Wrangels infall i Brandenburg väckte ett ofantligt uppseende
i hela Tyskland. Svenskarnes gamla rykte gick före dem. Krigsfolk strömmade
till från alla kanter för att få kämpa under deras segerrika fanor,
och i Sverige lefde man i de stoltaste förhoppningar. Man räknade med
säkerhet på förbund med Sachsen och Hannover, väntade en snar förlikning
med Brandenburg, ansåg Danmark, oaktadt dess rustningar, för i grunden
mera välsinnadt än någonsin och gladde sig nästan åt ett krig med Holland,
hvars rikt lastade handelsskepp, man sade, skulle blifva ett lätt byte.
Men utsigterna tedde sig endast så i de öfverspända förhoppningarnas
granna färger. I den nakna verkligheten var det mycket annorlunda. Tjugu
år tidigare, då svenska hären senast varit i fält, hade den anförts
af sin kanske störste fältherre, Karl X Gustaf, biträdd af ypperliga
generaler. Nu åter var dess befälhafvare en orkeslös gubbe, hvilken
svår gikt merendels höll fjättrad vid sjukbädden. Dess underbefälhafvare
åter voro mer eller mindre odugliga att föra ett högt befäl och dessutom
sins emellan oeniga. Ingen kraft visade sig heller i den svenska krigsledningen.
Under våren 1675 framryckte visserligen hären till Havelfloden. Men
nu insjuknade riksmarsken så svårt, att han, måste för en tid lemna
öfverbefälet. Det öfvertogs af den unge och öfverdådige generallöjtnanten
Wolmar Wrangel. Strax utbröt oenigheten mellan generalerna i
öppen dag. Hela verket blef stående och dref slutligen vind för våg.
Inom trupperna blef tillståndet för hvarje dag allt eländigare. De hade
brandskattat och sköflat öfverallt, hvar de tågat fram, och saknade
nu nästan alla lifsmedel. Krigstuktens band upplöstes. Under tiden tvistades
i högqvarteret om fälttågsplanen. Veckor tillbragtes i den fullkomligaste
overksamhet, då hvarje dag var dyrbar. Men straffet var icke långt borta.
Kurfursten af Brandenburg hade legat med sin armé i vinterqvarter
i Franken, medan svenskarne sköflat hans land. Han hade med största
ifver sökt förmå sina bundsförvandter till öppen fejd mot Sverige. Täta
öfverläggningar hade hållits mellan honom och deras sändebud. Men de
hade varit tveksamma. Alla hade velat dröja för att se utgången af den
strid han börjat mot de så mycket fruktade svenskarne. Under tiden kom
underrättelsen om svenskarnes framryckande till Havel. Ryktet omtalade,
att de snart skulle i förening med en hannoveransk här marschera ännu
längre ned åt Tyskland, för att uppsöka kurfursten. Denne beslöt då
att hellre förekomma än förekommas. Sedan han så fort som möjligt samlat
sina trupper ur de spridda qvarteren, skyndade han i snabba dagsmarscher
mot norden. Han lyckades ställa sitt tåg så hemligt, att den svenska
krigsledningen icke hade den minsta aning om det samma. Tidigt om morgonen
den 15 juni öfverraskade han de svenska förposterna i byn Rathenau och
nedgjorde en stor del af dem. Tre dagar senare kom han fram till Fehrbellin,
dit svenska hären under tiden dragit sig tillbaka. Efter en kort strid
stod han såsom segrare på slagfältet. Oskicklig ledning från det svenska
öfverbefälets sida, bristande krigstukt i de djupa leden, hade underlättat
hans framgång, hvilken den svenska tapperheten, lika glänsande som någonsin,
allena icke förmått göra honom stridig. Riksmarsken befalde nu, att
svenska hären, af hvilken större delen var räddad, skulle draga sig
inom Pommerns gränser.
Nederlaget vid Fehrbellin, hvilket egentligen taladt endast
var en oskickligt utkämpad arrièregardestrid, väckte ett kanske
ännu större uppseende i Europa än svenskarnes infall i Brandenburg.
En sådan utgång hade man icke väntat sig. På många år, hette det
nog öfverdrifvet, hade svenska vapenäran icke blifvit så fläckad. Till
råga på olyckan kommo vid samma tid den ena underrättelsen efter den
andra om fransmännens motgångar vid Rhen. Danmark, hvilket alltjämt
lefde i hoppet att kunna återtaga sina i Roeskildefreden förlorade landskap,
visste man hade länge rustat. Den sluge kurfursten af Brandenburg, som
hade mäktiga trådar i rörelse vid det tyskt sinnade danska hofvet, sökte
på allt sätt förmå Kristian den femte till öppet fredsbrott med Sverige.
Han hade uppgjort en plan att med hjelp af kejserliga och danska trupper
utdrifva svenskarne ur Pommern, medan biskopen af Münster skulle
gå mot Bremen.
Det dröjde temligen länge, innan man i Stockholm fick
någon underrättelse om motgången vid Fehrbellin. Man lefde der ännu
i hoppet om ett lysande fälttåg och satte föga tro till de många krigsryktena.
Då kom plötsligt den tidningen, att Holland förklarat krig. Man mottog
den med mycket lugn. Genom qvarstad på de holländska handelsskepp, som
funnos i svenska hamnar, lofvade man sig en öfvermåttan rik skörd. Snart
kommo dock andra poster, hvilka gåfvo anledning till allvarligare eftertanke.
Man fick sålunda veta, att en större dansk här samlades i Holstein och
en annan vid norska gränsen. Så kom olycksbudet, af inbillningen oerhördt
förstoradt, om de svenska vapnens nederlag vid Fehrbellin. Det kom likt
ett åskslag från en klar himmel och förlamade med ens de jublande röster,
som nyss uppstämt så stolta segerhymner. En slö försoffning bredde sig
öfver det dagliga lifvet och skymde den jäsande oron på djupet. Rikskansleren
stannade på landet. Han undvek till och med att besöka konungen, fastän
denne endast bodde några mil ifrån honom. Ifrån den bullersammaste glädje
var samhället i ett ögonblick liksom förstenadt. Feuquiéres fann allt,
såsom han uttryckte sig, fruset. »Huru», skref han, »skola vi kunna
rycka dem ur sin dvala?»
Den unge konungen var den förste, som grep verket an,
och under hans ledning började snart rustningarna gå med större fart.
Men hvilka oerhörda hinder hade han icke att öfvervinna vid hvarje steg?
Der han lyckades uppdrifva några medel, mötte honom en nedslagenhet,
parad med liknöjdhet och tröghet, hvilken lät frukten af all hans möda
nästan vissna bort utan nytta. Det var ett jättearbete han påtagit sig,
hvilket, såsom det syntes, skulle vida öfverstiga hans krafter — det
gälde att blåsa nytt lif i ett helt folk. Förstärkningarna, som voro
ämnade till Tyskland, blefvo aldrig färdiga. Flottan, som skulle öfverföra
dem, var ännu i slutet af augusti månad icke färdig att utlöpa. Hans
lynnes hetsighet förvandlades till ett djupt svårmod. Han lyssnade till
ingen, sökte ingens råd. När faran hade kommit, hade hon skoningslöst
med ett enda tag ryckt undan det granna täckelse af stolthet och vapenära,
som för hans lifliga, efter krigsbragder törstande själ dolt allt det
murkna, som fans i statens inre lif, och stält honom allena på stridsplatsen,
att brottas på lif och död om sin fäderneärfda krona.
I slutet af augusti kom ändtligen den länge väntade krigsförklaringen
från Danmark. Ständerna hade då nyss förut samlats i Upsala för konungens
kröning. På samma gång konungen tillkännagaf för dem den danska krigsförklaringen,
äskade han folk och penningar till landets försvar. Sinnena voro i stark
jäsning. Ständerna svarade genom en skrifvelse till rådet, att de först
önskade veta, hvilka medel som funnos att tillgå, innan de underkastade
sig nya uppoffringar. Efter fjorton års fred borde det icke finnas obetydliga
tillgångar i kronans förråd. Rådet var tveksamt. Redogörelsens dag syntes
närma sig, då dess usla förvaltning under minderårigheten icke kunde
undgå att blottas. Den nyss så mäktige rikskansleren utsattes för allt
häftigare anfall. Han var snart så modfäld och hopplös, att han fruktade
för sitt lif. Då rådet icke svarade på ständernas skrifvelse, vände
sig dessa omedelbart till konungen, anhållande att han måtte uppdraga
ät någon bland dem att granska medlens förvaltning under förmyndaretiden.
Konungen samtyckte. Detta var en svår stöt för det stolta, nyss förut
så mäktiga rådet. Emellertid åtogo sig ständerna större gärder, än någonsin
förut varit beviljade. De enades äfven om, att första årets utskrifning
skulle hållas efter mantalet, hvilket gaf mera folk än utskrifning efter
gårdetalet. Hvar tionde man af skatte, hvar femtonde af frälse skulle
utgå.
Efter en månads samvaro upplöstes riksdagen i slutet af
september. Några dagar derefter kröntes konungen i Upsala domkyrka och
hyllades med pomp och ståt på slottets borggård. Under kröningståget
gjorde rikskansleren ett svårt fall från hästen, hvilket ansågs af allmänheten
förebåda hans ofärd. Makten hade också helt och hållet glidit ur hans
hand. Det stora rådet, hvars ledamöter för första gången voro klädda
i sina praktfulla ämbetsdrägter af karmosinrödt sammet med hermelinsbräm,
hade också förlorat en stor del af sitt anseende och sin betydelse inom
regeringen. Konungen hade ensam fattat tyglarna. I ett allt klarare
ljus framstod för honom landets farliga läge. Men allt starkare blef
på samma gång hans föresats att rycka det undan faran.
Sällan har någon menniska börjat sitt arbete under mera
ogynsamma förhållanden än denne nykrönte konung. Nästan dagligen kommo
till honom olycksbud om nya motgångar. Kurfursten af Brandenburg, visste
han, tågade mot Pommern. Den danska här, som samlats i Holstein, hade
inbrutit i Mecklenburg för att förena sig med de brandenburgska trupperna.
Svenska hären var allt för ringa för att kunna bjuda så många fiender
spetsen. Likaså var den krigsmakt, som fans i Bremen, alldeles otillräcklig
att möta ett fiendtligt anfall på denna sida. Vid gränsen till Bohuslän
stod en annan dansk här färdig till inbrott. Under tiden framskredo
rustningarna med en långsamhet, som bragte konungen till förtviflan.
Ändtligen blefvo några regementen marschfärdiga. De fingo order att
tåga till Bohuslän, der general Ascheberg fått befallning att
leda försvaret. Men vigtigare än allt annat var att i tid kunna få öfver
trupper till Tyskland, och detta kunde icke ske förr än flottan blefve
segelfärdig. På henne hvilade derför hela fälttågsplanen. Konungen hoppades
kunna uppbringa henne till femtio segel och besättningen till 10,000
man. Kunde hon utlöpa, förr än den danska flottan fått förstärkning
från Holland, vore det sannolikt, att hon skulle herska öfver Östersjön
samt kunna hindra holländarne att inkomma genom Sundet. Hon kunde derefter,
sedan trupperna vore öfverförda, landsätta en svensk här på Själland,
hvarigenoni danskarne utan tvifvel skulle förmås att draga sina stridskrafter
ur Tyskland. Det var derför icke underligt, om konungen med ängslan
och otålighet följde arbetet på örlogsvarfven. Redan i början af september
hade man underrättat honom, att det snart vore färdigt. Men strax derpå
hade nya hinder kommit i vägen. »Det går oss till sinnes», skref han
till riksamiralen, »att på edra mångfaldiga löften om vår flottas skyndsamma
utlöpande ännu ingen effekt följer, hvaraf alla våra desseiner mot fienden
sättas tillbaka.» Han befalde riksamiralen att utlöpa med åtminstone
27 skepp och hotade att sjelf begifva sig till Dalarö för att tillse
verkställigheten af sina befallningar. Intet hjelpte. Utrustningen gick
trögare än någonsin. Befälet var missnöjdt och liknöjdt. Genom underslef
och misshushållning voro de knappa förråden ännu otillräckligare. Man
började tro, att flottan icke skulle hinna ut före de så mycket fruktade
höststormarna. Konungen for sjelf till Dalarö. Han hotade riksamiralen
med det strängaste ansvar, om icke utrustningen snart vore afslutad.
Tio dagar senare skref han till honom, att han icke finge försumma en
enda minut. Ändtligen kom det glada budskapet, att flottan var under
fulla segel, styrande ut till sjös. Nu fick konungen lugn för sina svåraste
bekymmer och gjorde sig genast färdig att resa till vestra gränsen,
der faran syntes mest öfverhängande. Full af glada förhoppningar anträdde
han den 18 okt. sin färd. Han skulle dock icke hinna långt, innan oron
och bekymren skulle återkomma, bittrare än någonsin. Redan i Kungsör
nådde honom ett ilbud från Stockholm, medförande den »bedröfliga tidningen,
att riksens ansenliga flotta, som var med så stor omkostnad utrustad,
hade vändt om och var med oförrättad sak återkommen till Dalarö». Samtidigt
fick han veta, att en förenad här af danskar, brandenburgare och kejserlige
kastat tillbaka de svenska trupper, som försvarat pommerska gränsen,
och inbrutit i landet.
När flottan seglade ut från Dalarö, hade vinden varit
gynnande. Men det var sent på qvällen, och riksamiralen lät derför snart
kasta ankar. När färden dagen derpå skulle fortsättas, stötte flera
skepp tillhopa, oordning uppkom mellan de olika eskadrarna, och först
sju dagar efter afseglingen fick man Gotland i sigte. Nu uppstod en
häftig vestlig storm. Skeppen skingrades åt alla håll. Några miste sina
ankaren, andra stänger och segel. Bland den vid sjön ovana besättningen
utbröt en hetsig sjukdom, som gjorde hälften af manskapet fullkomligt
odugligt till all sjötjenst. Lifsmedel och vatten började tryta, och
allt detta medan stormen tilltog för hvarje ögonblick i styrka. Riksamiralen
lät sammankalla ett krigsråd. Detta var enhälligt af den tanken, att
färden icke kunde fortsättas, utan att flottan i stället så snart som
möjligt borde föras i säkerhet. Riksamiralen gaf derför befallning att
vända om till Dalarö. Men nu tillstötte nya missöden, och först den
20 oktober kunde flottan, i det sorgligaste tillstånd, åter inlöpa i
Dalarö hamn. Äfven här fortfor sjukdomen att anställa sina fasansfulla
härjningar. Öfver 8,000 menniskor, antager man, omkommo derigenom, dels
bland fartygens manskap, dels bland folket i land. Så olyckligt slutade
denna expedition, vid hvilken man fäst så stora förhoppningar. Utan
att blodflaggan varit hissad eller ett skarpt skott aflossadt, hade
flottan genom storm och sjukdom blifvit försatt ur stridbart skick för
längre tid.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll