Under medeltiden nämnas i Arboga 7 kyrkor ²¹⁷ och 5 kapell ²¹⁸.

S:t Olofs kyrkas ²¹⁹ aflatsbref af 1297 återfinnes hos Lohman, pag. 75.

Petri och Pauli kyrka ²²⁰ låg i Västerås stift på en höjd »extra muros», var stadskyrka ända till 1590, och är den nuvarande landskyrkan, som ursprungligen varit en enkel gråstenskyrka med spetsigt gafveltak och utan sidoskepp ²²¹. Det kan knappast vara någon annan kyrka än denna, under medeltiden kallad Uppekirkio, om hvars brand för några år tillbaka Nils Sture talar i bref 1480 (Lohman, pag. 31).

Vid samma tillfälle synes klosterkyrkan, eller åtminstone den kyrkan, som efter 1476 blef klosterkyrka, ha brunnit ²²² (I, 88).

Helgandskyrkan i sydöstra hörnet af torget (I, 67), vid reformationen donerad till rådhus, sedan bostad för kungl. personer och ändtligen 1657 reparerad till rådhus, hvartill huset allt sedan fått tjäna. Hade vårdtorn å taket till 1746, under medeltiden altare åt S:t Barbara, de döendes och bergsmännens helgon. En klocka med franciskanerinskrift finns ännu kvar ²²³ å rådhusvinden.

S:t Nikolai kyrka låg sunnan ån, öster om bäcken, invid Ingemar skomakares gård ²²⁴, som gick ner till ån, väster om bäcken. Strax invid låg biskopsgården, öster om bäcken ned i ån. Denna kyrka har således legat bredvid n. v. Paradisgården, men öster om bäcken. Gamla landsvägen har ifrån Brattberget, där Djupmyra- och gamla Brattbergsvägen nu mötas, öfver gärdet gått i n. v. riktning till Parisgränd och mynnat ut vid denna kyrka. Lohman, p. 10 a. g., talar om en kyrka, hörande till Strängnäs stift, som legat vid Gäddebäck intill 1545, då hon lades till Västerås stift. Gäddebäck är den ännu s. k. Bäcken, som rinner upp i Helge Svens källa ²²⁵. I denna notis är Lohman sanningen närmast ²²⁶.

Men hvart har då denna kyrka tagit vägen?

År 1536 utfärdade Gustaf Vasa literas collationis för her Peder, kirkioherre i Arboga, på den socknen Laurentii ²²⁷, som ligger i Strengnäs stift, och följande år 1537 får herr Olof Vaxall literas collationis på S:t Nicolai geld »med then annexa ther ligger til». Denna annexa är helt visst Säterbo ²²⁸. År 1596 nämnes hon, jämte Arboga stadskyrka såsom »redkyrka» åt pastor i Arboga ²²⁹. År 1545 sammanslogos, enligt kungabref af Gustaf I, socknarna norr och söder om ån till ett pastorat, och 1549 anslogs kyrkoherdegården sunnan ån till kaplansbostad och måhända skola. Hvartill den gamla kyrkoruinen sedan begagnades, veta vi ej. Efter uppgift af Lohman (A. S. K.), som dock tarfvar bevis, bröts 1648 tegel af detta kloster till lands- och stadskyrkorna. Själfva grundstenarna togos 1651, 61, 72. Då hade redan den grymma vådelden 1650 lagt hela södra stadsdelen i aska och på tegelbrytning var ej mera att tänka.

Ännu en gång skulle dock frågan om S:t Nikolaus dyka upp.

År 1664 inlämnade kyrkovärdarna vid Arboga landskyrka inför Arboga rådhusrätt en copia af ett gammalt bref, dateradt 1561, på det boderummet, som Nils Larson bebygt hafver sunnan till, näst intill stora broändan, af innehåll, att samma plats skulle vara vid den tiden skänkt till S:t Niclas kyrkia, och emedan de förmena, att theras kyrkia skall hafva nampnet, begära de ock der vidh blifva handhafda, och att Nils Larson för bemälda rum måtte lefverera penningar till deras kyrkia. Derimot berättade stadsförsamlingen, att theras kyrkia heter S:t Niclas, och emedan om bemelta kyrkias nampn infaller någon tvist, blef resolverat, att när Arboga socken med skäl kan bevisa, att deras kyrkia heter S:t Niclas, skal dem vederfaras hvad de pretendera och anhålla, så framt stadsförsamlingen icke kan det med andra skäl refutera.

Landsborna sökte förgäfves efter bevis för sitt påstående. För att visa, att de ej nedlagt sina anspråk, togo de sig för att 1676 skrifva »S:t Nicolai kyrka» på ett epitafium i landskyrkan, som ännu finnes kvar. Häraf har ända till våra dagar landskyrkan af misstag kommit att heta S:t Nikolaus ²³⁰.

Hospitalskyrkan nämnes i inventar 1619, med kalk och paten, 2 klockor, altarkläde, altarduk. I A. S. K. heter det: sin inredda kyrka hafva de fattiga med vägg och dörr ifrån deras våningsrum afdelt. Skruden, 2 förslitna mishakel, 1 liten silfverkalk med disk, som paten kallas, ifrån 1592 års inventarium, en liten silfveroblatask, ett litet crucifix, gifvet 1754 ²³¹.

Helgekors kapell, af tegel finnes ännu kvar såsom ruin i hörnet af Nygatan och Baggens gränd ²³², med följande dimensioner:

längd 1,126 cm.,
bredd 618 cm.,
höjd 573 cm.
Murens tjocklek 62 cm.

I väster åt Baggens gränd finnes 2 gallerfönster, det ena ofvanför det andra, åt söder ingångsport samt ofvan denna en vid rundbågsglugg och vid sidan däraf ett gallerfönster. Inuti kapellet finnas 4 rundbågiga nischer (till altaren?), 2 i öster och 2 i söder (längd 121, bredd 61, djup 34 cm.). Kapellet, som i sydväst är i rät vinkel sammanbygdt med ett mindre tegelhus, ligger å S:t Olofs gilles forna tomt, norr från torget. (I, 67.)

______

År 1598 fick stadskyrkan sin första predikstol ²³³. Gudstjänsten hölls ända till Vintrosii tid alternerande i stad och land. År 1590 stadgades: den, som går på Nederkirkio eller Uppekirkio gård under messan eller predikan, skall bota 3 mark första gång, 6 mark andra gång och sitta i kistan.

Vid reformationen hade både stads- och Helgandskyrkorna varit remnade och förfallna samt odugliga till tidegärd. Genom Cecilias påminnelse blef stadskyrkan reparerad. År 1603 blefvo alla borgare utan undantag ålagda att framköra bjälkar och spiror till stadskyrkan. År 1605 uppgjordes kontrakt med Erik tornbyggare i Uppsala, att förfärdiga stadskyrkian för 30 daler. Anders Person och Store Clemet på Vreten utsågos att följa tornbyggarne i skogen. År 1613 omtalas åter nederkyrkans tornbyggnad, hvarvid borgarna hjälpte till. År 1616-17 gå borgmästarna Cleophas Antoni, Erik Gudmundson, Reinhold Höjer och Peder Nilson hvar sin vecka vakt vid kyrkobyggnaden, liksom de hvar sin vecka turvis gå i kyrkan med håfven ²³⁴.

Om kyrkans inre få vi besked af inventariet 1629 ²³⁵:

Kyrkan byggd af Magnus Ladulås. Pelarna 4, liksom nu, således sidoskeppet äldre än hvad Lohmans utsaga och Vintrosii förvillande minnestafla, nu insatt i sidoskeppets östra inre gafvelmur, gifva vid handen ²³⁶. Hvalf remnade. Golf af tegel och hällar. Torn af sten, halfbygdt. Sakristia och brädkammare i koret. Vapenhus inunder tornet, troligen rest af gammal klosterbyggnad. Choor, målat snickareverk ²³⁷. Altartafla temmelig S:t Anna Beläte ²³⁸. Orgeverk med 6 stämmor och pedal, bygdt och begyndt 1616. Funt af sten. Klockestapulen ett reseverk, underbyggning behållen, taak behållet. Kyrkobalken östan god, västan felas ett stycke. Portar 5 st., mechta elaka ²³⁹.

Vi hänvisa för jämförelse till 1636 års inventar ²⁴⁰:

Om vapenhuset tillägges här: »under tornet, taak döör med kyrkan». Om sakristian (bakom altaret) lämnas den viktiga upplysningen: altaret framflöttes och denna sacristighe plass lagd till högchoret. Bokstol, biskopstol, den senare målad, manfolksbänkar 53, qvinfolks 76. En mängd messkläder hafva nu tillkommit, tagna i tyska kriget.

Georg Vintrosii inventarium, ifrån år 1645 till år 1662, upptager de förändringar, som med kyrkan blifvit gjorda under hans tid. De viktigaste äro följande:

1. Norra sträckmuren nedertogs, och sidoskeppets hvalf ommurades och gjordes högre. In under 2 af dessa hvalf gjordes, af bräder och bjälkar upprättat med snickareverk, en stor lektare ²⁴¹, däruti på vänstra sidan betala årligen tvenne främsta rummen, skomakaremestersvennerna och på östra sidan betala främsta stolarna smeds- och mästersvennerna, begge bestelt öfver sig ljuskronor.

5. Orgevärchet öfver vestra kyrkiedörren mycket förbätrat och med pedaler tillökadt, dock omåladt som ock lechtaren. Thet gambla orgevärchet nedertogs för lechtarnas skull ²⁴² och stod obrukeligt.

6. Tillgjord och af steen uppmurat en ny sakerstiga på norra sidan med järndör, starck, samt en fönsterlufft med jerngallror, item bordh och benkiar gjorda.

7. Högkorsmuren på 3 sidor af nyo upmurat ²⁴³. En dubbeldörr gjord framför hötornet (högkoret) emellan nya kungs-och frustolarna.

9. I ändan före dessa stolar, med röda kläder brukte innan på hvar sidan, så äro ny gjorde manfolkets stolar på södra sidan och merendels nya på qvinfolkssidan eller emellan-raden. På norra sidan ock något förbättrat.

10. Altartaflan, den gamla nedertogs ²⁴⁴ och ny förfärdigat, upphöjdes inunder hvalfvet med belesnidarearbete, dock än står till med guld och färger att fullbordas med första och derjemte omkring på väggarna begge sköna utstofferande graftaflor eller monumenter.

11. Jemte altaret på golfvet en uthuggen funt ²⁴⁵, ny med ett tennfat, samt en ny fin skål till funten, gifven uti testamente om 30 lod af herr salig borgm. Erik Gunmunson.

12. Altaret framflött till östra gafveln och der ofvanpå den gamla duken inköpt en ny af flising med list omkring med knytning på sampt dit föräradt af herr borgm. välborne Joh. Gubert von Qwickelberg, en duk skön af cammarduk med stickat arbete och dertill ett fint atlas hyende. Ithem tvenne sköna förhängen, ett af rödt atlas, dit föräradt af herr Carl Erikson, thet andra af gröner atlas, med utstickade rosor och förgylte bokstäfver samt korset af herr sahl. kommissarien Erik Brandt ²⁴⁶.

Genom dessa reparationer har den gamla klosterkyrkan blifvit mycket förändrad. Tornet är tillbygdt och därigenom den gamla sköna klostergafveln af tegel ²⁴⁷, med sina lancettnicher, skymd; det lilla tornet midt på kyrkans tak nedtogs med lina år 1652, munkarnas omgång, liksom de egentliga klosterbyggnaderna rundtorn och invid kyrkan, nedrefs vid reformationen ²⁴⁸.

Själfve kyrkobalken kring stadskyrkan, som länge påminte om den gamla klostermuren, nedtogs 1850, och den moderna planteringen norr och söder om kyrkan skymmer lätt blicken för de sekelgamle askar, som närmast söder om kyrkan, klädda i smaragdmossa, ännu föra tanken till munkarnas tid. Ett dike, som i norr och söder löpte ned till ån utanför västra balken, hade fordom åldriga pilar vid sin brädd, hvaraf för några år sedan den sista nedhöggs. Skolgatan, som i nordost och sydväst skurit östra delen af kyrkplanen söder om kyrkan, har lämnat ett minne i den allé af askar, hvars ena sida ännu i rak linie utvisar den forna gatans riktning.

I kyrkans inre har den gamla alfreskomålningen blifvit bortskymd af kalkrappning. Koren och afskrankningarna, helgonbilderna, vaxljusen och rökelsekaren i den forna halfskymningen ha fått vika för det fulla ljus, som genom de höga fönstren nu faller in under kor och hvalf. Men hvalfven ²⁴⁹ äro ännu de samma, fast delvis ommurade 1653 enl. inskrift ofvan triumfbågen, det vida koret, som förr genljöd af munkarnas mässa och sång, ropar till oss, som nu lefva: Här är ännu rum! och drager vår längtan till den högre koren, och de frälstas nya sång i staden med gator af gull. Sidoskeppet, det enda, norra, liksom det vida koret och de låga hvalfven ²⁵⁰ ett utmärkande drag för franciskanerkyrkorna, finnes ännu kvar. I dess gång ligga bröderna begrafna, och efter dem ha skolans lärare och stadens kapellaner där fått sitt hvilorum. Den gamla franciskanerkyrkans grund och proportioner äro oförändrade ²⁵¹. Och munkarna, de som voro verkliga renlifvesmän och funnit lif i Kristus, de voro ju blott pilgrimer och gäster här, men möta oss en dag i helgonens hem.

Om inventarier och skrud må följande tillägg göras: Den n. v. predikstolen, skänkt af Ahlström, i tung »zopf», är gjord af Bernhard Precht 1736. Den gamla predikstolen utbjöds först till Sala stadskyrka, men såldes 1737 till borgmästar Schwede för 550 daler. Precht hade kallat den för »gammalt snickarevärke». Bland öfriga inventarier, ännu behållna, märkas: 1 stor ljuskrona i högkoret af Robert Petre, senior, och Margaretha Höjer 1685, En dito af lika beskaffenhet, gifven af Lars Ahllöf 1724 (vaxljus därtill hålles med ett i banken insatt doneradt kapital). Den mindre funten, till höger i koret, skänkt af Hans Claeson 1666. Fin skål till funten af Erik Gudmunson. En stor silfverkanna, skänkt af Robert Petre. En dito aflång, af gammalmodigt arbete, gifven af borgmästar Lorens Höjer. En stor kalk af Lars Ahllöf. Stort dopfat af borgmästar Johan Petre och dess fru 1724. Skål därtill af samme. De stora silfverljusstakarna af Welam Petre och Christina Petre 1705. 2 dito, sirförgylta med 3 knappar under hvardera, af Elisabeth Pehmer. Lars Ahllöf har dessutom skänkt en svart messhake, som ej kan begagnas, emedan hans initialer i silfver äro broderade därpå. 1 messhake af hvit sammet, skänkt af borgmästar Hendrik Barkhusen. 1 hvitt blommerat altarkläde af borgmästar Barkhusen. Märk dessutom 14 st. s. k. apostlastakar kring väggarna och vid pelarna!

Om kyrkans egendom hafva vi följande att meddela ²⁵²:

Tvenne bodar vid stora bron ²⁵³ försåldes efter branden 1650 för 200 daler kopparmynt. Item de noterade 6 tomter sunnan och vestan om kyrkobalken, äfven en del försåld så af kyrkian, så väl som af magistraten ²⁵⁴, en tomt till capellansgård behållen sampt på en plats vestan till nu hökartorget, upprättadt, och gamla husen sin kos tagna. Item af staden uppsatta några höga bodar emot stadsvågen. Den gamla skolan nedtogs och en kalkbod uppfördes af dess virke östan för kyrkobalken gent emot nya skolstugan, den ock flott och omlagat är, för några år sedan stäld gaturätt. Jämte skolan sunnan till är en fyrkantig kålgårdstomt. Men norr för skolan gamla är en k. tomt än behållen samt norr för kyrkobalken, der k. tomter äro oförsålda, dock på 10 åhrs tid, är tomptören uppburen af stadskämnärer ²⁵⁵.

Ur stadskyrkans räkenskaper öfver reparationen medelas:

Tornet blef färdigt 1633-35. År 1689 flyttas urverket från rådstugutornet. År 1665 murades det n. v. altaret vid korväggen. Predikstolen, som förut stod, där Erik Gudmunsons epitafium nu sitter, med ingång (genom ett gammalt fönster) från sakristian, framflyttades till sin n. v. plats 1657. Muren hvitlimmades 1436-37. Pelarna utanpå kyrkan förfärdigas 1636-37. I högkoret voro funtegolf och pell, brudstol, kungsstol, biskopsstol, prästestolar, bokstol, hörare- och sångarestol, skönt målade i grönt. På kungsstolen (på platsen för S:t Francisci chor) voro vapen målade (upptäckt 1896). Karaktärsbänkarna närmast koret voro likaså skönt målade och klädda ²⁵⁶.

Under hvalfven var måladt i blått. Skomakarläktarn och sidoläktarna ²⁵⁷ voro båda målade af konterfejaren Christian von Thumb, 1673. Samme konterfejare gjorde 1672 altartaflan färdig ²⁵⁸. Johan, Jeronimi son, målade ett crucifix öfver altartaflan efter kyrkoherdens befallning. Mr Fijt gjorde 2 hakar som crucifixet är befästadt med. Detta crucifix har fötterna skilda, ej korslagda.

Efter reparationen blef kyrkan invigd 1651. År 1657 skildes stads- och landskyrkornas gudstjänster, så att de firades hvar för sig. Före Vintrosii tid alternerades hvar söndag i kyrkorna.

Det låg i själfva kyrkobyggnaden en predikan. Tornet med sin mot himlen stigande spira predikade liksom med utsträckt finger: Söken det ofvantill är. Tornuret talade om tidens ilande flykt, och hur vi samvetsgrant böra nyttja hvarje timme af vårt jordlif för att förvärfva himmelens evärdeliga glädje. Som röster ur en högre värld manade klockorna de troende till bön och gudstjänst, ringde frid öfver de lefvande i lifvets betydelsefullaste ögonblick och vigde de döda till grafvens ro i munkarnas forna hvilostad under askarna därutanför.

Alfreskomålningarna därinne, med sin barnsligt enfaldiga skönhet ²⁵⁹, det vida inbjudande koret, de låga hvalfven, de massiva pelarna, predikstol och funt och altare, alla ha sin predikan, som talar om att vi äro vilsegångna här och måste vända om för att komma till hemmet.

Altartaflan har sin särskilda predikan.

Redan den omständigheten, att hon röjer släktskap med kyrkans äldre renässanceepitafier ²⁶⁰ gifver henne, trots den förgyllda bakgrunden, ett visst ålderdomligt intresse, hvilket stegras ännu mer, då vi taga hennes bilder i betraktande.

Öfverst den uppståndne och segrande frälsaren med det grå och röda franciskanerbaneret i sin hand, nedanför 2 änglar, hvaraf den ena har en nyckel i handen. Nyckeln är aflatens attribut och franciskanerkyrkorna voro aflatskyrkor. Längre ned ha vi Petrus och Paulus, stadens skyddshelgon, med framskjutande plats vid sidan af evangelisterna. Altartaflans midtparti, den korsfäste med Maria och Johannes samt Maria Magdalena ²⁶¹ vid korsets fot är en tradition från franciskanerna ²⁶². Marterverktygen likaså. Moses och David, Johannes Baptista och Petrus i bojor, biktstolens skyddshelgon, som omgifva den korsfäste, äro botens representanter ²⁶³. Franciskanernas klosterlif var ju efter regeln ett lif i botöfning. Änglarne med gisslen ofvanom korsfästelsen tala ju därom. Änglahufvudena med sina vingar härstamma väl till formen från renässancen, men till idén från franciskanernas serafer, de mystiska drömmarnas och de himmelska tonernas budbärare. Franciscus kallades den serafiske, emedan han älskade att dväljas bland dem.

Så se vi, att altartaflan i sina enskildheter leder våra tankar tillbaka till klostrets och munkarnas tid. Men det är ej blott i enskildheterna. Dess hufvudtanke är franciskansk. Nattvarden nederst. Franciskanernas hela klosterlif och deras inflytelse öfver folket ²⁶⁴ hvilade ju på själamässorna. Kring korset och boten vid dess fot rörde sig hela deras religion. Korset var medelpunkten både härinne i kyrkan och i den andakt, hvari gråmunkarna lefde, och hvartill de fostrade folket. Franciskanernas ljusa, liksom deras mörka sidor, knyta sig vid hostian och korset ²⁶⁵. Ofvanför korsfästelsen träffar ögat i en ny tafla grafläggningen, och där ofvanför uppståndelsen. Medeltidens folk skulle godt ha känt igen sina munkar i allt detta. Härinne i kyrkan var en Kristi graf, med den döde frälsarens bild, här sjöngos grafhymmer vid tända ljus och rökelseångor, tills påskdagens jublande segerhymner begynte, hvaraf ekon ännu dröja i våra folkvisors lust och ve. Jesus i grafven, det var ju en tröst för de arma själarna i skärselden, och Jesus uppstånden, hvem har icke känt hjärtat klappa därvid? Därför står öfverst, öfver kors och graf, den uppståndne, triumferande frälsaren med segerbaneret, med franciskanernas grå och röda processionsfana, så som den bars utanför klostermurarna och genom Arboga gator, medan folket strömmade till och slöt sig till munkarnas tåg och stämde in i deras hymner.

Hur mäster Christian von Thumb kunde göra altartaflan så, att det blef ett minne af klostertiden, synes vid första anblicken som ett under. Om medeltidstraditioner lefvat kvar under barockens världsliga tid, veta vi ej, men låta gärna altartaflan för oss tala om kärlek till de gamla tiderna. Hela stadskyrkan gör i sitt inre på besökaren ett katolskt intryck, och när vi så kasta en sista blick på altartaflan, då är det, som hade hon ännu ett att lära oss. Mot den förgyllda bakgrunden af 1600-talets barock tecknar sig klart och skarpt grundtanken i medeltidens klosterlif. Munkarnas arbete var ej förgäfves. Vårt folks karaktär har igenom dem fått drag, som aldrig kunna plånas ut. Det rör sig i aning, i drömmar, i sång, men det ligger på djupet, och hvarje ny tids bildning skall, liksom altartaflans barockförgyllning, endast tjäna att gifva relief åt helgonbilderna och helgontankarna från vårt folks barndom.

Det bästa i helgonens lif är ingen sluten värld. Det kan lefvas om igen af hvar och en, som vill försaka sitt lif och mottaga det eviga lifvet i Kristus. Men utan lif med honom på jorden finns ingen himmel. Det har ej funnits i världen mer än han, som bjudit arma själar dit. Och det är godt, att det äfven i de gamla tiderna funnits några vandrare, som midt ibland släktets själfviskhet och synd valt den rätta vägen, och låtit Gud föra sig och som till oss, som nu lefva, ropa: Kommen med på den väg, där vi en gång vandrat. Låt oss få mötas i Guds himmel en gång! Hvad annat ropa grafstenarna därinne på kyrkans golf med sina inskrifter: Hodie mihi, cras tibi. Det ljuder som en stilla körsång från munkarnas värld, och sången upptages af osynliga andar i hvalfvet: Beati mortui qui in domino moriuntur. Den gamla taflan i sidoskeppet, som framställer Jesus inför Pilatus, ropar till dig: förråd icke din frälsare; Judas på altartaflan med den knutna handen kring penningpungen, han, som ej vågar se på Jesus, utan ser bort, hviskar: Hvad hjälper det människan, om hon förvärfvar hela världen och toge dock skada till sin själ. Förstår du, hvarför han blef förkastad? Fogeln i franciskanernas alfreskomålning väcker ekon af predikan på Genesareths strand: »Ser uppå foglarna under himmelen». Det är barnasinnet, som icke samlar i ladorna, utan sjunger och låter Gud sörja. Det var det sinnet, som gjorde, att S:t Franciskus, den rike köpmanssonen, en dag sålde allt och blef fattig, för att få tjäna Jesus ²⁶⁶.

Arboga landskyrka blef ju på sätt och vis vid reformationen degraderad. Hon var ej stadskyrka mer, men traditionen gaf henne ännu länge i folkets ögon rang framför stadskyrkan. De förnäma ville ända in i senare tider begrafvas i landet. Pastor ansåg denna kyrka för hufvudkyrka, hvaremot skolans lärare och rektor länge så godt som på egen hand skötte predikan i staden. År 1657 skildes stads- och landsförsamlingen, då hvardera socken anbefalldes att hålla sig till sin kyrka. Klagan förspordes dock ofta öfver att landskyrkan drog stadsborna till sig. Om den af Lohman, pag. 84, anförda påbyggnaden med tegel ur »dominikanernas klosterkyrka» nämnes ingenting i Vintrosii relation, hvarur vi anföra:

År 1646 blef kyrkan rappad och hvitlimmad. Taket sunnan till, vid denna tid förfallet, blef 1648 nyspåndt och 1650 tjäradt. Taket nordantill hade redan 1634 blifvit nyspåndt och tjäradt. Under Vintrosius nedtogs den gamla korta tornspetsen, och kyrkan fick en ny hög tornspira, förfärdigad af Anders tornresare ²⁶⁷. En ny ingång under tornet gjordes, och förra vapenhuset lades till kyrkan. Högkorn af snickareverk, gement med pelare, gjord 1628 ²⁶⁸, enligt inventariet af 1629, blef 1672 omändrad. Öfverdelen af pelarna borttogs, och gjordes ett nytt »krus eller galleri» af järn (med korsblommor), som illuminerades med guld och silfver. År 1750 borttogs detta korskrank för altaret och ställdes i vrån till höger om orgeln, där det ännu står. I dörren till detta korskrank har mången djäkne förr sjungit »lexan» eller texten. Å insidan af skranket synes ännu en slå, som torde ha tjänat till stöd för sångläktare eller kor, hvaraf detta skrank — som kallas högkorn — har sitt namn. Spår af renässansmålningar i bjärta färger med änglar och frukter, äfvensom af ett biskopligt vigkors i franciskanerfärgema, rödt och grått, synas ännu å insidan, för att ej tala om de många inskurna djäknenamnen från 1600-talet, hvilka skvallra om andakten i djäknarnes gudstjänster. Predikstolen, uppbygd 1631, stod midt för gången, och en läktare var 1650 gjord mellan predikstolen och pelarna, där de spelade och sjöngo. År 1649 flyttas predikstolen till en sida, »som allmänt brukeligt är», och läktaren nedtogs ²⁶⁹. Bakom predikstolen var en tredelad paneltafla, i midten en förgylld sol och på sidorna Luthers och Melanchtons porträtt, mycket illa gjorda. Dessa sitta nu gömda bakom altaret. Ny predikstol förfärdigades 1788 ²⁷⁰.

Såsom karakteristikt för tiden nämnes bland inköpta böcker Anatomia Papæ, försvenskat af Laurelio.

Altartaflan, enligt Simonius »testamento relicta». Kallas 1627 kostelig, 1636 mäckta skön. År 1670 blef hon »i sompt opförnyad», 1751 likaså. Midtelpartiet framställer Kristi lidande på medeltidens sentimentala sätt. För katoliken är det förtjänstfullare att gråta öfver Jesu lidande, än att lämna sitt hjärta åt honom. Bilderna kring midelpartiet äro: Martin, Erik, Laurentius och Nikolaus ²⁷¹. Apostlarna i första raden: Andreas, världsförsakelsens helgon, Petri broder (munkkapell och stadskyrkan manas till frid), Johannes, kärlekens och de mystiska drömmarnas apostel, lärjungen, som dröjer vid Jesu kors, försjunken i hans lidande, som franciskanerna älskade att göra, och som i Getsemane drömmer bland liljor (se altartaflans målning), Petrus och Paulus, å ömse sidor om midtelpartiet, stadens skyddshelgon, och vid sidan af Paulus, Jakob den äldre, pilgrimernas och vallfararnas (klosterkyrkan var en aflats- och vallfartskyrka, crucifixet, I, 12) samt Jakob den yngre, renlifvesmunkarnas skyddspatron, och sist Magdalena, hon, som jämte Petrus är biktstolarnas skyddshelgon, hon, som med knäppta händer ser upp till den döende frälsaren och ligger i tårar vid korsets fot, medan Maria dignar af smärta i Johannes famn, skulle hon ej ha ett ord att säga oss om hvart medeltidens människor gingo med sin synd.

Qui Mariam absolvisti
Et latronem exaudisti,
Mihi quoque spem dedisti.

Så ligger bikten om medeltidens djupaste hjärtelif gömd i altarskåpets saga ²⁷².

Nästa avsnitt ¦ Innehåll