Dagen efter slaget vid Halmstad hade svenska hären intagit
qvarter norr om Nissan, men vid underrättelsen om danska härens marsch
från Kristianstad vesterut hade Karl låtit trupperna bryta upp och tåga
till Falkenberg. Icke heller här ansåg han ställningen säker. När han
fick veta, att danskarne gått öfver Nissan, fick derför hären fortsätta
återtåget ända till Syllinge, en by norr om Viskan, der han den 7 september
intog ett befäst läger. Här fick han veta, att Gyldenlöve, i stället
för att, såsom han trott, hafva gått tillbaka mot gränsen, fortfarande
stod qvar vid Göteborg. Om danska hufvudarmén fortsatte sitt framryckande
söderifrån, kunde han således lätt nog komma mellan tvenne eldar. Mer
än någonsin var han derför i behof af de väntade förstärkningarna från
öfre landet. Bud efter bud sändes för att påskynda dem, ty på deras
snara inträffande berodde utgången af hela fälttåget.
Det hade icke varit fåfängt, som Karl den elfte vädjat
till svenska folkets offervillighet. Visserligen var nöden en ständig
gäst inom de flesta hem i landet. Åkerbruket låg nere. De bördigaste
fält voro osådda och handeln hämmad af fiendens kapare. Men berättelserna
om den unge konungens tapperhet och det enkla försakelsens lif han förde
hade spridt sig till aflägse bygder och kommit folket att vakna upp.
Derför blef kriget efter träffningen vid Fyllebro allt mera ett folkkrig,
i hvilket alla samhällsklasser kommo att deltaga. Det skulle också snart
visa sig, till all lycka för gamla Sverige, att det den gången, då faran
kom, endast hade varit ytan af tingen som varit murken. Kärnan var ännu
frisk och stark. Öfverallt i landet höllos landskapsmöten, på hvilka
stränga utskrifningar beviljades. I Norrland utgick sålunda ända till
hvar tredje man af allmogen. I skärgården höllo bönderna vakt och byggde
skansar. I Södermanland funnos sådana skansar vid Dalarö, Näs, Hasselö,
Oxelö och Långö; i Östergötland vid Lönö, Äppelö, Lindö, Barnö och Stjernö.
På alla vägar tågade krigsfolk genom landet. Men det var lång väg att
tåga från Norrland till Skåne.
Medan konungen, under alltjämt växande oro, väntade på
ankomsten af dessa förstärkningar, red han omkring hvarje dag i de vidsträckta
qvarteren och besökte alla vakter. Generalerna tyckte, att det var ett
riktigt underverk, att den spenslige ynglingen kunde utstå så mycken
vedermöda utan att rent af förgås af trötthet. Några af dem mindes den
store Gustaf Adolf, hur ihärdig han varit, oaktadt sin tunga och oviga
kropp. Nu höllo de nästan Karl den elftes outtröttlighet för ett ännu
större under.
Ändtligen fick man veta, att förstärkningarna närmade
sig. Omkring medlet af oktober kunde de väntas till gamla gränsen. Det
gälde derför att i tid bereda sig på deras ankomst och ändamålsenliga
användning. Att förlägga dem i vinterqvarter ingick ej i konungens tankegång,
ty han ville icke hvila, förr än den afgörande striden var utkämpad.
Efter mogen öfverläggning uppgjordes i högqvarteret i Syllinge en vilkorlig
fälttågsplan, beroende på, om Kristian den femte skulle belägra Halmstad,
endast lägga sig der i vinterqvarter, framrycka mot svenska hären vid
Syllinge och drifva denna tillbaka derifrån mot Göteborg eller slutligen
om han skulle gå tillbaka inom skånska gränsen. För hvart och ett af
dessa fyra fall bestämdes olika mötesplatser för de väntade förstärkningarna.
För att närmare kunna leda deras marsch fingo Johan Gyllenstjerna och
Erik Dahlberg befallning att resa inåt landet dem till mötes. De skulle
vara en kunglig kommission, med full makt att befalla öfver riksråd,
landshöfdingar och militära befälhafvare, samt såsom sådan, i största
hemlighet, sörja för att trupperna hade fullt upp med furage och proviant,
icke blott under nermarschen utan äfven sedermera, då de hunnit samlas.
Uppdraget var allt annat än lätt, allra helst i ett folkfattigt, utsuget
land, med dåliga samfärdsmedel.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll