Ända till 1600-talets slut visade stadsförsamlingen en viss benägenhet att från stadskyrkan draga sig öfver till landskyrkan, både i fråga om gudstjänst, nattvardsgång och begrafning 335. Om landskyrkan sålunda, som det vill synas, af ålder haft större anseende, är det dock ett landskaplansnamn, som spridt mera glans öfver både stad och land än något annat namn under alla de gångna århundradena, och det är »magister» Jakob Benjamin Lohman, som här må intaga en hedersplats.
Son af hofglasmästaren vid Kungsör, mäster Benjamin Henrikson Lohman 336, föddes han 1708, intogs i Arboga skola 1715, genomgick Västerås gymnasium, blef student 1728, collega i Arboga 1739, komminister i landet 1742. † år 1782.
Barndomsintrycken bevaras hos djupare anlagda naturer hela lifvet. Lohmans barndom inföll under den stora ofredens år. Om den nöd, som särskildt här i Arboga då rådde, hafva vi redan talat. Så godt som hvar annan gård i Arboga låg öde under Lohmans barndom, och ännu i slutet af 1720-talet kunde Arboga sägas vara en ödelagd stad, om också en och annan af de öde tomterna nu börjat bebyggas.
Barnets första intryck af Arboga blefvo således dystra. Det var en förfallen eller afsigkommen stad, hvari den lille Jakob växte upp. Liksom alltid är fallet i sådana tider, tvingades tankarna från det närvarandes nöd tillbaka til! forntiden. Det vanliga samtalsämnet hos mäster Lohman rörde sig i fråga om Arboga mellan förr och nu. Och när lille Jakob med barnets vetgirighet gjorde fråga efter fråga om de många ödetomterna, där allting växte vildt, där intet människosteg genljöd på gårdarnas urgamla stenläggning, där löftets murknande bjälkar hotade att hvarje ögonblick ramla ned, och spindelväfvarna år efter år tätnade bakom de låga, men breda blyfönstren, då vaknade de döda igen, och deras sväfvande, töckniga bilder lockade gossen med makt att få veta mer om sin födelsestads forna härlighet. Med markens blommor och skogens djur kände sig gossen släkt, liksom Franciscus. Luften var full af syner, och minnet af sägner. Fadern kom en kväll hem och berättade, att sjörån, glänsande och fager, visat sig vid stora bron och med ett plumsande försvunnit i strömmen. I kyrkan hade likprocessioner nattetid varit sedda. Tolerus, stadssekreteraren, hade redan vid denna tid börjat ur glömskan framdraga de gamla, mögliga urkunderna, som talade om svunna storhetstider. Från sagans halfdunkel fick man likaså träda in i historiens ljus, när någon af Karl XII:s krigare återvände hem och för de undrande hemmavarande förtäljde om alla äfventyr, de upplefvat i Polen och Ryssland. En löjtnant visste till och med berätta, att det i ett munkkloster i Polen skulle finnas ett gammalt manuskript om Arboga. På faderns knän fick han dessutom höra förtäljas om hvad denne upplefvat under sina 10-åriga resor i främmande land.
Mäster Lohman bodde i Storvreten, där således Jakob hade sitt barndomshem. Modern, född Ahlberg, finns anmäld i kyrkorådet för att ha trängt drabantkonorna i kyrkan, hvilket tyder på ett stolt sinnelag.
Från sitt 7:de till sitt 14:de år, 1715-22, var Jakob Lohman lärjunge i stadens skola. Den berömde Johannes Ternsten, som genom sin duglighet höjt skolans lärjungeantal till omkring 70, hade nyss afgått och erhöll till efterträdare först Anagrius såsom vice rektor, sedan Petrus Aspman, 1716-28. Kolleger vid samma tid voro: Anders Ahlberg, Lohmans morbror, sedan klockare i Örebro, Johan Jemtlander, flykting från Norrland undan ryssen, tillika kantor, med förträfflig röst, samt Erik Beckius, »storsjungare både i bas och diskant».
13 år efter skolgångens början vardt han student. Det hade således ej gått fort hittills, och farten ökades ej i Uppsala, där han, utan att taga examen, blef liggande i 11 år till 1739. Den akademiska luften var mättad af rudbeckianska storhetstankar. Hvad under, att Lohmans sinne drogs med makt till fädernestadens forntid. Det hade varit hans mening att i form af latinsk disputation först framlägga frukten af sina forskningar. Denna tanke blef dock aldrig förverkligad. I det hela hade hans akademiår varit en missräkning 337. Lagerkransen, som hägrat i början af hans bana, blef en sviken dröm. Han hade älskat att ströfva fritt omkring, äfven på studiernas mark, liksom å naturens; examensfordringarna blefvo för honom ett tvång, som han kastade af sig. Ett aldrig öfvervunnet missmod följde honom alltsedan. Han kände själf, att det var ett löfte i hans lif, som icke hölls.
En lager tog han dock med sig från Uppsala, som gjort hans namn äradt, mer än någon lysande examen kunde ha gjort, spridt glans öfver hans fädernestad och satt hans namn främst bland Sveriges topografer, och det var »Arboga Känning», som utkom 1737. Detta arbete ägde dock en föregångare. År 1659 utkom i Åbo Encomium Arbogiæ af Simonius Arbogensis.
Skrifven på elegant latin och med hänförelse för författarens fädernestad, utmärker sig denna skrift på samma gång för nykterhet och frihet från alla bypatriotiska öfverdrifter. Simonius skildrar stadens sanka belägenhet i ett träsk, som icke ens om somrarna helt uttorkades, dess hälsosamma klimat, dess sköna omgifningar med bergshöjder och lunder. I Persmässan komma stockholmare och exportera järn och koppar, som hitforslas från bergslagen. De 2 källorna, den ena i Hasta äng i väster, den andra, Helge Svens, i öster, berömmas för sitt klara, kalla vatten både vinter och sommar. Kvarnar finnas ock, som äro i gång hela året om och mala det beryktade arbogamjölet. Arboga stadskyrka, fordom ett mycket rikt kloster, grundadt af Magnus Smek 1308, beundras för sin nyss uppförda tornspira samt sin nya inredning efter 1651, de skönaste bilder, målningar, bänkar, sacrarium, baptisterium. Om skolan säger han, att den varit mycket besökt från alla landskap under 1500-talet samt att den funnits till för flere århundraden tillbaka, då präster togos därifrån. Heder, tro och vänskap, eljes försvunna ur världen, hålla ännu till i Arboga. Svek och förställning ha alltid varit bannlysta, girighet, oenighet, afund, lättja, njutningslystnad likaså. Med barnslig glädje talar han om Guds ords rena predikan i Arboga under reformationstiden. Slutar med en uppmaning att prisa Herren och hålla fast vid Guds ord samt bön, att vi måtte blifva till välsignelse under vårt lif och ej betunga jorden.
Lohman kände denna skrift. Af Stjernman erhöll han af skrifter af flera viktiga urkunder, rörande klostrets och stadens historia. Arboga arkiv har han, ehuru sparsamt, begagnat. Sitt öga höll han öppet för allt gammalt, han såg, sitt öra för allt, han hörde. Hans fantasi spelade honom dock gång efter annan elaka spratt, när han icke höll sig till urkundernas fakta 338. Hans »Känning» andas ungdomens kärlek och har därför varit en kär läsning för unga och gamla ända till vår tid. Det är sagan, som blifvit väckt till lifvets verklighet, liksom prinsessan i sofvande skogen. Och sagoprinsen, som trängt fram genom törnen och hundraårig spindelväf, är Jakob Lohman.
En gärd åt sin tids franska smak har han offrat i de dedikationer, som liksom bilda äreportar, hvarigenom läsaren inträder i det gamla Arboga. Med stora förhoppningar lät den unge författaren sin bok gå ut, men synes ha missräknat sig härutinnan. En del af upplagan blef förstörd, och den gratifikation, han af staden fick för sina mödor och kostnader, var ringa 339. Tacksamhet säger han sig aldrig ha begärt, men tröstar sig med bättre erkännande af framtiden. I sitt eget interfolierade exemplar af Arboga Känning, nu i Västerås gymnasii bibliotek, har han understrukit dessa rader i Vendelii dedikation.
Ut si nostra neget pretium invidiosior ætas,
A grata duplum posteritate feras.Fåfäng, som denna önskan är, har den dock gått i fullbordan. I de bildades värld har Lohman fått ett namn, som för alltid kommer att vara förenadt med födelsestadens.
År 1742 ingick Lohman äktenskap med Lovisa Ulrika, dotter till prosten i Torpa, i hvars gamla kyrka med medeltidsmålningar de tvenne stått under brudpell. Vid Emaus 340 fingo de sitt idylliska hem. Den husliga lyckan stördes af ekonomiska bekymmer, måhända också af Jakobs täta besök i byarna och staden, där han var en välfägnad gäst.
Äktenskapet var barnlöst, men L. själf var ett barn. Hans lifliga lynne, liksom hans ideella intressen, missförstodos här, och på ålderdomen funnos människor, som ovärdigt roade sig åt den gamles svagheter. Så erhöll han t. ex. bref med skrifttecken, som han ej mäktade dechiffrera, utan sände till Stjernman. Besläktad med flere af stadens främsta familjer, Cupp, Ahlgren, Ahlberg, Kraft, samt ägande många världsvänner, drogs han för mycket utåt, men att han, som traditionen förmäler, skulle ha varit en drinkare, jäfvas af de forskningar, han ända till sista åren af sitt lif idkat (A. S. K.).
Fattigdomen, hvaraf han i början trycktes, vek troligen efter svärfaderns † 1756 341 — för en viss välmåga. Under de sista lefnadsåren ägde han en gård i staden 342, som af änkan försåldes till rådman Kihlberg 343.
I sitt testamente hade han donerat något öfver 100 daler till en barnskola i Arboga. Därom uppstod process, när änkan sålde gården, men bilades, då hon lämnade förbindelse.
I landsförsamlingen blef han som »lycklig» predikant gärna hörd. Hans intresse öfverflyttades nu på socknens fornminnen, hvilka han beskrifvit i Arboga Sockens Känning, som förvaras i landskyrkans arkiv. Han har i detta arbete skildrat de olika byarnas seder och bruk, hvarmed han af personlig erfarenhet synes vara noga bekant, vare sig det är fråga om de kyrksamma, måttliga näsbyborna, eller de kruseliga, i älgskinnströjor och bockskinnsbyxor klädda vibyborna 344.
Under en hemfärd från husförhör i Fröshammar körde han en gång ner i Hjälmaren. Drängen gick till botten men kom upp igen. Lohman själf blef med mycken möda hulpen »af Guds underbara nåd, sedan han var mest stel».
Hans lifs verk var dock Arboga Känning. Stilens koketta behag, lärdomens mångsidighet och den ofta till klassisk pregnans sammanträngda stilen hänförde hans samtid och fängslar ännu, så att man med glädje återvänder till förnyad läsning af Känningen och med hvarje ny bekantskap gör en ny upptäckt. Natursinnet kväller som en frisk källåder däri. Själf studerade Lohman Paracelsus och var mystiskt anlagd. För sång och poesi ägde han likaså både sinne och håg. Men med allt detta lefde något af den gamle studenten kvar och drog honom ut. Den, som icke står öfver sin omgifning, drages med af den samma. Som präst var det Lohmans fel, att han icke sam emot strömmen, utan fördes nedåt. När han begrofs, betonades detta af Molitz, som riktade varnande ord till den dödes forna sällskapsbröder, som roat sig åt hans svagheter. Lohmans graf återfinnes i stadskyrkans sidogång närmast orgelläktaren. Så fick han hvila i samma grift som franciskanermunkarna under klosterkyrkans hvalf.
