Mitt syfte är icke att efter krigsvetenskaplig behandling af källorna framlägga den del af vår krigshistoria, som handlar om Sveriges krig mot Danmark 1675—1679. Liksom mitt föregående arbete »Finska kriget 1808 och 1809» är äfven detta afsedt för den stora allmänheten, till läsning för ung och gammal. Lyckas det mig att göra nu lefvande slägte i någon mån förtrognare med våra förfäders strider, med deras olyckor och pröfningar, deras nästan otroliga ansträngningar under försvaret af vårt härliga, gamla Sverige, då är mitt mål uppnådt. — Min berättelse gör icke heller anspråk på att varda betraktad såsom grundad på uttömmande arkivforskning. Dertill hafva mina lediga stunder under de tre år, som arbetet erfordrat, varit för få. De allra flesta af de källskrifter, ur hvilka jag hemtat materialet för min skildring, äro tryckta. Sålunda är t. ex. den diplomatiska aktionen i inledningen till hufvudsakliga delar grundad på Carlsons snillrika framställning af Karl den elftes första regeringsår i »Sveriges historia under konungarne af Pfalziska huset». Ett annat historiskt verk, hvilket jag äfven mycket anlitat, är J. Mankells berömda förtjenstfulla berättelser om slagen vid Lund och Landskrona.
Rörande några enstaka krigshändelser, om hvilka uppgifterna varit ofullständiga eller stridiga, har jag emellertid nödgats begifva mig ned i arkivens djupare schakt för att söka ännu osofrad malm. I många fall tror jag mig hafva varit en lycklig forskare, särskildt i fråga om slaget vid Lund. Jag har också rörande detta slag ansett mig kunna frångå den allmänna planen för berättelsecykeln, så till vida, att jag i slutet af boken framlagt hela »forskningsapparaten», i form af anmärkningar till berättelsen om slaget vid Lund». Måhända kunna de varda till något gagn för kommande författare, som ega mera tid och krafter att egna åt en på krigsvetenskaplig grund utförd, välbehöflig revision af historien om hela det ifrågavarande kriget.
Vidkommande till slut illustrationerna, vill jag hafva anmärkt min ledsnad öfver, att Erik Dahlbergs porträtt icke kunnat anskaffas för den tid, om hvilken berättelsen handlar, utan för en långt senare. Det är äfven mindre likt, om man får döma efter hans samtidas vittnesbörd.
Stockholm i november 1885.
Författaren.
Den 7 januari 1673 om aftonen närmade sig en skara ryttare Hornstull i Stockholm på den nyss förut anlagda vägen öfver Fitja. Väglaget var öfver all beskrifning dåligt. De små, magra hästarna nedsjönko för hvarje steg i den snöblandade gytjan. Men hufvudstadens kyrktorn framsymtade i fjärran. De största farorna voro öfver. Värre hade det varit nedåt landet. Än hade det varit djupa gropar midt i vägen, i hvilka häst och karl fullständigt försvunnit, än hade det varit omöjligt att skilja vägen från de omgifvande, oinhägnade kärrmarkerna. Sålunda hade färden gått veckor igenom. Stundom hade backarna varit så branta, att de efterföljande karosserna och packvagnarna måst skjutas uppför dem med händerna af uppbådadt folk, en annan gång hade de fastnat så hårdt i gytjan, att det sex hästar starka spännet med möda förmått att rubba en af dem ur stället. Nattlägren i de nyligen inrättade gästgifvarehusen hade icke kunnat tillfredsställa ens de billigaste anspråk, uppfylda som de varit af orenlighet, med spislar utan spjell, genom hvilka kölden fritt fått spela in. De födoämnen, som dessa härbergen kunnat åstadkomma, hade ofta inskränkt sig till hårdt bröd och spisöl. — Sjelfva landet hade varit folkfattigt, med stora skogar och öde nejder. Sällan hade de resande sett en sätesgård, med vackra åbyggnader af sten. Vanligen hade dessa utgjorts af låga trähus, ofta täckta med torftak. Äfven prestgårdarna, hvilka någon gång tjenat dem till härbergen, hade haft dylika, oansenliga boningshus. Folket åter hade varit kraftfullt och härdadt. Långsamt och säfligt i sina åthäfvor hade det varit lätt att reta, i hvilket fall knifven suttit mycket lös i bältet.
Sålunda hade Sveriges land och folk i stora drag tett sig för den ryttare, som red i spetsen för ryttarskaran, en medelålders man, smärt, nästan spenslig, med fina, sydländska anletsdrag. Hans namn var Isac de Feuquières, generallöjtnant vid franska armén. Han var på färd till Sveriges hufvudstad, såsom utomordentligt sändebud från sin mäktige monark, Ludvig XIV i Frankrike. Denne hade året förut utan giltig anledning anfallit sin granne, Holland, med en krigshär af 200,000 man. Englands mäktiga flotta hade understödt honom. Men holländarne hade försvarat sig med en kraft, som han icke väntat. Under den tappre Vilhelm af Oranien hade de kämpat med ett hjeltemod, hvars like verldshistorien har svårt att uppvisa. Ludvig den fjortonde hade misslyckats i sitt första fälttåg. Och det dröjde icke länge, innan hans gamla vedersakare Spanien och kejsaren af Österrike samt flere mindre tyska furstar gjorde min af att ställa sig på Hollands sida, om striden skulle förnyas, medan Frankrikes bundsförvandt England allt mer drog sig tillbaka. Ludvig den fjortonde måste derför se sig om efter nya vänner. Han kunde icke då undgå att fästa sina blickar vid en af Europas förnämsta militärmakter, det nygrundade svenska väldet. Redan vid samma tid som han anföll Holland, hade han afslutit en öfverenskommelse med Sverige till ömsesidigt försvar mot anfall utom Tyskland. Sverige hade sedan dess uppburit dryga underhållspenningar af Frankrike. Det vore derför endast i sin ordning, om det fullgjorde sina förbindelser och stälde 16,000 man i fält. Visserligen gälde förbundet endast försvar mot anfall utom Tyskland, men denna inskränkning kunde med skicklig underhandling lätt bortfalla.
Efter det stora vapenskifte, som i historien fått namn af det trettioåriga kriget, hade svenskarnes rykte för tapperhet och krigsduglighet varit i ständig tillväxt. Sveriges krigshär ansågs fruktansvärd. Endast för att han skulle hållas i stillhet erbjödo många land stora penningesummor. Blott genom fleres förenade krafter trodde man sig vara i stånd att segra öfver den samma. Verkligheten motsvarade dock på långt när icke dessa öfverdrifna föreställningar. Sällan hade Sverige varit mera oförmöget att föra krig än nu. Visserligen hade dess välde genom de många krigen oupphörligt ökats och omfattade nästan alla kuster af Östersjön. Utom det nuvarande Sverige och Finland hörde till det samma Ingermanland, Estland, Liffland, Stettin med en del af Hinterpommern, hela Vorpommern, Wismar med kringliggande område, samt ett stort stycke land mellan Elbe och Weser, med de stora städerna Bremen och Verden. Dess landsgräns mot Norge, Ryssland och Tyska staterna upptog en längd af mellan tre- och fyrahundra mil. Men sammanfogningen mellan de skilda delarna af detta stora rike var ännu bristfällig och osäker. Den nyvunna gränsen gick ofta fram midt igenom landskap, hvilka förut utgjort ett helt under en annan öfverhet. Visserligen lågo rundt om den långa gränsen talrika fästningar, såsom Viborg, Kexholm, Nöteborg, Nyenskans, Narva, Reval, Riga, Stettin, Stralsund, Wismar, Stade, Carlsburg, Marstrand och Bohus, med en besättning i fredstid af icke mindre än 20,000 man. Men landet omkring fästningarna var så vidsträckt, att det först efter mansåldrar kunde tänkas vara stadigt fastväxt vid det gamla landet och bidraga till det helas försvar. I synnerhet var detta förhållandet med de forna danska landskapen Skåne, Bleking och Bohuslän. Äfven på Gotland, i Halland och i Jämtland rörde sig i befolkningens inre starka krafter, som sträfvade till en återförening med det gamla fosterlandet. Ännu gälde dansk lag i Halland och talades danskt tungomål på Gotland. I Skåne och Bleking stod hela förvaltningen, den borgerliga lagen, kyrkoordningen och beskattningen fortfarande på dansk grund.
Utom denna orsak till inre svaghet, hvilken manade Sverige till fred, fans en annan icke mindre talande. Landet var fattigt. Öfver dess vida yta var spridd en fåtalig befolkning, hvilken allra högst kan skattas till två millioner menniskor. Ännu lågo vida marker utan häfd och odling. Många redan upptagna hemman hade åter blifvit öde. Tunga skatter hade åtföljt de långa krigen. Under de tre sista åren hade missväxt ytterligare ökat nöden. »Här står så illa till med allmogen», skref en af den tidens anseddare män, »så det är otroligt. Gud förskone oss från krig». Men äfven om den allmänna välmågan varit större, skulle förmågan att föra krig varit nästan lika ringa. Statens kassor skulle åtminstone varit tomma. Under den långa förmyndarestyrelsen efter Karl X Gustafs död hade nämligen oordning och slapphet så insmugit sig i förvaltningens alla grenar, att det nästan förefaller otroligt. Oaktadt tunga skatter tryckte folket, klagade sålunda kammarförvaltningen gång efter annan för rådet att hon ej funne någon utväg att tillgodose statsverkets behof. Ofta saknades penningar till att aflöna de svenska sändebuden vid främmande hof. Arbetet på örlogsvarfven låg alldeles nere af brist på medel. Ingen ville längre, för aldrig sä hög ränta, försträcka kronan mera mynt. I de många fästningarna dogo soldaterna af hunger och rymde flocktals. Kläder och vapen saknades. »Nästan intet», sade man i rådet, »är i så slätt tillstånd som vår militie».
Det enda sätt, som rådet visste, att hålla »verket gående», var att genom förbund med främmande makter förtjena stora underhållspenningar. Sättet kunde dock icke förordas. Att ingå förbund på fördelaktiga penningevilkor var i allmänhet ganska lätt. Sverige var en stormakt för sin tid. Jämför man det med andra land, finner man, att när det hade 2 millioner, hade England 5 millioner, Danmark icke fullt en och Norge icke ens en half million invånare. Men det ena löftet skulle taga det andra. För de penningar, som främmande makter gåfvo Sverige, ville de hafva understöd af Sveriges ypperliga soldater, och detta åter kunde endast leda till krig. I samma mån som penningevinsten vardt svenska utrikespolitikens egentliga driffjäder, vardt kriget sålunda blott en tidsfråga. Det kunde plötsligt uppkomma i öster, vester och söder, ja, oafsedt eller i strid med Sveriges egna intressen.
Sådan var ställningen, då Feuquières gjorde sitt intåg i rikets hufvudstad. Från höjden af Södermalm, der den knaggliga vägen gick fram mellan små torfklädda kojor, såg han nedan för sig den egentliga staden omgifven af isbelagda fjärdar. Vintersolen glänste i sin nedgång på fönster och tornspiror. På malmarna kunde han icke räkna hälften så stort antal af de senare, som vi, och om han kunnat utröna huru många menniskor, som bodde i hela staden, skulle han fått antalet till endast en sjundedel af vår siffra. Men deremot såg han ofvan husraderna afteckna sig mot den molnfylda himlen det väldiga tornet »Tre kronor» med sina mörka öppningar, ur hvilka stucko fram trettiofem grofva stycken. Likt en sinnebild af Sveriges krigsära reste det sig ur den gamla konungaborgen, högt öfver den låga, torftiga omgifningen.
Dagen efter sin ankomst sökte Feuquières få uppvakta den man, hvilken denna tid ansågs hafva största makten i rådet, nämligen rikskansleren grefve Magnus Gabriel de la Gardie. Men denne hade rest till landet på ett barndop. Tvärt emot bruket for Feuquières efter honom. När han ändtligen lyckats utverka ett samtal, visade det sig dock att rikskansleren var otillgänglig för alla hans förslag. Allt hvad Feuquières begärde var, att en svensk truppstyrka skulle öfverföras till Tyskland. Men rikskansleren ville se tiden an och undvika allt som kunde leda till allvarsamma förvecklingar. Den rådande penningenöden omöjliggjorde för öfrigt alla rustningar. Å andra sidan ville han af hela sin själ, att förbundet fortfarande skulle stå fast; med andra ord att Frankrike skulle fortfarande betala underhållspenningar utan att Sverige gaf något i stället. Feuquières misströstade. Af rikskansleren väntade han sig ingenting vidare. Och den unge konungen, visste han, sysselsatte sig nästan aldrig med utländska statssaker. Denne var dessutom för tillfället med sin moder enkedrottningen på Jakobsdal (nu Ulriksdal), der han tillbragte tiden »med lekar och julnöjen». Af det stolta, men slappa och sins emellan söndrade rådet slutligen kunde han vänta sig ännu mindre understöd. »Dessa herrar», skref han, »äro högeligen obeqväma för sina bästa vänner, och det skulle ej förundra mig, om det hände dem någon olycka».
Det fans ett medel för Sverige att undgå krig utan att nödgas uppsäga förbundet med Frankrike. Detta medel var fredsmäkling. Redan hösten föregående år hade för detta ändamål svenska sändebud afgått till Köln, der en fredskongress var samlad. Deras försök att förena och jämka mellan de stridande makterna hade i början krönts med framgång. England hade efter hand nedsatt sina stora anspråk på ersättning af Holland, och kongressen hade sökt förmå de krigförande att inställa sina rustningar samt föreslagit en allmän vapenhvila. Men dermed slutade också helt snöpligt dess värf. De krigiska förhållandena togo åter öfverhanden. Några månader efter Feuquières' ankomst till Stockholm inryckte Ludvig XIV ånyo med en talrik här öfver holländska gränsen, medan de förenade franska och engelska flottorna lade sig utanför kusten. Nu bröto Spanien och kejsaren öppet med Frankrike och slöto förbund med prinsen af Oranien. Trettiotusen man kejserliga trupper tågade mot Rhen. Strax derefter tycktes äfven Brandenburg sinnadt att sluta sig till Frankrikes fiender, medan England drog sig ur striden. Frankrike stod allena mot alla dessa fiender. Det hade börjat ett anfallskrig mot en svagare granne och måste nu i stället utkämpa ett försvarskrig på sina egna gränser. Att vinna Sveriges hjelp blef af allra största vigt. Feuquières fördubblade sina ansträngningar. Ifrigare än någonsin yrkade han på, att Sverige skulle uppfylla sina löften och uppställa en här på 16,000 man i Tyskland. I annat fall, hotade han, skulle underhållet helt och hållet indragas. Men hvarken hotelser, löften eller till och med mutor tycktes i ringaste mån gynna hans sträfvan. Man vägrade till och med att läsa hans inlagor. »Jag förgås af den obeslutsamhet», skrifver han till franske utrikesministern, »som ni väl känner. Man erkänner sin skuld, man nekar icke heller att betala den. Tvärt om. Man lofvar: »efter hvad som säges afgå orderna om inskeppningen eller äro redan afgångna», men med allt detta sker ingenting». — »Den gode mannen är att beklaga», skref danske ministern samtidigt till sitt hof, »han nödgas gifva ut pengar och får ingenting derför, icke en gång lof att tala; men han är också af en from natur».
Ändtligen lyckades Feuquières på hemliga vägar vinna den mäktige rikskansleren för sina planer, och i mars 1674 förklarade svenska regeringen, att hon vore villig att öfverföra trupper till Tyskland. En öfverenskommelse afslutades nu, enligt hvilken Sverige förband sig att äfven deltaga i sjelfva kriget, så vida kejsaren eller hans bundsförvandter alldeles skulle vägra att sluta fred. Feuquières tolkade visserligen ordalagen på ett något olika sätt, nämligen så, att Sverige vore iörbundet att gå i fält, äfven om kejsaren vägrade att ingå på en vapenhvila. Men han var allt för klok för att strax röra vid denna olika tydning. Frågan för honom var endast att förmå svenskarne att uppställa en större krigsmakt i Pommern och Bremen. Lyckades han vinna detta mål, skulle, så ansåg han, allt det andra falla honom till af sig sjelft. Utom det underhåll han betalade, hade nämligen den svenska regeringen inga medel till de öfverförda truppernas underhåll. Och han hade, mycket försigtigt, endast utfäst sig att betala en mindre summa då trupperna voro öfverkomna. Större delen af underhållet skulle först utgå, i händelse trupperna komme i krigisk verksamhet.
I slutet af maj 1674 fingo dessa ändtligen befallning att inskeppa sig. Nar de hade kommit öfver till Tyskland, skulle den svenska krigsmakten derstädes uppgå till 22,000 man. Emellertid spred sig ryktet öfver hela Europa, att Sverige började röra på sig. De spanska och holländska sändebuden i Stockholm gjorde föreställningar deremot. De hotade med en förenad spansk och holländsk flotta i Östersjön. Äfven inom landet uppstod missnöje. Redan förut var hård tid och hungersnöd. Skulle nu äfven örlig brista lös, komme folket, sade man, att rent af förgås. Det skuggrädda rådet blef åter ängsligt och började vackla. Det tvekade, om det skulle taga steget fullt ut eller gå tillbaka. Nöden hämmade hela förvaltningens gång och lade oöfvervinneliga svårigheter i vägen för de rustningar, som voro af nöden, om ett större krig skulle utbryta. Många riksråd voro för öfrigt af grundsats mot hvarje krig i Tyskland under för handen varande omständigheter. Det öfverlades i rådet gång efter annan, om trupptransporten skulle fortsättas eller icke. Samtidigt kände man Feuquières på pulsen, om han skulle visa sig medgörlig och lemna större förskott på underhållspenningarna. Hvad han hittills utbetalt hade endast räckt till för sjelfva utrustningen af trupperna. Men att gifva efter från hans sida hade varit det samma som hela underhandlingens misslyckande. Han var ock slugare än så. När han en gång fått svenska regeringen att gå sina ärenden, ville han icke utan vidare släppa henne åter fri. De kommissarier, som rådet sändt att underhandla med honom, sökte vränga och förtyda det ingångna fördragets ordalag. Men en tvist om dettas tolkning skulle endast gifva anledning till ytterligare uppskof. Han valde i stället en annan väg, som ännu ingen försökt.
Karl den elfte var vid denna tid en nitton års yngling. Två år tidigare hade han såsom myndig konung tagit säte i riksrådet. Hans uppfostran hade varit mindre väl vårdad. Föga inblick hade han derunder fått i det svåra värf, hvartill han kallats, att stadfästa och försvara det stora välde, som hans fäder nyss grundat och hvars fogningar ännu voro så osäkra och vacklande. Djerf och outtröttlig i alla krigiska öfningar, härdad och van vid kroppsrörelser af alla slag, hvilka han också mest af allting älskade, hade han gjort sitt inträde i det stora, så länge mäktiga och allenastyrande rådet såsom en blyg och försagd yngling, hvilken icke funnit ord för sina tankar. Men det hade legat mycket stål i hans lynne. Häftigt och egensinnigt af naturen, en motsats till faderns, hade det fritt fått utveckla sig utan att någonsin känna de sjelfbeherskningens band, som en bättre ledd uppfostran skulle hafva skänkt det. Bland sina jämnåriga och sin närmaste omgifning hade den unge fursten aldrig tålt någon motsägelse. Hans vilja hade varit lag. Med flata klingan hade han med egen hand straffat officerare, som icke nog hastigt åtlydt hans befallningar under de krigiska lekarna. Också hade hans hastiga »gemöt» och starka viljekraft varit nogsamt kända inom denna trängre krets. Nu voro två år gångna sedan han tillträdt regeringen. Han hade öfvervunnit sin första blyghet. Synkretsen hade vidgats och lusten att herska äfven här stundom infunnit sig. Den myndige konungens närvaro i det makliga och sins emellan söndrade rådet hade också gjort sig märkbar förfolket. I den inre styrelsen hade gång efter annan vidtagits kraftiga åtgärder, till hvilka man på länge icke skådat något motstycke. — Sveriges utrikespolitik åter leddes fortfarande nästan uteslutande af rikskansleren. Allt ifrån sina barnaår hade konungen för honom, sin fasters gemål, känt både högaktning och vänskap, och hans förtroende för honom var obegränsadt.
Till denne yngling, hvilken knappast lemnat barnaåren bakom sig, då han kallades att efterträdaSveriges störste konungar, var det som Feuquières vände sig, då hans underhandlingar med rikskansleren och rådet syntes på väg att fullkomligt stranda. Han borde haft ringa anledning att hoppas på framgång. Den spenslige ynglingen, med det blonda, rödlätta anletet, på hvilket öfverläppens fjun knappast var märkbart, syntes icke vara egnad att rådslå om staters öden. Men Feuquières förstod konsten att, djupare än de fleste, blicka in i menniskosjälens gömslen. Från första stund hade han fäst sig vid de gråblå, skarpa ögonen, munnen med de tjocka, röda läpparna. De hade talat till honom om oerhörd viljekraft, orubblig fasthet. Sedan dess hade han icke blott lärt hos den unge konungen känna dessa egenskaper, utan derjämte en sällspord rättskaffenhet, som han beundrade.
Feuquières förstod också att ställa sitt tal till en hvar just så som det skulle ställas. När han fick framföra sitt ärende, upptog han icke tiden med diplomatiska spetsfundigheter eller lärda betraktelser. Sedan han, liksom i förbigående, framstält sina klagomål öfver de svenska kommissariernas vankelmod och undflykter, gick han såsom ärlig soldat rakt på saken. Enkelt och okonstladt framhöll han, hurusom man i Sverige icke visade den ringaste erkänsla mot hans monark, som dock alltid stått på Sveriges bästa, och bönföll hos konungen, att Sverige måtte betala sin hedersskuld till Frankrike. Oerfaren i allt hvad som hörde till de utrikes ärendena, var denne snart fångad i den listige diplomatens nät. Det stod ju fast, tyckte han, att Sverige lofvat Frankrike hjelp. Men i sådant fall vore det ju också en hederssak, att löftet noggrant uppfyldes. Någon tvist derorn borde icke, hederligt folk emellan, kunna uppstå. Utan att rådföra sig med någon af sitt råd, lofvade han derför, kort och godt, att trupperna innan juli månads utgång skulle vara öfverförda på tysk botten.
När rådet åter samlades, för att öfverlägga om trupptransportens fortsättande, gjordes visserligen skarpa invändningar mot detta beslut, hvilket rikskansleren numera gjort till sitt eget. Sedan trupperna kommit öfver, sade man mycket riktigt, vore krigets utbrott endast en tidsfråga. Och kriget skulle icke föras för Sveriges utan för Frankrikes intressen. Äfven om rättvisa och fördelar, anfördes vidare, manat Sverige att hjelpa sin bundsförvandt, funnos ju inga medel till allvarliga rustningar. Flottan låg till största delen otacklad på varfven. Dessa stodo öde utan arbetare. Hären saknade vapen och förnödenheter af alla slag. Danmark, på hvilket man i händelse af fara aldrig kunde lita, skulle sannolikt ingå förbund med Holland och genom sin sålunda förstärkta sjömakt spärra förbindelsen med de tyska landskapen, der fälttåget i sådant fall redan från början vore så godt som förloradt. Man borde i stället, sade man, hålla fred och »sätta sin hemstat i godt skick, så att man icke behöfde se främmande i händerna, utan kunde bestå af egna krafter och allenast skatta främmande subsidier som en bisak». Men dessa sanningar gjorde intet intryck på rådets flertal, som var af samma tanke som rikskansleren. Det invändes från detta håll, att ingen hade ringaste afsigt att förhasta sig med något fredsbrott. Utan en väl rustad här i Tyskland kunde dock icke konungen, som sig borde, uppträda såsom en mäktig fredsmedlare. Trupptransporten blef också formligen beslutad. Konungen sjelf fägnade sig åt kriget snarare än tvärt om. Det gälde ju en rättmätig sak, och han var derför viss om segern. Att brister funnos, visste han nog, men han trodde dem vara utan vidare betydenhet. Det var först genom kriget sjelft, som hans ögon skulle öppnas för allt det elände, som en långvarig slapphet och misshushållning uppammat inom snart sagdt alla delar af hans stora rike.
Knappt var det vigtiga beslutet fattadt, förr än underrättelsen kom, att Brandenburg förklarat Frankrike krig. Det var sålunda ännu en fiende, mot hvilken man skulle komma att kämpa, om man öppet stälde sig på Frankrikes sida. Inom rådet började man ånyo att vackla. Rikskansleren for till landet, såsom han alltid gjorde, då förhållandena blefvo bekymmersamma. Feuquières var förtviflad. De franska härarna hotades från alla håll af öfverlägsna fiender. En del af dem kunde aflägsnas, om Sverige kastade sig in i striden. Han hade rätt att betala ytterligare 100,000 riksdaler för att vinna detta mål. Ett ord från honom, och striden skulle kan hända få ett annat utseende. Men han höll sig fullkomligt stilla. Han ville vänta, tills svenskarne sjelfmant infunno sig med sina anbud. Det kunde icke gerna dröja länge, ty han visste att de penningar han utbetalt redan voro förbrukade. Och han misstog sig icke heller. De öfverskeppade truppernas nöd dref ändtligen det vacklande rådet att fatta ett afgörande beslut. Småningom, nästan omärkligt hade det glidit allt längre utför det sluttande planet, som förde mot krig. Nu kunde det icke längre hejda sig.
I september 1674 framstälde de svenska kommissarierna sina nya anbud. De utlofvade konungens bestämda order till trupperna att rycka öfver brandenburgska gränsen och med krig öfverfalla Frankrikes fiender, om de finge ytterligare förskott af franska underhållspenningarna. Feuquières samtyckte nu att betala 100,000 riksdaler genast och en lika stor summa, när hären ryckte in i fiendens land.
På dagen, två månader senare, den 19 december 1674 inbröt den gamle riksmarsken Karl Gustaf Wrangel med en här af 16,000 man i brandenburgska Pommern. Ett vidt utseende krig var oundvikligt. »Under nära ett år», skref Feuquières vid samma tid till sin regering, »har jag nästan icke talat om krig, men de hafva här så småningom invecklat sig deri, tagande det ena steget efter det andra, utan att rätt betrakta målet. I närvarande stund, då de äro helt nära det och ingen möjlighet finnes mer att med heder vända tillbaka, äro största delen ibland dem förvånade öfver den väg de tillryggalagt». Han anade icke då, huru ringa och ihålig den makt var, hvars hjelp han så ifrigt eftersträfvat och hvilken, utan hans skickliga underhandling, helt säkert aldrig skulle hafva störtat sig i ett så vågsamt företag, utan ringaste anledning.
