I oktober 1809 skref general Barclay de Tolly, som då var general-en-chef
för trupperna och högsta styresman i Finland, till krigsministern Araktschejeff,
att det vore af synnerlig nytta, därest man förlade ett garnisonsregemente
till Åland för att hålla uppsikt öfver postkontoret och öfriga civila
ämbetsverk men framför allt för att utgöra ett ständigt försvar för
öarna, “i synnerhet om en mindre fästning komme att byggas på Åland”.
Kort efter det Finlands eröfring var fullbordad, beslöt kejsar Alexander
I att uppföra befästningar på Åland. Man hade härvid icke tänkt sig
dem såsom någonting själfständigt helt för sig, utan skulle de blott
bilda en länk i den kedja af försvarsanstalter man hade för afsikt att
vidtaga i denna nya del af kejsardömet. I centern af denna vidsträckta
operationsbas tänkte man sig det befästade Kuopio eller Idensalmi; de
åländska befästningarna skulle bilda den fasta slutpunkten på vänstra
flygeln och den högra tänkte man sig dragen ända till de ogenomträngliga
kärren och sjöarna i Archangelska guvernementet. På Åland ville man
ha ett i närheten af de svenska kusterna beläget befästadt “amiralitet”
med hamn för såväl skärgårds- som örlogsflottan.
 |
Historien om Bomarsunds uppförande sträcker sig genom närmare fyra
decennier. Sedan öfverste Barclay de Tolly 1810 rekognoscerat Åland,
föreslog han Bomarsund (Skarpans) såsom lämpligaste plats för den blifvande
fästningen. Af flera skäl uppsköto vederbörande dock år efter år arbetet
med uppförandet af befästningarna, hvarjämte särskilda personer och
komitéer tid efter annan erhöllo i uppdrag att ånyo granska planerna
till detta företag. Den ganska naturliga följden häraf blef, att det
ursprungliga förslaget reducerades och ändrades i väsentlig grad. Arbetena
fortskredo ytterst långsamt, så att då kriget utbröt 1853, endast 1/5
af det hela var fullbordad. I stället för en fästning, bestyckad med
500 kanoner, och en besättning af 5,000 man hade man nu blott en halffärdig
sådan med 112 kanoner och en besättningsstyrka på cirka 1,200 man.
På grund af svårigheterna att anskaffa byggnadsmaterial kunde arbetena
fortgå endast sommartid. Då kampanjen öppnades 1854, voro de olika forten
ej ännu inrättade för ömsesidigt försvar och kunde ej heller som sig
bort bestryka den kringliggande terrängen. Hufvud-fortet bestod af en
kasematterad tvåvåningskasern af sten, försedd med 115 embrassyrer samt
beräknad för 2,500 man. Af de detacherade tornen voro blott trenne,
hvart och ett för 125 man, färdiga (tornen C, U och Z). De yttre murarna
voro af tegel samt beklädda med granit. Å det till försvar inredda krigshospitalet
hade arbetena blifvit påbörjade, men till öfriga byggnader, ett proviantmagasin
(L, M.) samt tre detacherade torn, hade man tillsvidare blott hunnit
lägga grunden. I detta tillstånd liknade Bomarsund “en jättes kropp
utan muskler och nerver”. Till alla dessa arbeten hade under åren 1830—1854
utanordnats 1,439,400 rubel, hvaraf 571,400 rubel ur finska statsmedel.
Huru oansenligt Bomarsund än var till sina dimensioner och huru anspråkslös
betydelse fästningen än hade för den åländska arkipelagen, så hade den
dock hunnit ådraga sig engelsmännens uppmärksamhet redan på 1830-talet,
d. v. s. då man knappt hunnit taga itu med arbetena på fästningens uppförande.
1833 beskyllde lord Palmerston Ryssland för krigiska afsikter, emedan
det rustade sig både vid Östersjön och Svarta hafvet. Dessa rustningar
voro enligt Palmerstons åsikt riktade mot England och kränkte således
dess rätt. I sistnämnda land resonerade man som så: Ryssland har ingen
sjöhandel, således behöfver det ingen örlogsflotta. Om Ryssland det
oaktadt skaffar sig en sådan flotta, så sker detta således i syfte att
göra eröfringar, då ju denna flotta icke har någonting att försvara.
Ryska ambassadören bevisade lorden, att Åland hotar England lika mycket
som Kronstadt gör det, men Palmerston vidblef sin åsikt, sägande bl.
a., att “åländska öarna äro belägna vid inloppet till Bottniska viken,
som nästan aldrig tillfryser, på grund hvaraf Ryssland, i händelse af
ett anfallskrig, kan röra sig friare från denna punkt än från någon
annan”. Han tillade dessutom, att Ryssland, genom att ha en fästning
vid Åbo, var fullkomligt skyddadt mot anfall från Sverige och att Ryssland
således endast kunde hafva England i tankarna, då det befäste Åland.
 |
Man bör härvid erinra sig, att något krig icke pågick detta år (1833),
hvarför Palmerstons fordringar voro mer än vanligt obefogade. Antagligen
för att lugna den upprörda lorden skref vicekanslern Nesselrode i januari
1834 till ryska ambassadören i London och framhöll, att Ryssland nu
icke hade flera fartyg i Östersjön än under Katarina II:s och Alexander
I:s regeringstid samt att Åbo fullkomligt saknade befästningar. På de
åländska öarna hade uppförts en kasern för tvenne bataljoner. I april
samma år utgöt sig Palmerston ånyo i närvaro af Rysslands representant,
Pozzo di Borgho, i ett långt anklagelsetal, däri han sökte göra gällande,
att Ryssland längs alla sina vidsträckta gränser sträfvade efter tillämpningen
af samma eröfringssystem: det hotade Österrike och Preussen, utsådde
tvedräkt i Donaufurstendömena och uppförde stora fästningar i Finland
i afsikt att injaga fruktan hos Sverige. Grefve Pozzo di Borgho genmälde,
att Sverige stod i de bästa relationer till Ryssland och på intet sätt
beklagat sig öfver några rustningar i Finland.
Ehuru Bomarsund icke oroade Sverige, uppmärksammades det dock tidtals
därstädes. Sålunda föreslog t. ex. friherre Anckarsvärd på riksdagen
1828, att Sverige, sedan det förlorat Finland, borde förstärka befästningarna
vid Väddö, hvilka äro belägna midt emot Åland, ehuru han “uppriktigt
erkände”, att han för närvarande ej fann Sverige ha den minsta anledning
att befara någon invasion af sin mäktiga granne, utan utgick han helt
och hållet från möjligheten af framtida politiska förvecklingar. 1855
började tidningarna i Stockholm plötsligt förebrå den ryska regeringen,
att den låtit befästa åländska öarna, innan 50 år förflutit efter freden
i Fredrikshamn. Denna förebråelse framkastades visserligen mycket allmänt
men var fullkomligt obefogad och förklaras blott genom den af kriget
högt uppskrufvade sinnesstämningen.
Den 13 januari 1854 utgafs kejserlig befallning om förstärkande af
försvaret å de åländska öarna. Till hufvudfortets bestyckning öfverfördes
inalles 139 kanoner; af dessa uppställdes dock i kasematterna blott
66, de öfriga blefvo utan lavetter liggande på fästningens borggård.
I de tre färdiga tornen funnos blott 46 kanoner. Till att möta den allierade
flottans anfall funnos således på Åland endast 112 kanoner. Garnisonen
bestod af 7 stabsofficerare, 35 öfverofficerare och 1942 man underbefäl
och soldater. Vid 10 linjebataljonen funnos många förvisade samt till
straffklass hörande gemene, hvarjämte ett hundratal judar tjänade vid
militärhandtverkarekompaniet. Af beväradt underbefäl och manskap funnos
högst 1,600 man.
Se där alla de stridsmedel fienden förefann vid sitt anfall mot Bomarsund.
Finge man sätta tro till en fransk historikers (Grégoire) uppgifter,
skulle Bomarsund behärskat hela Bottniska viken samt utgjort ett hot
mot Sverige och Stockholm. En annan fransman, löjtnant Grasse, påstod
att Prästö försvarades af ett “starkt citadell” samt att själfva Bomarsund
bildade en “vidlyftig fästning”. En tredje fransk författare, Léon
Guérin, försäkrade, att man ursprungligen velat uppföra citadellet för
en besättning af 60,000 man med en bestyckning af 600 kanoner. Eugène
Woestyn berättar, att kejsar Nikolaj I älskade det “majestätiska” Bomarsund
lika varmt som konung Louis-Philippe älskade sitt Versailles.
Kommendant
på Bomarsund var öfversten vid artilleriet Jakob Andrejevitsch Bodisco.
Född 1794, hade han inträdt i krigstjänst 1811 och vid unga år deltagit
i striderna vid Tarutino, Vjasma, Dresden och flere mindre affärer samt
tjänat vid de trupper, hvilka förföljde fienden ända till Paris. Trots
detta och hans långvariga tjänst i öfrigt förfogade han ingalunda öfver
någon större krigserfarenhet. Enligt sina samtidas och sitt befäls uppgifter
var han hvarken begåfvad med någon synnerlig energi eller förståndsförmögenheter,
men han utmärkte sig genom mycket nit i tjänsten samt sina ädla tänkesätt.
Såsom placeadjutant tjänstgjorde stabskapten V. Wikberg, en man med
goda förståndsförmögenheter och af hederlig, om ock svag karaktär. Då
kommunikationerna med Åland lätt kunde blifva afbrutna, befallde kejsaren,
att dit skulle beordras en särskild person såsom adjoint hos guvernören
öfver Åbo län; härtill blef öfverstlöjtnanten vid finska gardesbataljonen
Furuhjelm förordnad. Ungefär samtidigt härmed blef en person, som behärskade
traktens språk, kommenderad till Åland för att öfvervaka persontrafiken
från Sverige.
Under väntan på fienden fördelades besättningen på följande sätt: i
hufvudfästet förlades 7 stabs- och 27 öfverofficerare samt 1,528 man
underbefäl och manskap. Återstoden skulle fördelas på de tre tornen.
Tornet C stod under befäl af stabskapten Tesche, tornet U kommenderades
af löjtnant Zverjeff och tornet Z af löjtnant Chatelain. Till vinnande
af bättre bestrykning af fjärden Lumparn uppfördes i hast af stabskapten
Tesche ett jordbatteri (å kartan betecknadt med n) för 4 fältkanoner.
Historien om Bomarsunds belägring börjar med en liten episod. I en
rapport af den 16 maj hade kejsaren funnit uppgifvet, att den fientliga
flottan passerat genom själfva Bomarsund, på grund hvaraf han befallde,
att man skulle göra förfrågan, huruvida eld öppnats mot fienden eller
icke, samt, om det sistnämnda var fallet, höra efter orsaken härtill.
Efter det saken blifvit närmare undersökt, befanns det att rapporten
i fråga endast var grundad på hörsägen samt att fartygen i själfva verket
passerat på långt afstånd från fästningen.
 |
Ända från den 1 maj började de engelska fartygen röra sig i alla riktningar
rundt de åländska öarna, hvarunder de öfverallt uppmätte farvattnen
samt fasttogo personer, af hvilka de genom frågor sökte vinna upplysningar
om fästningens tillstånd. Den 21 juni 1854 kommo de fientliga fartyg,
hvilka dittills blockerat de åländska öarna, upp nära fästningen. Såsom
vägvisare tjänstgjorde fiskare, hvilka uppfångats af kapten Hallam (enligt
andra uppgifter hette chefen på “Hekla” Hult. Ö. a.)
på “Hekla”. Det är härvid ett anmärkningsvärdt faktum, att lotsarna
på stället försäkrat, att djupet på Lumparfjärden icke öfversteg 22
fot samt att farvattnet var så trångt, att t. o. m. fregatter endast
med svårighet kunde passera; inom skotthåll från fästningen funnos enligt
samma lotsars uppgift undervattensstenar, hvarigenom högst tvenne fregatter
samtidigt kunde manövrera därstädes. Genom det norra inloppet kunde
enligt lotsarnas utsago blott smärre ångfartyg passera. “Det visade
sig sedermera”, såsom Chatelain, ögonvittne till händelserna på Åland,
skrifver, “att där vi väntade att blott fregatter skulle kunna gå, där
passerade t. o. m. linjeskepp, och att en hel eskader kunde manövrera
på de farvatten, där vi antagit, att det vore för trångt för tvenne
fregatter. Detta sakförhållande kan endast förklaras därigenom, att
lotsarna uppmätt vattendjupet blott efter sjökort, hvilka voro uppgjorda
för hundra år sedan och därtill ständigt i samma riktning. Det var således
icke att undra öfver, om engelsmännen besutto sjökort af vida nyare
datum och att de därigenom på ett glänsande sätt kunde ådagalägga sin
förmåga att operera till sjöss”.
 |
Under sin korta vistelse i Stockholm erfor Napier, att ryssarne icke
blott stodo kvar i Bomarsund utan att de dessutom borttagit alla lotsar
samt synbarligen gjorde sig färdiga till försvar. På grund häraf afsände
han först kapten Sullivan för att rekognoscera Åland. Vid sin återkomst
anmälde denne, att “öarna voro mycket starkt befästade” samt att där
fanns en garnison på 2,200 man. Napier fann sig då föranlåten att yrka
på afsändandet af en landstigningskår om 10,000 man. Han skref till
England, att det öfverhufvudtaget skulle blifva svårt att intaga Bomarsund
utan hjälp af Sverige. Därest Sverige biträdde alliansen, skulle uppgiften
betydligt underlättas; i annat fall kunde man ej så snart skrida till
belägring, emedan det toge tid att utföra allehanda förberedande arbeten.
Antagligen var Sveriges passiva hållning desto mindre angenäm för de
allierade, som dessa hade för afsikt att återlämna Åland åt Sverige
som vederlag för dess anslutning till alliansen. (Earp, o. a. a. 129
o. följ.).
Den
21 juni önskade de allierade “afprofva” sin flotta. Fienden ryckte fram
med tvenne ångfregatter och en ångkorvett, bestyckade med öfver 96 kanoner.
Bakom Mickelsö placerades ännu en ångare, den man till en början icke
observerade från fästningen. Så snart den öppnade eld, besvarades denna
från hufvudfästet. Emedan fienden befann sig på ett afstånd af 1,000
famnar (2,100 m.) från fästningen, lönade det sig ej att öda krut på
att beskjuta honom, hvarför elden inställdes på befallning af Bodisco.
Fienden intog nu en ny position i ändamål att kunna beskjuta fästningen
längsefter men råkade härigenom ut för det maskerade batteriet (n) samt
en kedja af skarpskyttar, hvilka icke försummade att öppna eld mot fartygen.
Batteriet var uppfördt på en udde, som sticker ut i Lumparfjärden, och
var bestyckadt med fyra kanoner. Såsom betäckning tjänstgjorde tvenne
kompanier af finska grenadierskarpskyttebataljonen; vid sagda kompanier
befunno sig major Grahn och öfverstlöjtnant Furuhjelm, af hvilka den
sistnämnda nu tog befälet öfver batteriet med dess betäckning.
Skottväxlingen fortgick från kl. 5 till 8 e. m.; genom batteriets eld
krossades det ena hjulet på en af ångarna, men därpå blef batteriet
skadadt och embrassyrerna igensopade, så att elden måste upphöra, och
dess försvarare fingo af öfverstlöjtnant Furuhjelm order att återgå
till fästningen, utom skarpskyttarna, hvilka fortsatte med eldgifningen
ända tills fartygen afseglade. Härefter intogo dessa ånyo position framför
hufvudfästet och sökte med ofantliga ihåliga projektiler samt “Congreveska”
raketer antända fästningen. Ett privat boningshus (tillhörigt en marketentare)
uppbrann verkligen, hvilket framkallade stort jubel på fartygen. Genom
elden från hufvudfästets nedre våning antändes emellertid ett af fartygen
och på ett annat skadades rodret. Efter någon stund aflägsnade sig de
fientliga fartygen och uppsökte ett mindre farligt ställe. De hade nödgats
upphöra med sin eld, emedan deras projektiler tagit slut. Under striden
hade ombord på fartygen fem man sårats (G. B. Earp). Skärgårdsbefolkningen
kunde ännu under tre dagar observera fartygen, men sedan försvunno de.
 |
I denna strid hade försvararna inalles förbrukat omkring 300 skott
vid hufvudfästet, 56 på batteriet (n) samt några få å tornet C; de öfriga
tornen kunde på grund af sitt läge icke deltaga i skottväxlingen. Besättningens
å fästningen förluster voro fyra stupade och 15 sårade. Tyvärr befunno
sig dock läkaren Borovkovitsch och auditör Sorokin bland de förstnämnda.
Fästningsverken ledo nästan ingen skada af bombardemanget. Innan detta
vidtog, hade ingeniörkaptenen Kraushold hunnit förse hvalfven i fortet
med påfyllnad af jord, hvarigenom de fientliga projektilernas förstörande
verkan i betydlig grad minskades, och detta ehuru fienden kastade inemot
2,000 à 2,500 bomber mot fästningen. Den franska historieskrifvaren
Léon Guérin utsätter väl icke dessa siffror, men uppgifver, att
fienden förbrukade ett kolossalt antal projektiler, hvarjämte han medgifver,
att fartygen ledo betydliga skador. På “Hekla” skadades akterdelen,
hvartill kommo sju skotthål.
På den rapport öfverbefälhafvaren aflät till kejsaren antecknade denne:
“Publiceras; en god affär; 1 rubel pr man åt hela garnisonen”. Dessutom
blef Bodisco befordrad till generalmajor, Furuhjelm till öfverste, Kraushold
erhöll Vladimirsorden m. m., och åt underbefäl samt manskap afsändes
militärordens utmärkelsetecken.
Då ryska militäragenten i Stockholm, öfverste Bodisco, berättade för
konung Oscar om Bomarsunds bombardemang, svarade konungen: “Gud ske
lof! Detta är verkligt krig, men att bränna och härja som i Brahestad
och Uleåborg, det är barbari, ovärdigt vår tid.”
För att närmare undersöka följderna af beskjutningen afsändes till
Bomarsund på kejsarens befallning ryttmästaren N. V. Schenschin, adjutant
hos krigsministern. Med synnerlig förtänksamhet och oförtrutenhet verkställde
Schenschin sitt svåra uppdrag, för hvilket han förvärfvade sig flygeladjutantsvärdigheten.
Den 1 juli afreste han från Petersburg och redan den 10 i samma månad
var han färdig att afresa från Åland på återfärd, då man plötsligt upptäckte
en stark rök från några fientliga ångare, hvilka ånyo inkommo på Lumparfjärden.
Fästningen öppnade eld mot dem och lyckades t. o. m. skada ett af fartygen,
men engelsmännen besvarade icke elden. Ifrån Sverige spridde sig ända
till fästningen ett rykte om att fienden inväntade landstigningstrupper.
General Bodisco föreslog Schenschin att återvända och för kejsaren anmäla,
att garnisonen var besluten att försvara sig till det yttersta.
Den 20 juli 1854 begaf sig Schenschin för andra gången till Åland,
till den åt undergång invigda garnisonen. Denna gång aflöpte resan icke
utan äfventyr, emedan det nu gällde att framtränga genom en af fienden
strängt bevakad skärgård. Det blef nödvändigt att dölja sig för de engelska
officerarna i en hölada, att förkläda sig till allmogeman och att förstöra
krigsministerns skrifvelse för att icke blifva ertappad såsom innehafvare
af dylika aktstycken. Paketet med Georgskorsen samt en kopia af den
dagorder, i hvilken kejserligt välbehag förkunnades Ålands garnison,
lyckades Schenschin bevara ännu någon tid genom att en bondgumma, som
färdades i samma båt, gömde dem under sitt förkläde. Men slutligen nödgades
Schenschin förstöra jämväl denna sista skrifvelse, innan han lyckligen
anlände till fästningen, efter att en gång ha passerat midt emellan
tvenne fientliga ångkorvetter, på endast något tiotal steg från dem.
På Lumparen lågo då redan ett trettiotal fientliga fartyg och dagen
därpå börjades landsättningen af trupper på öarna. Nu gällde det för
Schenschin att söka komma öfver till svenska kusten. Till Stockholm
anlände han obehindradt och förhjälptes vidare af ryska ambassadören
Daschkoff, så att han (via Lübeck) anlände till Petersburg redan
den 6 augusti.
I den franska pressen framställdes Schenschins resa i form af en berättelse
om att kejsaren sändt sin adjutant jämte en sjöman till Bomarsund för
att undersöka fästningens tillstånd. Förklädda till åländska fiskare
hade dessa våghalsar lyckats passera fiendens kryssare, undersökte därpå
fästningens försvarskraft, utsikterna för fienden att kunna framtränga
till densamma m. m., hvarpå de till kejsaren afläto en detaljerad rapport,
i hvilken de uppgåfvo, att fästningen var otillgänglig samt att den
fientliga eskadern komme att gå under framför Bomarsunds vallar.
Då kejsaren erhöll underrättelse om att de allierade hade för afsikt
att intaga Bomarsund, sysselsatte fästningens öde honom i hög grad.
Han insåg mycket väl, att den fåtaliga garnisonen skulle råka i ett
svårt läge, och ville hindra den fientliga flottan att inlöpa i viken
utanför fästningen. På grund häraf beordrades flygeladjutanten Arkas
att från Helsingfors och Åbo medtaga nödigt antal kanonslupar och ångare
samt med dessa skynda till Åland för att afstänga viken för de fientliga
fartygen. Storfursten-generalamiralen samt krigsministern, furst Dolgorukij,
förutsågo, att detta företag ej skulle lyckas, emedan fiendens samtliga
fartyg voro försedda med ångmaskiner.
Emellertid erhöll Arkas i Helsingfors 4 ångfartyg och 20 kanonslupar;
i Åbo slöto sig yttermera 20 kanonslupar till honom, hvarpå hela flottiljen
gick till Kumlinge, hvarifrån man dock kunde se, att den fientliga eskadern
redan stod framför fästningen Bomarsund. Arkas kunde således icke fullfölja
sitt företag utan nödgades vända om till Åbo.
Den ryska flottans fartyg voro dåliga; kanonsluparna visade sig icke
alls motsvara tidens fordringar. Bland besättningarna funnos dock, såsom
alltid, djärfva män, färdiga att när som helst inlåta sig på de mest
vågsamma företag. Hade den ryska flottan icke försummat att införa ångan
som drifkraft, så hade utgången af Östersjöexpeditionen och belägringen
af Bomarsund naturligtvis blifvit en annan. Öfverallt, där de ryska
örlogsmännen under 1854—1855 års krig bereddes den minsta möjlighet
att strida, där framträdde äfven deras bästa egenskaper.
Se här t. ex. en liten episod, som hittills blifvit förbisedd af häfdatecknarna
och som bekräftar det ofvansagda. Då flygeladjutanten Arkas skulle från
Helsingfors till Åbo afsända en flottilj af fem ångare, nämligen “Gr.
Vrontschenko”, “Jastreb”, “Rurik”, “Amiral” och “Letutschij”, förordnades
kaptenlöjtnanten V. P. Romanoff till chef för den lilla eskadern. Någon
frågade därvid Romanoff, på hvad sätt han tänkte försvara sin flaggas
ära, ifall han skulle blifva omringad af fienden. “Jag har redan talat
med fartygsbefälhafvarna”, svarade Romanoff, “och vi ha gifvit hvarandra
hedersord på att i så fall haka oss fast vid fienden och spränga oss
i luften jämte honom”.
 |
Den 17 juni lättade flottiljen ankar, därvid räknande på att begagna
sig af mörkret och sålunda öfverlista fienden. Ifrån Porkkalaudd gafs
telegrafsignal, att man där hade sikte på fyra fientliga kryssare. På
den ryska flottiljen släcktes alla eldar, hvarjämte man undvek att röra
om elden under pannorna för att så mycket som möjligt minska röken;
så gick man djärft vidare längs den labyrintiska farleden, som dessutom
var beröfvad alla sina remmare. De fientliga kryssarna lågo helt lugnt
bi, medvetna om sin öfverlägsna styrka, och misstänkte ingenting, hvarigenom
det lyckades de ryska ångbåtarna att obehindradt passera. Framför Hangöudd
syntes också fientliga ångare, hvarför den tappra kommendanten, generalmajor
Moller, hejdade den ryska flottiljen genom trenne kanonskott, då han
ju ej kunde tänka sig, att ryska fartyg skulle vågat till den grad ringakta
de fientliga ångarna. Snart skingrades dock missförståndet till ömsesidig
glädje, flottiljen gick vidare och anlände redan samma kväll utan vidare
äfventyr till Åbo. Äfven där ville man först ej sätta tro till de ryska
fartygens oförmodade ankomst.
Chef för den engelska eskadern var sir Charles Napier, en 63 år gammal,
något fetlagd, kortväxt, omsorgsfullt slätrakad, gråhårig man. Några
dagar före affären vid Bomarsund hade Napier samtalat med en af invånarna
på ön och därunder förfrågat sig rörande andan inom garnisonen samt
huruvida det förefunnes någon utsikt att med andra medel än vapenmakt
intaga fästningen. Svaret blef dock sådant, att det betog Napier alla
förhoppningar. “Det var skada”, sade amiralen, “då blir det inte möjligt
att undvika blodsutgjutelse!” Vänd till en person i sin svit, tillade
han därpå: “För öfrigt är skadan ringa, ty det där är fransosernas affär”.
E. Kedick, korrespondent i Stockholm till “Journal de S:t Petersbourg”,
som meddelade detta samtal, ansåg sig böra särskildt framhålla, att
han kunde garantera för dess sanningsenlighet. I själfva verket försiggick
ett dylikt samtal mellan Napier och tulltjänstemannen Calonius och rörde
sig om frågan, huruvida icke öfverste Furuhjelm tilläfventyrs vore hågad
att mot en betydlig summa öfverlämna fästningen eller om icke de finska
skarpskyttarna uttryckt någon önskan att öfvergå till de allierade.
Bomarsunds därpå följande belägring bekräftade fullkomligt detta samtal
samt ådagalade ånyo, att England svårligen kan föra ett krig utan främmande
hjälptrupper. Sedermera (1855) yttrade Napier till sina landsmän, att
“den franska amiralen var af samma åsikt som jag, hvarför vi beslöto
att anfalla Bomarsund. Härtill behöfde jag icke några trupper, men den
franska amiralen menade, att han ej kunde reda sig utan dem, hvarför
han sände sin regering ett meddelande därom. Jag är dock fortfarande
af den åsikten, att de voro obehöfliga för oss och att dessa trupper
hade gjort bättre nytta utanför Sevastopol”.
De franska trupperna stodo under befäl af general Baraguay d'Hilliers
och öfverfördes till Åland på 4 propellerfartyg, 4 hjulångare och 8
transportfartyg. Dessa trupper bestodo af en infanteribrigad (12:e jägarebataljonen
å 1,100 man, 3:e linjebataljonen och 2:a linjeregementet) under general
Hugues samt en brigad (48:e och 51:a linjeregementerna, à 2,100
man) under general Gressi. Därtill kommo 1 ½ batteri, 1 kompani
minörer samt 2 à 3 tusen man marininfanteri, inalles något öfver
12,000 man med 18 kanoner. Dessa trupper åtföljdes af ett (engelskt)
ingenjörkompani under befäl af Harry Jones, chef för engelska arméns
ingenjörsskola i Chatham.
Till landstigningsplats för trupperna utsågs Tranvik (1 brigad under
gen. Hughues, förstärkt af 48:e linjeregementet); men för att draga
garnisonens uppmärksamhet från denna punkt landsattes trupper dessutom
samtidigt norr om Bomarsund, vid Hulta (3,000 matroser, hvaraf 900 engelska)
samt öster om fästningen, vid byn Högbolstad (51:a linjereg.). Därpå
skulle samtliga landstigningstrupper framrycka i riktning mot Finnby,
där öfverbefälhafvarens högkvarter var förlagdt och beläget ungefär
3 km. från fästningen. Kl. 3 på morgonen den 8 augusti vidtog samtidigt
landstigningen på alla tre punkterna under skydd af linjeskeppen “Edinburg”
och “Duperré”. Under förloppet af 3 1/2 timme hade redan omkring 11,000
man blifvit landsatta, hvarvid ingen behöft ens “väta sina fötter”.
Med de svaga krafter garnisonen kunde förfoga öfver var det naturligtvis
omöjligt att hindra landstigningen. Sedan fienden öfvertygat sig om
att Tranvik låg för långt från fästningen, började han urlasta sina
förråd, belägringsmaterialier och parker vid Onö. Vid det allmänna anfallet
skulle de franska trupperna bilda centern, engelsmännen vänstra och
flottan högra flygeln. Dessutom var det öfverenskommet, att flottan
skulle utföra en diversion mot fästningen och sålunda underlätta ingenjörsarbetena
i och för belägringen. Sedan man gjort sig förtrogen med terrängförhållandena,
fann man, att tornet C var hinderligt för en vidare framryckning, hvarför
det beslöts, att artillerielden till en början skulle koncentreras mot
detta. Den 9 augusti fortsattes utskeppningen af belägringsmaterial
samt tillverkades skanskorgar och fasciner och den 10 förberedde sig
trupperna i synnerhet till anfall mot tornet C. Under följande dag fullbordades
landsättningen af belägringskanonerna från fartygen.
Sedan det första anfallet på fästningen hade föga kunnat åtgöras för
stärkandet af dess försvarskraft. Det på udden befintliga batteriet
(n) hade visserligen ånyo reparerats men sedermera öfvergifvits och
förstörts. Alla träbyggnader inom 1,300 m. från fästningen hade blifvit
uppbrända, öfverflödiga fönster- och dörröppningar igenmurats med sten
eller tegel, kanonerna i hufvudfästet omplacerats o. s. v. För hvarje
kanon fanns 60 skott; provianten ansågs förslå till december 1854.
Kl. 10 f. m. den 10 augusti kastades den första bomben från amiralsfartyget
“Bulldog” mot fästet, hvarmed signal gafs till eldens öppnande. För
att äfven från landsidan kunna beskjuta fästningen hade de allierade
uppfört batterier och löpgrafvar. Till detta arbete hade erfordrats
mycken tid, emedan den därtill behöfliga jorden måste transporteras
ganska lång väg i säckar. Inalles hade fienden uppfört fem batterier
på olika afstånd från fästningen.
Den första anfallsstöten fick tornet C vidkännas. Detta kasematterade,
i 2 våningar uppförda runda torn innehöll i hvardera våningen 16 kasematter
af c. 7,5 meters djup. Vid tiden för anfallet fanns i tornet 10 kanoner
och 140 mans besättning med trenne officerare: Kapten Tesche samt löjtnanterna
Sahlberg och Brofeldt (den senare sårades och ersattes med löjtnant
Conradi). Sedan fienden intagit Finnby, framsköt han den 27 juli mot
tornet en förtrupp, som antagligen utgjordes af tvenne kompanier. Under
inverkan af den från tornet mot dem riktade elden spridde sig dessa
trupper på ömse sidor om vägen och under den följande natten omringades
tornet af en tät kedja af skarpskyttar.
 |
Den därpå följande natten underhölls från tornet en bestrykande eld
för att hindra de belägrande fransmännen att uppföra löpgrafvar, men
vid dagningen aftecknade sig dock helt tydligt en tranché på ett afstånd
af 640 m. från tornet. Till aftonen hade visserligen tornets eld lyckats
så godt som förstöra en del af det fientliga bröstvärnet, men det oaktadt
kunde fransmännen under natten bestycka ett batteri med fyra kanoner
och ett betydligt antal mörsare. Och nu vidtog en tvekamp emellan batteriet
och tornet. Efter de första fyra skotten från tornet blef detta dock
så fylldt med krutrök - i följd af tornets konstruktion saknades tillräcklig
ventilation —, att besättningen måste utrymma kasematterna, hvarjämte
kanonerna blefvo så starkt upphettade, att man måste afkyla dem genom
att täcka dem med våta bastmattor eller begjuta dem med kallt vatten.
Till en början var dock tornets eld ganska verksam; merlonerna (med
merloner förstås de delar af vallen, som ligga mellan skottgluggarna
(embrassyrerna)) på batteriet förstördes, hvarjämte tre af dess
kanoner demonterades, så att fienden flera gånger nödgades afbryta sin
eld. Dessa omständigheter framhållas också, som sig bör, i Baraguay
d'Hilliers officiella rapport.
Den största faran för tornet C hotade dock från de franska mörsarnas
kasteld. På många ställen hade hvalfven starkt skadats, hvarigenom fara
hotade den kasematt, i hvilken krutförrådet inrymdes. Garnisonen var
uttröttad. En af tornets kanoner var demonterad. Kl. 5 den 12 aug. lät
kapten Tesche hissa hvit flagg och föreslog den franska ingenjörsgeneralen
Niel, som personligen tillstädeskommit, en vapenhvila på tvenne timmar.
Efter särskilda invändningar gick generalen in på att tillåta ett afbrott
i striden på en timme. Kapten Tesche begaf sig då själf till kommendanten
för att rapportera tornets belägenhet och utverka förhållningsorder
åt sig. Kl. 6 uppblossade eldstriden ånyo men fortgick icke länge: tornets
hvalf hotade att instörta och för krutförrådet fanns icke mera något
förvaringsrum. Kapten Tesche befarade nu, att krutförrådet skulle explodera,
och då han dessutom insåg, att garnisonens undergång ej skulle på något
sätt gagna fästningens försvar och icke vidare kunde göra fienden någon
skada, beslöt han (kl. 9 e. m.) att återsända manskapet till hufvudfästningen.
Själf skulle han jämte 30 man kvarstanna för att förnagla kanonerna
och iordningställa tornet för sprängning. Detta arbete medhanns dock
icke under nattens lopp med det uttröttade och ovana manskapet. Till
morgonen hade fienden redan fått till stånd tvenne nya batterier, ett
franskt och ett engelskt, mot tornet. Vid dagningen inträngde fienden
i tornet, hvarvid uppstod handgemäng; kapten Tesche sårades af bajonettstygn,
hvarpå såväl han som den återstående garnisonen gjordes till krigsfångar.
På så sätt beskref kapten Tesche denna tilldragelse i den rapport han
efter återkomsten från fångenskapen afgaf till general Bodisco.
I hufvudfästet beslöt man att rikta tvenne mörsare mot tornet C och
den 15 augusti, kl. 7 e. m., antändes dess krutförråd af en lyckligt
riktad bomb, hvarigenom tornet således sprängdes i luften medels egna
projektiler.
Tornet C:s intagande var en stor framgång för de allierade vid Bomarsunds
belägring.
Sedan fienden gjort upp affären med tornet C, togo de ihop med det
vid Notviken belägna tornet U. Detta hade en besättning af 181 man med
3 officerare: löjtnant Zverjeff, stabskapten Melart och underlöjtnant
Blom. Bestyckningen utgjordes af 18 kanoner. Af ammunition och proviant
fanns ett tillräckligt förråd; det enda, hvarpå brist kunde uppstå,
var vatten, ty vid det en bomb exploderade på tornets borggård, blefvo
vattenkaren af trä genomborrade af skärfvorna. Bäst var tornet rustadt
för anfall från sjösidan och minst från den sida, ifrån hvilket fienden
redde sig att belägra det. Tvenne batterier öppnade nu eld mot tornet;
det ena var öppet och bestyckadt med kanoner, det andra maskeradt och
uppfördt för mörsare. Dessutom besköts tornet från fartygen, ehuru elden
ej var säker och för öfrigt ej räckte länge. Desto häftigare var elden
från batterierna, som under den 15 augusti pågick från morgonen till
kl. 5 e. m. Tornet försvarade sig manligt; genom dess eld blefvo tvenne
kanoner å batteriet demonterade, hvarjämte en engelsk artilleriofficer
dödades.
Men äfven här blefvo försvararenas krafter uttömda. Snart voro tre
kanoner i tornet demonterade, och sedan bresch uppstått i muren, ramlade
en kanon från öfra våningen ned i den nedre. Efter en oafbruten 10 timmars
beskjutning var hela öfra våningen förstörd likasom en del af muren
mellan embrassyrerna i nedra våningen. Breschen var så stor, att de
fientliga projektilerna obehindradt flögo in och nådde motsatta väggen.
Enligt utsago af en engelsk officer, som den 17 augusti besåg tornet,
var detta en “förträfflig bresch”, och hade skjutningen pågått ännu
en eller annan timme, så skulle de belägrandes kulor slagit tvärs igenom
tornet och bokstafligen klufvit det i tu. Det var ej ens tänkbart, att
man under dessa förhållanden skulle kunnat reparera skadorna; att ersätta
de demonterade kanonerna var omöjligt, emedan någon lyftkran icke fanns
att tillgå, och till all olycka stod den oskadade kanonen invid den
förstörda muren. Någon hjälp var ej att påräkna; att göra ett utfall
med en så ringa garnison skulle varit fullkomligt lönlöst och att retirera
till hufvudfästet lät sig ej göra, sedan förbindelsen mellan detta och
tornet U blifvit afskuren. Garnisonen väntade stundligen, att fienden
skulle gå till storms, men han fortsatte blott att bombardera tornet.
Snart började kulorna genom den breda breschen hota kasematten med krutförrådet.
Hela garnisonen blef nu öfvertygad om att det ej mera gafs någon möjlighet
att hålla sig. Den sorgliga nödvändigheten tvingade löjtnant Zverjeff
att kl. 8 e. m. den 15 augusti hissa parlamentärflagg, ehuru tornet
förlorat blott 6 man i stupade samt 14 sårade. Amiral Napier uttryckte
sin förvåning och frågade löjtnant Zverjeff på tyska: “Huru kunde ni
så länge hålla er emot vårt batteri?” samt återlämnade honom därpå värjan
till tecken på sin högaktning. Dessutom infann sig en läkare för att
lämna hjälp åt de sårade.
Som
en liten karaktäristik af striden mellan tornet U och det engelska batteriet
n:o 2 må här anföras en intressant “skildring af en gammal soldat”,
ett ögonvittne till händelsen. (Denna soldat hamnade i Plymouth som
fånge.)
“En gång inträdde i kasärnen till oss fångar en herre, hvars ena arm
var amputerad. Han tilltalade oss på tyska och frågade, om någon af
oss behärskade detta språk. Bland oss funnos soldater från Riga, och
en af dem åtog sig att blifva tolk; då anhöll den främmande herrn, att
vi skulle samla alla de underofficerare, hvilka befunnit sig i tornet
U, och de soldater, hvilka serverat de två kanoner, som besköto det
engelska batteriet. Sedan vi samlats, vände han sig till oss med följande
ord: “En bomb från en af era kanoner kreverade så lyckligt i vårt batteri,
att jag miste ena armen, tolf man sårades och fyra stupade. Jag har
velat säga er, att jag alls icke är fientligt stämd mot er och att jag
ej anser de ryska soldaterna som mina fiender utan tvärtom som mina
vänner. Era kanoner gåfvo oss ej tid att bygga upp vårt batteri, till
den grad säkert sköto ni, om natten med glödgade, om dagen med kalla
kulor!” Därefter bjöd han oss farväl, sägande att han var afskedad kapten
i armén, och gaf hvarje underofficer två shillings och hvarje soldat
en shilling”.
Nu kom således turen till hufvudfästet. Det var bestyckadt med 68 kanoner
och besättningen utgjordes af 6 stabs-, 27 öfverofficerare samt 1526
man utom kommendanten, place-majoren och place-adjutanten samt öfriga
icke stridande. Under natten mot den 28 juli närmade sig några fientliga
barkasser fästet men aflägsnade sig åter, sedan man aflossat några skott
mot dem. Under dagen besköt fästet de fientliga ångfartygen, hvilka
gingo till Lumparfjärden. Den 10 augusti på morgonen tornade den engelska
fregatten “Penelope” på en sten invid Prestö inom skotthåll för fästningen,
från hvilken kulorna snart började härja i dess skrof. Att träffa detta
var emellertid icke så lätt; för att kulorna skulle nå fram, måste man
öka krutladdningarna och gifva kanonerna den största möjliga elevation.
 |
För att rädda sig från undergång började man å “Penelope” kasta kanonerna
öfver bord. Tvenne andra ångfartyg kommo nu till hjälp åt den förolyckade
kamraten, under det den öfriga eskadern öppnade eld mot fästningen.
“Penelope” erhöll emellertid nio skotthål, hvarför den blef bogserad
ur striden. Under den därpå följande natten sköt man såväl med kartescher
som med gevär för att hindra fiendens skarpskyttar att närma sig. Detsamma
upprepades de följande tvenne nätterna. Sedermera såg man från fästningen,
att fienden höll på att armera det af garnisonen öfvergifna strandbatteriet,
hvilket garnisonen icke var i stånd att hindra. Den 13 augusti närmade
sig de franska skarpskyttarna fästningen, i hvilken slogs larm, hvarjämte
man ökade elden från kaponiern för att understödja tornet C.
Sedan de allierade intagit tornen C och U, slog pröfningens timme för
hufvudfästet. Fienden uppförde nya batterier och började beskjuta fästningen
från baksidan, hvilket naturligtvis åstadkom stora skador. Den 15 augusti
inföll kejsar Napoleons namnsdag, och de allierade önskade själffallet
fira denna dag genom att intaga Bomarsund. Fartygen smyckade sig med
flaggor och kl. 12 på dagen saluterade de franska fartygen med skarpa
skott. Tretton fientliga fartyg lade sig nu på ett afstånd af 2,600
steg från fästningen och läto hela dagen sina kanoner dundra, hvarvid
elden riktades mot fästningens högra flygel. Dessutom besköt fregatten
“Leopard” fästningen med 100-pundiga kompakta kulor, hvarjämte tvenne
refflade fältkanoner (12-pundiga) efter Napoleon III:s system turvis
fördes i position, tydligen för att göra sin uppfinnare heder; de franska
skarpskyttarna riktade sin eld mot fästningens embrassyrer. Det “hårdt
pröfvade” Bomarsund kunde däremot göra fienden ringa skada; därtill
voro dess kanoner för svaga. Mot aftonen aftog fästets eld märkbart,
ehuru dess eldgap tidtals ännu dundrade. De tunga kulorna från “Leopard”
och bomberna från batteriernas 10-tumskanoner splittrade småningom murarnas
granitbeklädnad, som i förbigående sagdt icke var fästad vid den underliggande
tegelmuren; embrassyrerna blefvo ställvis skadade och tegelstenarna
krossades. Men tager man i betraktande, att fienden under 8 timmar oafbrutet
bombarderade fästningen med 800 kanoner, måste det dock erkännas, att
hans framgång var obetydlig, emedan beskjutningen icke förorsakade någon
verklig skada. Under natten till den 16 augusti uppförde fransmännen
på ett afstånd af 500 steg från kaponiern ett nytt batteri (n:o 6) för
6 kanoner med speciel uppgift att skjuta bresch i muren. Fortet sökte
hålla fienden ifrån lifvet genom granat- och kartescheld samt lyckades
sålunda oskadliggöra 14 man på det nya batteriet. Men detta blef också
fästningens sista kraftyttring. Projektilerna från strandbatteriet började
skaka den yttre muren; mesta skadan åstadkom dock fiendens mörsarebatteri.
Med ofelbar träffsäkerhet slogo deras bomber ned på hvalfven och antände
flera gånger taket, under det kulorna från haubitserna och fältkanonerna
flögo in genom fönsteröppningarna. Skarpskyttarna gjorde nog hvad de
kunde för att underlätta försvaret, men de kunde ej uträtta mycket.
Belägringsbatteriernas och de franska skarpskyttarnas eld fortsattes
hela natten. Den koncentrerade elden från såväl sjö- som landsidan blef
allt verksammare; järntaket var på många ställen sönderslaget, jordlagret
på kasematterna var upplöjdt af bomberna. Garnisonen hann med möda släcka
de allt tätare inträffande eldsvådorna, den nyss anbragta fyllningen
af tegel i fönster, embrassyrer och dörrar började falla i bitar, de
ökade krutladdningarna inverkade skadligt på embrassyrer och lavetter.
Dessutom voro många kanoner och lavetter sönderslagna. Garnisonen var
fåtalig, — den belägrande kåren var tio gånger manstarkare —; försvarsmedlen
voro begränsade i jämförelse med de anfallandes resurser. Hela natten
till den 16 augusti fortgick elden och koncentrerades mot det svaga
fortet från ett mörsarebatteri, de tvenne batterier, hvilka tidigare
riktats mot tornet U, fältkanonerna, strandbatteriet samt 10 fartyg.
Därtill kom ännu, att vinden låg emot embrassyrerna, så att kasematterna
fylldes med rök. I officersflygeln voro väggarna på flera ställen genomskjutna.
Försvaret hade kommit till den punkt, utöfver hvilken det icke mera
var fråga om annat än ett gagnlöst uppoffrande af människolif. Ett i
fem dygn fortsatt oafbrutet vakande framkallade naturligtvis en kroppslig
trötthet. Garnisonen kunde icke skada fienden vare sig med kulor eller
bajonetter; den var i själfva verket afväpnad. Kl. 1 p. d. den 16 augusti
sammankallade kommendanten truppcheferna till rådplägning, hvarvid beslöts
att sända en parlamentär till den fientliga öfverbefälhafvaren för att
vinna en två timmars vapenhvila. Rörande öfverläggningens resultat meddelade
befälet sina truppafdelningar upplysningar, hvilka, såsom det berättas,
af några “emottogos med knot öfver det öde, som väntade garnisonen”,
ehuruväl de dock utan motsägelse fogade sig i de vidtagna åtgärderna.
Andra yttrade visserligen sin harm öfver det skedda men underkastade
sig dock det oundvikliga ödet. Kapten Kraushold vid ingenjörskåren ombestyrde
hissandet af den hvita flaggan samt att elden från kaponieren upphörde.
En ung officer, Aqvilander, beordrades att verkställa befallningen om
flaggans hissande; den gick upp och elden upphörde. Så förgick en stund,
hvarpå elden till allas förvåning ånyo vidtog. Det visade sig sedan,
att den soldat, som hållit ut flaggan från en embrassyr, af misstag
åter tagit ned den. Innan parlamentär hunnit utgå från fästningen, infann
sig därstädes fiendens parlamentär (åtföljd af en fransk och en engelsk
officer) och tillkännagaf, att öfverbefälhafvaren fordrade, det fästningen
skulle gifva sig utan förbehåll eller villkor.
Underhandlingarna fördes af general Bodisco i närvaro af fästningens
stabsofficerare.
Bomarsund föll således. Till fästningen anlände nu jämväl general Baraguay
d'Hilliers och sade åt kommendanten bl. a.: “General, ni har uppfört
er som en tapper krigare; herrar officerare, ni få behålla edra värjor.”
General Bodisco svarade: “Jag var tvungen att besluta mig för kapitulation,
emedan våra hjälpmedel icke voro lika och jag hela tiden väntade på
tillfälle att få mäta mig med er i bajonettstrid”. “Då väntade ni fåfängt”,
sade Baraguay. “Hade ni icke nu kapitulerat, så skulle jag till morgonen
haft färdigt ett nytt batteri och då skulle jag icke ha lämnat sten
på sten af fästningen”. Sedan han därpå vandrat rundt fästet, vände
han sig till kommendanten, sägande: “General, men det där tornet på
andra sidan sundet . . . ?” Bodisco svarade då: “General, mina officerare
höra till dem, som icke taga emot order af mig, så snart de se att jag
råkat i fångenskap”. “I så fall, gif mig en officer!” General Bodisco
hejdade då underlöjtnant Pischtschulin, som händelsevis passerade förbi;
general Baraguay förordnade dessutom prästen Prokofjeff samt en af sina
officerare att jämte Pischtschulin begifva sig till tornet Z på Prästö
med uppmaning att kapitulera; i annat fall skulle ingen komma med lifvet
därifrån.
På
Prästö höll sig ännu tornet Z, som stod under befäl af löjtnant Chatelain.
Till hans disposition stodo 20 kanoner samt en besättning af 2 officerare
och 141 man underbefäl och manskap. Då Chatelain såg, att kamraten i
tornet U (vid Notviken) Tornet Z på Prästö var i fara, öppnade han flera
gånger eld för att afleda fiendens uppmärksamhet från sagda torn. Men
snart närmade sig fientliga fartyg hans eget fäste och då erfordrades
en fördubblad vaksamhet såväl för att kunna beskjuta fartygen som för
att i tid hindra fienden att landstiga.
Den 16 augusti kl. 9 f. m. öppnade fregatterna “Leopard”, “Hekla” och
“Kozith” eld mot tornet Z i syfte att förstöra detta. Terrängen var
fördelaktig för fartygen; de kunde nämligen lätt intaga en sådan position,
att de doldes af skogen. Skottväxlingen mellan fartygen och tornet fortgick
tvenne timmar, hvarefter de drogo sig undan. På tornet hade en kanon
blifvit demonterad och en del af besättningen stupat, andra sårats.
Å “Leopard” blef stormasten sönderskjuten, hvarjämte den erhöll 11 skotthål
under vattenlinjen.
Tornets försvarare läto det icke bekomma sig, att den hvita flaggan
hissades på hufvudfästningen; de beslöto tvärtom enhälligt att “icke
gifva sig”. Efter 4 timmar anlände emellertid en båt, i hvilken befunno
sig bataljonspredikanten Prokofjeff, underlöjtnanten vid artilleriet
Pischtschulin samt en engelsk och en fransk officer. Alla uppmanade
de besättningen att gifva sig. De utländska officerarena hotade därjämte
att, i händelse af vägran, låta nedskjuta tornet till grunden och icke
vidare respektera den hvita flaggan; dessutom framförde Prokofjeff och
Pischtschulin kommendanten Bodiscos befallning att sträcka gevär. Härunder
närmade sig från tvenne sidor flera fientliga fartyg och på Prästö landsattes
på morgonen trupper till ett antal af omkring 3,000 man. Sedan löjtnant
Chatelain ställt upp manskapet vid kanonerna och öfverlämnat befälet
åt sin närmaste man, begaf han sig till general Baraguay d'Hilliers,
med hvilken han öfverenskom om följande kapitulationsvillkor för tornet
Z:s besättning: 1) officerarena fingo behålla sina vapen; 2) garnisonen
gaf sig fången åt de franska trupperna, men fick icke åtskiljas under
fångenskapen. Generalen godkände de föreslagna villkoren. Chatelains
närmaste män i befälet hade varit löjtnant Wolkoff, fänrik Permjaloffskij
och afskedade läkaren Nadjeschin. Dessa voro de sista som gåfvo sig
— åt en fransk ingenjörofficer — efter att hafva förlorat i stupade
2 man samt i sårade 11.
Bomarsund hade icke fallit för de allierades flottor utan intagits
af landstigningstrupperna och tack vare generalerna Baraguays, Niels
och Jones' skickliga ledning. Mest förstörande hade naturligtvis de
grofva kanonerna verkat, hvilka släpats i land från fartygen och riktat
sin eld mot kaponieren, d. v. s. mot fästningens bakre fas. Det var
dessutom sedan länge bekant, att “krämarnas regering”, såsom “Journal
de Frankfort” uttryckte sig, “icke älskade att alltför mycket utsätta
de sina för faror vid tillfredsställandet af sin förvärfspassion. De
engelska krigsfartygen inlåta sig icke i strid, om risken förefaller
dem för stor. Så förhöllo de sig också vid Bomarsund, där de föredrogo
att hålla sig utom skotthåll för fästningens kanoner”.
Så snart de finska skarpskyttarna fingo kännedom om kapitulationen,
bröto de sönder sina gevär; några af dem lyckades med tillhjälp af befolkningen
på de åländska öarna rädda sig undan fångenskapen genom att rymma. Så
vet åtminstone en författare att berätta, och samtidigt gingo rykten
om att några artillerister uppgjort en plan att sätta eld på krutupplagen,
att en del af garnisonen skulle vägrat sträcka gevär o. s. v.
Uppgifterna härom äro talrika och ganska bestämda. Synnerligen kategoriskt
yttrar sig en soldat, I. Zagorodnikoff, i sin dagbok: “I det ögonblick
fiendens afgörande anfall pågick, uppstod en stark rörelse i försvarskasematten,
emedan 'någon' uppgaf sig hafva för afsikt att antända krutkistorna
för att sålunda spränga fortet i luften. Men plötsligt ankom befallning
från öfverste Grankin (chef för fästningsartilleriet) samt därefter
äfven från kommendanten att anordna en noggrann tillsyn öfver krutförrådet,
hvarför fältväbel Parfenoff, en annan soldat och jag beordrades att
hålla vakt vid förrådet”. Det visade sig emellertid sedan, att ryktet
om detta förtviflade tilltag härrörde från en drucken soldat, som utspridt
det för att under villervallan kunna komma åt brännvin.
Däremot framgår det af alla berättelser, att många af besättningen
dels förstörde sina gevär, dels kastade dem i brunnen; detta gjorde
bl. a. de finska skarpskyttarna, hvilka icke ville, att deras goda vapen
skulle komma fienden till godo.
Under första tiden, sedan fästningen fallit, togo sig de allierade
för att plundra, men blefvo snart hindrade i detta förehafvande af sitt
befäl. En engelsk officer har i sina anteckningar uppgifvit, att fransmännen
endast sysslade med att samla ihop hvad de plundrat. Fästningens kyrka
blef sprängd i luften, men dess tillhörigheter fördelades mellan de
allierade. Dessutom medförde fienden fästningens bronskanoner, projektiler
och en mängd gevär. Tionde finländska linjebataljonens fana lyckades
bataljonschefen, öfverstlöjtnant Klingstedt, bränna upp, medan fienden
sökte efter den i kasärnen.
Garnisonens hela förlust under detta andra anfall belöpte sig till
53 stupade och 36 till större delen svårt sårade. Efter det fästningen
fallit, öfverfördes 10 sårade ryska officerare till hospitalsfartyget
“Belle Isles”. Till kommendant i fästningen förordnades öfverste Monchel.
De allierades trupper uppställde sig i spalier från fästningen till
bryggan; hela garnisonen placerades i barkasser och öfverfördes till
fartygen, å hvilka de sedan transporterades till England och Frankrike.
Att döma af Napiers rapporter hade de allierade under belägringen förlorat
inalles 120 man i stupade och sårade. General Baraguay d'Hilliers inrapporterade
officiellt, att fransmännen förlorat blott 21 man, hvilket inbringade
honom namnet “général vingt-et-un”. Får man sätta tro till en
engelsk officers dagbok, skulle fransmännen i augusti 1854 dagligen
förlorat 50 man i kolera. Folket på de åländska öarna visade flera grafvar,
i hvilka fienden jordat sina döda. På begrafningsplatsen å Prestö funnos
omkring 150 sådana och i några af dem lär man ha jordat mer än en afliden.
Grafskriften lydde: “Victimes du fléau” (farsotens offer).
Omedelbart efter Bomarsunds fall afsände amiral Napier en person till
Stockholm med anbud till svenska regeringen att öfvertaga Åland och
fästningen såsom besittning. Efter fem dagar återkom den utskickade
och medförde Sveriges afslag. Så berättade åtminstone underlöjtnant
Gadelli, som af militärbefälet i Finland blifvit beordrad till Åland
för att undersöka ställningen därstädes. Till dessa rykten fogades ännu
ett annat: att svenska regeringen, därest den beslutit sig för att öfvertaga
Åland, skulle afsändt 15,000 man trupper dit öfver. De allierade önskade,
att konung Oskar omedelbart skulle ockupera öarna, ända till dess fred
blifvit afslutad; att han afböjde förslaget förklarade man genom hans
försiktighet. Napier skref till engelska ambassadören i Stockholm och
önskade erhålla upplysningar om konungens planer på Åland (G. B. Earp,
o. a. a., p. 392); Baraguay d'Hilliers sände sin adjutant direkte till
konung Oscar (“Le maréchal Canrobert” af G. Bapst. Paris 1904, tredje
delen). Men emedan de allierade icke kunde lämna Sverige någon garanti
för besittningens varaktighet, så återstod för konungen endast att afsäga
sig gåfvan.
Hvad skulle de allierade göra med fästningen? Att kvarlämna en garnison
där vore riskabelt, emedan ryssarne under vintern kunde föra trupper
öfver isen till Åland, och dessutom skulle det blifva svårt att proviantera
dessa utländska trupper under vintern. Däremot syntes amiral Napier
på allvar öfverväga en plan att låta en del af flottan öfvervintra i
Östersjön, emedan han, såsom det berättades, för detta ändamål undersökte
Fårösund. Förslaget öfvergafs dock af de allierade. “Det är ej nog med
att döda ryssen, man måste äfven störta honom öfver ända”. Ögonskenligen
var det dylika synpunkter, som föranledde de allierade att i grund förstöra
fästningsverken. Amiralitetslorden, sir D. Gregham, skref till Napier,
så snart han erhållit underrättelse om Bomarsunds fall: “Jag är synnerligen
nöjd med den välbetänkta försiktighet Ni lagt i dagen samt hoppas att
Ni vidtager åtgärder i syfte att förstöra Bomarsund ända till grunden,
så att där icke må återstå sten på sten”.
Att börja med förstördes (den 30 augusti) tornet Z på Prästö, som sist
blifvit intaget. Genom tvenne explosioner blef det nästan jämnadt med
jorden. Därpå kom ordningen till tornet vid Notviken. Hvad åter hufvudfästningen
vidkommer, så nödgades fienden använda tre dagar för att iordningställa
ett tjugutal minor under densamma. Mot den bågformiga delen af försvarskasärnen
utfördes därjämte experiment med breschskjutning. För att yttermera
förstöra Bomarsund företogo sig de allierade att glödga fundamentet
och sedan begjuta det med kallt vatten. Chefen för de franska trupperna
sände till sin regering stycken af granitbeklädnaden på fästningen för
att ådagalägga att granit icke kan uthärda beskjutning af artilleri,
något som de militära auktoriteterna den tiden ännu voro öfvertygade
om.
Den första underrättelsen om Bomarsunds fall erhölls på följande sätt.
Konteramiral von Schantz hade den 16 augusti begifvit sig till åländska
skärgården ombord på ångaren “Suomi” för att om möjligt erhålla säkra
upplysningar om fästningens öde. På väg till Kumlinge fick han emellertid
af en pastor Sulin uppgift om att fästningen samma dag hade blifvit
intagen, hvarför von Schantz vände om samt insände rapport härom såväl
till general Rokassoffsky som till krigsministern.
 |
Efter det Bomarsund fallit, förklarade sig Napier villig att öfversända
till Finland hustrurna och barnen till Ålands försvarare. Af detta anbud
ville generalguvernören begagna sig för att erhålla noggranna uppgifter
om förhållandena vid Bomarsund och sände omedelbart en ångbåt under
parlamentärflagg för att afhämta de kvarlämnade. Chefen på detta ångfartyg,
löjtnant Kostjenkoff, utförde sitt uppdrag med framgång och gjorde sitt
bästa för att inhämta säkra uppgifter om allt som förefallit, ty på
fasta landet cirkulerade de orimligaste rykten om Bomarsund.
Detta var ganska naturligt, ty Åland var ju fullkomligt afskuret från
öfriga delar af riket, så att till och med regeringen till en början
måste nöja sig med de underrättelser, hvilka meddelades i den mot Ryssland
fientliga vesteuropeiska pressen. Kejsaren följde noga med händelsernas
gång på Åland samt meddelade furst Menschikoff och grefve Paskevitsch
m. fl. de underrättelser han själf erhållit. Af de kejserliga reskripterna
till dessa magnater äfvensom ur krigsministerns bref framgår, att Bomarsund
af ett oblidt öde blifvit utsedt till att offras åt fienden; frågan
gällde blott huru länge fästningen skulle kunna hålla sig i den ojämna
kampen. I fråga om sistnämnda omständighet uppfylldes kanske icke de
förväntningar man hyst, emedan de icke voro grundade på säkra data utan
på gissningar och förhoppningar. “De allierade hafva redan framträngt
till Åland”, skref kejsaren d. 31 juli 1854 till furst Gortschakoff,
“och jag förmodar, att garnisonen skall kunna hålla sig 10 dagar, således
ungefär till den 13 augusti.” Detsamma yttras i ett bref af den 15 aug.
till Paskevitsch: “Mer än 10 dagar kan fästningen antagligen icke hålla
ut. Troligtvis måste vi i vinter återtaga den.”
 |
Då anfallet mot fästningen vidtog, visade kejsaren icke någon synnerlig
oro, synbarligen på grund af de allierades hittills tillämpade krigsföringsmetod.
“Åland har fallit med heder”, skref kejsaren den 28 augusti till furst
Menschikoff. “Man berättar, att ett af tornen blif-vit sprängdt i luften.
Tills vidare ha vi inga officiella underrättelser.” Och den 31 aug.
skref kejsaren till furst Gortschakoff: “Åland har, synes det mig, fallit
efter ett ståndaktigt försvar; detaljer om belägringen inlöpa endast
från fientligt håll men gifva vid handen, att enhvar efter förmåga uppfyllt
sina åligganden.”
På fullkomligt samma sätt skildrade krigsministern, furst Dolgorukoff,
i sina bref den uppfattning han hyste i fråga om de stundande tilldragelserna
på Åland. “Min åsikt,” skref han i juli 1854 till Menschikoff, “är att
Åland icke kan hålla sig länge; därtill är fästningen och dess garnison
för svaga och fienden alldeles för stark. Vi kunna ej påräkna den framgång
vi så gärna åstundat. Ålands ockupation utgör, enligt hvad jag förmodar,
målet för detta års kampanj. Måtte blott ön icke för alltid ryckas ur
våra händer, se där hvad jag, oss emellan sagdt, högeligen fruktar.”
I ett senare bref (augusti s. å.) till Menschikoff säger Dolgorukoff
på tal om Bomarsund: “Förlusten af Åland har förorsakat mig en djup
sorg. Naturligtvis kunde vi icke räkna på att få behålla fästningen,
så snart den en gång utsattes för anfall af en öfverlägsen fiende. Men
händelsen är i alla fall sorglig och skall framkalla många kommentarier.”
Känslan af bitterhet öfver denna motgång tog sig dock stundom luft såsom
t. ex. i krigsministerns bref till general Rokassoffsky: “Eder rapport
om Bomarsunds intagande af fienden har djupt bedröfvat kejsaren,” skref
Dolgorukoff, “desto mera som de föregående från herr generalen erhållna
underrättelserna läto oss hoppas, att de åländska öarna ännu skulle
kunna hålla sig ganska länge.”
Under en af sina sista färder i den finska skärgården besökte kejsar
Alexander III jämväl Åland och träffade där tvenne gamla gubbar, hvilka
i tiden tjänstgjort på Bomarsund. På kejsarens fråga, huru det kom sig,
att de “så illa försvarat fästningen”, svarade de gamla, hvilka icke
igenkände den civilt klädda kejsaren: “Det var icke vi som uppgåfvo
fästningen utan kommendanten, som under bombardemanget satt i källaren,
bak en hög med säckar”. Och i sin bok “Kustförsvar” skref öfverste Moschnin,
att kommendanten Bodisco inledde underhandlingar om kapitulation “under
inflytande af sin fru, som befann sig i fästningen”.
Ett ännu strängare omdöme fälldes af soldaten Zagorodnikoff, en af
deltagarna i försvaret af Bomarsund. Sedan han (1856) återkommit från
fångenskapen i England, skildrade han kapitulationen i form af bref
till en släkting. Se här hvad i detta sällsynta alster af en rysk soldats
penna förmäles om Bomarsunds belägring och fall:
“Det vore rättvisare att säga, att fästningen uppgafs hals öfver hufvud,
utan att fästningens kommendant och bataljonschefen, som sig bör, öfverlagt
med de öfriga officerarena rörande de grunder, enligt hvilka fästningen
skulle öfverlämnas åt fienden samt vi, likt en fårskock, öfverantvardas,
utan att ens räknas, såsom ett offer åt honom. En omständighet synes
mig för öfrigt oförklarlig: ifrån hvem ankom det bref, som en minderårig
son till den åländska postföraren framförde den 13 augusti, och till
hvem aflämnades det? Postförbindelsen med Åland var afbruten sedan juli,
hvarom tillkännagafs i order till garnisonen, och huru kunde i så fall
denna gosse med sin brefväska framtränga från Mångstekta by genom de
fientliga linjerna?”
“Bilden af Ålands försvar och fångenskapen är på en gång skräckinjagande
och löjlig. Öfverbefälet visade sig ingenstädes under striden och gaf
själf icke soldaterna föredöme af mod och uppoffringsförmåga genom att
uppfylla sin heliga plikt mot himlarnas Herre och herrskaren öfver vårt
andra fädernesland. Hvar de uppehöllo sig under själfva striden, vet
jag ej (detta gäller dock ej officerarna, som kommenderade kanonerna).
Officerarnas och gemenskapens familjer bodde i omnejden och upphörde
icke ens under den farligaste tiden att besöka sina anhöriga. Huru skulle
icke en man, som sålunda är upptagen af sin makas smekningar och kyssar,
kunna glömma att vidtaga alla åtgärder för sitt försvar och slutligen
falla t. o. m. för ett svagt anfall af fienden? Ja, det är ursäktligt,
ty kärlek öfvergår lag. Med ett ord sagdt: Ålands garnison förlorade
heder och ära.”
 |
Bomarsund hör redan historien till och arkiven erbjuda tillräckligt
med handlingar för att möjliggöra en sansad och motiverad granskning
af denna fråga.
Alla dessa berättelser om emottagna mutor, om generalskan Bodiscos
släktskap med Baraguay d'Hilliers, om hennes inflytande på sin man o.
s. v. sakna i själfva verket all grund. Författaren har varit i tillfälle
att med ledning af särskilda handlingar undersöka alla dessa påståenden
samt därvid kunnat konstatera, att de äro fullkomligt gripna ur luften
och lögnaktiga samt framsprungna ur de orimligaste rykten. Här må blott
nämnas, att släktskapen mellan fru Bodisco och den franska öfverbefälhafvaren
Baraguay är fullkomligt uppdiktad, likasom uppgiften, att hon under
belägringen skulle ha bott i fästningen. Tvärtom hade hon härunder sitt
hemvist i en by på fyrtio kilometers afstånd från Bomarsund och kunde
således icke influera på sin man. Under det första bombardemanget af
fästningen (juni 1854) uppehöllo sig visserligen kvinnorna i fästningen,
men detta kom sig däraf, att fiendens anfall skedde tämligen oförmodadt.
Då de allierade sedan ordnade en systematisk blockad af fästningen,
blefvo alla kvinnor aflägsnade från densamma. Den ofvannämnda minderåriga
brefbäraren medförde inga meddelanden från fienden utan öfverbringade
tvärtom sådana från vänner till de belägrade. General Bodisco gömde
sig icke i någon källare bakom säckar, utan uppehöll sig dag och natt
hos manskapet och hade icke något eget rum utan sof på en brits. Med
ett ord, alla dessa rykten och sägner måste hädanefter anses som fullkomligt
grundlösa.
 |
Generalmajor Bodisco hade emellertid uppgifvit fästningen, innan ännu
någon bresch blifvit skjuten i hufvudfortet och innan garnisonen varit
utsatt för en enda stormning. Ett sådant förfarande betraktades enligt
art. 89 i då gällande instruktion för fästningskommendanter såsom ett
brott, belagdt med dödsstraff. På grund häraf nedsattes i Helsingfors
en särskild kommission för att undersöka saken. Sedan kommissionen förhört
särskilda officerare och tjänstemän af fästningens garnison, kom man
slutligen till följande resultat.
Fortets garnison hade icke uttryckt något missnöje öfver krigsrådets
beslut att kapitulera. Alla officerare förklarade enstämmigt, att “ehuru
garnisonen ännu skulle kunnat hålla sig en mycket kort tid, så hade
ett sådant motstånd dock varit onyttigt och blott medfört hela besättningens
undergång utan den ringaste skada för fienden.” Slutligen fann kommissionen
jämväl, att “det öde, som drabbat de åländska befästningarna, var oundvikligt,”
emedan fästningsverken voro ofullbordade och endast på få ställen erbjödo
möjlighet till samfälldt försvar. Den kringliggande nejden var gynnsam
för ett framträngande af fienden. Den landstigningstrupp, som angrep
fästningen från landsidan, var sex gånger starkare än garnisonen, som
var urståndsatt att operera utom fästningen.
“Af allt detta framgår, att därest de åländska befästningarna äfven
uppgifvits en dag tidigare, så kunde det på grund af deras läge icke
åsamkat riket någon som helst skada, medan däremot ett uppskof med kapitulationen
på en dag hade kunnat medföra en fullkomligt gagnlös undergång för flera
hundra tappra och sin kejsare tillgifna krigsmän.”
“På grund häraf medger undersökningskommissionen, att generalmajor
Bodisco har anlitat alla honom till buds stående medel för att i det
längsta försvara fästningen samt att han uppgifvit densamma blott af
yttersta nödtvång, äfvensom att samtliga stabs- och öfverofficerare
samt underbefäl och meniga, de där utgjort fästningens garnison, uppfyllt
sin plikt enligt heder och aflagd ed.”
 |
Krigsdepartementets auditörsdepartement anslöt sig till detta af kommissionen
gifna utslag, på grund hvaraf kejsaren (den 14 april 1856) stadfäste
sagda departements resolution. Med anledning häraf meddelade krigsministern
den 16 april öfverbefälhafvaren i Finland, “att kejsaren i målet rörande
f. d. kommendanten på Åland, generalmajor Bodisco, hade funnit för godt
att godkänna de af kommissionen uppdagade skälen till Bomarsunds
kapitulation” och därför anbefallt, 1) att generalmajor Bodisco
skulle på grund af artiklarna 84 och 98 i gällande instruktion för kommendanterna
befrias från hvarje ansvar i denna sak samt 2) att likaså alla öfriga
till Ålands garnison hörande personer skulle frikallas från allt ansvar,
emedan de alla vid fästningens försvar uppfyllt hvad hedern och tjänsteeden
af dem fordrat.
Den 14 september lämnade de sista engelsmännen Åland och efter några
veckor svajade åter den tvehöfdade ryska örnen öfver de åländska klipporna.
Det sista fientliga fartyget lämnade Ledsund den 11 november.
Bomarsund hade fallit, och fienden triumferade. Ekot af hans jubelrop
genljöd öfver hela England och Frankrike. I engelska tidningar fick
man läsa, att de allierade “på åtta dagar hade tillintetgjort de af
granitblock uppförda murarna, hvilka icke hade kunnat motstå deras kanoner”.
En engelsk officer, som i egenskap af kurir afgick till London, berättade
under vägen, att “Bomarsunds kapitulation hade varit en fullkomlig öfverraskning,
emedan platsen var mycket lämplig att försvara samt starkt befäst, men
att dess kanoner varit så gamla, att de icke alls kunnat användas utan
åsamkat de belägrade själfva större skada än fienden”. Och så småningom
förvandlades Bomarsund i den utländska prässen till en “storartad” fästning,
af hvilken dock nu ej återstod sten på sten. I februari 1855 framhöll
Napier vid den sedvanliga lordmayorsbanketten i sitt skåltal, “att Bomarsunds
eröfring icke kostat någonting. Hela affären hade varit mycket enkel:
utan möda och förluster hade de allierade förintat en mycket lång rad
af befästningar”. Men marskalk Castellane, en allvarsam man, skref i
sin dagbok: “Bomarsunds intagande den 16 augusti gjorde ett utmärkt
godt intryck; detta var den första affären mellan franska och ryska
trupper. Öfverbefälhafvaren, general Baraguay d'Hilliers, kommer antagligen
att utnämnas till marskalk.” I själfva verket blef marskalksstafven
under ganska egendomliga omständigheter öfverlämnad till honom, nämligen
vid hans ankomst på hemvägen till Danzig, där han år 1813, då en ung
officer, hade förlorat sin ena arm. Amiral Perceval-Duschesne hugnades
med storkorset af hederslegionen i förväntan på titeln “amiral af Frankrike”,
hvilket var liktydigt med marskalksvärdigheten.
 |
Sedan emellertid den första förtjusningen något lagt sig och de allierade
hunnit litet närmare granska de verkliga förhållandena, framstodo dessa
i en mindre tilldragande dager. De högljudda glädjeropen förbyttes i
harm, hån och förebråelser; t. o. m. “Times” hängaf sig åt en “helig
och patriotisk vrede” öfver flottorna, emedan “berget i själfva verket
framfödt en råtta”. I stället för en hvalfisk hade Napier fångat en
löja. Den skrytsamma amiralen hade icke lyckats “träda ringen genom
nosen på den förskräckliga Leviathan”. Han “kom, såg, men segrade icke”,
skrefvo de engelska tidningarna, hvilka därpå jämförde Napiers mandater
med Wellingtons bragder och funno, att den senare “besegrade en väpnad
motståndare och skonade enskild egendom, hvaremot Napier skonade den
väpnade fienden och förstörde enskildas egendom”. “Ryssarna skratta
åt oss och vi äro i själfva verket löjliga”, medgåfvo engelsmännen.
“Times” skref bl. a.: “De engelska kanonerna hafva icke talat i Östersjön.
De hafva, det är sant, hviskat framför Bomarsund, men hela Europa har
väntat, att de skulle dundra vid Kronstadt och Sveaborg. Det är svårt
att tillfoga Englands ära till sjöss ett hårdare slag än det, som nu
drabbat den genom händelserna i Östersjön”. “Allt detta buller har naturligtvis
ej motsvarats af framgångarna på Åland. Belöningarna härför hafva varit
oproportionerligt stora”, erkänner en fransk historiker.
“Sevastopol är ej Moskva, Krim är icke Ryssland”, skrifver kejsar Alexander
II (den 15 sept. 1855) till furst M. Gortschakoff. Hvad är då att säga
om Bomarsund? Förlusten af denna fästning var så obetydlig, att den
i det stora hela taget icke betydde mera än ett knappnålsstygn. Detta
erkände man såväl i England som i Frankrike, där ingen var tillfredsställd
af de ernådda resultaten, i synnerhet om man tog i betraktande de enorma
utgifter företaget medfört. Och inga fördelar hade de allierade kunnat
vinna af den två månader långa belägringen af Åland; t. o. m. blockaden
af Östersjöhamnarna hade icke kunnat tillintetgöra den ryska exporten.
Engelsmännen själfva upphandlade talg och andra ryska produkter öfver
Preussen.
 |
Under Pariskongressen uppstod ofta diskussion om de åländska befästningarna.
Då deras ringa betydelse emellertid blifvit uppenbar, ville de ryska
diplomaterna naturligt nog icke af dem göra en stötesten på den svåra
vägen till fred. I ambassadören grefve Orloffs instruktion hette det
bl. a.: “Ehuru vi gå in på att icke förnya befästningarna vid Bomarsund,
är det dock önskligt att icke alls omnämna fästningen i traktaten, utan
föreslå en ungefär så lydande redaktion: de åländska öarna skola förblifva
i samma skick som de voro under kriget” (Statu quo belli). I denna riktning
uttalade sig också Orloff under sin audiens hos Napoleon III, då denne
frågade: “Men Bomarsund . . . förbinder ni er till att icke bygga upp
den?” Det var för öfrigt lätt nog för Ryssland att uppfylla de allierades
fordran, att Bomarsund ej mer skulle få återuppbyggas; denna fordran
var blott en ambitionsfråga för dem. “Detta är så mycket lättare att
åstadkomma,” skref (ryska) kanslern grefve Nesselrode, “som ryska regeringen
aldrig hyst ens en tanke på att återuppföra de förstörda befästningarna
på Åland; detta villkor behöfva de allierade för sin traktat med Sverige.”
De ryska diplomaterna på kongressen sökte väl förhindra, att frågan
om Bomarsund ingick i fredstraktaten, men detta lyckades dem icke, utan
den 30 mars 1856 af slöts mellan Ryssland, Frankrike och England en
konvention rörande de åländska öarna. Denna konvention innehåller blott
en artikel af följande innehåll:
“Hans Majestät, alla ryssars själfhärskare, förklarar på grund af Deras
Majestäter fransmännens kejsares samt drottningens af Stor-brittanien
och Irland därom uttalade önskan, att de åländska öarna icke komma att
befästas och att å dem hvarken kommer att underhållas eller ånyo uppföras
något militär- eller marinetablissement.”
Denna
traktat ratificerades den 15 april 1856.
Efter Bomarsunds fall blef garnisonen förd i fångenskap. General Bodisco,
24 officerare och 932 man internerades i Frankrike, de öfriga i England.
För de förstnämnda utsågs ön Aix (utanför Charents mynning) till uppehållsort.
De till England öfverförda krigsfångarna höllos först en tid i karantän
ombord på den gamla tredäckaren “Devonshire” men öfverfördes sedan till
Plymouth.
Krigsfångarnas befrielse ur fångenskapen ägde rum påföljande år, hvarvid
alla de i Frankrike internerade hemsändes på fartyg. De till England
försända fångarna befriades dels i september 1855, dels i april 1856.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll