De få underrättelser, vi äga om Arboga präster under medeltiden, gifva vid handen, att deras intresse gick upp i att hålla respekten för kyrkans ordningar, tionden och fastelagar vid makt, att de voro dugliga affärsmän, till och med begagnade sin klockare såsom bulvan för att hålla krog vid kyrkan, lefde ett orent lif med sina »forsior», samt oftast innehade sitt pastorat såsom sinekur, medan fattiga vikarier skötte tjänsten i deras frånvaro. Till munkarna stodo de i samma spända förhållande, som våra dagars präster till de frireligiösas ledare. Men det är icke allt, som synes, och det skulle vara mycket orätt att döma hela medeltidens prästestånd efter det, som kommit till oss. Det fanns helt visst äfven ibland medeltidens arbogapräster renlifvesmän och herdar efter Guds sinne ²⁷⁴.

Vi öfvergå efter denna korta inledning till nyare tiden. Vincentius Nicolai, prædicator i Arboga, troligen f. d. dominikanermunk, möter oss 1529 på Örebro möte och är, så vidt vi känna, den förste evangeliske predikanten här ²⁷⁵.

När efter vantrons långa natt evangelii friska flöden började kvälla fram med sitt klara, hälsogifvande vatten till syndernas förlåtelse, frid och fröjd i den helige Ande, var det ej underligt, att alla hungrande och törstande själar kommo fram för att få lif. Som alltid i brytningstider, blefvo stora massor af dem, som varit vana vid påfvekyrkans tukt, nu borta och öfverlämnade sig åt den falska frihetens rus. Klenmodiga andar, som sågo på tidens synd mer än på frälsarens makt, gingo tillbaka till påfvens usla brunnar, förmenande, att i romarkyrkans bokstafsträldom, dess hedniska mässa och sång, funnes ett säkrare medel att göra folket till kyrkans lydiga barn, än i evangelium, och denna surdeg från påfvedömets tid, att lydnad för kyrkan är bättre än hjärtelydnad för Kristus, är icke utrensad ännu och blir det väl aldrig på jorden.

Flera arbogapräster lockades in på dessa Moabs förföriska fält och underskrefvo konung Johan III:s mässordning. Bland arbogaborgare hade både Johan och Sigismund anhängare, liksom bland prästerna här funnos liturgister.

Redan före Sigismunds nederlag och flykt hade dock Arboga i Petrus Jonæ, sedan biskop i Växiö ²⁷⁶, erhållit en trofast, evangelisk pastor. Han hade i det strängt lutherska Jena tagit magistergraden och fick efter hemkomsten vara med på Uppsala möte. I Arboga fick han blott stanna 4 år, däraf 1 som rektor vid skolan. År 1595 förordnades han till biskop i Växiö. I psalmen 131 i gamla psalmboken, skrifven af honom, jublar det af frälsningens barnafröjd, som när bäcken blir fri och börjar sitt sorlande lopp om våren. Vi borde ha många psalmer och böner af 1500-talets ande kvar i vår psalmbok. Det skulle ej kunna sägas då, att vi tappat Luthers glada frälsningsvisshet på vägen. Men det var långt, förrän upplysningen tog Luthers barnsliga, frimodiga ande ifrån oss.

Petrus Jonæ gör alltigenom intrycket af en man, men en man med barnatrons brinnande hjärta. Med denna tro ser han under öfverallt. Han varsnar de onda andemakternas förstörande arbete öfver allt i människohjärtan och värld, men han ser ock Guds änglar ila till räddning. Vår kyrka har sedan dess i »upplysningens» ström tappat bort nyckeln till denna värld. Men Petrue Jonæ stod där, både undrande och glad, och visste, att segern var på hans sida. Med sina ämbetsbröder talade han som biskop ej blott om kyrka och ämbete, om tionde och inventar, utan om deras själar, och hämtade fram ur sin egen troserfarenhet nytt och gammalt till lemmarnes ömsesidiga uppbyggelse och tillväxt i nåden. Så förtjänade han det namnet »fader», som han af alla fick. Orädd, när det gällde att föra sanningens talan, ägde han kärlekens hjärtespråk, när han stod ansikte mot ansikte med syndbetungade själar. Villfarelsen möter han ej med ortodoxiens anatema, utan med det saktmod, som alltid följer med sanningens besittning och som i motståndarnas misskännande och hat ödmjukt ser ett reningsmedel för sin egen tillväxt i kärleken. Guds ord var ljuset på alla hans vägar. Han förmanar sina bröder att ej gifva någon tanke rum, som icke stämmer med detta ord, samt med frimodighet aflägga vittnesbörd om Jesu Kristi evangelium och icke tiga öfver åhörarnes synder och själavåda.

Trygg hvilar han i Kristi tro midt under stormarna af alla ondskans andemakter. Hans språk är, för att begagna en af hans älsklingsbilder, som ängarna och örterna om våren efter ljuflig majdagg. En sägen, som anföres af honom själf, berättar om en gudfruktig man, som vandrade genom en skog och där fick höra en ljuflig sång, som så betog hans hjärta, att han lyssnade därpå i hundra år, icke vetande annat, än han ena stund henne hört hade. När han inkom i staden, voro kyrkor, kloster och folk allt förändrade, och befanns, att han för hundrade år sedan utgick, det honom en timma syntes, ty tusen år med denna sången är som en dag.

Det är sitt eget inre lif Petrus Jonæ i denna sägen målar. Och när vi lyssna till hans ord om himmelens salighet, fylles vår själ med evighetsfrid. Det blir en sång, som han själf med hjärteöron hört, och vi förgäta, hur stunderna ila, hur århundradena skilja oss åt, emedan vi lefva med honom i en värld, som ej vet af tid eller rum, där intet skiljer oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus.

Efter Johannes Svenonis Plantinus, 1596-1611, fick Arboga åter en dugande man till pastor.

Petrus Drivius, dalkarl, från Thorsångs socken. Född af förmögna föräldrar, fick han tillfälle att göra resor utomlands, vistades i Stade, Wittenberg, Jena och blef under den gamle Bellinus skolrektor i Västerås. År 1611 finna vi honom som teologie lektor och predikant i domkyrkan. Följande år blef han pastor i Arboga och kontraktsprost efter kronprinsen Gustaf Adolfs förord. Redan som lektor var han konsistoriefullmäktig på riksdagarna i Örebro 1610 och i Nyköping 1611, 1612. Såsom pastor var han ock sedan fullmäktig för stiftet på alla de riks- och herredagar, som på hans tid föreföllo. Var ock bland de första, som kallades till assessor i det consistorium majus, som biskop Rudbeck inrättade. † 1642. Lämnade både vackert och stort namn efter sig, såsom en mycket kunnig, klok och driftig pastor eller, såsom det om honom är antecknadt: Vir singularis constantiæ et gravitatis, sed malis domesticis vexatus.

Hans vagga stod i Dalarne. Dess blånande berg var det första, som lockade barnets håg, dess frihetsminnen från kung Gustafs da'r fyllde hans själ med allvarliga tankar. Studieåren i Tyskland gåfvo honom vidare syn och klarare omdömesförmåga, än hvad fallet hade blifvit, om han stannat inom de svenska läsestugornas väggar och dragits in i deras käbbel och kif. Därute i främlingslandet lärde han ock bättre älska sitt eget land och bedja Gud för dess framtid. Medan de heliga skrifternas blad mer och mer öppnade sina lifskällor, dömande hans synd och fyllande hans hjärta med syndaförlåtelsens frid, fick han på samma gång genom umgänget med liksinnade studenter erfara, huru Guds ande på mångfaldigt sätt utskiftar sina gåfvor allt efter trons mått.

Vid återkomsten till Sverige blef det hans sköna uppgift att tjäna andra med de pund, han fått, och visa törstande själar till det ord, där hans egen själatörst blifvit stillad. Så fick han först leda de små i Herrens fruktan, sedan vid gymnasium tyda trons hemligheter för de blifvande tempelsvennerna och sist i församlingen under den gamla domkyrkans hvalf förkunna frälsningens glada budskap. Det var en skön beredelse till hans blifvande själasörjarekall, en ingångspsalm till hans lifs gudstjänst.

Men i den allvarliga tid, hvari han lefde, skulle hans duglighet tagas i anspråk äfven för andra viktiga värf. Redan som lektor deltog han i 3 riksdagar och under sitt återstående lif bevistade han som stiftsfullmäktig alla riks- och herredagar, som höllos. Han fick så sätta sig in i rikets viktiga angelägenheter, fick lära känna folkets behof och nöd, fick själf vara med om skiftningarna i sitt folks lif, som då hette segrar och nederlag, skatteutskrifning och inkvarteringstunga, missväxt och hungersnöd. Men under allt detta fick han ock hjärta för sitt land och folk — fick skönja dess mission såsom folk, och Guds nådevilja med detsamma. Med denna synvidd blef det lättare för honom att tillträda Arboga pastorat, hvilket skedde 1612 ²⁷⁷. Hela vägen i hans föregående lif var af Gud lagd fram till Arboga. Här kom också hela hans föregående rika erfarenhet honom till godo.

Hur Drivius i Arboga skötte sitt herdakall, hafva vi annorstädes sökt teckna ²⁷⁸. Allt, hvad vi om honom känna, vittnar om hans trohet i sitt kall och hans ifver för själarnas frälsning. Redan Petrus Jonæ hade uttalat de orden, att det ej står i prästens makt att tiga öfver åhörarnas synder, och Gud skall utkräfva deras blod ur hans hand. Kyrkorna voro ej tomma då, som nu ofta är fallet. Folket kom så godt som mangrant i Guds hus, och prästen var ej rädd att gå åhörarna på lifvet. Ordets svärd svängdes utan skonsamhet, när det gällde att rycka sofvande själar ur dödssömnen, och ovanligt var det ej, att syndaren blef väckt genom att höra sig ropas vid namn.

Det patriarkaliska förhållande, som då rådde mellan, präst och församling, har för längesedan upphört. Herden uppsökte de förlorade fåren, och själar, som kommit i nöd, hvilket ofta hände, visste, hvar de skulle få besked om sin. ställning till Gud och anvisning på den rätta vägen

Sina kunskaper och erfarenheter fick Drivius göra gällande bland ett yngre släkte, som vördsamt lyssnade till hans allvarliga ord. Så intog han præsesstolen på kaplansmötet 1622. I hans vida kontrakt, som utom Himmeta, Medåker och Lilla Skedvi, omfattade Fellingsbro, Ervalla, Nora, Linde, Ramsberg, Ljusnarsberg, hafva hans visitationer lämnat varaktiga spår, hvarom protokollen vittna. Så fick Ljusnarsberg genom hans underhandling med finnfolket sitt första kapell vid Björkens strand.

Drivius blef aktad och vördad, som få pastorer ha varit. Arboga stadskyrka, sådan hon nu ter sig, är till stor del hans verk. Tornet blef färdigbyggdt samtidigt med slaget vid Lützen. Gustaf Adolf, som sedan gammalt kände Drivius — de hade råkats på Örebro riksdag, där Carl IX fick slag, och Gustaf Adolf första gången framträdde för ständerna — hade 1629 varit här i Arboga och tagit kyrkans reparation i betraktande.

Drivii allvarliga porträtt hänger i kyrkans kor till höger om altaret. Dragen äro präglade af lidande, men det är bilden af en man. Han lefde i en rå och orolig tid, då icke ens prästerna gingo fria för öfvervåld af råa soldater å Arboga gator. Familjesorger voro af djupare art. Hans unga förhoppningsgifvande son, Erik, redan som student beryktad för sin lärdom i grekiskan, drunknade i Holland 1631 ²⁷⁹. De citerade orden af hans biograf, »malis domesticis vexatus», tyder på andra sorger. Onda rykten spriddas emot slutet af hans lefnad om hans döttrar. Annika Persdotter, den ena af dem, kom inför rätta och blef frikänd. Då var Drivius redan död.

Hans efterträdare, Georgius Vintrosius, var nästan i allt sin företrädares motsats. Hans porträtt, som märkligt nog är uppsatt i landskyrkans kor å epitafiet öfver hans hustru (medan hennes porträtt saknas), visar bilden af en hofman med siratligt utseende. Af sitt domkapitel i Västerås fick V. år 1647 det intyg att vara »haud inculpabilis vitæ». Redan i yngre år hade han tillägnat sig de råa och ohyfsade seder, som inkommit i landet genom de ständiga krigen. Så kunde han — berättas det om honom — vid brudfärd rida in i gästabudshuset, dricka ur sin fulla kanna hästöl och sedan ut igen, icke nogräknad, om han af bröllopsgästerna fick stryk. Likaså hade han i ett gästabud druckit hela natten och på morgonen vid hemgående låtit två trumpetare blåsa för sig. Vid efterfrågan härom vågade ingen säga sanningen, och inför domkapitlet redde han sig skriftligen på det sättet, att han förklarade sig ursäkta domkapitlet för dess misstankar. »Ungdomens plumpheter förvandlades sedan i stilla och ärbar lefnad. Dock icke så alldeles» ²⁸⁰.

Hans disputation pro exercitio bar den underliga titeln: De partibus humani corporis inservientibus facultati naturali. Pro gradu disputerade han de luna non habitabili ²⁸¹. År 1631 befordrades han till mathem. et arithm. lection i Strängnäs. Utnämndes 1644 af drottning Kristina, hos hvilken han genom förord af biskop Johannes Matthiæ i Strängnäs, kommit i mycken nåd, till pastor i Arboga. Här var man missnöjd med utnämningen och klagade öfver att ha fått »Vintrosium på halsen». Domkapitlet mottog honom kallt och förbigick honom vid kontraktsprostutnämningen, hvartill prosten i Fellingsbro förordnades. Härigenom kom det stora kontraktet att styckas. Vintrosius, som kände sig förbigången, klagade och undfick literas regias på præpositi ämbete. Nu befann sig kapitlet i brydsam ställning, men räddade sig genom att tillerkänna Vintrosius inspektion öfver sin egen församling. Om upprättelsen icke kan sägas vara lysande, så hade dock därmed vunnits, att Vintrosius blef tyst. Han tog skadan igen genom att titulera sig »pastor utriusque templi arbogensis».

I en tid, då relationerna betydde mera än någonsin, kan det vara af intresse att känna Vintrosii släkt. Genom sitt giftermål med sin första fru, prästdotter från Kjula, blef han svåger med sin företrädare i lektoratet samt med d. v. biskopen i Strängnäs, sedan ärkebiskopen, doktor Laurentius Paulinus Gothus, likaså med den framstående fornforskaren, professor Olaus Verelius. Genom sitt senare gifte med änkan efter pastor i Kräklinge, Laurentius Hidingius, fick han biskopen öfver Göteborgs stift, Zackarias Klingius till styfson.

Redan häruti kan ju spåras anledning till den svaghet för förnäma bekantskaper och den fåfänga, som i öfrigt karakteriserar Vintrosius. Det var ju vid denna tid, som adeln, riktad genom krigen, återvände till Sverige och här började införa franska seder och ett öfverdådigt lif. I Arboga funnos många sådana adelsfamiljer. Vintrosius vann säkert sympatier hos dem genom sina umgängesgåfvor och sin smidighet som världsmänniska, men förlorade på samma gång folkets kärlek. Ingen präst i Arboga har af det egentliga folket blifvit så bittert bedömd som han. En af anledningarna härtill var, att han fikade efter att samla skatter på jorden och så fick ett hårdt hjärta för andras lidande och nöd. Ofta är han uppe för rätta för att bevaka sina fordringar. I allt, huru olik Drivius! När han var för rätta, var det för att som själasörjare tala till själar. Då man från Petrus Jonæ och Drivius öfvergår till Vintrosius är det, som om man lämnade ett ljust och varmt bibliotek, med öppen bibel på bordet och kyrkofäder och klassiker kring väggarna och trädde in i ett annat, där luften är kylig och tom, där uppslagna räkenskaper ligga framme, väggarna klädas af förnämliga släktingars konterfejer, och grant bundna franska klassiker med förgyllda ryggar, herderomaner och Racine och Corneille i stela rader kläda väggarna.

Med detta franska sinne för det nya, glänsande, för skenet och ytan, i stället för verkligheten och djupet, var det ej tänkbart, att Vintrosius skulle ha känt något intresse för Arboga stora forntidsminnen. I sin 1687 afgifna, af regeringen infordrade relation om antikviteter, affärdar han folksägnen och traditionen med en förnäm axelryckning såsom skrock. Äfven detta kännetecknar hans ställning till det egentliga folket. Om vi i hans noggranna inventar öfver kyrkorna ville se ett spår af detta intresse, misstaga vi oss. Hans afsikt har endast varit att för eftervärlden få lysa med hvad han själf gjort för sina kyrkor.

I allt röjer sig parvenyn, som aldrig haft några svårigheter att öfvervinna och därför från sin nådda höjd ser föraktfullt ned på den trälande hopen. Emedan denna höjd blifvit hunnen, ej genom inre, sedligt arbete, utan genom yftre gunst ²⁸², blef det yttre, ej det inre fördolda, för V. i allt det väsentliga. Naturer, sådana som hans, komma emellertid sällan att spårlöst försvinna ur sitt jordelif. Om Drivius fick vara med att resa det höga kyrktornet, som pekar mot vårt rätta hem, fick Vintrosius tillfredsställa sin smak vid prydandet af kyrkans inre. Altartaflan med sin barockförgyllda panel, epitafierna liksom grafstenarna, som tillkommit i Vintrosii tid, tala alla om denna världens härlighet och 1600-talets pråliga smak. Kyrkan blef ändock smyckad, och det var ju hufvudsaken.

Såsom predikant var Vintrosius begåfvad, och hans predikningar vittna om evangelisk renhet och kraft. Det är godt att erinra sig, att det är Guds rena ord allena och icke tjänaren, som frambär det, som verkar frälsning, om det å andra sidan djupt må beklagas, för de sofvande syndarnas därigenom ökade säkerhet, när ordets tjänare icke själf tager detta ord till sitt ljus och lif.

Att ytan af Vintrosii lif icke är vacker, vore osanning att neka. I kyrkoböckerna har han, som ofvan nämndt, jämfört sig med sin företrädare och det är ej få meriter han så får ihop. Hans namn återfinnes öfver allt, på minnestaflan i sidoskeppet, å sönernas epitafium ²⁸³, å grindportarna till landskyrkogården, å hustruns epitafium i landet ²⁸⁴ och hennes grafsten å landskyrkogården ²⁸⁵.

När Vintrosius 1685 afled vid 82 års ålder, fick han 5 ringningar och blef med stor ståt begrafven. Han blef sig lik i lifvet och i döden.

Härsklysten, hade han i lifvet velat styra och ställa med allt. De stackars kaplanerna, som efter gammal medeltidstradition skulle tiga och lyda i allt, hade fått erfara hans hårdhet mer än andra. En af dem måste stillatigande se pastor taga kaplansbordet och lägga under pastorsbostället för att godtgöra sig för kostnaden att behöfva hålla adjunkt ²⁸⁶.

Så hade hans skatt och hans hjärta, så vidt det för människoögon synes, varit på jorden. I det festliga arbogalif, som med adelns hemkomst från krigen begynte, passade V. väl. Han var en präst efter världens sinne. För honom fick församlingen gärna glömma både himmel och Gud. Det var ju nog för honom, att han fick vara med och äta och dricka med dem samt dela deras falska, rusiga lycka.

______

Hans efterträdare blef Johannes Erici Sigtunius, född i Sigtuna af fattiga föräldrar, men hederliga, icke af hög börd, men dygd och redlighet. I ungdomsåren var han tryckt af mycken fattigdom. Efter slutade studier förordnad till rektor vid storskolan i Stockholm 1679. Befordrad till kyrkoherde i Nyköpings östra stads- och Svärtuna landsförsamlingar 1683, till pastor i Arboga 1686, där han stannade i tolf år till sin död 1698. Om Sigtunius heter det, att han under sin tjänstetid blef vördad för sitt nit om ordning, gudsfruktan och sedlighet samt älskad såsom glad umgängesman och för sin stora färdighet att spela på luta.

De tvenne sista tilläggen i det anförda omdömet om Sigtunius bildar åtminstone intet underlag för de pastorala meriterna. Vi kunna snarare befara motsatsen, hvilket bekräftas af följande ²⁸⁷:

»Nu hände ett bröllop i Arboga, då ett mäkta rikt borgarfolk gifte sin dotter, Elisabeth Fischer, med en handelsman Colling, vid hvilket tillfälle prosten Sigtunius för nöje skull spelte ett eller annat stycke på luta. Detta animerade bröllopsgästerna, att efter bröllopet resa med en lustjakt till Kungsör, hvarest de på jakten gasterade, spelte och sjungo, ovetandes, att konung Carl XI med prinsen, sedan konung Carl XII, samt prinsen af Holstein och kongl. hofvet dit nyligen voro ankomna, hvarför, då bud skickades neder på fartyget ifrån hofvet med förfrågan, hvad på färde var, skyndade sällskapet sig upp i ett hus för att fullfölja sin rolighet. Då det led till aftonen, kommo båda prinsarna i laget. Hertigen af Holstein dansade friskt med jungfrurna, prins Carl satte sig på en stol. Orgelnisten Christopher Paninck i Arboga, som var med sitt kapell dit följaktig, ville af nyfikenhet känna på prins Carls kläders finhet bakom ryggen, men prinsen lutar i det samma ryggen så hårdt emot stolen, att Paninck ej kunde få handen lossad, höll henne öfver ½ timme fast. I detsamma ropar hertigen: Spela friskt upp, tager bruden och svenger med henne, så att alla ljusen utsläcktes. Sällskapet tog alla till flykten. Prosten Sigtunius stod i en vrå, hvarest hans luta under trängslet och bullret krossades. Sällskapet reste bestört åter till Arboga.»

Med sina sacellaner lefde han lika litet som sin företrädare på god fot. Det gick så långt, att Carl XI själf måste gripa in och taga den förfördelade kaplanen i försvar. Det hjälpte ej, att Sigtunius hade biskop Carlson till svåger. Pastors traditionella rätt gent emot de klagande kaplanerna fick denna gång vika för konungens utslag, »hvilket vi icke allenast finna vara okristeligt, utan ock i sig oskäligt och orättvist, och där någor kyrkoherde understår sig att korta för kapellanen den del och rättighet han bör gifva honom, skall kyrkoherden vara sitt pastorat förlustig» ²⁸⁸.

Sigtunii älskliga väsen torde någon gång hafva frestat oförsynta människor att öfverskrida gränserna för vederbörlig aktning. En pastor vid lifdrabantcorpsen, Henrik Kolthoff ²⁸⁹, tog en dag opåkallad plats i kyrkorådet på bänken bredvid högvördige herr probsten (Sigtunius), utan någons förlof eller begäran, samt visade sig mindre anständig, i det han med skratt och löje efterhärmade herr probstens ord och med stoj och skri anförde sitt tal. Måhända var Kolthoff drucken.

Sigtunius utsåg själf i lifstiden sin grafplats under sakristians golf. Den platsen måste ha varit honom kär. Måhända hade han i sakristian haft sina stilla stunder, då han fått frambära både den krossade lutan och annat för honom, som gärna förlåter. Helt visst hade han där sett, att lifvets färd var allvarligare än resan på en lustjakt, och att själarna hade evigheten framför sig. Vid sin död blef han sörjd och saknad. I hans inre värld ha vi ju icke sett in, men det var dock något annat med honom än Vintrosius. Hans son Carl Siegton, kapten, blef fången i slaget vid Pultava, men frälste sig ur fångenskapen med sitt lutspel, som han lärt af fadern.

Sigtunii närmaste efterträdare, Joh. Fortelius, förut pastor vid kongl. lifgardet, innehade pastoratet i 8 år till sin död 1707 och begrofs i Riddarholmskyrkan, där hans svärfar var pastor. Ehuru en man med allvarlig håg och kraftig vilja ²⁹⁰, var hans tid här för kort, för att han skulle hinna genomföra, hvad han velat. Bänkstrider och själfsvåld, som gick därhän, att själfva kyrkorådet åtalades för oljud i koret, är hvad protokollen förmäla. Ingen annan väckelse inom församlingen än kyrkstötens synes ännu. Men vi se ej långt, och det står annat att läsa i lifvets bok än i häfdernas. Snart var Fortelius glömd. Hans änka lefde här i Arboga till 1750. Sir John Strachan i England hade till henne donerat 1,000 pund sterling, som först mer än 70 år efter hennes död tillföllo arfvingarna.

Kommer så den stora ofreden med sin nöd, hvarom senare tider ej kunna göra sig en föreställning. I Arboga lågo öde under kriget 112 gårdar, som måst säljas till skatternas betalning. Ur de flesta kyrkor var silfret borttaget, prästerna och andra tjänstemän hade ej på åratal fått ut sina löner. I domkapitelscirkulären och regeringsskrifvelserna framställes landets nöd såsom ett straff från Gud för folkets synder.

I tider, sådana som dessa, då det är lättare för människan att inse, hvad hon dock jämt borde minnas, att hon här icke har någon varaktig stad, vaknar ock lättare en längtan efter något bättre. Medan några draga bort för att på annan trakt söka sig ett bättre jordiskt hem, gifves det andra, allvarligare lynnen, som ifrån det närvarande vända sig till det förflutna och där söka hvila och ro i de stora minnenas drömvärld. Andra åter, för hvilka allt det jordiska mist sin glans, säga världen i sitt hjärta farväl och draga ut från främlingslandets ödemarker för att begynna vandringen till det himmelska Zion.

Så gick det här i Arboga. Aldrig har det talats om stadens forna härlighet så mycket, som nu, när den låg öde. Lohmans barndom inföll vid denna tid. En mängd af de gamla familjerna utflyttade från staden ²⁹¹. I stället erhöll Arboga rekrytering i sin folkmängd af inflyttade finnar, som flyktat undan krigets faror. Med dem kom pietismen till Arboga och fann i de sorgsna sinnena en förberedd jordmån.

När den frågan börjar vakna i en själ: är jag verkligen viss på att en gång komma in i Guds himmel, och man får se, att det fordras en ny födelse därtill, så att man redan här på jorden får ett nytt hjärta, fylldt med syndaförlåtelsens frid, då födes oro i själarna i stället för den falska friden. Då är man ej kristen mer, för det man är döpt och konfirmerad, går till kyrka och nattvarden och läser Guds ord, ännu mindre för några goda gärningar och naturligt goda egenskaper, eller sitt borgerliga anseende och ärbarhet. Allra minst kunde det falla våra fäder in att betrakta den som kristen, hvilken höll sig ifrån både predikan och nattvard, emedan de väl visste, att vägen till himmelen heter Jesus Kristus, och att utan själens förening med honom och lydnad för hans ord här på jorden finns ingen plats i Guds himmel, endast evig skilsmässa från Gud, liksom det varit en skilsmässa från honom i jordelifvet.

Pietismen väckte dessa tankar till lif, emedan den själf fått erfara det nya lifvet och stod frågande inför kyrkans världskristendom. Den, som är kristen, så fick man nu höra, går ut ifrån världen, som är samma värld, hvilken korsfäste Kristus, har under alla förhållanden sin glädje i Gud, väntar allt godt af honom, såsom ett barn af sin fader, näres och födes af Guds lefvande ord, såsom trädet vid vattubäckar, prisar alltid sin Gud för syndernas förlåtelse i Jesus Kristus, kämpar trons goda kamp och längtar äfven från jordens allra bästa glädje och ro till det himmelska hemmet. Det var sant allt detta, och dock var det något, som ofta felades pietismen, och det var kärleken. Den hade en gammaltestamentlig hårdhet i sina domar öfver kyrkan och prästerna. Hade pietisterna vandrat Guds vägar, såsom nog många äfven af dem gjorde, skulle de hafva kommit ihåg, att Gud har många klasser i sin skola, att frälsningen är af nåd, och att de kristna äro satta att vara ljus och salt i världen. De skulle ej själfviskt ha söndrat sig, ej kärlekslöst ha dömt den fallna kyrkan, utan gått hjälpande, räddande fram till den döende världen med det glada budskap, som nu fyllt deras egna hjärtan med frid. De förstodo ej, att afskiljandet från världen gällde ej den yttre skilsmässan, utan hjärteafskiljandet från synden. Så handlade de som skeppsbrutna, hvilka bemäktigat sig en räddningsbåt och kommit i land, men i stället för att vända tillbaka och rädda de kvarlämnade, på stranden kärlekslöst åse, hur fartyget förliser och människolif släckas i bränningarna.

Det var dock ej allt, som var dödt inom kyrkan. Den hade ju Guds rena ord och sakrament och en uppbyggelselitteratur, så evangeliskt ren, som aldrig pietismen ägde. Där funnos stilla i landena inom kyrkan, som ägde frid med Gud, men ej trädde fram, där funnos själar i nöd, som kämpade i bönen, där funnos sökande själar, som, också de, leddes af Guds ande, som lofvat, att de uppriktiga skall väl gå. Hur pietismen felat, synes bäst af dess hårda dom öfver arbogaprästerna vid denna tid och särskildt öfver den barnafromme, trosglade, af Kristi kärlek och saktmod fyllde Lampa.

Det var förgården i Jerusalems tempel, som Jesus renade med sitt gissel. Äfven vår kyrka har en förgård. Där befinna sig alla döpta, men opånyttfödda. Kyrkans mål är att draga själ efter själ af dessa ur synden till medvetet troslif genom att föra dem till lif i Kristus. I detta arbete kan prästen ej vara ensam, där måste församlingens troende vara med. Vår evangeliska kyrka har saknat den yttre formen af detta församlingslif, där alla betrakta sig såsom hvarandras lemmar, tjänande hvarandra i kärleken, hvar och en med den gåfva Gud gifver ²⁹². Vi äro satta att bära hvarandras bördor, att taga oss an de svaga och vara allt för hvar man för att vinna några. Det är kärlekens tjänande. Saknaden af detta lif var en af orsakerna till pietismen, liksom det varit en af orsakerna till vår tids söndringar.

Petrus Lampa blef ställd i en tid, då själasörjaren ensam med sin predikan och sin undervisning ansågs fylla denna uppgift, utan församlingens egen verksamhet ²⁹³. Och där själasörjaren är en af Kristi kärlek brinnande och af andens ljus upplyst personlighet, kunna frukterna för församlingslifvet också blifva rika. Hvad denna tid framför vår ägde, var den ifver, hvarmed en kärnsund uppbyggelselitteratur, Luther, Arndt, Scriver, studerades och verkligen omsattes uti andens besittning och hjärtats skatt. Bibeln, framför allt, studerades af hög och låg. Vittnesbörden om detta studium äga vi i de exemplar af både bibel och andaktsböcker, med sina nötta blad och sina djupt allvarliga, anderika anteckningar, som bevarats till vår tid. Ser man saken från denna sida, synes det, som om Gud mera direkt fått tala till våra fäder, än till den stora mängden bland oss.

Lampa, jämte Petrus Jonæ och Drivius, en af Arboga utmärktaste pastorer, och, enligt samtida vittnesbörd, en prydnad för hela sitt stånd, föddes i Stockholm 1667 af rika föräldrar. Fadern var bryggarålderman. Efter genomgångna skolår, hvarunder han åtnjöt särskild handledning af den berömde forskaren Nils Stjernman, samt aflagdt disputationsprof pro exercitio, reste han utomlands under 2 år, stannade ½ år i Paris, därefter i Tyskland och Holland, där han stannade längst. Härunder vann han den stora språkfärdighet, hvarför han sedan blef beryktad. Efter hemkomsten tog han magistergraden, besökte åter tyska universitet 1691-94 och uppehöll sig därunder i synnerhet i Leipzig. De pietistiska svallvågorna hade där ej hunnit lägga sig efter Frankes, Antons och Schades förvisning 1690. Lampa indrogs aldrig i pietismens ensidigheter. Redan i Uppsala hade han för graden disputerat De ministris cultus ritualis sub vetere foedere, hvilket ämne angifver hans intresse för kyrkans objektiva former. Men det lif i Gud, hvarpå Spener yrkat, ville han i dessa former bevara och var viss om, att det både säkrare och till större välsignelse för församlingen i sin helhet kunde bevaras där, än i söndrade kretsar, emedan han väl insåg, att i söndringen låge ett brott emot Jesu första och sista bud, kärleken. Hans intryck af pietismens nyväckta lif skola vi återfinna i spåren af hans pastorala verksamhet. Från pietismens öfverdrifter bevarades han både af sitt eget nyktra omdöme och förstånd i Guds ord, vunnet genom inre erfarenhet, trägna studier, omfattande själavård, samt måhända icke minst genom den intima beröring, hvari han kom att träda med pietismens mest afsvurne motståndare i vårt land, vår bibelälskande, oskrymtadt fromme och folkkäre konung, Carl XII. Det var denne konung, som under sina krig höll noggrant register på alla svenskar, som studerade vid pietistiska universitet, för att regelbundet förbigå dem vid tillsättande af pastorat.

Efter 5 års tjänstgöring i Stockholm (först hos doktor G. Wallin), sedan såsom notarie i kongl. hofkonsistorium ²⁹⁴ och 1701 pastor vid kongl. lifdrabantcorpsen, måste han 1702 i denna senare egenskap resa ut till armén. Tjänstgjorde där tillika såsom lärare för de kongliga pagerna. År 1703 kallades han till professor vid akademien i Pernau, men fiendens anfall gjorde tillträdet omöjligt. Följande år utnämndes han till kongl. hofpredikant, hvilket visar, att han ägt konungens öra. Icke minst torde härtill ha bidragit den frimodighet, hvarmed L. i sina predikningar betonade skillnaden mellan Guds barn och världens barn, samt de allvarliga, väckande ord, han hade för de senare. I Altranstadt nämndes L. till pastor i Arboga och fick följande år anträda hemresan. Vid hemkomsten blef han introducerad hos änkedrottningen Hedvig Eleonora och prinsessan Ulrika Eleonora, som genom honom fingo nyheter om Carl XII. Den dagbok, han under kriget fört, är förkommen. En kalk, som af det polska krigsbytet blifvit hans lott, skänkte han till landskyrkan för grafplats ²⁹⁵.

Vid ankomsten till Arboga fann Lampa en församling, som i mycket kunde sägas vara ödelagd, inifrån genom den förvildning, som medföljer yttre nöd, utifrån genom pietismens begynnande hätska angrepp på kyrka och präster. Med den rika erfarenhet, han vunnit, blef han nu i tillfälle att åt andra gifva, hvad han själf fått mottaga såsom gåfva af Gud.

Hans lärdom togs i anspåk af stiftets biskop, som vid stifsmötena nämnde honom till v. præses och præses. Såsom stiftsfullmäktig deltog han i riksdagarna 1719, 1720.

Såsom församlingspastor har han genom sitt personliga inflytande framkallat de ansenliga donationer, som till kyrka, hospital, barnhus och fattighus, fattiga studerande och änkor under, hans tid blefvo skänkta ²⁹⁶. Dessa testamenten voro ansenligare än någon medeltidsdonation och påminna, icke minst genom den innerligt religiösa, medeltidstestamentena liknande stil, hvari de äro af fattade ²⁹⁷, om A. H. Frankes samtida kärleksverk i Halle. Otvifvelaktigt hafva vi häri en frukt af Lampas själasörjareverksamhet. Lars Ahllöf hade genom förlusten af sin ende son, som dog vid 22 års ålder 1719, med sina tankar blifvit vänd från det jordiska, och vi misstaga oss säkert icke, om vi antaga, att Lampas inverkan på honom, liksom på brorsonen, assessor Olof Ahllöf, stod i samband med intryck af den tyska pietismens kärleksverk ²⁹⁸.

De rika gåfvorna tjäna ännu i dag att mätta stadens fattiga, men ingen har sedan liknat Johan Ahlström och Lars och Olof Ahllöf i gifmildhet. Om Lars Ahllöf sjöngs vid hans graf:

Fast lyckan mycket godt för honom har opdukat,
Dock satt han aldrig vid fåfänglighetens bord.
Lik them, som mäst sin tid i spel och samkväm spilla.
Han valde, att Guds ord i Arboga mer lyste,
Ty bör ej ährelöf förfallna på hans graf.

Själf hade han gifvit Gud allena äran, och därför manar hans lif i dubbel mening till efterföljd.

I donationen för rådmanskaplanstjänsten hade likaledes Lampas inflytande sin andel. Stadskyrkan ägde nu, utom pastor och adjunkt, rektor, som hittills svarat för 5 högmässopredikningar om året, collega, som svarade för aftonsångerna, mot åtnjutande af aftonsångspungpengarna, stadskomminister eller stadskaplan, den nya rådmanskaplanen samt vid tillfälle af särskildt behof hospitalsprästen i Säterbo, summa 7 eller i nödfall 8 tjänstgörande predikanter.

Bland Lampas ämbetsbröder märkas den för sina djäfvulsutdrifningar beryktade, af allmänheten i ytterligheter aktade Floræus samt Lohman, som i allt tyckes ha varit Floræi motsats, och den liflige, genommusikaliske Nicolaus Paqualin. Organist var Christopher Paninck, liksom Lohmans far lybeckare till börden, klockare Erik Beckius, till 1740, efter honom Johan Hellberg, en »fattig, nökter och skicklig dräng», som gått igenom alla klasserna i Arboga skola.

Med denna stab af ordets och kyrkans tjänare omkring sig, alla flitiga och trogna i sin tjänst — om en af landskomministrarne heter det, att han arbetat som en träl till sin död sörjde Lampa för att Guds ord rikligen blef förkunnadt i församlingen. Vi få här lära oss tänka ödmjukt om oss och vårt arbete, då vi se, hur tiden ej ville räcka till för dessa, ehuru församlingens folkmängd mångdubblats sedan dess.

Katekismiförhören drefvos med ifver och allvar af Lampa. Själf gick han i tur däri med sina ämbetsbröder. Predikoförhör infördes likaså af honom. Församlingen var denna tid van, att med frimodighet och förtroende möta sina präster, och det blef därför icke blott torra frågor och svar, utan ett utbyte af lifserfarenheter, hvarigenom både lärares och åhörares andliga erfarenhet riktades, och ett tillfälle för de sökande gafs, att i det inre lifvets frågor vinna ljus och klarhet. I dessa förhör, där de fritt och otvunget, såsom i gamla tider, höllos, samt med den rika begåfning, kunskap och erfarenhet, som utmärkte både Lampa och hans flesta kolleger, ägde församlingen en form af det gemenskapslif, hvarom Efes. 4 kap. talar, men som nu till outsäglig förlust för det andliga lifvet hos hela vårt folk är försvunnet. Orsakerna till denna förändring må vara många, skulle icke en vara den, att kyrkans herdar glömt, att det, som gjorde Lampas herdatid till en tid af ljus och välsignelse, var just det, att han och hans ämbetsbröder funno sin glädje och lust i att försaka sig själfva och få tjäna? Det var detta, som gjorde, att folket icke blygdes för att komma fram med sina frågor, utan gjorde det gärna, och det fick vara själfverksamt, fick taga aktiv del i förhöret, fick tala med, och hvem vet ej, att just däri ligger hemligheten af all framgångsrik undervisning. Det var också på denna tid intet tvifvel, ingen själsnöd, hvari ej prästen fick del. Om namnet fallit bort, så var han ändock ännu i verkligheten, hvad medeltiden kallade sin präst, församlingens andlige fader.

Därmed hafva vi ej sagt, att församlingens tillstånd var idealiskt. Det blir aldrig så här. Men det blef dock allvar, verkligt allvar för dem, som höllo sig till Gud, så som knappast i våra dagar, då människorna i religionen oftare söka sig själfva än Gud. Man räknade verkligen med Gud i allt, man lefde af hans ord och sina synders förlåtelse, och ordet fick både döda och gifva lif ²⁹⁹. Däraf ett djupt samvetsallvar, som alltid blir förutsättningen för den glada barnatron. För denna tro var himlen icke fjärran, och den osynliga världens goda och onda andemakter trängde in öfver allt. Man trodde på under i det minsta, och man höll sig så mycket tätare till Gud. Luften var full af röster och himlen af järtecken. Vi äro ej mera barn, såsom våra fäder voro. Väl funnos ogudaktiga då som nu, och de utgjorde, som alltid, det stora flertalet. Men de hade fruktan och bäfvan, och när de gudfruktige talade, och de kunde tala som Kristi vittnen, innan upplysningen kom, då hörde de andra på. Förnekelsen, hånet och hädelsen tego ännu. Lagstiftningen hade ej förutsett detta annat än som ett affall från lefvande Gud, ett försvärjande åt mörkrets furste, och för sådan synd fanns efter Mose lag endast ett straff, döden. Hexprocesserna, som först nu grasserade öfver hela vårt land, ha sin nattsida, men förklaras psykologiskt af barnatrons fasa för allt orent, som stammar från mörkrets värld.

Lampas tid i Arboga var rik på växlande tilldragelser. Pest och krig följdes som vanligt åt. Krigstilldragelserna afspeglades i församlingens gudstjänster, där segrar eller nederlag genomlefdes i lof och tacksägelse, eller syndabekännelse och bot. Carl XII:s fångenskap i Ukraine fattas som straff för folkets synder. Stenbocks seger 1710 firas med tacksägelse, och koralen »o, Gud, vi lofve dig» stige med ett hjärta och en mun till Guds namns ära. Prästernas kronotionde tages till kriget, snart hela deras lön. Frår många kyrkor tages silfret, så att församlingen begagnar träkärl vid nattvarden. Landsförsamlingen söker under dessa förhållanden göra en affär och försträcker kongl. majestät 300 daler smt, men begär Gabrielstorp till kapellansbord. Först 1733 blef denna önskan förverkligad.

Tecken till uppror i landet förspörjes. Prästerna anmodas 1713 att förmana sina åhörare till lydnad och varna dem för förädiska och oroliga sinnen.

Till svenska fångar i Ryssland upptages kollekt. Från Bender kommer konungens bönedagsplakat. Hans återkomst till Stralsund firas 1714, tacksägelse och jubelfest för freden 1721.

I folkets sinnen härskar under den yttre nöden vidskepelse och otro. År 1722 utfärdas kongl. majestäts plakat mot trolldomsväsende. I följd af svag kristendomskunskap förvillas okunnigt folk af hednisk lusta och begär till mörkrets gärningar. Prästerna uppmanas att efterspörja all vantro och vidskepelse, signeri, löfjeri samt andra olofliga konster till Guds namns missbruk och de rättsintas förargelse. Trolldomsväsende lefver dock ännu i och omkring Arboga.

Ett nöddop i Fellingsbro 1709, förrättadt af kvinnor ³⁰⁰, på det att barnet måtte blifva vid lif och ej dö som hedning, föranledde en utförlig rannsakning, hvarvid det visade sig, att det skett i all enfald, ehuru prostens oförgripeliga mening, uttalad i domkapitlet, var, att när barnen hit till världen fullkomligen födda äro (: men intet för :), böra de befordras till then heliga döpelsen.

Denna bristande kristendomskunskap ansågs ock vara orsak till andra synder ³⁰¹. Särskildt förmanas prästerna att undervisa folket de incestu och de gradibus prohibitis, emedan delinkventerna ofta förebära okunnighet. Om stockstraffets missbruk hafva vi redan talat.

Ehuru Lampa på förfrågan från landshöfdingeämbetet angående pietism och svärmeri kunde svara, att något sådant icke förmärktes här, utan en ren och fri religionsöfning var rådande, torde detta icke få fattas efter bokstafven ³⁰².

Inom kyrkans murar fanns det nog mycket att anmärka. Gång på gång är det oväsen på orgelläktaren, tillställdt af personer, som trängt sig dit upp. Organisten klagar t. o. m., att läktarens botten tager skada och orgelverket likaså. Skolgossarna voro naturligtvis aldrig stilla. Än kröpo de in genom ett hål på orgelläktaren, än klagas öfver deras lek på kyrkogården, än drifva de kring i vapenhuset, eller eljes i kyrkan, på läktarna, tills de få sig rum anvisade i n:o 20 och sedan allt utföre på norra sidan, där bänkarna stå tomma. Kyrkovaktaren, som finner dem stående, eller af- och angående, skall föra dem till dessa rum och öfver dem uppsigt hafva ³⁰³.

Värre var det, att själfva klockaren och kyrkvaktaren ej höllo frid i kyrkan. År 1739 klagas öfver, att klockaren Beckius kommer för sent i kykan, går ut under predikan och kommer ej tillbaka, tager upp psalmen, under det han går upp i koret och vänder ryggen till församlingen m. m. Därjämte klagas öfver, att han ej tänder ljusen i Ahllöfs krona, utan bränner dem hemma hos sig. En gång kom ingen af hela den budade roten till catechismi förhör ³⁰⁴. Då hade Beckius glömt sig. Kyrkvaktaren följde klockarens exempel. År 1730 förehålles kyrkovaktaren, Nils Sundberg, och föreställdes honom de klagomål, som någon af församlingens ledamöter öfver honom anförde i så måtto, att han under tiden vid sin tjänsts görande visar någon otillbörlighet och slår den sofvande bucklor i pannan, samt under tiden sträcker sig med sitt spö ifrån stora gången till andra dörren på lilla gången, hvarför han allvarligen tillsades, att alltid visa sig beskedlig under sin tjänst och ackta, att han ingen förargelse må åstadkomma, börandes han under sitt omkringgående esomoftast med sitt spö stöta i golfvet och därmed uppväcka de sofvande och icke straxt så hårdt och våldsamt slå dem uti hufvudet och ansiktet, hvaraf lätteligen en alteration och slag hos de lidande kan förorsakas.

Sådana uppträden som 1665, då det vardt slagsmål i kyrkan, så att domkapitlet tänkte sätta församlingen i stort bann, eller som bänkstriden mellan prostinnan Vintrosius och borgmästarinnan Vreman, som drog ut i åratal, eller som 1703, då kyrkorådet demonstrerade genom att föra oljud i koret, upprepas visserligen ej mer. Mester Benjamin Lohmans hustru, som 1706 blir tillsagd, att hon ej skall tränga drabanthustrurna i sina vissa tilldelta rum, är det sista namn, vi möta i dessa bänktvister. De hade varit ett ständigt ämne till strid emellan drabanter och borgare. Med 1700-talets början upphöra de.

Vi taga nu kyrkans inre i närmare skärskådande. Predikstolen (af Precht), som ännu bär Lampas namn jämte borgmästar Schwedes ³⁰⁵ å dörren, blef liksom ny orgel af Cahman (1735) byggd under Lampas tid. Orgelläktaren pryddes med bilder och målningar. I protok. 1765 heter det: beträffande bildhuggeriet på orgelläktaren, som förmenas vara onödigt och till hinders, enär musik hålles, så får det icke nedtagas, utan på sitt sätt kan vara en prydnad så hädanefter som hittills ³⁰⁶.

På denna läktare, där så mycket oväsen hölls, där under 1600-talet Matts speleman förnöjt församlingen med sitt spel, studenterna musicerat för betalning, och organisten till Vintrosii förargelse spelat »ad suggestum» öfver tiden ³⁰⁷, hördes nu med förundran Cahmans nya »vox humana», och längre fram Stråles »vox virginea», tracterad af Paninck, som vintertid vid en koleld måste tina upp sina stelfrusna händer, medan trenne trumpetare väckte Lampas minnen från Carl XII:s dar. Hufvudsaken var dock nu som förr djäknarnas diskantsång, som från koret blandade sig med orgelns toner, denna sång, som ännu länge, sedan dess sista toner förklingat, väckte vemodiga ungdomsminnen hos Lohman, som suckande klagar, att ingen af hans samtida lär lefva, när denna sköna sång en gång tages upp igen.

Se där ramen kring prosten Lampas lif, så vidt den efter urkunderna kunnat målas. Låtom oss nu höra hans röst från den predikstol, som han vigde in. Vi begagna oss af den frihet vi äga, att ur hans tryckta likpredikan öfver Lars Ahllöf 1737 citera följande:

Längtar vandringsmannen, säger han, hem till fäderneslandet, der han får njuta sitt arf och rättigheter; huru mycket mer längtar ett rättsinnigt Guds barn få lykta sin resa ifrån denna verldens främlingskap och komma hem till sitt rätta hemvist, till sin Gud — och emellertid stöder det sig vid Guds ords tröstestaf med trones perspektiv för sina ögon och säger med glädje: Jag vill skåda Guds ansikte i rättfärdighet. Och det så mycket mer, emedan på denne stafven ännu skrifvet står: Jag vill mätt varda. Dessa orden antyda det nöjets fullkomlighet, som af Guds ansiktes skådande flyta skall, hvilket är en outsäglig salighetens källa, som springer ut ifrån själfva Herren Gud och rinner med lifsens vatten in uti Guds barns själ och tankar, hjärtan, sinnen, som dem genomgjuter med oupphörlig ädlesta förnöjelse, så att de varda mätta och högt förnöjda. Jag vill mätt varda.

Ho kan här i världen säga: Jag är mätt, mig tryter, mig felar intet? Ho är här mätt, som icke blir hungrig igen? Blir han icke hungrig, så är dess värre med honom, och honom fattas på annat desto mer. Ho är rik på denna världen, som säger: det är nog? Hvar är mera oro, bekymmer, missnöje, sorger, än där många egodelar äro? Hvad lust är i musique, i skådespel och annat dylikt, där man icke snart nog blir ledsen därvid? Den som sitter i ära, rädes bli stötter ur sadeln. Oro, besvär, förtret åker, jämte äran, uti en vagn. O, fåfängelighet! Ingenting i hela världen kan förnöja själen, utan Gud allena. Söker man att mätta sig lika med hvad hälst annat, så bedrager man sig. Den som säger: Jag är rik och hafver nog, honom går det som en hungrig, som drömmer att han äter, men då han uppvaknar, så är hans själ ännu tom.

Människans själ må vända sina tankar i denna världen hvart ut hon vill, hon blir af ingenting mätt och förnöjd — förrän hon kommer till Gud, sitt ursprung. Hennes begär är oändeligt, det kan icke mättas, utan af Guds oändeliga fullkomlighet. Uti Gudi finner hon midt uti fattigdomen sin rikedom, i smäleken för Guds skull sin ära, i svagheten sin styrka i Gud, i motgången sin tröst i Gud, i bedröfvelsen sin fröjd i Gud, i sjukdomen sin hälsa i Gud, i själfva döden sitt eviga lif i Gud.

Sedan Lampa skildrat himmelens glädje, manar han åhörarne att vandra inför Herrens ansikte i sanning och redlighet, af ett rent hjärta under deras pilgrimsfärd till det himmelska fäderneslandet. Låt oss ingalunda bära denna världens beläte, icke ställa oss efter denna världen, efter hennes sinne och seder, ty hon är stadd i det onda. Världens vänskap är ju Guds ovänskap, och de, som henne hålla, de varda bortkastade ifrån Guds ansikte. Men låt oss bära uppå oss Kristi beläte och efter Kristi lydnad både lyda och lida, hvad Gud vill, uti ödmjukhet och saktmodighet, såsom Kristus oss sin förebild lämnat hafver, att vi skola träda I hans fotspår. Låt oss alltid hålla oss beredda, så lefva, vaka och bedja, att på slutet vår död må varda oss en söt sömn, utur hvilken vi få uppvakna i fröjd hos Gud efter Guds beläte.

Herren med sin fria ande utruste och styrke också oss, som ännu efterlefva, att i Guds oöfvervinneliga kraft kämpa en god trones kamp, fullborda loppet och behålla trona. Och som Guds råd är underligt, och han går det härliga igenom, så vare ock slutligen för dig, o härskarornas Gud, som lefver af evighet till evighet, nederlagdt allt lof, salighet, majestät, pris, ära, kraft och makt nu och i alla evigheter, för all din nåd och barmhärtighet, för all din kärlek och långmodighet, för all din godhet och trofasthet emot alla fattiga syndare, amen i lifvet och i döden! Hallelujah!

Efter predikan ljuder koralen:

Sofve han då här i frid och ro,
Men vi som quarra här i verlden bo,
Låte oss Gud alltidh redho vara,
Enär vi ock skole hädan fara.
Hvad kan vara större fröjd
Än vistas uti himmels höjd
Och se Guds ansigte klara?

Det svarta träkorset (nu i tornkammaren) stod under begrafningsceremonien i koret, uppställdt vid kistans fot. Hela staden sörjde gubben Ahllöf, »hedern i gamla köpmanskläder». De fattiga ha i Arboga aldrig sedan haft hans like. Den fattige Jesus af Nasareth hade tändt sin kärlek till armodet i den rike köpmannens hjärta. Det var som en aftonrodnad från S:t Franciscus tid, som för ett ögonblick flammade upp med evighetsglans öfver Arboga.

Lampa var poetiskt anlagd. Detta i förening med den franska smak, han insupit med tidsandan, gjorde honom gentemot öfverordnade något servil. Inför majestätets glans tyckes han rent af ha tappat koncepterna ³⁰⁸. I sina skrifvelser till biskopen öfverflödar han af ödmjukheter. För Lampa var det dock allt uttryck af ett hängifvet, vördnadsfullt hjärta.

Vackrast framstår hans karaktär bland fiender. Det är ett drag hos Lampa, som säkert förvånar och stöter de flesta, att hans eget jag aldrig sticker fram. Där se vi det bästa beviset för, att han var kristen och lefde det lifvet, hvarom aposteln säger: Jag lefver, dock icke nu jag, utan Kristus lefver i mig.

Hvad vi nyss anmärkt som servilism, äger häri sin förklaringsgrund. Han var en djupt ödmjuk man, van att i allt försaka sig själf och träda tillbaka, nöjd att få tjäna. Mest framträder detta drag i hans uppförande mot ovänner, af hvilka han ägde många, icke minst bland prästerna. Kollega Miklin beskyllde honom för sidovördnad mot biskopen. Med Emporelius i Medåker och Brovallius i Köping hade han ock strider. Själf var han häri utan skuld. Föredömligt är det saktmod, hvarmed han, utan all bitterhet, vederlägger motståndarnes anfall.

I kyrkoböckerna synes af mycket, att Kristus för honom är A. och O. Med glädje har han antecknat hvar själ, som efter gudlig beredelse och anammadt sakrament aflidit i Herranom. Om sina ämbetsbröder har han idel välvilliga omdömen i den rapport, som han 1741, vid 83 års ålder, aflade till domkapitlet. Själf säger han sig däri vid sin krassliga ålderdom dagligen förbida och hoppas aflösning.

Då vi sagt, att Lampas jag försvinner genom hans ödmjuka väsen, som aldrig framhäfver den egna personen, så gäller detta äfven om hans naturliga begåfning, hans kunskaper, sinne för konst, poesi. Allt detta hade blifvit lagdt på altaret och offradt åt Herrens tjänst. Det är därför, Lampa äger en så glad och frimodig tro, det är därför han, i fråga om djäfvulens frestelser, på sig kan tillämpa Jesu ord: Gudi vare lof, i mig hafver han intet, och midt igenom tårarna, som ännu synas, där han i kyrkoboken antecknat sin makas död, frambryter det troende hjärtats tack och lof i orden: Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrens namn. Genom hennes död upplöstes det varma gästfria prosthemmet. Redan förut var Lampa förtrogen med sorgen. Hans älskade son, Claes, blef såsom student mördad i Uppsala ³⁰⁹. Äfven då fick han erfara den tröst, som ligger i orden: Om ditt ord icke hade varit min tröst, vore jag förgången i mitt elände. Men föll det mörker på vandringsstigen, ljusnade himlen så mycket mer. Lampa talar med barnaglädje om Guds himmel. Det kännes, att han har sitt umgänge där redan på jorden. År 1743 den 17 Maj blef hans hemlängtan stillad ³¹⁰ och han fick vakna i helgonens hem. De renhjärtade skola se Gud, och barnen höra himmelriket till. Gud gifve, att ingen af oss må taga miste om vägen.

______

Lampas efterträdare blef Lars Vikander, förut amiralitetspastor i Karlskrona. Under de 5 år, han innehade pastoratet, vann han allas tillgifvenhet och dog efter långvarigt lidande, sörjd och saknad, 1749. Hans vedermäle säger, att han varit en tålmodig och arbetsam man, och det ligger mycket i de orden. Det är godt, att arbetsdagens längd och de synliga frukterna, som väga så mycket i människors ögon, betyda litet i jämförelse med troheten inför honom, som rannsakar hjärtan och njurar.

Carl Hellberg, som nu, 1751, utnämndes till pastor, hade som regementspastor varit med i finska kriget 1739-44. I denna egenskap visste han att hålla unga officerare på afstånd och vann synnerlig aktning af hela corpsen ³¹¹. Samma kraft visade han i sitt ämbete som pastor härstädes. Sträng och drifvande ägde han ovanlig gåfva att förödmjuka styfva människor, oeniga makar m. fl., så att de stodo bäfvande inför honom. I den likpredikan, som hölls öfver honom, af hans v. pastor Molitz, heter det:

I hafven förnummit hans lärosätt, att det icke bestått i konstig ord efter människovisdom, ty Han har talat till eder, icke för att vinna människors högaktning, eller för att lysa, utan på det han måtte röra, öfvertyga, upplysa och förbättra hjärtan. Han har icke varit af våra tiders nymodiga lärare, som hellre föra klingande ord och tomma meningar än Jesum på sina läppar. Nej, han har bland eder predikat Jesum, Guds kraft och Guds visdom, har sökt att lära eder känna Gud och den han sändt hafver, Jesum Kristum.

Bättre omdöme kan en predikant icke få. Hade Lampa varit ett fromt barn, var Hellberg en man, som stod fast och okuflig midt i tidens rationalistiska svallvågor. Vår tid behöfver lära af båda. 27 år hade hans ämbetstid varat, då han kallades hem 1779.

Magister Nils Wallvik, som blef hans efterträdare samma år, hade förut varit lektor i historien och moralen i Västerås. W. var en fint bildad umgängesmänniska, hade redan som ung varit huspredikant hos landshöfding Falkenberg och blef gift med en dotter af landshöfding Carlschiöld, dotterdotter af den berömde Göran Norberg. Själf ansåg han sig, och det med allt skäl, säger Munktell, för särdeles lycklig i sin ställning, till dess hans maka blef död. Från den dagen var Wallviks forna glädje försvunnen. Det inflytande, hon på Wallvik utöfvat, var, som ofta, omärkligt för honom själf, men icke så för församlingen. Almgren kallar henne allrådande herskarinna och säger sig ha haft ringa trefnad i prästgården, ehuru Wallvik alltid var vänlig. Almgrens buttra, rättframma sätt missförstods måhända af landshöfdingedottern. Det finnes motsatser i bildning, anlag, intressen och börd, som stå oförsonade mot hvarandra, tills de försonas i Kristus, där allt blir ett.

Af Wallviks lif kan man lära, att ingen skall prisas lycklig före sin död. Det har blifvit sagdt, att prästens oduglighet ofta har sin grund i hustruns otro eller fåfänga. Vi hafva ej sett något omdöme om Wallvik mer än det enda, att hans sista predikan, som handlat om yttersta domen, varit af gripande allvar. Samma vecka afled han 1798. Norr om landskyrkan utmärkes hans hviloplats af en enkel sockel af granit med hans initialer N. W. Vården talar i all sin enkelhet om gäckade förhoppningar, om lifvets löften och dödens skörd ³¹².

Vid hans graf talade hans blifvande efterträdare, d:r Vestén i Ramsberg, öfver Ebreerbrefvets 3 kap. 5 vers: Och Moses var väl trogen i hela hans hus såsom tjänare, för att vittna om det, som skulle talas, men Kristus som son öfver hans hus.

Aron Vestén var son till rådmannen Erik Vestén d. ä. ³¹³ samt svåger med biskop Waller och broder till brukspatron Erik Vestén i Arboga, blef 1766 regementspastor vid Västmanlands regemente, hofpredikant hos kronprinsen Gustaf 1767, ordinarie dito 1774. Pastor i Ramsberg 1779 och prost öfver sin församling där. Stiftets fullmäktig vid riksdagarna 1792 och 1800. Teol. d:r samma år, 1801 utnämnd pastor i Arboga, 1812 jubelmagister i Uppsala, d.1814.

När Vestén tillträdde Arboga pastorat, var hans bästa tid förliden, och vi träffa honom här såsom en gammal man, som af sin forna flit och ordningssinne endast ägde ålderdomens beskäftighet och pedanteri i behåll. För öfrigt synes han mer ägt sinne för vissa detaljer än förmågan att se och ordna sakerna i stort. De förändringar i gudstjänst och kyrklig ordning, han från sitt forna experimentalfält, Ramsberg, hit medförde, föllo de yngre prästerna icke på läppen. Den viktigaste af dessa var högmässans framflyttande från kl. 9 till 10, gudstjänstens börjande med en psalm samt införande af altartjänst i aftonsången. Begrafningsceremonierna reformerades likaså ³¹⁴. Vesténs adjunkt, Svederus, stod sin pastor icke efter i reformer, ehuru den senares voro lånade från Västerås. Almgren, med sitt konservativa lynne puttrar häröfver och talar om barnsliga upptåg.

När intresset för kyrkans ordningar, ritual och former blir det öfvervägande, är själavården i fara. Kyrkan har då gjort ett fall, och herdestafven glider ur hennes händer. I Lampas tid var herdekallet ett tjänande. Nu är det på väg att blifva uteslutande en yttre myndighet och makt.

Under Vesténs tid klagas också första gången öfver att gudstjänsten börjar försummas. I själfva verket låg herdestafven öfver Arboga i Almgrens hand. Han var för ärlig för att taga sig själf någon ära, men hans journaler, som framdeles komma att anföras, vittna om att det var så ³¹⁵. Vestén såg borgarna vid ett glas punsch i prästgården och sysslade dess emellan med sina samlingar rörande Arboga, af hvilka 2 band ännu förvaras i pastorsarkivet. Hans håg hade alltid legat mer åt forskningar än åt den pastorala verksamheten, hvarom hans samlingar till hofkleresiets historia vittna.

Med sin församling lefde Vestén ej alltid i frid, hvartill ett häftigt lynne och dåliga affärer bidrogo. I själavårdsfrågor anlitades alltid Almgren, med Vesténs förbigående. Detta väckte afund och bitterhet hos den förbigångne, som å sin sida icke synes ha gjort något till att häfva missförhållandet. Vestén tillskansade sig tvärtom alla förrättningar, som medförde någon inkomst. Ehuru hans ekonomiska trångmål ³¹⁶ i viss mån kan förklara detta, är det ej svårt att fatta de underordnade prästernas stämning. I öfrigt kunna vi i Vesténs affärsförhållanden se en nemesis. Hård till ytterlighet i sina krafanspråk på Wallviks sterbhus, lämnade han själf inventarierna i så spolieradt skick, att hans efterträdares fordringar för bristande tillgångar måste afskrifvas.

Mot slutet af sitt lif föll han dessutom i händerna på procentare och var så utfattig, att han saknade medel till anständig lefnad.

Vid begrafningen, som förrättades af biskop Murray, hölls liktalet af Almgren öfver Predikaren 7: 2. Almgren är sig lik äfven i valet af denna text.

Magister Anders Ludvig Broberg, teol. kand., förut hofpredikant, erhöll 1815 fullmakt på Arboga pastorat. Han var den yngsta pastor (38 år), som hitkommit på en tid af nära 140 år, och hade själf icke ansett sig hafva några utsikter att erhålla platsen. Allt såg således ljust och lofvande ut. Men hans krafter brötos tidigt. D.1838. Af dem, som ännu minnas honom, skildras han som en sträng och despotisk man, som i allt gjorde sin vilja gällande. För folkskoleväsendet kommo dessa egenskaper väl till pass.

För den första undervisningen i abcd slogo sig på landet flere byalag tillsammans om en lärare ³¹⁷. År 1633 förordas i Arboga barnens undervisning i skrifva och räkna. Tanken var redan väckt i privilegierna, men kom aldrig till stånd. Vid 1728 års visitation heter det om skolväsendet: De som ej betjänade sig af stadens skola, frågades, hur de fingo undervisning. Svar: Jäders bruk hade en præceptor, dit ungdomen af de närmaste byar komma väster om Arboga. Norr om staden hafva byarne alltid någon informator för deras barn. Sammaledes de, som bo öster och söder om staden, och det efter man icke har någon klockare att lita på härutinnan, af orsak att capellanen bor i klockaregården ³¹⁸.

År 1771 väcktes förslag om afskaffande af de nämnda byskolorna, hvilka af rektor ansågos vara stadens skola till men. Man föreslog i stället en pedagog för innanläsning och de första bokstäfverna af kristendom. Detta förslag gick icke igenom. Vid visitationen 1781 uppmanas föräldrarna att sätta barnen i skola hos sådana skolmästare, som hafva godt intyg af prästerskapet. Vid biskop Flodins visitation 1819 blir åter fråga om skolväsendet. Byskolor, heter det, finnes tillräckligt i socknen.

Andra skolor voro: 1) tullhuset vid västra tullen (nu Beckmans), begagnades 1819 till fattigskola. Barnens antal var 29, lärarens årl. lön 66 riksdalar banco och 3 tunnor säd. 2) Ahllöfska barnhuset var 1819 i sjunkande, i anseende till senare tiders förändrade varor och myntvärde ³¹⁹. 3) Stadsskolan, med rektor och 2 lärare, besöktes ej (med anledning af rektor Malmstedts vanrykte) af de förnämas barn, men i stället af många fattiga barn, som ej voro ordentliga i skolgången i brist på kläder och för att de måtte hjälpa föräldrarna. År 1799 flere småskolor i staden.

Prosten Broberg lofordades för sitt berömvärda nit om barnens undervisning, hvarigenom ingen, som önskade undervisning, saknade tillfälle därtill. Biskopen uppmanade församlingen att låta examen anställas vid alla skolor, för att församlingen måtte få kännedom om deras inrättning ³²⁰.

En för hela kyrkan viktig förändring hade redan 1809 blifvit införd genom konfirmationen. År 1773 började nattvardsbarnen gemensamt fira sin första nattvardsgång efter föregånget förhör i kyrkan. Biskop Benzelstjerna framhöll vid sin visitation samma år på ett gripande sätt, hvilken nåd det är, att Guds ord bor rikligen ibland oss. Vid samma visitation erinrades de äldre i nattvardsungdomens närvaro om hvad de äro, varit och kunnat vara. Biskopens tal var kraftigt, innerligt, bibliskt och andades en lefvande hänförd tro. När biskop Murray 1819 talade till nattvardsungdomen, hade tonen blifvit en annan, än den varma evangeliska hos biskop Benzelstjerna. I Murrays tal har neologien segrat. Istöcknet, som skulle kväfva det gamla frimodiga troslifvet i vårt land och som så länge legat kväfvande öfver vår svenska kyrkas lif, slår oss nu till mötes. Föräldrarna uppmanas att vara sina barn till en värdig föresyn. I ungdomens tid borde hjärtat öfvertygas om lastens fördärflighet och gudsfruktans lycksaliggörande värde. Var folkskolan en af den s. k. upplysningens frukter, så växte en annan bitter frukt på samma träd, som hette blygsel för bekännelsen till Kristus. När det icke mer förkunnas ett rent och klart evangelium, säger Luther, då börjar söndringens och affallets tid ³²¹. Prosten Broberg använde hvar måndag till husbesök hos dem, som varit frånvarande ur kyrkan föregående dag.

Vitmarstorp vid Djupmyra säges bevara namnet af prosten Brobergs son Anders Vitmar. En annan son bar namnet Ansgar, båda missionsnamn. En sondotter till Broberg, Amy B., är nu missionär i Afrika.

Så hafva de kommit och gått, herdarne i Arboga stads församling. När de nu framträdt igen i minnets bleknade bilder, är det ej för att bli dömda af oss, utan för att mana oss att i trohet gå fram på den väg, där de vandrat. Vi ha sett, att det gäller att stiga ned från många höjder för att få tjäna Gud. Endast genom denna själfförsakelse ha de fått blifva till välsignelse, så många som sökt Herrens ära. Må vi följa dem på denna väg, lysta och dömda af det ord, som blifver evinnerligen.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll