Karl den elftes förnämsta uppmärksamhet riktades äfven
detta år på flottans utrustning. Hon var också det enda medlet att sammanhålla
det svenska väldets olika delar. Redan under hösten hade konungen nedkallat
riksrådet Lorentz Creutz till Venersborg för att lemna noggrann
upplysning om flottans tillstånd samt afgifva förslag, huruledes hon
med det »forderligaste» åter skulle kunna utrustas. Creutz var en i
många vigtiga värf pröfvad ämbetsman, med ett lefvande nit för konung
och fosterland. Hans förslag i fråga om stora flottan vann också bifall
af konungen, hvilken befalde honom att leda verket. För att undsätta
Stade skulle åter en mindre eskader utrustas i Göteborg under Erik
Sjöblads befäl. Under hela vintern måste Creutz, post för post,
skrifva till Venersborg och underrätta om, huru det led med arbetet
på varfven.
Äfven rustningarna till lands egnade konungen sin omtanke.
Hans arbetsamhet tycktes icke hafva några gränser. Han ingrep i de minsta
enskildheter och sparade minst sig sjelf. Fästningarnas iståndsättande
och förseende med förråd af alla slag tog han under sin omedelbara ledning.
— Men den gamla slappheten fortlefde, och hans rastlösa ifver uppväckte
endast missnöje, ingen beundran. De store voro redan förut missnöjda
öfver reduktionsverket, hvilket han på allt sätt sökte främja; riksråden
för det han utestängt dem från styrelsen. Folket slutligen klagade högljuddare
än någonsin öfver de tryckande skatterna. Det rådde i landet en allmän
»desperation, arghet och ondska», skref rikskansleren, »hvilken angripit
kroppen och kom hjertat närmare». Hvarken Gud, öfverheten eller någon,
tyckte han, skonades längre af det kringlöpande klandret. Alla hotades
med mord och uppror, »utan sky». Samtidigt skref Feuquières från
Stockholm: »Hvar och en sysselsätter sig här med långa tal öfver statens
angelägenheter, men ingen tager sig af dem på allvar. Föreställ er ett
skepp i storm, utan styrman, på hvilket matroserna hafva mera lust att
störta hvarandra i hafvet än att rädda sig tillsammans. Sådan är Sveriges
ställning.» Konungen var också nära att gifva allt förloradt. »All den
flit och omsorg», skref han till rådet, »som vi draga till att kunna
återupprätta verket, stannar inom order och beställningar, icke vidare
kommandes, så att oss alldeles tröttnar dervid.» Han hade för mycket
att kämpa mot, för att förbättringen med ens skulle vara märkbar.
I mars månad for han sjelf till Stockholm för att drifva
på verket med flottans utrustning. Ordalagen i hans bref hade blifvit
skärpta för hvarje post, utan att de likväl syntes hafva påskyndat arbetet.
Sedan han besökt varfvet och utfärdat åtskilliga förordningar om nya
rustningar, vände han redan i april tillbaka till vestra gränsen. Trupperna
voro ännu icke sammandragna, men han ville sjelf vara den förste på
samlingsplatsen. Hans förhoppningar om framgång under det stundande
fälttåget hade något ökats på sista tiden. Flottan sades nu vara starkare
än förra året och redo att vid första öppet vatten gå till sjös. Hon
var försedd med riklig undsättning för den pommerska armén. Och skulle
hennes tåg lyckas, finge han åter upptaga sin älsklingsplan att öfvergå
med trupperna i Skåne till Själland. Det var således icke underligt,
om han hvarje morgon ifrigt längtade efter att under dagens lopp få
erfara något om flottans företag. Af henne berodde i hans tanke allt.
Den 2 maj kom konungen till Göteborg, efter att hafva
inspekterat försvaret långs Göta elf. Här fick han mottaga den sorgliga
underrättelsen, att danskarne tagit Gotland. De trupper och förråd,
hvilka han flere månader förut befalt skulle dit öfverföras, hade icke
hunnit fram i rätt tid. Strax derpå kom en ny budbärare, kapten Eneberg,
som berättade, att danska flottan vid inseglingen till Östersjön uppbragt
två svenska örlogsskepp utanför blekingska kusten. Konungen vardt nu
allt oroligare för Skåne. Sedan han mönstrat trupperna i Göteborg och
qvarlemnat generalerna Mörner och Sperling med 1,400
man till vestra gränsens försvar, fortsatte han färden söderut genom
Halland. Han utsåg derunder ställningar, som voro tjenliga till försvar,
och gaf förhållningsorder åt kommendanterna i Varberg, Halmstad och
Laholm. Den 16 maj mönstrade han vid Karup, på norra sluttningen af
Hallandsås, gardet och lifregementet. I Helsingborg mötte honom generalguvernören
i Skåne, Fabian v. Fersen, jämte många andra förnäma kavaljerer och
officerare. Kommendanten på slottet Peter Hästesko gjorde stora
löften om sin trohet. Från Helsingborg gick färden vidare till Landskrona.
Äfven kommendanten derstädes Lindenberg lofvade att hålla fästningen
till det yttersta. Ändtligen i slutet af månaden fick konungen i Malmö
mottaga den kärkomna underrättelsen att stora flottan afseglat från
Dalarö.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll