Årets första månad tillbragte Karl den elfte på Ljungby. Ständerna samlades under tiden till riksdag i Halmstad. Den1 februari uppbröt konungen klockan 3 på morgonen ur sitt qvarter och ankom till Halmstad efter ett dygns ridt. Följande dag skedde riksdagens öppnande med öflig högtidlighet i slottskyrkan.
Det var stora kraf, som Sveriges konung denna gång måste ställa på folkets offervillighet. Omfattande rustningar voro alltjämt af nöden, så vida man skulle kunna stå emot fienden allt intill det sista. Men ständerna voro intagna af den unge konungens stora tapperhet, ej mindre än af hans ihärdighet och rättskaffenhet, och de äflades om att ådagalägga sin vilja att bidraga till fäderneslandets försvar. Stora utskrifningar äskades både af folk och gärder, och det var mer än tvifvelaktigt, om det redan i hög grad utarmade landet skulle kunna bära sådana bördor. Men man förklarade högtidligt, att man skulle utgå om det än vore till sista man, för att vinna den så mycket efterlängtade freden.
Konungen redogjorde sjelf för ställningen. Han fann den ej så förtviflad, som mången förestälde sig. Gustaf Adolf hade varit, sade han, i mycket sämre läge än han. — Hans plan var att till det yttersta vidmakthålla förbundet med Frankrike. De franska vapnen hade på sistone krönts med framgång, och för öfrigt var det endast genom deras hjelp, som man kunde hoppas att återvinna det som var förloradt. Hvad dernäst de många fienderna vidkom, ärnade han först af allt verka för fredens återställande med Holland. Komme det till en uppgörelse mellan Sverige och Holland, skulle danskarnes penningkällor utsina och deras flotta förlora en stor del af sin öfverlägsenhet. Vidkommande kejsaren och Spanien ansåg han, att dessa makter voro tillräckligt sysselsatta af Frankrike, för att mycket kunna skada Sverige, hvars krafter de icke synnerligen togo i anspråk. Då var kurfursten af Brandenburg en farligare motståndare. Nyligen hade flere olycksbud kommit från de tyska landskapen. Efter fyra månaders tappert försvar hade Stettin nödgats öppna sina portar för fienden. Med förlusten af denna starka fästning var hvarje hopp att vinna någon af de tyska furstarne på Sveriges sida försvunnet. Konungen trodde dock ännu på möjligheten af att kunna undsätta Pommern. Genom Frankrikes medling hade han ändtligen lyckats förmå konungen af Polen att utlofva ett antal hjelptrupper till förstärkning af den förut nämda lifländska expeditionskåren, och han väntade hvarje dag att få höra något om dennas frammarsch. Hade den väl en gång börjat röra på sig, trodde han att kurfursten snart skulle blifva mera böjd att sluta fred. Ja, om intet annat hjelpte, ville han sjelf gå öfver, och sedan kurfursten vore tuktad, fortsätta framryckningen till Holstein, der han ville afskära för danskarne deras »silfver- och folksådror».
Årets fälttågsplan var alltså i främsta rummet grundad på den lifländska expeditionen. I det utarmade Skåne kunde också större truppstyrkor icke mera underhållas. Byarna der voro öde, åkrarna osådda. Der liksom mot norska gränsen ärnade konungen endast gå försvarsvis till väga. Likväl ansåg han, att Kristianstad borde med all kraft anfallas. Hvad flottan vidkom, kunde denna endast utrustas till nödtorftigt skydd för rikets kuster. Slutligen kunde han meddela ständerna det hugnesamma budskapet om en ny stor seger. Fjorton dagar före sin afresa till riksdagen hade han fått bref från Königsmark, hvari denne förkunnat, hurusom han efter en häftig strid lyckats återtaga Rügen och göra den der varande danska armén till fångar.
Ständerna prisade konungens tal. De gillade allt hvad han föreslagit, äfven den lifländska expeditionen, dock under det vilkor att konungen sjelf stannade hemma och verkade för freden. Det vore utan exempel, menade man, att konungen sjelf ginge ur landet, så länge kriget med Danmark fortfor. Dessutom vore konungens närvaro ytterst nödvändig för att bringa reda i förhållandena och afhjelpa de många orättvisor, som insmugit sig i riksförvaltningen under de svåra tiderna. Sedan alla stånden åtagit sig en ny stor utskrifning och de tre första stånden dessutom ökad bevillning, upplöstes riksdagen den 2 mars, och den 7 i samma månad var konungen åter i sitt qvarter på Ljungby.
