Krigets utbrott 1675

Wrangels infall i Brandenburg väckte ett ofantligt uppseende i hela Tyskland. Svenskarnes gamla rykte gick före dem. Krigsfolk strömmade till från alla kanter för att få kämpa under deras segerrika fanor, och i Sverige lefde man i de stoltaste förhoppningar. Man räknade med säkerhet på förbund med Sachsen och Hannover, väntade en snar förlikning med Brandenburg, ansåg Danmark, oaktadt dess rustningar, för i grunden mera välsinnadt än någonsin och gladde sig nästan åt ett krig med Holland, hvars rikt lastade handelsskepp, man sade, skulle blifva ett lätt byte. Men utsigterna tedde sig endast så i de öfverspända förhoppningarnas granna färger. I den nakna verkligheten var det mycket annorlunda. Tjugu år tidigare, då svenska hären senast varit i fält, hade den anförts af sin kanske störste fältherre, Karl X Gustaf, biträdd af ypperliga generaler. Nu åter var dess befälhafvare en orkeslös gubbe, hvilken svår gikt merendels höll fjättrad vid sjukbädden. Dess underbefälhafvare åter voro mer eller mindre odugliga att föra ett högt befäl och dessutom sins emellan oeniga. Ingen kraft visade sig heller i den svenska krigsledningen. Under våren 1675 framryckte visserligen hären till Havelfloden. Men nu insjuknade riksmarsken så svårt, att han, måste för en tid lemna öfverbefälet. Det öfvertogs af den unge och öfverdådige generallöjtnanten Wolmar Wrangel. Strax utbröt oenigheten mellan generalerna i öppen dag. Hela verket blef stående och dref slutligen vind för våg. Inom trupperna blef tillståndet för hvarje dag allt eländigare. De hade brandskattat och sköflat öfverallt, hvar de tågat fram, och saknade nu nästan alla lifsmedel. Krigstuktens band upplöstes. Under tiden tvistades i högqvarteret om fälttågsplanen. Veckor tillbragtes i den fullkomligaste overksamhet, då hvarje dag var dyrbar. Men straffet var icke långt borta.

Kurfursten af Brandenburg hade legat med sin armé i vinterqvarter i Franken, medan svenskarne sköflat hans land. Han hade med största ifver sökt förmå sina bundsförvandter till öppen fejd mot Sverige. Täta öfverläggningar hade hållits mellan honom och deras sändebud. Men de hade varit tveksamma. Alla hade velat dröja för att se utgången af den strid han börjat mot de så mycket fruktade svenskarne. Under tiden kom underrättelsen om svenskarnes framryckande till Havel. Ryktet omtalade, att de snart skulle i förening med en hannoveransk här marschera ännu längre ned åt Tyskland, för att uppsöka kurfursten. Denne beslöt då att hellre förekomma än förekommas. Sedan han så fort som möjligt samlat sina trupper ur de spridda qvarteren, skyndade han i snabba dagsmarscher mot norden. Han lyckades ställa sitt tåg så hemligt, att den svenska krigsledningen icke hade den minsta aning om det samma. Tidigt om morgonen den 15 juni öfverraskade han de svenska förposterna i byn Rathenau och nedgjorde en stor del af dem. Tre dagar senare kom han fram till Fehrbellin, dit svenska hären under tiden dragit sig tillbaka. Efter en kort strid stod han såsom segrare på slagfältet. Oskicklig ledning från det svenska öfverbefälets sida, bristande krigstukt i de djupa leden, hade underlättat hans framgång, hvilken den svenska tapperheten, lika glänsande som någonsin, allena icke förmått göra honom stridig. Riksmarsken befalde nu, att svenska hären, af hvilken större delen var räddad, skulle draga sig inom Pommerns gränser.

Nederlaget vid Fehrbellin, hvilket egentligen taladt endast var en oskickligt utkämpad arrièregardestrid, väckte ett kanske ännu större uppseende i Europa än svenskarnes infall i Brandenburg. En sådan utgång hade man icke väntat sig. På många år, hette det nog öfverdrifvet, hade svenska vapenäran icke blifvit så fläckad. Till råga på olyckan kommo vid samma tid den ena underrättelsen efter den andra om fransmännens motgångar vid Rhen. Danmark, hvilket alltjämt lefde i hoppet att kunna återtaga sina i Roeskildefreden förlorade landskap, visste man hade länge rustat. Den sluge kurfursten af Brandenburg, som hade mäktiga trådar i rörelse vid det tyskt sinnade danska hofvet, sökte på allt sätt förmå Kristian den femte till öppet fredsbrott med Sverige. Han hade uppgjort en plan att med hjelp af kejserliga och danska trupper utdrifva svenskarne ur Pommern, medan biskopen af Münster skulle gå mot Bremen.

Det dröjde temligen länge, innan man i Stockholm fick någon underrättelse om motgången vid Fehrbellin. Man lefde der ännu i hoppet om ett lysande fälttåg och satte föga tro till de många krigsryktena. Då kom plötsligt den tidningen, att Holland förklarat krig. Man mottog den med mycket lugn. Genom qvarstad på de holländska handelsskepp, som funnos i svenska hamnar, lofvade man sig en öfvermåttan rik skörd. Snart kommo dock andra poster, hvilka gåfvo anledning till allvarligare eftertanke. Man fick sålunda veta, att en större dansk här samlades i Holstein och en annan vid norska gränsen. Så kom olycksbudet, af inbillningen oerhördt förstoradt, om de svenska vapnens nederlag vid Fehrbellin. Det kom likt ett åskslag från en klar himmel och förlamade med ens de jublande röster, som nyss uppstämt så stolta segerhymner. En slö försoffning bredde sig öfver det dagliga lifvet och skymde den jäsande oron på djupet. Rikskansleren stannade på landet. Han undvek till och med att besöka konungen, fastän denne endast bodde några mil ifrån honom. Ifrån den bullersammaste glädje var samhället i ett ögonblick liksom förstenadt. Feuquiéres fann allt, såsom han uttryckte sig, fruset. »Huru», skref han, »skola vi kunna rycka dem ur sin dvala?»

Den unge konungen var den förste, som grep verket an, och under hans ledning började snart rustningarna gå med större fart. Men hvilka oerhörda hinder hade han icke att öfvervinna vid hvarje steg? Der han lyckades uppdrifva några medel, mötte honom en nedslagenhet, parad med liknöjdhet och tröghet, hvilken lät frukten af all hans möda nästan vissna bort utan nytta. Det var ett jättearbete han påtagit sig, hvilket, såsom det syntes, skulle vida öfverstiga hans krafter — det gälde att blåsa nytt lif i ett helt folk. Förstärkningarna, som voro ämnade till Tyskland, blefvo aldrig färdiga. Flottan, som skulle öfverföra dem, var ännu i slutet af augusti månad icke färdig att utlöpa. Hans lynnes hetsighet förvandlades till ett djupt svårmod. Han lyssnade till ingen, sökte ingens råd. När faran hade kommit, hade hon skoningslöst med ett enda tag ryckt undan det granna täckelse af stolthet och vapenära, som för hans lifliga, efter krigsbragder törstande själ dolt allt det murkna, som fans i statens inre lif, och stält honom allena på stridsplatsen, att brottas på lif och död om sin fäderneärfda krona.

I slutet af augusti kom ändtligen den länge väntade krigsförklaringen från Danmark. Ständerna hade då nyss förut samlats i Upsala för konungens kröning. På samma gång konungen tillkännagaf för dem den danska krigsförklaringen, äskade han folk och penningar till landets försvar. Sinnena voro i stark jäsning. Ständerna svarade genom en skrifvelse till rådet, att de först önskade veta, hvilka medel som funnos att tillgå, innan de underkastade sig nya uppoffringar. Efter fjorton års fred borde det icke finnas obetydliga tillgångar i kronans förråd. Rådet var tveksamt. Redogörelsens dag syntes närma sig, då dess usla förvaltning under minderårigheten icke kunde undgå att blottas. Den nyss så mäktige rikskansleren utsattes för allt häftigare anfall. Han var snart så modfäld och hopplös, att han fruktade för sitt lif. Då rådet icke svarade på ständernas skrifvelse, vände sig dessa omedelbart till konungen, anhållande att han måtte uppdraga ät någon bland dem att granska medlens förvaltning under förmyndaretiden. Konungen samtyckte. Detta var en svår stöt för det stolta, nyss förut så mäktiga rådet. Emellertid åtogo sig ständerna större gärder, än någonsin förut varit beviljade. De enades äfven om, att första årets utskrifning skulle hållas efter mantalet, hvilket gaf mera folk än utskrifning efter gårdetalet. Hvar tionde man af skatte, hvar femtonde af frälse skulle utgå.

Efter en månads samvaro upplöstes riksdagen i slutet af september. Några dagar derefter kröntes konungen i Upsala domkyrka och hyllades med pomp och ståt på slottets borggård. Under kröningståget gjorde rikskansleren ett svårt fall från hästen, hvilket ansågs af allmänheten förebåda hans ofärd. Makten hade också helt och hållet glidit ur hans hand. Det stora rådet, hvars ledamöter för första gången voro klädda i sina praktfulla ämbetsdrägter af karmosinrödt sammet med hermelinsbräm, hade också förlorat en stor del af sitt anseende och sin betydelse inom regeringen. Konungen hade ensam fattat tyglarna. I ett allt klarare ljus framstod för honom landets farliga läge. Men allt starkare blef på samma gång hans föresats att rycka det undan faran.

Sällan har någon menniska börjat sitt arbete under mera ogynsamma förhållanden än denne nykrönte konung. Nästan dagligen kommo till honom olycksbud om nya motgångar. Kurfursten af Brandenburg, visste han, tågade mot Pommern. Den danska här, som samlats i Holstein, hade inbrutit i Mecklenburg för att förena sig med de brandenburgska trupperna. Svenska hären var allt för ringa för att kunna bjuda så många fiender spetsen. Likaså var den krigsmakt, som fans i Bremen, alldeles otillräcklig att möta ett fiendtligt anfall på denna sida. Vid gränsen till Bohuslän stod en annan dansk här färdig till inbrott. Under tiden framskredo rustningarna med en långsamhet, som bragte konungen till förtviflan. Ändtligen blefvo några regementen marschfärdiga. De fingo order att tåga till Bohuslän, der general Ascheberg fått befallning att leda försvaret. Men vigtigare än allt annat var att i tid kunna få öfver trupper till Tyskland, och detta kunde icke ske förr än flottan blefve segelfärdig. På henne hvilade derför hela fälttågsplanen. Konungen hoppades kunna uppbringa henne till femtio segel och besättningen till 10,000 man. Kunde hon utlöpa, förr än den danska flottan fått förstärkning från Holland, vore det sannolikt, att hon skulle herska öfver Östersjön samt kunna hindra holländarne att inkomma genom Sundet. Hon kunde derefter, sedan trupperna vore öfverförda, landsätta en svensk här på Själland, hvarigenoni danskarne utan tvifvel skulle förmås att draga sina stridskrafter ur Tyskland. Det var derför icke underligt, om konungen med ängslan och otålighet följde arbetet på örlogsvarfven. Redan i början af september hade man underrättat honom, att det snart vore färdigt. Men strax derpå hade nya hinder kommit i vägen. »Det går oss till sinnes», skref han till riksamiralen, »att på edra mångfaldiga löften om vår flottas skyndsamma utlöpande ännu ingen effekt följer, hvaraf alla våra desseiner mot fienden sättas tillbaka.» Han befalde riksamiralen att utlöpa med åtminstone 27 skepp och hotade att sjelf begifva sig till Dalarö för att tillse verkställigheten af sina befallningar. Intet hjelpte. Utrustningen gick trögare än någonsin. Befälet var missnöjdt och liknöjdt. Genom underslef och misshushållning voro de knappa förråden ännu otillräckligare. Man började tro, att flottan icke skulle hinna ut före de så mycket fruktade höststormarna. Konungen for sjelf till Dalarö. Han hotade riksamiralen med det strängaste ansvar, om icke utrustningen snart vore afslutad. Tio dagar senare skref han till honom, att han icke finge försumma en enda minut. Ändtligen kom det glada budskapet, att flottan var under fulla segel, styrande ut till sjös. Nu fick konungen lugn för sina svåraste bekymmer och gjorde sig genast färdig att resa till vestra gränsen, der faran syntes mest öfverhängande. Full af glada förhoppningar anträdde han den 18 okt. sin färd. Han skulle dock icke hinna långt, innan oron och bekymren skulle återkomma, bittrare än någonsin. Redan i Kungsör nådde honom ett ilbud från Stockholm, medförande den »bedröfliga tidningen, att riksens ansenliga flotta, som var med så stor omkostnad utrustad, hade vändt om och var med oförrättad sak återkommen till Dalarö». Samtidigt fick han veta, att en förenad här af danskar, brandenburgare och kejserlige kastat tillbaka de svenska trupper, som försvarat pommerska gränsen, och inbrutit i landet.

När flottan seglade ut från Dalarö, hade vinden varit gynnande. Men det var sent på qvällen, och riksamiralen lät derför snart kasta ankar. När färden dagen derpå skulle fortsättas, stötte flera skepp tillhopa, oordning uppkom mellan de olika eskadrarna, och först sju dagar efter afseglingen fick man Gotland i sigte. Nu uppstod en häftig vestlig storm. Skeppen skingrades åt alla håll. Några miste sina ankaren, andra stänger och segel. Bland den vid sjön ovana besättningen utbröt en hetsig sjukdom, som gjorde hälften af manskapet fullkomligt odugligt till all sjötjenst. Lifsmedel och vatten började tryta, och allt detta medan stormen tilltog för hvarje ögonblick i styrka. Riksamiralen lät sammankalla ett krigsråd. Detta var enhälligt af den tanken, att färden icke kunde fortsättas, utan att flottan i stället så snart som möjligt borde föras i säkerhet. Riksamiralen gaf derför befallning att vända om till Dalarö. Men nu tillstötte nya missöden, och först den 20 oktober kunde flottan, i det sorgligaste tillstånd, åter inlöpa i Dalarö hamn. Äfven här fortfor sjukdomen att anställa sina fasansfulla härjningar. Öfver 8,000 menniskor, antager man, omkommo derigenom, dels bland fartygens manskap, dels bland folket i land. Så olyckligt slutade denna expedition, vid hvilken man fäst så stora förhoppningar. Utan att blodflaggan varit hissad eller ett skarpt skott aflossadt, hade flottan genom storm och sjukdom blifvit försatt ur stridbart skick för längre tid.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 9 februari 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt