningens försvar och icke vidare kunde göra fienden någon skada, beslöt han (kl. 9 e. m.) att återsända manskapet till hufvudfästningen. Själf skulle han jämte 30 man kvarstanna för att förnagla kanonerna och iordningställa tornet för sprängning. Detta arbete medhanns dock icke under nattens lopp med det uttröttade och ovana manskapet. Till morgonen hade fienden redan fått till stånd tvenne nya batterier, ett franskt och ett engelskt, mot tornet. Vid dagningen inträngde fienden i tornet, hvarvid uppstod handgemäng; kapten Tesche sårades af bajonettstygn, hvarpå såväl han som den återstående garnisonen gjordes till krigsfångar.
På så sätt beskref kapten Tesche denna tilldragelse i den rapport han efter återkomsten från fångenskapen afgaf till general Bodisco.
I hufvudfästet beslöt man att rikta tvenne mörsare mot tornet C och den 15 augusti, kl. 7 e. m., antändes dess krutförråd af en lyckligt riktad bomb, hvarigenom tornet således sprängdes i luften medels egna projektiler.
Tornet C:s intagande var en stor framgång för de allierade vid Bomarsunds belägring.
Sedan fienden gjort upp affären med tornet C, togo de ihop med det vid Notviken belägna tornet U. Detta hade en besättning af 181 man med 3 officerare: löjtnant Zverjeff, stabskapten Melart och underlöjtnant Blom. Bestyckningen utgjordes af 18 kanoner. Af ammunition och proviant fanns ett tillräckligt förråd; det enda, hvarpå brist kunde uppstå, var vatten, ty vid det en bomb exploderade på tornets borggård, blefvo vattenkaren af trä genomborrade af skärfvorna. Bäst var tornet rustadt för anfall från sjösidan och minst från den sida, ifrån hvilket fienden redde sig att belägra det. Tvenne batterier öppnade nu eld mot tornet; det ena var öppet och bestyckadt med kanoner, det andra maskeradt och uppfördt för mörsare. Dessutom besköts tornet från fartygen, ehuru elden ej var säker och för öfrigt ej räckte länge. Desto häftigare var elden från batterierna, som under den 15 augusti pågick från morgonen till kl. 5 e. m. Tornet försvarade sig manligt; genom dess eld blefvo tvenne kanoner å batteriet demonterade, hvarjämte en engelsk artilleriofficer dödades.
Men äfven här blefvo försvararenas krafter uttömda. Snart voro tre kanoner i tornet demonterade, och sedan bresch uppstått i muren, ramlade en kanon från öfra våningen ned i den nedre. Efter en oafbruten 10 timmars beskjutning var hela öfra våningen förstörd likasom en del af muren mellan embrassyrerna i nedra våningen. Breschen var så stor, att de fientliga projektilerna obehindradt flögo in och nådde motsatta väggen. Enligt utsago af en engelsk officer, som den 17 augusti besåg tornet, var detta en “förträfflig bresch”, och hade skjutningen pågått ännu en eller annan timme, så skulle de belägrandes kulor slagit tvärs igenom tornet och bokstafligen klufvit det i tu. Det var ej ens tänkbart, att man under dessa förhållanden skulle kunnat reparera skadorna; att ersätta de demonterade kanonerna var omöjligt, emedan någon lyftkran icke fanns att tillgå, och till all olycka stod den oskadade kanonen invid den förstörda muren. Någon hjälp var ej att påräkna; att göra ett utfall med en så ringa garnison skulle varit fullkomligt lönlöst och att retirera till hufvudfästet lät sig ej göra, sedan förbindelsen mellan detta och tornet U blifvit afskuren. Garnisonen väntade stundligen, att fienden skulle gå till storms, men han fortsatte blott att bombardera tornet. Snart började kulorna genom den breda breschen hota kasematten med krutförrådet. Hela garnisonen blef nu öfvertygad om att det ej mera gafs någon möjlighet att hålla sig. Den sorgliga nödvändigheten tvingade löjtnant Zverjeff att kl. 8 e. m. den 15 augusti hissa parlamentärflagg, ehuru tornet förlorat blott 6 man i stupade samt 14 sårade. Amiral Napier uttryckte sin förvåning och frågade löjtnant Zverjeff på tyska: “Huru kunde ni så länge hålla er emot vårt batteri?” samt återlämnade honom därpå värjan till tecken på sin högaktning. Dessutom infann sig en läkare för att lämna hjälp åt de sårade.
Som en liten karaktäristik af striden mellan tornet U och det engelska batteriet n:o 2 må här anföras en intressant “skildring af en gammal soldat”, ett ögonvittne till händelsen. (Denna soldat hamnade i Plymouth som fånge.)
“En gång inträdde i kasärnen till oss fångar en herre, hvars ena arm var amputerad. Han tilltalade oss på tyska och frågade, om någon af oss behärskade detta språk. Bland oss funnos soldater från Riga, och en af dem åtog sig att blifva tolk; då anhöll den främmande herrn, att vi skulle samla alla de underofficerare, hvilka befunnit sig i tornet U, och de soldater, hvilka serverat de två kanoner, som besköto det engelska batteriet. Sedan vi samlats, vände han sig till oss med följande ord: “En bomb från en af era kanoner kreverade så lyckligt i vårt batteri, att jag miste ena armen, tolf man sårades och fyra stupade. Jag har velat säga er, att jag alls icke är fientligt stämd mot er och att jag ej anser de ryska soldaterna som mina fiender utan tvärtom som mina vänner. Era kanoner gåfvo oss ej tid att bygga upp vårt batteri, till den grad säkert sköto ni, om natten med glödgade, om dagen med kalla kulor!” Därefter bjöd han oss farväl, sägande att han var afskedad kapten i armén, och gaf hvarje underofficer två shillings och hvarje soldat en shilling”.
Nu kom således turen till hufvudfästet. Det var bestyckadt med 68 kanoner och besättningen utgjordes af 6 stabs-, 27 öfverofficerare samt 1526 man utom kommendanten, place-majoren och place-adjutanten samt öfriga icke stridande. Under natten mot den 28 juli närmade sig några fientliga barkasser fästet men aflägsnade sig åter, sedan man aflossat några skott mot dem. Under dagen besköt fästet de fientliga ångfartygen, hvilka gingo till Lumparfjärden. Den 10 augusti på morgonen tornade den engelska fregatten “Penelope” på en sten invid Prestö inom skotthåll för fästningen, från hvilken kulorna snart började härja i dess skrof. Att träffa detta var emellertid icke så lätt; för att kulorna skulle nå fram, måste man öka krutladdningarna och gifva kanonerna den största möjliga elevation.
För att rädda sig från undergång började man å “Penelope” kasta kanonerna öfver bord. Tvenne andra ångfartyg kommo nu till hjälp åt den förolyckade kamraten, under det den öfriga eskadern öppnade eld mot fästningen. “Penelope” erhöll emellertid nio skotthål, hvarför den blef bogserad ur striden. Under den därpå följande natten sköt man såväl med kartescher som med gevär för att hindra fiendens skarpskyttar att närma sig. Detsamma upprepades de följande tvenne nätterna. Sedermera såg man från fästningen, att fienden höll på att armera det af garnisonen öfvergifna strandbatteriet, hvilket garnisonen icke var i stånd att hindra. Den 13 augusti närmade sig de franska skarpskyttarna fästningen, i hvilken slogs larm, hvarjämte man ökade elden från kaponiern för att understödja tornet C.
Sedan de allierade intagit tornen C och U, slog pröfningens timme för hufvudfästet. Fienden uppförde nya batterier och började beskjuta fästningen från baksidan, hvilket naturligtvis åstadkom stora skador. Den 15 augusti inföll kejsar Napoleons namnsdag, och de allierade önskade själffallet fira denna dag genom att intaga Bomarsund. Fartygen smyckade sig med flaggor och kl. 12 på dagen saluterade de franska fartygen med skarpa skott. Tretton fientliga fartyg lade sig nu på ett afstånd af 2,600 steg från fästningen och läto hela dagen sina kanoner dundra, hvarvid elden riktades mot fästningens högra flygel. Dessutom besköt fregatten “Leopard” fästningen med 100-pundiga kompakta kulor, hvarjämte tvenne refflade fältkanoner (12-pundiga) efter Napoleon III:s system turvis fördes i position, tydligen för att göra sin uppfinnare heder; de franska skarpskyttarna riktade sin eld mot fästningens embrassyrer. Det “hårdt pröfvade” Bomarsund kunde däremot göra fienden ringa skada; därtill voro dess kanoner för svaga. Mot aftonen aftog fästets eld märkbart, ehuru dess eldgap tidtals ännu dundrade. De tunga kulorna från “Leopard” och bomberna från batteriernas 10-tumskanoner splittrade småningom murarnas granitbeklädnad, som i förbigående sagdt icke var fästad vid den underliggande tegelmuren; embrassyrerna blefvo ställvis skadade och tegelstenarna krossades. Men tager man i betraktande, att fienden under 8 timmar oafbrutet bombarderade fästningen med 800 kanoner, måste det dock erkännas, att hans framgång var obetydlig, emedan beskjutningen icke förorsakade någon verklig skada. Under natten till den 16 augusti uppförde fransmännen på ett afstånd af 500 steg från kaponiern ett nytt batteri (n:o 6) för 6 kanoner med speciel uppgift att skjuta bresch i muren. Fortet sökte hålla fienden ifrån lifvet genom granat- och kartescheld samt lyckades sålunda oskadliggöra 14 man på det nya batteriet. Men detta blef också fästningens sista kraftyttring. Projektilerna från strandbatteriet började skaka den yttre muren; mesta skadan åstadkom dock fiendens mörsarebatteri. Med ofelbar träffsäkerhet slogo deras bomber ned på hvalfven och antände flera gånger taket, under det kulorna från haubitserna och fältkanonerna flögo in genom fönsteröppningarna. Skarpskyttarna gjorde nog hvad de kunde för att underlätta försvaret, men de kunde ej uträtta mycket. Belägringsbatteriernas och de franska skarpskyttarnas eld fortsattes hela natten. Den koncentrerade elden från såväl sjö- som landsidan blef allt verksammare; järntaket var på många ställen sönderslaget, jordlagret på kasematterna var upplöjdt af bomberna. Garnisonen hann med möda släcka de allt tätare inträffande eldsvådorna, den nyss anbragta fyllningen af tegel i fönster, embrassyrer och dörrar började falla i bitar, de ökade krutladdningarna inverkade skadligt på embrassyrer och lavetter. Dessutom voro många kanoner och lavetter sönderslagna. Garnisonen var fåtalig, — den belägrande kåren var tio gånger manstarkare —; försvarsmedlen voro begränsade i jämförelse med de anfallandes resurser. Hela natten till den 16 augusti fortgick elden och koncentrerades mot det svaga fortet från ett mörsarebatteri, de tvenne batterier, hvilka tidigare riktats mot tornet U, fältkanonerna, strandbatteriet samt 10 fartyg. Därtill kom ännu, att vinden låg emot embrassyrerna, så att kasematterna fylldes med rök. I officersflygeln voro väggarna på flera ställen genomskjutna.
Försvaret hade kommit till den punkt, utöfver hvilken det icke mera var fråga om annat än ett gagnlöst uppoffrande af människolif. Ett i fem dygn fortsatt oafbrutet vakande framkallade naturligtvis en kroppslig trötthet. Garnisonen kunde icke skada fienden vare sig med kulor eller bajonetter; den var i själfva verket afväpnad. Kl. 1 p. d. den 16 augusti sammankallade kommendanten truppcheferna till rådplägning, hvarvid beslöts att sända en parlamentär till den fientliga öfverbefälhafvaren för att vinna en två timmars vapenhvila. Rörande öfverläggningens resultat meddelade befälet sina truppafdelningar upplysningar, hvilka, såsom det berättas, af några “emottogos med knot öfver det öde, som väntade garnisonen”, ehuruväl de dock utan motsägelse fogade sig i de vidtagna åtgärderna. Andra yttrade visserligen sin harm öfver det skedda men underkastade sig dock det oundvikliga ödet. Kapten Kraushold vid ingenjörskåren ombestyrde hissandet af den hvita flaggan samt att elden från kaponieren upphörde. En ung officer, Aqvilander, beordrades att verkställa befallningen om flaggans hissande; den gick upp och elden upphörde. Så förgick en stund, hvarpå elden till allas förvåning ånyo vidtog. Det visade sig sedan, att den soldat, som hållit ut flaggan från en embrassyr, af misstag åter tagit ned den. Innan parlamentär hunnit utgå från fästningen, infann sig därstädes fiendens parlamentär (åtföljd af en fransk och en engelsk officer) och tillkännagaf, att öfverbefälhafvaren fordrade, det fästningen skulle gifva sig utan förbehåll eller villkor.
Underhandlingarna fördes af general Bodisco i närvaro af fästningens stabsofficerare.
Bomarsund föll således. Till fästningen anlände nu jämväl general Baraguay d'Hilliers och sade åt kommendanten bl. a.: “General, ni har uppfört er som en tapper krigare; herrar officerare, ni få behålla edra värjor.” General Bodisco svarade: “Jag var tvungen att besluta mig för kapitulation, emedan våra hjälpmedel icke voro lika och jag hela tiden väntade på tillfälle att få mäta mig med er i bajonettstrid”. “Då väntade ni fåfängt”, sade Baraguay. “Hade ni icke nu kapitulerat, så skulle jag till morgonen haft färdigt ett nytt batteri och då skulle jag icke ha lämnat sten på sten af fästningen”. Sedan han därpå vandrat rundt fästet, vände han sig till kommendanten, sägande: “General, men det där tornet på andra sidan sundet . . . ?” Bodisco svarade då: “General, mina officerare höra till dem, som icke taga emot order af mig, så snart de se att jag råkat i fångenskap”. “I så fall, gif mig en officer!” General Bodisco hejdade då underlöjtnant Pischtschulin, som händelsevis passerade förbi; general Baraguay förordnade dessutom prästen Prokofjeff samt en af sina officerare att jämte Pischtschulin begifva sig till tornet Z på Prästö med uppmaning att kapitulera; i annat fall skulle ingen komma med lifvet därifrån.
På Prästö höll sig ännu tornet Z, som stod under befäl af löjtnant Chatelain. Till hans disposition stodo 20 kanoner samt en besättning af 2 officerare och 141 man underbefäl och manskap. Då Chatelain såg, att kamraten i tornet U (vid Notviken) Tornet Z på Prästö var i fara, öppnade han flera gånger eld för att afleda fiendens uppmärksamhet från sagda torn. Men snart närmade sig fientliga fartyg hans eget fäste och då erfordrades en fördubblad vaksamhet såväl för att kunna beskjuta fartygen som för att i tid hindra fienden att landstiga.
Den 16 augusti kl. 9 f. m. öppnade fregatterna “Leopard”, “Hekla” och “Kozith” eld mot tornet Z i syfte att förstöra detta. Terrängen var fördelaktig för fartygen; de kunde nämligen lätt intaga en sådan position, att de doldes af skogen. Skottväxlingen mellan fartygen och tornet fortgick tvenne timmar, hvarefter de drogo sig undan. På tornet hade en kanon blifvit demonterad och en del af besättningen stupat, andra sårats. Å “Leopard” blef stormasten sönderskjuten, hvarjämte den erhöll 11 skotthål under vattenlinjen.
Tornets försvarare läto det icke bekomma sig, att den hvita flaggan hissades på hufvudfästningen; de beslöto tvärtom enhälligt att “icke gifva sig”. Efter 4 timmar anlände emellertid en båt, i hvilken befunno sig bataljonspredikanten Prokofjeff, underlöjtnanten vid artilleriet Pischtschulin samt en engelsk och en fransk officer. Alla uppmanade de besättningen att gifva sig. De utländska officerarena hotade därjämte att, i händelse af vägran, låta nedskjuta tornet till grunden och icke vidare respektera den hvita flaggan; dessutom framförde Prokofjeff och Pischtschulin kommendanten Bodiscos befallning att sträcka gevär. Härunder närmade sig från tvenne sidor flera fientliga fartyg och på Prästö landsattes på morgonen trupper till ett antal af omkring 3,000 man. Sedan löjtnant Chatelain ställt upp manskapet vid kanonerna och öfverlämnat befälet åt sin närmaste man, begaf han sig till general Baraguay d'Hilliers, med hvilken han öfverenskom om följande kapitulationsvillkor för tornet Z:s besättning: 1) officerarena fingo behålla sina vapen; 2) garnisonen gaf sig fången åt de franska trupperna, men fick icke åtskiljas under fångenskapen. Generalen godkände de föreslagna villkoren. Chatelains närmaste män i befälet hade varit löjtnant Wolkoff, fänrik Permjaloffskij och afskedade läkaren Nadjeschin. Dessa voro de sista som gåfvo sig — åt en fransk ingenjörofficer — efter att hafva förlorat i stupade 2 man samt i sårade 11.
Bomarsund hade icke fallit för de allierades flottor utan intagits af landstigningstrupperna och tack vare generalerna Baraguays, Niels och Jones' skickliga ledning. Mest förstörande hade naturligtvis de grofva kanonerna verkat, hvilka släpats i land från fartygen och riktat sin eld mot kaponieren, d. v. s. mot fästningens bakre fas. Det var dessutom sedan länge bekant, att “krämarnas regering”, såsom “Journal de Frankfort” uttryckte sig, “icke älskade att alltför mycket utsätta de sina för faror vid tillfredsställandet af sin förvärfspassion. De engelska krigsfartygen inlåta sig icke i strid, om risken förefaller dem för stor. Så förhöllo de sig också vid Bomarsund, där de föredrogo att hålla sig utom skotthåll för fästningens kanoner”.
Så snart de finska skarpskyttarna fingo kännedom om kapitulationen, bröto de sönder sina gevär; några af dem lyckades med tillhjälp af befolkningen på de åländska öarna rädda sig undan fångenskapen genom att rymma. Så vet åtminstone en författare att berätta, och samtidigt gingo rykten om att några artillerister uppgjort en plan att sätta eld på krutupplagen, att en del af garnisonen skulle vägrat sträcka gevär o. s. v.
Uppgifterna härom äro talrika och ganska bestämda. Synnerligen kategoriskt yttrar sig en soldat, I. Zagorodnikoff, i sin dagbok: “I det ögonblick fiendens afgörande anfall pågick, uppstod en stark rörelse i försvarskasematten, emedan 'någon' uppgaf sig hafva för afsikt att antända krutkistorna för att sålunda spränga fortet i luften. Men plötsligt ankom befallning från öfverste Grankin (chef för fästningsartilleriet) samt därefter äfven från kommendanten att anordna en noggrann tillsyn öfver krutförrådet, hvarför fältväbel Parfenoff, en annan soldat och jag beordrades att hålla vakt vid förrådet”. Det visade sig emellertid sedan, att ryktet om detta förtviflade tilltag härrörde från en drucken soldat, som utspridt det för att under villervallan kunna komma åt brännvin.
Däremot framgår det af alla berättelser, att många af besättningen dels förstörde sina gevär, dels kastade dem i brunnen; detta gjorde bl. a. de finska skarpskyttarna, hvilka icke ville, att deras goda vapen skulle komma fienden till godo.
Under första tiden, sedan fästningen fallit, togo sig de allierade för att plundra, men blefvo snart hindrade i detta förehafvande af sitt befäl. En engelsk officer har i sina anteckningar uppgifvit, att fransmännen endast sysslade med att samla ihop hvad de plundrat. Fästningens kyrka blef sprängd i luften, men dess tillhörigheter fördelades mellan de allierade. Dessutom medförde fienden fästningens bronskanoner, projektiler och en mängd gevär. Tionde finländska linjebataljonens fana lyckades bataljonschefen, öfverstlöjtnant Klingstedt, bränna upp, medan fienden sökte efter den i kasärnen.
Garnisonens hela förlust under detta andra anfall belöpte sig till 53 stupade och 36 till större delen svårt sårade. Efter det fästningen fallit, öfverfördes 10 sårade ryska officerare till hospitalsfartyget “Belle Isles”. Till kommendant i fästningen förordnades öfverste Monchel. De allierades trupper uppställde sig i spalier från fästningen till bryggan; hela garnisonen placerades i barkasser och öfverfördes till fartygen, å hvilka de sedan transporterades till England och Frankrike.
Att döma af Napiers rapporter hade de allierade under belägringen förlorat inalles 120 man i stupade och sårade. General Baraguay d'Hilliers inrapporterade officiellt, att fransmännen förlorat blott 21 man, hvilket inbringade honom namnet “général vingt-et-un”. Får man sätta tro till en engelsk officers dagbok, skulle fransmännen i augusti 1854 dagligen förlorat 50 man i kolera. Folket på de åländska öarna visade flera grafvar, i hvilka fienden jordat sina döda. På begrafningsplatsen å Prestö funnos omkring 150 sådana och i några af dem lär man ha jordat mer än en afliden. Grafskriften lydde: “Victimes du fléau” (farsotens offer).
Omedelbart efter Bomarsunds fall afsände amiral Napier en person till Stockholm med anbud till svenska regeringen att öfvertaga Åland och fästningen såsom besittning. Efter fem dagar återkom den utskickade och medförde Sveriges afslag. Så berättade åtminstone underlöjtnant Gadelli, som af militärbefälet i Finland blifvit beordrad till Åland för att undersöka ställningen därstädes. Till dessa rykten fogades ännu ett annat: att svenska regeringen, därest den beslutit sig för att öfvertaga Åland, skulle afsändt 15,000 man trupper dit öfver. De allierade önskade, att konung Oskar omedelbart skulle ockupera öarna, ända till dess fred blifvit afslutad; att han afböjde förslaget förklarade man genom hans försiktighet. Napier skref till engelska ambassadören i Stockholm och önskade erhålla upplysningar om konungens planer på Åland (G. B. Earp, o. a. a., p. 392); Baraguay d'Hilliers sände sin adjutant direkte till konung Oscar (“Le maréchal Canrobert” af G. Bapst. Paris 1904, tredje delen). Men emedan de allierade icke kunde lämna Sverige någon garanti för besittningens varaktighet, så återstod för konungen endast att afsäga sig gåfvan.
Hvad skulle de allierade göra med fästningen? Att kvarlämna en garnison där vore riskabelt, emedan ryssarne under vintern kunde föra trupper öfver isen till Åland, och dessutom skulle det blifva svårt att proviantera dessa utländska trupper under vintern. Däremot syntes amiral Napier på allvar öfverväga en plan att låta en del af flottan öfvervintra i Östersjön, emedan han, såsom det berättades, för detta ändamål undersökte Fårösund. Förslaget öfvergafs dock af de allierade. “Det är ej nog med att döda ryssen, man måste äfven störta honom öfver ända”. Ögonskenligen var det dylika synpunkter, som föranledde de allierade att i grund förstöra fästningsverken. Amiralitetslorden, sir D. Gregham, skref till Napier, så snart han erhållit underrättelse om Bomarsunds fall: “Jag är synnerligen nöjd med den välbetänkta försiktighet Ni lagt i dagen samt hoppas att Ni vidtager åtgärder i syfte att förstöra Bomarsund ända till grunden, så att där icke må återstå sten på sten”.
Att börja med förstördes (den 30 augusti) tornet Z på Prästö, som sist blifvit intaget. Genom tvenne explosioner blef det nästan jämnadt med jorden. Därpå kom ordningen till tornet vid Notviken. Hvad åter hufvudfästningen vidkommer, så nödgades fienden använda tre dagar för att iordningställa ett tjugutal minor under densamma. Mot den bågformiga delen af försvarskasärnen utfördes därjämte experiment med breschskjutning. För att yttermera förstöra Bomarsund företogo sig de allierade att glödga fundamentet och sedan begjuta det med kallt vatten. Chefen för de franska trupperna sände till sin regering stycken af granitbeklädnaden på fästningen för att ådagalägga att granit icke kan uthärda beskjutning af artilleri, något som de militära auktoriteterna den tiden ännu voro öfvertygade om.
Den första underrättelsen om Bomarsunds fall erhölls på följande sätt. Konteramiral von Schantz hade den 16 augusti begifvit sig till åländska skärgården ombord på ångaren “Suomi” för att om möjligt erhålla säkra upplysningar om fästningens öde. På väg till Kumlinge fick han emellertid af en pastor Sulin uppgift om att fästningen samma dag hade blifvit intagen, hvarför von Schantz vände om samt insände rapport härom såväl till general Rokassoffsky som till krigsministern.
Efter det Bomarsund fallit, förklarade sig Napier villig att öfversända till Finland hustrurna och barnen till Ålands försvarare. Af detta anbud ville generalguvernören begagna sig för att erhålla noggranna uppgifter om förhållandena vid Bomarsund och sände omedelbart en ångbåt under parlamentärflagg för att afhämta de kvarlämnade. Chefen på detta ångfartyg, löjtnant Kostjenkoff, utförde sitt uppdrag med framgång och gjorde sitt bästa för att inhämta säkra uppgifter om allt som förefallit, ty på fasta landet cirkulerade de orimligaste rykten om Bomarsund.
Detta var ganska naturligt, ty Åland var ju fullkomligt afskuret från öfriga delar af riket, så att till och med regeringen till en början måste nöja sig med de underrättelser, hvilka meddelades i den mot Ryssland fientliga vesteuropeiska pressen. Kejsaren följde noga med händelsernas gång på Åland samt meddelade furst Menschikoff och grefve Paskevitsch m. fl. de underrättelser han själf erhållit. Af de kejserliga reskripterna till dessa magnater äfvensom ur krigsministerns bref framgår, att Bomarsund af ett oblidt öde blifvit utsedt till att offras åt fienden; frågan gällde blott huru länge fästningen skulle kunna hålla sig i den ojämna kampen. I fråga om sistnämnda omständighet uppfylldes kanske icke de förväntningar man hyst, emedan de icke voro grundade på säkra data utan på gissningar och förhoppningar. “De allierade hafva redan framträngt till Åland”, skref kejsaren d. 31 juli 1854 till furst Gortschakoff, “och jag förmodar, att garnisonen skall kunna hålla sig 10 dagar, således ungefär till den 13 augusti.” Detsamma yttras i ett bref af den 15 aug. till Paskevitsch: “Mer än 10 dagar kan fästningen antagligen icke hålla ut. Troligtvis måste vi i vinter återtaga den.”
Då anfallet mot fästningen vidtog, visade kejsaren icke någon synnerlig oro, synbarligen på grund af de allierades hittills tillämpade krigsföringsmetod. “Åland har fallit med heder”, skref kejsaren den 28 augusti till furst Menschikoff. “Man berättar, att ett af tornen blif-vit sprängdt i luften. Tills vidare ha vi inga officiella underrättelser.” Och den 31 aug. skref kejsaren till furst Gortschakoff: “Åland har, synes det mig, fallit efter ett ståndaktigt försvar; detaljer om belägringen inlöpa endast från fientligt håll men gifva vid handen, att enhvar efter förmåga uppfyllt sina åligganden.”
På fullkomligt samma sätt skildrade krigsministern, furst Dolgorukoff, i sina bref den uppfattning han hyste i fråga om de stundande tilldragelserna på Åland. “Min åsikt,” skref han i juli 1854 till Menschikoff, “är att Åland icke kan hålla sig länge; därtill är fästningen och dess garnison för svaga och fienden alldeles för stark. Vi kunna ej påräkna den framgång vi så gärna åstundat. Ålands ockupation utgör, enligt hvad jag förmodar, målet för detta års kampanj. Måtte blott ön icke för alltid ryckas ur våra händer, se där hvad jag, oss emellan sagdt, högeligen fruktar.”
I ett senare bref (augusti s. å.) till Menschikoff säger Dolgorukoff på tal om Bomarsund: “Förlusten af Åland har förorsakat mig en djup sorg. Naturligtvis kunde vi icke räkna på att få behålla fästningen, så snart den en gång utsattes för anfall af en öfverlägsen fiende. Men händelsen är i alla fall sorglig och skall framkalla många kommentarier.” Känslan af bitterhet öfver denna motgång tog sig dock stundom luft såsom t. ex. i krigsministerns bref till general Rokassoffsky: “Eder rapport om Bomarsunds intagande af fienden har djupt bedröfvat kejsaren,” skref Dolgorukoff, “desto mera som de föregående från herr generalen erhållna underrättelserna läto oss hoppas, att de åländska öarna ännu skulle kunna hålla sig ganska länge.”
Under en af sina sista färder i den finska skärgården besökte kejsar Alexander III jämväl Åland och träffade där tvenne gamla gubbar, hvilka i tiden tjänstgjort på Bomarsund. På kejsarens fråga, huru det kom sig, att de “så illa försvarat fästningen”, svarade de gamla, hvilka icke igenkände den civilt klädda kejsaren: “Det var icke vi som uppgåfvo fästningen utan kommendanten, som under bombardemanget satt i källaren, bak en hög med säckar”. Och i sin bok “Kustförsvar” skref öfverste Moschnin, att kommendanten Bodisco inledde underhandlingar om kapitulation “under inflytande af sin fru, som befann sig i fästningen”.
Ett ännu strängare omdöme fälldes af soldaten Zagorodnikoff, en af deltagarna i försvaret af Bomarsund. Sedan han (1856) återkommit från fångenskapen i England, skildrade han kapitulationen i form af bref till en släkting. Se här hvad i detta sällsynta alster af en rysk soldats penna förmäles om Bomarsunds belägring och fall:
“Det vore rättvisare att säga, att fästningen uppgafs hals öfver hufvud, utan att fästningens kommendant och bataljonschefen, som sig bör, öfverlagt med de öfriga officerarena rörande de grunder, enligt hvilka fästningen skulle öfverlämnas åt fienden samt vi, likt en fårskock, öfverantvardas, utan att ens räknas, såsom ett offer åt honom. En omständighet synes mig för öfrigt oförklarlig: ifrån hvem ankom det bref, som en minderårig son till den åländska postföraren framförde den 13 augusti, och till hvem aflämnades det? Postförbindelsen med Åland var afbruten sedan juli, hvarom tillkännagafs i order till garnisonen, och huru kunde i så fall denna gosse med sin brefväska framtränga från Mångstekta by genom de fientliga linjerna?”
“Bilden af Ålands försvar och fångenskapen är på en gång skräckinjagande och löjlig. Öfverbefälet visade sig ingenstädes under striden och gaf själf icke soldaterna föredöme af mod och uppoffringsförmåga genom att uppfylla sin heliga plikt mot himlarnas Herre och herrskaren öfver vårt andra fädernesland. Hvar de uppehöllo sig under själfva striden, vet jag ej (detta gäller dock ej officerarna, som kommenderade kanonerna). Officerarnas och gemenskapens familjer bodde i omnejden och upphörde icke ens under den farligaste tiden att besöka sina anhöriga. Huru skulle icke en man, som sålunda är upptagen af sin makas smekningar och kyssar, kunna glömma att vidtaga alla åtgärder för sitt försvar och slutligen falla t. o. m. för ett svagt anfall af fienden? Ja, det är ursäktligt, ty kärlek öfvergår lag. Med ett ord sagdt: Ålands garnison förlorade heder och ära.”
Bomarsund hör redan historien till och arkiven erbjuda tillräckligt med handlingar för att möjliggöra en sansad och motiverad granskning af denna fråga.
Alla dessa berättelser om emottagna mutor, om generalskan Bodiscos släktskap med Baraguay d'Hilliers, om hennes inflytande på sin man o. s. v. sakna i själfva verket all grund. Författaren har varit i tillfälle att med ledning af särskilda handlingar undersöka alla dessa påståenden samt därvid kunnat konstatera, att de äro fullkomligt gripna ur luften och lögnaktiga samt framsprungna ur de orimligaste rykten. Här må blott nämnas, att släktskapen mellan fru Bodisco och den franska öfverbefälhafvaren Baraguay är fullkomligt uppdiktad, likasom uppgiften, att hon under belägringen skulle ha bott i fästningen. Tvärtom hade hon härunder sitt hemvist i en by på fyrtio kilometers afstånd från Bomarsund och kunde således icke influera på sin man. Under det första bombardemanget af fästningen (juni 1854) uppehöllo sig visserligen kvinnorna i fästningen, men detta kom sig däraf, att fiendens anfall skedde tämligen oförmodadt. Då de allierade sedan ordnade en systematisk blockad af fästningen, blefvo alla kvinnor aflägsnade från densamma. Den ofvannämnda minderåriga brefbäraren medförde inga meddelanden från fienden utan öfverbringade tvärtom sådana från vänner till de belägrade. General Bodisco gömde sig icke i någon källare bakom säckar, utan uppehöll sig dag och natt hos manskapet och hade icke något eget rum utan sof på en brits. Med ett ord, alla dessa rykten och sägner måste hädanefter anses som fullkomligt grundlösa.
Generalmajor Bodisco hade emellertid uppgifvit fästningen, innan ännu någon bresch blifvit skjuten i hufvudfortet och innan garnisonen varit utsatt för en enda stormning. Ett sådant förfarande betraktades enligt art. 89 i då gällande instruktion för fästningskommendanter såsom ett brott, belagdt med dödsstraff. På grund häraf nedsattes i Helsingfors en särskild kommission för att undersöka saken. Sedan kommissionen förhört särskilda officerare och tjänstemän af fästningens garnison, kom man slutligen till följande resultat.
Fortets garnison hade icke uttryckt något missnöje öfver krigsrådets beslut att kapitulera. Alla officerare förklarade enstämmigt, att “ehuru garnisonen ännu skulle kunnat hålla sig en mycket kort tid, så hade ett sådant motstånd dock varit onyttigt och blott medfört hela besättningens undergång utan den ringaste skada för fienden.” Slutligen fann kommissionen jämväl, att “det öde, som drabbat de åländska befästningarna, var oundvikligt,” emedan fästningsverken voro ofullbordade och endast på få ställen erbjödo möjlighet till samfälldt försvar. Den kringliggande nejden var gynnsam för ett framträngande af fienden. Den landstigningstrupp, som angrep fästningen från landsidan, var sex gånger starkare än garnisonen, som var urståndsatt att operera utom fästningen.
“Af allt detta framgår, att därest de åländska befästningarna äfven uppgifvits en dag tidigare, så kunde det på grund af deras läge icke åsamkat riket någon som helst skada, medan däremot ett uppskof med kapitulationen på en dag hade kunnat medföra en fullkomligt gagnlös undergång för flera hundra tappra och sin kejsare tillgifna krigsmän.”
“På grund häraf medger undersökningskommissionen, att generalmajor Bodisco har anlitat alla honom till buds stående medel för att i det längsta försvara fästningen samt att han uppgifvit densamma blott af yttersta nödtvång, äfvensom att samtliga stabs- och öfverofficerare samt underbefäl och meniga, de där utgjort fästningens garnison, uppfyllt sin plikt enligt heder och aflagd ed.”
Krigsdepartementets auditörsdepartement anslöt sig till detta af kommissionen gifna utslag, på grund hvaraf kejsaren (den 14 april 1856) stadfäste sagda departements resolution. Med anledning häraf meddelade krigsministern den 16 april öfverbefälhafvaren i Finland, “att kejsaren i målet rörande f. d. kommendanten på Åland, generalmajor Bodisco, hade funnit för godt att godkänna de af kommissionen uppdagade skälen till Bomarsunds kapitulation” och därför anbefallt, 1) att generalmajor Bodisco skulle på grund af artiklarna 84 och 98 i gällande instruktion för kommendanterna befrias från hvarje ansvar i denna sak samt 2) att likaså alla öfriga till Ålands garnison hörande personer skulle frikallas från allt ansvar, emedan de alla vid fästningens försvar uppfyllt hvad hedern och tjänsteeden af dem fordrat.
Den 14 september lämnade de sista engelsmännen Åland och efter några veckor svajade åter den tvehöfdade ryska örnen öfver de åländska klipporna. Det sista fientliga fartyget lämnade Ledsund den 11 november.
Bomarsund hade fallit, och fienden triumferade. Ekot af hans jubelrop genljöd öfver hela England och Frankrike. I engelska tidningar fick man läsa, att de allierade “på åtta dagar hade tillintetgjort de af granitblock uppförda murarna, hvilka icke hade kunnat motstå deras kanoner”. En engelsk officer, som i egenskap af kurir afgick till London, berättade under vägen, att “Bomarsunds kapitulation hade varit en fullkomlig öfverraskning, emedan platsen var mycket lämplig att försvara samt starkt befäst, men att dess kanoner varit så gamla, att de icke alls kunnat användas utan åsamkat de belägrade själfva större skada än fienden”. Och så småningom förvandlades Bomarsund i den utländska prässen till en “storartad” fästning, af hvilken dock nu ej återstod sten på sten. I februari 1855 framhöll Napier vid den sedvanliga lordmayorsbanketten i sitt skåltal, “att Bomarsunds eröfring icke kostat någonting. Hela affären hade varit mycket enkel: utan möda och förluster hade de allierade förintat en mycket lång rad af befästningar”. Men marskalk Castellane, en allvarsam man, skref i sin dagbok: “Bomarsunds intagande den 16 augusti gjorde ett utmärkt godt intryck; detta var den första affären mellan franska och ryska trupper. Öfverbefälhafvaren, general Baraguay d'Hilliers, kommer antagligen att utnämnas till marskalk.” I själfva verket blef marskalksstafven under ganska egendomliga omständigheter öfverlämnad till honom, nämligen vid hans ankomst på hemvägen till Danzig, där han år 1813, då en ung officer, hade förlorat sin ena arm. Amiral Perceval-Duschesne hugnades med storkorset af hederslegionen i förväntan på titeln “amiral af Frankrike”, hvilket var liktydigt med marskalksvärdigheten.
Sedan emellertid den första förtjusningen något lagt sig och de allierade hunnit litet närmare granska de verkliga förhållandena, framstodo dessa i en mindre tilldragande dager. De högljudda glädjeropen förbyttes i harm, hån och förebråelser; t. o. m. “Times” hängaf sig åt en “helig och patriotisk vrede” öfver flottorna, emedan “berget i själfva verket framfödt en råtta”. I stället för en hvalfisk hade Napier fångat en löja. Den skrytsamma amiralen hade icke lyckats “träda ringen genom nosen på den förskräckliga Leviathan”. Han “kom, såg, men segrade icke”, skrefvo de engelska tidningarna, hvilka därpå jämförde Napiers mandater med Wellingtons bragder och funno, att den senare “besegrade en väpnad motståndare och skonade enskild egendom, hvaremot Napier skonade den väpnade fienden och förstörde enskildas egendom”. “Ryssarna skratta åt oss och vi äro i själfva verket löjliga”, medgåfvo engelsmännen. “Times” skref bl. a.: “De engelska kanonerna hafva icke talat i Östersjön. De hafva, det är sant, hviskat framför Bomarsund, men hela Europa har väntat, att de skulle dundra vid Kronstadt och Sveaborg. Det är svårt att tillfoga Englands ära till sjöss ett hårdare slag än det, som nu drabbat den genom händelserna i Östersjön”. “Allt detta buller har naturligtvis ej motsvarats af framgångarna på Åland. Belöningarna härför hafva varit oproportionerligt stora”, erkänner en fransk historiker.
“Sevastopol är ej Moskva, Krim är icke Ryssland”, skrifver kejsar Alexander II (den 15 sept. 1855) till furst M. Gortschakoff. Hvad är då att säga om Bomarsund? Förlusten af denna fästning var så obetydlig, att den i det stora hela taget icke betydde mera än ett knappnålsstygn. Detta erkände man såväl i England som i Frankrike, där ingen var tillfredsställd af de ernådda resultaten, i synnerhet om man tog i betraktande de enorma utgifter företaget medfört. Och inga fördelar hade de allierade kunnat vinna af den två månader långa belägringen af Åland; t. o. m. blockaden af Östersjöhamnarna hade icke kunnat tillintetgöra den ryska exporten. Engelsmännen själfva upphandlade talg och andra ryska produkter öfver Preussen.
Under Pariskongressen uppstod ofta diskussion om de åländska befästningarna. Då deras ringa betydelse emellertid blifvit uppenbar, ville de ryska diplomaterna naturligt nog icke af dem göra en stötesten på den svåra vägen till fred. I ambassadören grefve Orloffs instruktion hette det bl. a.: “Ehuru vi gå in på att icke förnya befästningarna vid Bomarsund, är det dock önskligt att icke alls omnämna fästningen i traktaten, utan föreslå en ungefär så lydande redaktion: de åländska öarna skola förblifva i samma skick som de voro under kriget” (Statu quo belli). I denna riktning uttalade sig också Orloff under sin audiens hos Napoleon III, då denne frågade: “Men Bomarsund . . . förbinder ni er till att icke bygga upp den?” Det var för öfrigt lätt nog för Ryssland att uppfylla de allierades fordran, att Bomarsund ej mer skulle få återuppbyggas; denna fordran var blott en ambitionsfråga för dem. “Detta är så mycket lättare att åstadkomma,” skref (ryska) kanslern grefve Nesselrode, “som ryska regeringen aldrig hyst ens en tanke på att återuppföra de förstörda befästningarna på Åland; detta villkor behöfva de allierade för sin traktat med Sverige.”
De ryska diplomaterna på kongressen sökte väl förhindra, att frågan om Bomarsund ingick i fredstraktaten, men detta lyckades dem icke, utan den 30 mars 1856 af slöts mellan Ryssland, Frankrike och England en konvention rörande de åländska öarna. Denna konvention innehåller blott en artikel af följande innehåll:
“Hans Majestät, alla ryssars själfhärskare, förklarar på grund af Deras Majestäter fransmännens kejsares samt drottningens af Stor-brittanien och Irland därom uttalade önskan, att de åländska öarna icke komma att befästas och att å dem hvarken kommer att underhållas eller ånyo uppföras något militär- eller marinetablissement.”
Denna traktat ratificerades den 15 april 1856.
Efter Bomarsunds fall blef garnisonen förd i fångenskap. General Bodisco, 24 officerare och 932 man internerades i Frankrike, de öfriga i England. För de förstnämnda utsågs ön Aix (utanför Charents mynning) till uppehållsort. De till England öfverförda krigsfångarna höllos först en tid i karantän ombord på den gamla tredäckaren “Devonshire” men öfverfördes sedan till Plymouth.
Krigsfångarnas befrielse ur fångenskapen ägde rum påföljande år, hvarvid alla de i Frankrike internerade hemsändes på fartyg. De till England försända fångarna befriades dels i september 1855, dels i april 1856.
