Nya rustningar 1676

Karl den elftes förnämsta uppmärksamhet riktades äfven detta år på flottans utrustning. Hon var också det enda medlet att sammanhålla det svenska väldets olika delar. Redan under hösten hade konungen nedkallat riksrådet Lorentz Creutz till Venersborg för att lemna noggrann upplysning om flottans tillstånd samt afgifva förslag, huruledes hon med det »forderligaste» åter skulle kunna utrustas. Creutz var en i många vigtiga värf pröfvad ämbetsman, med ett lefvande nit för konung och fosterland. Hans förslag i fråga om stora flottan vann också bifall af konungen, hvilken befalde honom att leda verket. För att undsätta Stade skulle åter en mindre eskader utrustas i Göteborg under Erik Sjöblads befäl. Under hela vintern måste Creutz, post för post, skrifva till Venersborg och underrätta om, huru det led med arbetet på varfven.

Äfven rustningarna till lands egnade konungen sin omtanke. Hans arbetsamhet tycktes icke hafva några gränser. Han ingrep i de minsta enskildheter och sparade minst sig sjelf. Fästningarnas iståndsättande och förseende med förråd af alla slag tog han under sin omedelbara ledning. — Men den gamla slappheten fortlefde, och hans rastlösa ifver uppväckte endast missnöje, ingen beundran. De store voro redan förut missnöjda öfver reduktionsverket, hvilket han på allt sätt sökte främja; riksråden för det han utestängt dem från styrelsen. Folket slutligen klagade högljuddare än någonsin öfver de tryckande skatterna. Det rådde i landet en allmän »desperation, arghet och ondska», skref rikskansleren, »hvilken angripit kroppen och kom hjertat närmare». Hvarken Gud, öfverheten eller någon, tyckte han, skonades längre af det kringlöpande klandret. Alla hotades med mord och uppror, »utan sky». Samtidigt skref Feuquières från Stockholm: »Hvar och en sysselsätter sig här med långa tal öfver statens angelägenheter, men ingen tager sig af dem på allvar. Föreställ er ett skepp i storm, utan styrman, på hvilket matroserna hafva mera lust att störta hvarandra i hafvet än att rädda sig tillsammans. Sådan är Sveriges ställning.» Konungen var också nära att gifva allt förloradt. »All den flit och omsorg», skref han till rådet, »som vi draga till att kunna återupprätta verket, stannar inom order och beställningar, icke vidare kommandes, så att oss alldeles tröttnar dervid.» Han hade för mycket att kämpa mot, för att förbättringen med ens skulle vara märkbar.

I mars månad for han sjelf till Stockholm för att drifva på verket med flottans utrustning. Ordalagen i hans bref hade blifvit skärpta för hvarje post, utan att de likväl syntes hafva påskyndat arbetet. Sedan han besökt varfvet och utfärdat åtskilliga förordningar om nya rustningar, vände han redan i april tillbaka till vestra gränsen. Trupperna voro ännu icke sammandragna, men han ville sjelf vara den förste på samlingsplatsen. Hans förhoppningar om framgång under det stundande fälttåget hade något ökats på sista tiden. Flottan sades nu vara starkare än förra året och redo att vid första öppet vatten gå till sjös. Hon var försedd med riklig undsättning för den pommerska armén. Och skulle hennes tåg lyckas, finge han åter upptaga sin älsklingsplan att öfvergå med trupperna i Skåne till Själland. Det var således icke underligt, om han hvarje morgon ifrigt längtade efter att under dagens lopp få erfara något om flottans företag. Af henne berodde i hans tanke allt.

Den 2 maj kom konungen till Göteborg, efter att hafva inspekterat försvaret långs Göta elf. Här fick han mottaga den sorgliga underrättelsen, att danskarne tagit Gotland. De trupper och förråd, hvilka han flere månader förut befalt skulle dit öfverföras, hade icke hunnit fram i rätt tid. Strax derpå kom en ny budbärare, kapten Eneberg, som berättade, att danska flottan vid inseglingen till Östersjön uppbragt två svenska örlogsskepp utanför blekingska kusten. Konungen vardt nu allt oroligare för Skåne. Sedan han mönstrat trupperna i Göteborg och qvarlemnat generalerna Mörner och Sperling med 1,400 man till vestra gränsens försvar, fortsatte han färden söderut genom Halland. Han utsåg derunder ställningar, som voro tjenliga till försvar, och gaf förhållningsorder åt kommendanterna i Varberg, Halmstad och Laholm. Den 16 maj mönstrade han vid Karup, på norra sluttningen af Hallandsås, gardet och lifregementet. I Helsingborg mötte honom generalguvernören i Skåne, Fabian v. Fersen, jämte många andra förnäma kavaljerer och officerare. Kommendanten på slottet Peter Hästesko gjorde stora löften om sin trohet. Från Helsingborg gick färden vidare till Landskrona. Äfven kommendanten derstädes Lindenberg lofvade att hålla fästningen till det yttersta. Ändtligen i slutet af månaden fick konungen i Malmö mottaga den kärkomna underrättelsen att stora flottan afseglat från Dalarö.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 10 februari 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt