I stadens privileger heter det, att staden skall hålla kaplansgård vid makt. Själfva kaplanssysslan sköttes åtminstone sedan 1600-talets början af rektor, som hade 5 högmässopredikningar, och kollegerna vid skolan. Gustaf Lodigius kallas 1638 för underkaplan. Lönen var dock obetydlig, hvarför kollegerna snart afsade sig uppdraget. År 1651 fick staden egen komminister.
Lönen bestod 1651 i 3 lotter af kronoladugårdsjorden, hvartill kom den 4:de, som brukspatronen och rådmannen Jacob Petre 1680 ifrån borgerskapet inlöste och till förbättring i capellanens lön anordnade. Hvarje lott bestod af 2 tunnland åker och 3 tunnland äng. Dessutom utgjordes hans inkomster af påskpengar, sportler, 4 årliga collecter samt hofpengar i ottesångerna. Collecterna upptogos Trettondag, l:sta och 4:de böndagen samt Permessodag. Komministerjorden är skattefri 323.
Kaplanernas historia är i yttre afseende en sorglig följd af rättskränkelser både från pastorernas och stadens sida. Har någon förtjänt namnet träl, har det varit kaplanerna här. De 4 årliga kollekterna gingo knappt tillsammans upp till 5 riksdaler. Den ständiga förödmjukelsen, de fingo röna af sina förmän, var ett arf från katolska tiden. Sällan vågar sig en klagan fram. År 1671 och 1684 klagar dock kaplanen öfver för sträng tjänstgöring. Sistnämnda år klagar landskaplanen vid biskopsvisitationen, att han ingen åker har 324. Pastor har tagit den. Hur själfrådigt pastor styrde, synes af stadsförsamlingens desiderier vid biskopsvisitationen 1661, då församlingen begärde, att i sjukbud och förrättningar få kalla hvilken präst som helst, äfven sacellanen. Tvist mellan pastor och komminister om s. k. utfärdspredikningar slites af biskop Rudbeck 1671, som anser det vara mer en pompa quædam speciosa, än usus salutaris, och varnar prästerna, som därom anlitas, att låta bruka sig därtill. Vintrosius hade samtidigt begärt, att komminister måtte åläggas afstå från aftonsångspredikan, när pastor själf ville predika. Det är med ett ord en strid om mänsklig ära mellan dem, som voro satta att söka Kristi ära. I de fall, vi haft före oss, är komministern rättslös gentemot pastor.
Lika liten rätt har kaplanen gentemot staden. Vid storskiftet 1800 gjordes alla herråkerslotter lika, hvarigenom kaplanen förlorade, hvad forna tiders välvilja öfverlåtit åt honom. De flesta kaplanernas lif har utgjort en hopplös strid mot fattigdom och bekymmer, så mycket mörkare, som de sett rikedomens öfverflöd omgifva dem, utan öra för det glada budskapet om en frälsare för både fattiga [och rika.
Det är stadskaplanernas förtjänst, att stadsförsamlingens protokoll finnas bevarade. Vid kyrkoråd och sockenstämma var det de, som, ofta utan ersättning eller mot ringa lön, förde pännan. Sedan de blefvo två, eller efter rådmanskaplanssysslans inrättning, ansågs detta som en ära, som tillhörde den, som var äldst i tjänsten. På anförda observationer, skrifver Almgren, blef detta upphäfdt 1687, som hade den följd, att ingen ville befatta sig med protokollerna, och för flera år funnos blott lösa conceptprotokoll, till dess Ramzelius lofvade införa dem, 1706, och fick därför 20 daler kmt. Lång tid njöto kapellanerna för detta besvär 1 2/3 riksdaler, till 1800, då denna lön öktes till 3 1/3 riksdaler. Ramzelius, Paqualin och särskildt Grau 325 förtjäna som protokollsförare hedersomnämnande.
Af de kaplaner, som tillika varit lärare vid skolan, må nämnas: Magnus Choriander 1625, Ericus Olai (rektor) 1627, Gustaf Lodigius, rektor 1634-42, Andreas Lebestadius, † 1685, Andreas Floræus, † 1728.
Ur »series sacellanorum», som i sin helhet återfinnes hos Munktell, anföra vi:
En arbogakaplan, herr Ericus Andreæ, var med på Uppsala möte 1593. Han gjorde historiska samlingar om märkvärdiga tilldragelser i hans tid 326.
Nils Caplan står 1620 anklagad för rätta af borgmästarna Peder Nilson och Cleophas Antoni, »hvarför han på Arboga predikstol hafver sagt stadens förmän suga mordh och blodh af de fattiga här i staden». Där till svarade herr Nils: jag citerade den text, jag då hade af profeten Amos, det 6:te kapitlet: Kan väl göras behof sanningen i denna staden att af predikstolen förkunna. Eljes visste han intet annat än godt med Cleophas Antoni och Peter Nilson. Intet utslag följde.
Den lärde Ericus Olai var 1624 superior collega i Arboga och tillika underkaplan. Rector scholæ 1627. År 1630 frågades från Västerås, om rektor Arbogensis ville komma till gymnasium och antaga någon lectionem, hebræam, physicam, mathematicam. Svarade sig vara tillfreds med hvad consist. gjorde, allenast honom icke pålades någon lexa, som han icke kunde med. År 1671 få vi veta, att han hvarken kunde lefva eller dö. »Mycken läsning tröttar», säger Predikaren.
Rektor Gustaf Lodigius, 1634-1642, tillika underkaplan härstädes, anklagades 1638 i konsistorium, som anställde rannsakning, hvaraf framgick, att det var egentligen borgmästare och råd, som anklagade, men om Herr Omnis blefve tillspord, skulle väl många af dem hålla honom för den bästa predikant i stiftet, emedan han skamligen bestraffar de förmögna, som Gud något förlänt, så att de gemena le däråt och säga, att det tog, som det skulle. Näpsten blef obetydlig. L. fortfor att predika.
År 1640 är Ericus Engelberthi kaplan i landet. Vi anföra honom här, därför att han som predikant hördes äfven i staden. År 1645 anklagades han för att i en marknadspredikan haft hårda utlåtelser om de mäktige och rike, som skinnade de fattige inpå benen och kommo dem på stora böter och sedan med gåfvor sökte sig stort namn att heta munsiörer. Herr Eric blef anklagad af faktor Krusbarth, och konungen befallte, att saken skulle afgöras i konsistorium. Herr Eric förmantes till försiktighet, och Krusbarth gaf 100 daler till kyrkan.
Om Johan Kumblæus, 1658-73, hafva vi redan ofvan talat. Han var 2:a gången gift med Barkhusens dotter Malin, som medförde 100 specieriksdaler och 25 dukater i morgongåfva, och räknades därigenom till stadens patricier. Lefde i ständig tvist med sin pastor, Vintrosius. Var för öfrigt god predikant och framstående musiker, men disharmonisk i sitt samlif, hvilket ådrog honom ständiga ledsamheter. I Möklinta, där han blef pastor 1673, arbetade han mer på boställets förbättrande än på själarnas vård.
Andreas Lebestadius, 1670-1688, hade sina musikaliska gåfvor att tacka för att han af biskopen sändes hit för att uppehålla sången i skolan och kyrkan. Så populär, som han, torde ingen kaplan ha varit, hvilket ej är detsamma, som att han varit redlig präst. Då deputerade afreste till Västerås för att begära Lebestadius till stadskomminister 1674 — han hade då sedan 1670 varit kollega i skolan — följde dem många genom tullporten, ropande, att de icke skulle aflåta att bedja om herr Anders, tills de fingo honom. Biskopen, som länge gjorde motstånd för Lebestadii ungdoms skull (han var 28 år), gaf slutligen efter. År 1688 anmälde Sigtunius i konsistorium Lebestadii oförmögenhet att uppehålla gudstjänsten. År 1689 pastor i Himmeta för sin opasslighet och för att vara i bättre ro. Vi läsa mellan raderna, att arbogalifvet dragit honom utåt. † 1714.
En älsklig bild möter oss i den vid 35 års ålder aflidne Christiernus Jacobi Schumacher. Om honom heter det: »Ut non sibi sed gregi Christi vixisset, et non sibi et in suum commodum, sed populo, concionatus esset per annos X, placide obdormivit Arbogiæ die 29 Mart. 1694». Staden kände sig stolt öfver att ha fått honom till präst, men förlorade honom snart genom döden. Han hvilar i lilla gången strax utanför sakristidörren, under samma grafsten, som den rike Johan Kumblæi första hustru. Grafskriften »beati mortui qui in domino moriantur» etc, passar väl för Schumacher. Sofve han i ro till uppståndelsens dag och predike tyst genom sitt minne!
I Olof Ramzelius, 1693-1712, träffa vi en visionär, bördig från bergslagen och Ramsberg 327, där syner och röster sägas låta förnimma sig i skogens stillhet. Om rådstusuggan och R. se I, pag. 70, och ofvan, pag. 90.
Andreas Floræus, född i Särna, här 1707 till 1728, då han dog vid 42 års ålder, »alldeles uttröttad, ehuru tidigt han dog». Erhöll af Lampa det vitsord att ha varit flitig, trägen och trogen och i predikstolen mycket uppbygglig. Alhnänheten, säger Vestén, aktade honom till och med i ytterligheter, och många af de äldre stadens innevånare hafva vetat att berätta om de många anfäktningar, han uthärdade af mörksens furste, som ofta i synlig måtto visade sig för honom. Fördref satan igenom korset på fönsterblyet. Som predikant af stora och utmärkta gåfvor. För sin fromhet, sitt nit och sina ämbetsgåfvor i sin krets särdeles ansedd.
Magister Nils Paqualin, 1729-46, få vi räkna till de musikaliske kaplanerna. Lampa, som kallat honom hit, torde ha fästat afseende härvid. Liflig till lynne och eldig till geni, var han efter Vestén stor musikus, särdeles på violoncell och basson eller s. k. fagott.
Jakob Hoppe, förste rådmanskaplan 1730, anföres här för den anklagelse för crimen læsæ majestatis, han ådrog sig genom en aftonsångspredikan 1743. Indrogs härigenom i en 4-årig process, som ytterligare ökade hans fattigdom och bekymmer.
Om den arbetssamme magister Daniel Grau, 1746-58, berättas, att den berömde Anders Nohrborg genom en predikan af honom fått den allvarligaste, om icke första väckelsen, som sedan hade så viktig påföljd i hans lefnad och arbeten. Detta lär oss, huru troheten blir välsignad. Graus lif var alltigenom prägladt af troheten i det lilla. Hans protokoll äro mönster af ordning och klarhet. Såsom pastor i Kungsåra berömmes Grau för nit, kristendomens kunskap och utöfning, för ordning och skick uti allt. Hvem anar ej, inför dessa enkla, men talande uppgifter, att det i ett, i det yttre oansenligt lif, kan gömmas en betydelse, vida öfverskridande det, som vanligen prisas och upphöjes som stort af människorna.
Ännu en rådmanskaplan, Carl Jakob Berg, 1770-1773, må här rymmas. Innan han blef präst, led han af samvetsskrupler, särdeles i försoningsfrågan, hvilka dock häfdes genom samtal med den lärde och troserfarne lektorn, d:r J. Schedvin, en af alla tiders ädlare karaktärer inom prästeståndet. Godt hufvud och ömt hjärta utmärkte Berg 328. För att hjälpa en fattig änka i Björskog gick han förklädd dit och uppskar själf den öfvermogna säden. Det var ock nit i sjukbesök, som förkortade hans lif. »Ovanligt saknad» står antecknadt vid hans död. Ur hans predikan på 14:e söndagen efter Trefaldighet 1770, som utgafs i tryck och lästes öfver hela vårt land, anföra vi:
Sex regler för att bevara tron:
1. Förlita dig alltid på att Gud efter sitt löfte är så nådig att bevara dig i tron.
2. Önska, att du aldrig mer måtte falla utur Jesu vänskap, och bed därför innerligt till Gud, att han, som ett godt verk i dig begynt, ville det ock fullkomna intill Jesu Kristi dag.
3. Var aktsam på dina begär och anslag och vänj dig alltid att möta alla uppstigande onda lustar och tankar med en dylik andäktig suck: Hvi skulle jag så mycket ondt göra och synda emot Herren, min Gud?
4. Fly de tillfällen och de sällskap, hvaraf du sett och ser dig blifva förförd.
5. Haf Guds ords betraktande kärt.
6. Var alltid flitig och nitisk att göra goda gärningar.
Må han genom dessa ord få lefva åtminstone i något minne!
Johan Molitz, 1774-1788, fick det eftermäle, att han lefvat torftigt, men trygg och saktmodig, utan bekymmer för morgondagen, hvartill Almgren lägger, att han var berömd för sin uppbygglighet. En sägen är, att han på vägen till ett sjukbesök, på stora bron mött djäfvulen, klädd som en fin, svartklädd man, hvilken sagt: Dit du går, där har jag redan varit 329.
Harald Kihlman, 1790-1801, var en trygg och flegmatisk natur, som segt höll fast vid sin en gång vunna öfvertygelse. Hade mycken smak för det gamla, för synnerliga framställningar och talesätt i äldre asketiska skrifter, som han samlat och äfven använde icke utan effekt. Dessutom genom läsning och till eget nöje något kunnig i botaniken. Vestén bedömer honom så: Utan val af klingande ord i sina predikningar, men desto mer allvarsamma sanningar. Almgren förebrår honom ovist nit. From och godtrogen, heter det, blef han bedragen af skenhelige.
Det finnes sanningar, som föra människan in i sig själf, i stället för att leda henne till Guds kärlek i Jesus Kristus. På den vägen blir det beundrade människotankar och idékristendom, men hjärtat får ej frid, vi känna oss ej som barn, och Gud blir ej så vår käre fader. Kihlman tyckes ha omfattat denna medeltidsåskådning, som aldrig dött ut inom kyrkan, emedan den tilltalar det naturliga sinnet, som aldrig dör, förrän hjärtat som ett litet hjälplöst barn lämnar allt och kommer för att, efter Guds kärleks tankar och ej efter egna tankar, frälsas utan egen förtjänst, af nåd. Paulus kom en gång till det intelligenta Korint, ej med konstig visdom, ej med höga ord, utan med det enfaldiga talet om Jesus, den korsfäste och uppståndne.
______
Vi sluta vår korta skiss ur stadskaplanernas lif med en minnesbild, som är af dubbelt intresse, både därför att den tillhör slutet af det 17:de och början af 1800-talet, och därför att vi äro i tillfälle att ur egenhändigt förda dagböcker skaffa oss en lefvande föreställning om en stadskaplans inre och yttre lif, och denna minnesbild är Erik Gustaf Almgrens.
Född i Fellingsbro 1763, blef han v. komminister i Bro 1789, v. pastor därstädes 1792, pastorsadjunkt i Arboga 1795, v. pastor därstädes 1799, rådmanskaplan 1801, stadskomminister 1808-1817. Sedan komminister i landet till sin död 1826.
Vi låta honom nu själf tala 330:
Om Arboga, säger han, att han sökte ensamheten, emedan han fann sig bestört, nedslagen i en ny värld, i en boning för vällust, smicker, friheter och det osmakligaste skämt. Fick lära sig att tygla sitt häftiga lynne under många egensinniga människor, som ansågo sitt tal vara såsom af himlen.
Efter egen beskrifning var hans uppsyn mörk, allvarlig, men dolde på ett varmt, känsligt, brinnande hjärta. Sjuklig och lomhörd, ofta krossad af stolthetens blickar och smärtad af föraktets löje, var han glad, då han bemöttes med godhet.
»Utan vänner, missnöjd med mig själf, saknade jag allt ända intill själftillfredsställelsen, och jag straffade min oförsiktighet, klandrade mitt öde, som tvingat mig försaka min lugna boning, men det är ovisst, huru nyttigt äfven det för mig varit. Sedan mildrades dock detta missnöje, och jag hade den hugnaden att vinna både vänskap och tillgifvenhet i församlingen, utan annat bemödande än aktsamhet på mitt kall och renhet i sederna.» Han började nu inse, hvad han själf senare skrifver, att det icke är stället, som ger lugnet, utan människorna, som skapa det.
I en gräslig snöyra, med storm och kullblåsta träd, som spärrade vägen, kom Almgren första gången till Arboga. Det var den 11 Maj 1795. För hans känsliga sinne blef detta en varsel om missräkning. Med ljusa drömmar hade han den gången begifvit sig i väg. Men det gick ej efter hans tankar. Hufvudafsikten med min flyttning, säger han, gick dock förlorad. Hjälplös hade jag fått taga mig fram på mitt ämbetes svåra bana. För hoppet att finna en kunnig ledare, att snart visa mig med mera kännedom och skicklighet samt tillika finna en vänlig befordran, försakade jag lugnet och föredrog svårigheterna. Men snart fann jag dessa slott vara byggda i luften. Nu, som förr, fick jag ensam leta mig fram den mödosamma banan, trötta och långsamma steg fick jag taga framåt. Prosten Wallvik var icke densamme driftige, rådige mannen, som förut, och ställets arbetsamhet nödgade honom att i det yttersta söka behålla den adjunkt han en gång fått.
Bland pröfningar, som här mötte honom, var ämbetsbrödernas afund och bitterhet icke en af de minsta. Härom säger han: Afunden skadar ej sitt objekt, men fräter sig själf. Tadlet väcker uppmärksamhet att icke förtjäna dess tillvitelser, ofta få dessa räknas för de kraftigaste dygdens skyddsmakter, vaksamhetens driffjädrar. Jag har mer än en gång försökt det och tackar den, som satt mig i nödvändighet härtill.
Som ungkarl var A. härstädes inackorderad hos Schåltz 331 för 1,400 daler årligen. År 1801 började han spisa hos d:r Vesténs, men var ingen välkommen gäst i detta hus.
År 1802 vigdes A. i Bro kyrka med komministerdottern därstädes, Elsa Christina Fellenius. Han hade länge i tysthet lagt märke till hennes sedlighet och skicklighet, men dolde länge sina tankar. Hennes stilla väsen väckte tankar på huslig sällhet vid hennes sida. Fick mod att fria den 6 Juni 1792 och fick ja den 24 September.
Gud låte oss, skrifver han, efter återkomsten till Arboga, här finna trefnad och lugn samt förnöjelse med vår lilla del. De nygifta lefde mycket indraget, hade ingen piga före 1804 och inskränkte sig på alla möjliga sätt.
»Giftermål är en äfventyrlig sak för den, som har små inkomster, och det är underligt, att fruntimmer, som ofta efterlängta denna förening, likväl så förlusta sig i fåfängan, att de med sin grannlåt nödvändigt skola afskräcka hvarje hederlig, fattig karl. Jag är i detta fall framför tusen andra lycklig, men en kvinna är dock en kvinna.»
Som kateket har A. vunnit stort rykte och efterlämnade anteckningar af värde (Munktell). Visserligen var han ett barn af neologiens tid, men hans innersta är ärligt och han är, äfven med sina fel, naiv som ett barn.
För ifvern med nattvardsbarnen blef han, som helt naturligt är, klandrad af sina ämbetsbröder, som därigenom kände sig dömda. Han ansåg ej som de, att det var nog, att nattvardsbarnen kunde Svebilius utantill, utan förlängde tiden genom begreppets bildning och uppmärksamhet på sederna 332. Under kriget hände, att gossar fingo afbryta nattvardsberedelsen och som trumslagare gå ut.
Här har jag stridt och plågats, skrifver han i en mörk stund. I grafven väntar jag lugn, i himmelen hoppas jag sällhet. Ja, efterlängtad vare den stund, då min bräckliga hydda ej mer känner förvandlingens smärta.
Till hustrun utgjuter han sig i en annan stämning så: Ja, älskade varelse, mitt lifs glädje. Jag hvilar, du skall snart hvila vid min sida. Jag går bort, du kommer snart efter, och en evig förening skall då börja, ingenting hindra fullkomligheten i vår sällhet.
Om sällskapslifvet i Arboga skrifver han: I Arboga har jag upplefvat många löjliga uppträden, många, fåfängliga upptåg. De alldeles öfverflödiga assembléer, som genom en hop sysslolösa knektars försorg infördes i Arboga, hafva tjänt till sedernas försämring och åstadkommit otroligt ondt genom yppighet, lättsinnighet och förakt för allvarsamhet. Det är hårdt att se den fattige gå ohulpen, kreditorer bedragas, hus falla ifrån välmakt till uselhet, men barnen endast sysselsatta med nöjen, utspökade med grannlåt, på intet sätt hållas tillbaka. Vid dessa onyttiga nöjen synes en slösande tillgång.
Det var dock icke den enda sidan, han såg af sina församlingsbor. År 1796 och 99 var det eldsvåda i Arboga, då en särdeles berömlig esprit ådagalades. Sådana ljusglimtar voro dock sällsynta. Hans af naturen dystra lynne insvepte snart allting i töcken igen. Så reflekterade han, hur det kom sig, att han i Bro hade vänner, i Arboga inga. Visst blef det drägligare med åren, fast vänskapen stannade vid komplimanger. »Några lysande prof af vänskap och oegennyttig välvilja har jag aldrig rönt.»
Detta surmulna lynne spårade intriger och ovänskap öfver allt. När Almgren sökte Bro pastorat, fick Remmer förslag före honom »genom ett bofstreck». Almgren sökte sedan sacellanien i Bro, men menigheten hade glömt sin forna tillgifvenhet, och hans hustrus släktingar drogo sig undan. »Sådan är människornas vänskap» 333.
»Välviljan mot präster räcker sällan öfver andra året. Så mycket underligare då, att jag, trots min sjukdom och mina motarbetare, erhöll enhällig kallelse till platsen efter Vestling som komminister.»
Vestén påfann den ena onyttiga ändringen efter den andra. Detta störde Almgrens ro, och han förklarar sig vara utledsen därpå. En annan klagan gäller det allmänna föraktet för Guds ord och kyrkan samt förakt för lärare, som vid alla tillfällen förödmjukades.
Då han återigen lade in ansökan — denna gång till Köping — men uteslöts från förslaget, klagar han öfver cabaler.
I staden var sig allt likt. Assembléerna fortsattes äfven under kriget. Detta utmanar Guds hämnd. Måtte icke hämnden för hastigt komma öfver detta Jerusalem. Helt visst kommer olyckans dag öfver Arboga för Guds ords tilltagande förakt.
Om sin ämbetsbroder, Carl Johan Haak, säger han, att han genom sina brud- och grafskrifter blifvit ett nödvändigt instrument vid dylika tillfällen. När komminister Vestling dog, 1808, skrifver han: Saknad endast af spelare och dagdrifvare, med alla sina eljes stora egenskaper.
En dräng, Petter Person, uppkallas 1817 till Almgren att skrapas för sina obehöriga nattbesök i hans hus, som gingo så långt, att både dörrar och fönster uppbrötos. »Med en laddad pistol måste jag möta hans stela sinne och komma honom att bekänna.»
Den 31 Oktober 1817, jubeldagen, firades med ottesång, predikan och altartjänst i stadskyrkan. Från rådhuset gick processionen till kyrkan, företrädd af vaktmästaren med staf och stadsbetjäningen. När psalmen 305, »Nu tackar Gud allt folk» sjöngs, aflossades skott för hvar cadence, under ackompanjemang af trumpeter. Genom ganska anständig måltid firades denna dag utom kyrkan, och damerna hade på aftonen ett större kalas.
I slutet af dessa anteckningar, där vi äfven få se in i själarnas nöd, och det förtroende i själavård, som Almgren åtnjöt, uttalar han sitt afsked och tack till Arboga 1819. Mycken vänskap under bekymmersamma tider. Likväl hafva åtskilliga njutit högtidligare vedermälen däraf, som långt mindre arbetat, och blifvit beledsagade med en saknad och fjäs, som jag aldrig efterlängtat (hm!).
Bland missräkningar i hans lif var ansökningen till Berg 1813. Ett rykte hade då kommit ut, att han var hustrumördaren Malmstedt. Almgrens yttre var möjligen något hemskt. Drömmen om äktenskapets lycka blef ej heller förverkligad. Härom skrifver han: Förnöjsamhet och förtroende voro borta. Från hustruns sida möttes han snart af kallsinnighet och likgiltighet för hushållet. Bröd för dagen fattades dem dock ej. Så länge jag hade hustru, flicka och piga, redde sig allt bra, men sedan jag fick fru, mamsell och jungfru gick allt till stadsen. Pretentionerna blefvo gränslösa och åtgången ovanlig. Hvarje anmärkning besvarades med sårande bitterhet. Men — var det beslutet, att jag skulle lida detta och äfven utdricka denna bittra kalk, så ske Herrens vilja! Han, som rätt dömer, skall en gång döma oss emellan.
Med tiden bröts det ena vänskapsbandet efter det andra genom döden. Mest synes Almgren hafva trifts i fruntimmerssällskap. Orsaken därtill finnes angifven i hans omdöme om tonen i stadens umgängeslif. Det ligger hjärtesorg i anteckningar som dessa:
Fru Moberg, † 1800, och med henne förlorades ett stilla aftonsällskap. Fru Norman, † 1807, och därmed tillstängdes en dörr. Fru Ahlgren, † 1807, och därmed var detta stilla huset utdödt. Fru Vestén, † 1804, och när patron Vestén afled 1807, så blef det förnämsta sällskapshuset tillslutet.
Som fattig började han sin bana. Efter föräldrarna fick han intet arf. Det var då han skref: Eget arbete och Guds välsignelse utgör den åker, där vår bärgning växer.
När han sist, genom postmästar Wahrenbergs åtgörande, blifvit kaplan i landsförsamlingen, uppgick, efter hans egna ord, morgonen till en behagligare dag. Här lefde han i 9 år till sin död 1826 334.
Så vandra vi all världens väg,
Den ene med den andre.
