|
Hemresa.
— Julen 1879. — Aden. —
Sues. — Kairo. — Utfärd till pyramiderna och Mokattam-bergen.
— Förstenade trädstammar. — Sues-kanalen.
— Nattlig landstigning på Sicilien. — Napoli.
— Roma. — Expeditionens deltagare skiljas. — Lisboa.
— England. — Paris.
— Kjöbenhavn. — Högtidligt
intåg i Stockholm. — Fester derstädes.
— Slutord.
Hemresa.
|
Vega-expeditionens vetenskapsmän.
|
P. R. Kjellman.
E. Almqvist.
|
A. Stuxberg.
O . Nordqvist.
|
|
Ännu under vistelsen i Japan och under resan derifrån
till Ceylon hade jag sökt att åtminstone i någon mån bibehålla Vega-färdens
egenskap af en vetenskaplig expedition, ett försök som, i betraktande
af den korta tid vi vistades på hvarje ställe, icke kunde lemna
några synnerligen betydelsefulla resultat, och som dessutom försvårades,
om ock på ett för oss synnerligen smickrande och angenämt sätt,
genom den jag kan nästan säga stormande gästvänlighet, med hvilken
Vega-männen mottogos öfverallt under deras besök i Japans och Ostasiens
hamnar. Något nytt, oberördt forskningsfält var för öfrigt svårt
att finna i trakter, som varit säte för odling och kultur långt
före den tid, då skog började att rödjas och säd att sås i den skandinaviska
norden, och som under århundraden utgjort mål för forskningsfärder
från Europas alla länder. Jag hoppas dock, att Vega skall hafva
lemnat varaktiga minnen äfven af denna del af sin färd genom Stuxbergs,
Nordqvists, Kjellmans och Almqvists bidrag till den ostasiatiska
evertebratfaunan, alg- och laf-floran, äfvensom genom mina samlingar
af japanska böcker, af växtförsteningar från Mogi och Labuan m.
m.
Med de nya, öfverväldigande intryck, som natur och
folk utöfvade på dem bland oss, som nu för första gången besökte
Japan, Kina, Indien, Borneo och Ceylon, var det dock särdeles svårt
att, under ett uppehåll af några få dagar på hvarje ställe, fasthålla
vid denna sida af Vega-expeditionen. Jag beslöt derför att efter
afresan från Ceylon fullkomligt afstå från densamma, d. v. s. att
derifrån endast resa hem. Rörande denna del af Vegas färd skulle
jag således hafva ganska litet att anföra, om ej en skyldig tacksamhet
manade mig att med några ord frambära Vega-männens erkänsla för
all den ära och all den välvilja de rönt äfven under sista afdelningen
af resan. För mången bland mina läsare torde denna skildring vara
af intresse, såsom en erinran om några förgångna glada dagar, hvilka
de sjelfva genomlefvat, och det skulle till och med kunna hända,
att det ej blir okärkommet för geografiens vänner i en kommande
tid att läsa beskrifningen öfver det sätt, på hvilket Asiens och
Europas första omseglare firats i kulturländernas hamnar och hufvudstäder.
Vid skildringen häraf nödgas jag dock vara så kort som möjligt,
och jag måste derför redan nu bedja om ursäkt, om ej hvarje gästvänlighet,
som kommit oss till del, här kan omnämnas.
Julen
1879.
Vi afreste från Point de Galle den 22 december och
ankommo till Aden den 7 januari. Öfverresan gick långsamt till följd
af svag vind eller stiltje. Julaftonen firade vi denna gång, trötta
som vi voro på kalaser, ej på ett så högtidligt sätt som vid Pitlekaj,
utan endast med några få julskänker och litet extra förplägning.
Nyårsaftonen deremot öfverraskades officerarne i gunrummet af en
i tjocka päskar till tschuktscher utklädd deputation från skansen,
hvilken kom att på god svenska, blandad med en och annan ännu ej
bortglömd Pitlekaj-glosa, frambära en helsning från våra vänner
bland nordens is, ett tack för det förgångna och lyckönskningar
för det kommande året, allt blandadt med tschuktschiska klagovisor
öfver den svåra värmen här borta i eqvatorns granskap, som för pälsprydda
män sades vara rakt outhärdelig.
Aden.
I Aden dröjde vi endast ett par dagar, vänligt mottagna
af den dervarande tjenstförrättande svensk-norske konsuln, som förde
oss omkring till de märkligaste af denna vigtiga hamns ödsliga omgifningar,
bland annat till de storartade, men för tillfället och oftast fullkomligt
tomma vattenbassiner, som engelsmännen anlagt i stadens granskap.
Intet ställe i den höga norden, ej Sjuöarnas granitklippor eller
Low-Islands klapperstenshällar på Spetsbergen, ej bergsidorna på
Novaja Semljas ostkust eller Kap Tscheljuskins rutmarker, äro så
blottade på växtlighet som Adens omgifningar och de delar af Röda
hafvets ostkust, som vi sett. Någon jemförelse i afseende å djurlifvets
rikedom kan ej heller ifrågakomma mellan dessa eqvatorialländer
och de nämnda polartrakterna. Öfver hufvud tyckes djurlifvet i den
högsta nordens kustländer, då nämligen bergen äro höga och omgifna
af djupt vatten, vara individrikare än i södern, och detta beror
ej allenast af fogelkoloniernas talrikhet och den mängd stora jagtdjur,
som der möter oss, utan äfven af hafvets rikedom på evertebrater.
Åtminstone lemnade de draggningar, som från Vega anstäldes under
färden mellan Japan och Ceylon, en ytterst ringa skörd i jemförelse
med våra draggningar norr om Kap Tscheljuskin.
Aden är numera en vigtig anlöpningsplats för de fartyg,
som från europeiska farvatten segla genom Sues-kanalen till Indiska
oceanen, och äfven en af de vigtigaste utförselorterna för Jemens
eller det lyckliga Arabiens alster. I sistnämnda hänseende
var staden af betydelse redan för snart fyra hundra år sedan, då
italienaren Ludovico de Varthema en längre tid hölls fången
af de på stället boende arabstammarne.
I Adens hamn helsades Vega med 21 kanonskott och svenska
flaggan hissad på stortoppen af ett italienskt örlogsfartyg, avisoångaren
Esploratore under befäl af kapten Amezaga. Esploratore deltog
i en af tre örlogsfartyg bestående expedition, som hade i uppdrag
att anlägga en italiensk koloni vid den norr om Bab-el-Mandeb i
Afrikas ostkust inskjutande Assab-viken på ett område, som för ändamålet
inköpts af ett italienskt handelsbolag, Rubbatino. Om bord befann
sig professor Sapetto, en äldre man, som afslutat köpet och
i fyratio år vistats i trakten. Det var bestämdt, att han skulle
blifva den nya koloniens styresman. Med Esploratore följde dessutom
de för sina vidsträckta resor i tropikerna och storartade vetenskapliga
arbeten berömde forskarne Beccari och markis Doria.
Det italienska fartygets officerare bjödo oss på en middag, som
var en af de gladaste och mest uppsluppna bland de många tillställningar
vi varit med om under vår hemresa. Då vi efter slutad fest skildes
från våra värdar, upplyste de den väg, der vi rodde fram öfver Aden-vikens
lugna bölja, med blänkfyrar, och den arabiska kustens ödsliga fjellsidor
genljödo af de hurrarop, som vexlades i den klara, stilla natten
mellan representanterna för Europas söder och nord.
Sues.
— Kairo. — Utfärd till pyramiderna och Mokattam-bergen. — Förstenade
trädstammar.
Vega lemnade Aden, eller rättare dess hamnstad Steamer
Point, den 9 januari och seglade den följande dagen genom Bab-el-Mandeb
in i Röda hafvet. Resan uppför detta smala, men två tusen två hundra
kilometer långa haf gick långsamt, i synnerhet i dess norra del,
der en hård motvind blåste. Denna medförde en så betydlig sänkning
af temperaturen, att ishinna bildade sig på sötvattenspölar i Kairo,
och att vi, så polarfarare vi voro, åter måste anlägga vinterkläder
i sjelfva Egypten.
Ankaret fäldes den 27 januari i den vid södra mynningen
af Sues-kanalen belägna, numera obetydliga hamnstaden Sues. De flesta
af Vega-expeditionens vetenskapsmän och officerare gjorde derifrån
en utflygt till Kairo och pyramiderna och blefvo öfverallt mottagna
på ett mycket förekommande sätt. Bland annat sände Egyptens geografiska
sällskap en helsningsdeputation oss till mötes under anförande af
sällskapets president, amerikanen Stone Pascha. Han hade
i sin ungdom besökt Sverige och tycktes hafva det i synnerligen
kärt minne. Det geografiska sällskapet tillstälde en ståtlig bankett
Vega-expeditionen till ära. En utflygt gjordes till de stora pyramiderna,
och så vidt den korta tiden medgaf, till andra märkliga ställen
uti och omkring den hop ruiner af alla slag och från alla tider,
som utgör det nutida Egyptens hufvudstad. Under besöket vid pyramiderna
hade den svensk-norske generalkonsuln Bödtker anordnat en
middag för oss i det der befintliga europeiska värdshuset, och samma
afton gafs för oss en bal i Kairo af italienske generalkonsuln de
Martino. En dag egnade desutom några af oss, i sällskap med
Mr Giuseppe Haimann, åt en kort utflygt till Mokattam-bergen,
bekanta genom de der förekommande, till kisel förvandlade trädstammarne.
Jag hoppades jemte förstenadt trä kunna taga rätt på något ler-
eller skifferlager med bladaftryck. Detta lyckades dock ej, men
jag fullastade ett af två hästar draget fordon med större och mindre,
till hård flinta förvandlade trädstammar. Dessa ligga i otroliga
massor kringspridda i öknen, dels söndersplittrade i smärre stycken,
dels som långa nedfallna, rot- och grenlösa, underbart väl bibehållna
stammar. Sannolikt hafva de ursprungligen legat inbäddade i ett
öfver den nuvarande öknens yta beläget sandlager, som sedan af stormarne
bortförts, hvarvid de tunga stenbitarne qvarblifvit som ett eget
lager på den af ingen gräsmatta täckta ökensanden. Några rotstubbar
träffades ej, och det tyckes således, som om stammarne skulle af
vattenströmmar förts till det ställe, der de blifvit inbäddade i
sandlagren och förkislade. Till det yttre likna alla de här förekommande
försteningarna hvarandra, och hittills har den mikroskopiska undersökning,
som anstälts, endast lyckats urskilja ett par arter tillhörande
slägtet Nicolia samt en palm, ett barrträd och en leguminosé, alla
numera utdöda. Det är möjligt, att man bland det rika material,
jag hemfört, efter slipning och mikroskopisk undersökning skall
kunna påvisa ytterligare några former. Åtminstone var det min afsigt
med den stora massa sten jag härifrån hemförde, hvars forslande
till Vega var förenadt med ganska dryga omkostnader.
Sues-kanalen.
Från Kairo återvände vi den 2 februari till Sues,
och följande dag lyftade Vega åter ankar för att genom Sues-kanalen
ånga in i Medelhafvet. Det jetteverk, som Lesseps' snille
och ihärdighet skapat, och som står oöfverträfradt bland de många
byggnadsundren i faraonernas land, ser ej mycket storartadt ut.
Den berömda kanalen löper nämligen, snarlik en mindre, af låga stränder
omgifven flod, fram genom öknens enformigt gula slätt. Inga slussar
finnas, inga djerfva bergsprängningar stå som monumenter öfver besegrade
svårigheter. Men stolt måste dock hvarje barn af vårt århundrade
känna sig vid anblicken af detta bevis på att enskild företagsamhet
kunnat i vår tid åstadkomma hvad verldsvälden i forna dagar ej mäktat
utföra. Port Said anlöptes för några timmar den 5 februari, hvarpå
färden fortsattes till Napoli, den första europeiska hamn, vi skulle
besöka.
Nattlig
landstigning på Sicilien.
I Aden och Egypten hade jag mottagit flere bref och
telegram, genom hvilka jag underrättades, att man i Napoli vidtagit
stora förberedelser för vårt mottagande, och att man upprepade gånger
hos svenske generalkonsuln gjort förfrågningar om dagen för vår
ankomst, frågor som naturligtvis ej voro så lätta att besvara, då
vårt fartyg med sin svaga ångkraft i så hög grad var beroende af
väder och vind. Man hoppades kunna signalera Vega från Messina-sundet,
men vi ankommo till inloppet af detta sund först vid solens nedgång.
Jag lät derför Vega lägga bi derstädes för några timmar, under hvilka
löjtnant Bove och jag rodde i land för att till Sverige, till Napoli,
till Roma m. fl. ställen afsända telegram om vår ankomst till Europa.
Stranden var dock längre aflägsen än vi beräknat, och det blef fullkomligt
mörkt, innan den nåddes. Det var ej utan svårighet som vi under
sådana förhållanden kunde komma i land genom bränningarna på den
för oss alldeles okända öppna redden och derpå i kolmörker utan
någon lykta leta oss fram från stranden genom taggiga busksnår till
den jernväg, som här framgår längs kusten. Vi hade derpå att följa
jernvägen ett godt stycke, innan en station nåddes, der telegrammen
kunde aflemnas. Knappast hade vi inträdt i stationshuset, förr än
vi omgåfvos af misstänksamma ban- och kustvakter, och vi skattade
oss lyckliga, att de ej märkt oss under ditvägen, ty då hade de
helt säkert tagit oss för smugglare, hvilka kustvakten eger rätt
att helsa med skarpa skott. Äfven nu öfverhopades vi i början med
högljudda, i befallande ton framstälda frågor, men när de sågo till
hvilka höga personer våra telegram voro adresserade och fingo af
sin i uniform klädde landsman Bove upplysningar om det fartyg vi
tillhörde, blefvo de mycket förekommande. En af dem följde oss tillbaka
till vår båt, sedan han försett oss med ypperliga facklor, hvilka
spredo ett rikt ljus kring vår stig. Det var väl behöfligt, ty vi
måste nu dela vägvisarens förvåning, att vi i mörkret lyckligen
framkommit öfver de med kaktusplantor och busksnår betäckta oländiga
backarne mellan jernvägen och hafskusten och öfver en jernvägsviadukt,
som vi under ditvägen passerat, utan att hafva haft någon aning
derom. Det var Vega-resans sista äfventyr och min första landning
på Italiens härliga jord.
Napoli.
— Roma. — Expeditionens deltagare skiljas.
Den 14 februari kl. 1 e. m. ankom Vega till Napoli.
Vid Capri mötte en flaggprydd ångbåt från Sorrento, något senare
en annan från Napoli, hvilka båda följde oss till hamnen. Här saluterades
den svenska expeditionen af ett amerikanskt krigsfartyg, Wyoming,
med 21 kanonskott. Hamnen vimlade af flaggprydda båtar. Knappast
hade Vega ankrat eller rättare förtöjt vid en boj, förr än envoyén
Lindstrand, svensk-norske konsuln Clausen, presidenten
för geografiska sällskapet prins Teano, befälhafvande amiralen
Martin Franklin, comm. Negri m. fl. kommo om bord.
Den sistnämnde, som för snart tvenne år sedan särskildt rest till
Sverige för att närvara vid Vegas affärd, kom nu från Torino för
att å italienska regeringens vägnar och som deputerad för Firenzes
och Venezias municipalråd, vetenskapsakademien i Torino och flere
italienska och utländska geografiska sällskap, lyckönska expeditionen
till väl afslutadt värf.
Sedan herr Lindstrand å konung Oscars vägnar helsat
expeditionen välkommen till Europa och offentligen öfverlemnat svenska
dekorationer åt mig och Palander, samt tvenne adjutanter hos italienske
sjöministern likaledes åt en del af Vega-männen utdelat italienska
ordnar, vexlades några korta helsningstal, hvarpå expeditionens
ledamöter, ledsagade af ofvan uppräknade personer, landsattes med
amiralens ångslup under salut af 21 kanonskott från det italienska
vaktfartyget. På landningsbryggan, der en talrik skara af stadens
invånare var församlad, mottogos de svenska sjöfararne af Napolis
syndiker, grefve Giusso, jemte deputerade från municipalitetet
m. fl. Härifrån fördes vi mellan en rad af entusiastiska studenter
i municipalitetets galavagnar till Hôtel Royal des Etrangers,
der en vacker våning, jemte ekipager och talrik betjening, var stäld
till vårt förfogande. Vi mottogos der utaf festkomiterade, prins
Belmonte och cavaliere Riccio, hvilka sedermera under
vår vistelse i staden på det mest förekommande sätt ordnade allt
för att göra uppehållet der festligt och angenämt.
Söndagen den 15 mottogos åtskilliga deputationer,
bland hvilka en från universitetet. Från »Ateneo Benjamino Franklin»
öfverlemnades en vackert inbunden adress, hvarjemte en mängd officiela
besök gjordes och mottogos. Middag intogs hos svensk-norske konsuln
Clausen. — Måndagen den 16 öfverlemnades en adress från »Scuola
d'Applicazione per gl'Ingenieri», samt från »Neapolitana Archæologiæ,
Litterarum et artium Academia» en latinsk helsningssång, författad
af professor Antonio Mirabelli. Derpå följde en stor, af
stadens municipalitet anordnad middag i hotellets, med konungarnes
namnchiffer, svenska och italienska flaggor m. m. prydda festsal,
som nu invigdes och erhöll namnet »Vegasalen». Om aftonen var galaföreställning
i San Carlo, hvarvid expeditionens i olika loger spridda deltagare
helsades med upprepade lifliga bravorop. — Tisdagen den 17 hade
festkomitén anordnat utfärd till Phlegreiska fälten, sjön Averno,
Serapis-templet m. fl. i geologiskt och historiskt hänseende berömda
ställen belägna nordvest om Napoli. Middag för en del af expeditionens
deltagare hos prins Urusow. Musikalisk aftonunderhållning
i »Società Filarmonica», der stadens förnämsta sällskapskrets
var samlad. — Onsdagen den 18. Utfärd tillsammans med festkomitén
till Pompeji, der de svenska gästerna mottogos af den berömde föreståndaren
för gräfningarna, direktör Ruggieri. Frukost spisades under
gladt skämt och muntra tal i ett praktfullt, väl bibehållet romerskt
badhus, gräfningar företogos o. s. v. Om aftonen stor galamiddag,
mottagning hos befälhafvande amiralen och festföreställning i Bellini-teatern.
— Torsdagen den 19 ankom från Wien en deputerad, dr Franz Kühn,
med en välkomsthelsning från geografiska sällskapet derstädes. Utfärd
i sällskap med professor Palmieri och festkomitén till Vesuvius,
som vid tiden för vårt besök utsände tjocka rökpelare, utgöt en
lavaström och utkastade massor af glödande stenblock. Sjelfva kraterranden
bestegs, ej utan obehag till följd af värmen från de halfstelnade
lavaströmmar, öfver hvilka man framgick, och de från kratern utströmmande
gaserna och utslungade glödande stenblocken. Den nya, ännu ej färdiga
jernvägen besågs och observatoriet besöktes. Middagen intogs med
festkomiterade i hotellet. — Fredagen den 20. Resa till Roma, dit
expeditionens medlemmar ankommo kl. 2 e. m., och der de, på samma
sätt som i Napoli, festligt mottogos af stadens syndiker prins Ruspoli,
ordföranden och fullmäktige för geografiska sällskapet, medlemmar
af universitetet, skandinaviska föreningen m. fl. Vagnar voro de
svenska gästerna till mötes, hvilka förde dem förbi svensk-norske
ministerns med otaliga flaggor prydda hotell till det vid Corson
belägna »Albergo di Roma», hvars praktvåning jemte ekipager stäldes
till expeditionens förfogande. Om aftonen middag hos svenske ministern
och senare mottagning hos prins Pallavicini i hans storartade
palats. — Lördagen den 21. Besök i deputeradekammaren; enskilda
utfärder; middag hos hertig Nicolai af Leuchtenberg för Nordenskiöld
och Nordqvist. — Söndagen den 22. Offentligt möte i geografiska
sällskapet, hvarvid dess stora guldmedalj öfverlemnades åt Nordenskiöld.
Om aftonen stor festmiddag, gifven af geografiska sällskapet i Continental
Hotel. Bland skålar, som druckos, må nämnas en för Sveriges och
Norges konung föreslagen i ett särdeles varmt och klangfullt språk
af ministerpresidenten Cairoli, för Nordenskiöld af prins
Teano, för Palander af sjöministern, amiral Acton, för expeditionens
öfriga medlemmar, för dess frikostige mecenater Oscar Dickson och
Alexander Sibiriakoff, för den i expeditionen deltagande italienske
officeren Bove m. fl. — Måndagen den 23. Audiens hos konungen. Om
aftonen stor mottagning i Palazzo Teano, der nästan allt hvad romerska
societeten hade förnämt och lysande tycktes vara samladt. — Tisdagen
den 24. Middag i Quirinalen hos konung Umberto. Närvarande
voro, utom konungen och hans uppvaktning, den svenske ministern,
Vega-expeditionens ledamöter, presidenten i geografiska sällskapet
prins Teano, commendatore Negri, ministerpresidenten Cairoli, sjöministern
Acton, kabinettssekreteraren Malvano, major Baratieri
samt deltagaren i 1872-73 års svenska ishafsexpedition, italienske
sjöofficeren Eugenio Parent m. fl. Om aftonen mottagning
hos engelske ministern Sir A. B. Paget och en vackert anordnad
fest i skandinaviska föreningen, vid hvilken en mängd entusiastiska
tal höllos, blommor och tryckta verser utdelades. — Onsdagen den
25. Afskedsbesök. En del af expeditionens medlemmar reste vidare
på jernväg norr ut. Kapten Palander gjorde en utflygt till Spezzia
för att deltaga i en färd på det stora pansarskeppet Duilio. De
öfriga dröjde ännu några dagar i Roma för att, ostörda af officiella
fester, bese dess märkvärdigheter.
|
Vegas officerare.
E. Brusewitz.
|
|
Under den tid Vega låg i Napolis hamn, var hon bokstafligen
utsatt för stormlöpning af besökande. Manskapet bjöds under vistelsen
derstädes upprepade gånger på teatrarne af dessas styrelser. Dessutom
anordnades för dem utfärder till Pompeji af de förenade rikenas
konsul Clausen, som öfver hufvud icke sparade någon möda för att
göra expeditionens vistelse i Napoli hedrande för fäderneslandet
och så angenäm som möjligt för gästerna, äfvensom att för dem ordna
besökets mer formella del. I Italien hade vi dessutom glädjen att
möta vår kamrat från den svåra öfvervintringen 1872-73, Eugenio
Parent, som kort derpå hade den oturen att befinna sig i Duilios
pansartorn, då den der förlagda stora Armstrongska kanonen sprang
sönder, och den underbara turen att med lifvet och utan större skador
komma ifrån detta svåra tillbud. Den enda olyckshändelsen om bord
på Vega under senare delen af hennes långa färd inträffade för öfrigt
i Napolis hamn, i det att en bland matroserna, hvilken skulle afhålla
en entusiastisk folkmassa, som stormade om bord på Vega, blef nedkastad
från relingen med den påföljd, att han bröt ena armen.1
Den 29 februari lemnade Vega Napolis hamn, men ej
mer med fulltalig stab. Doktorerna Kjellman, Almqvist och Stuxberg
samt löjtnant Nordqvist hade föredragit landvägen från Italien till
Kjöbenhavn framför den långa omvägen till sjös, och löjtnant Bove
tvangs af familjeförhållanden att här lemna Vega. Vi träffades dock
alla åter i Stockholm. Vid af resan från Napoli utgjordes gunrums-personalen
således endast af mig, kapten Palander, samt löjtnanterna Brusewitz
och Hovgaard.
Grenom mr A. Rabaut, president för Marseilles
unga, men redan så välkända geografiska sällskap, hade jag erhållit
upprepade inbjudningar att med mina följeslagare gästa Pytheas',
den förste polarfararens och den skandinaviska halföns upptäckares
födelsestad. Så ledsamt det än var, nödgades jag afslå denna inbjudning.
Vi måste hasta hem, och några dagar ville jag spara för ett besök
i prins Henrik Navigators och Vasco da Gamas fädernesland.
Lisboa.
Vi passerade Gribraltarsundet den 9 mars och ankrade
i Lisboas hamn den 11 mars kl. 2 e. m. Följande dag användes till
en utflygt till det vackra slottet Cintra, beläget omkring fem portugisiska
mil från hufvudstaden. På lördagen den 13 mottogos vi i audiens
af konungen, Dom Luiz af Portugal, som sjelf sjöman tycktes
med varmt intresse omfatta Vegas färd. Senare på dagen gaf svenske
ministern i Lisboa en middag, till hvilken voro inbjudna den portugisiske
konseljpresidenten, utrikesministern, medlemmarne af den diplomatiska
kåren m. fl., hvartill på aftonen slöt sig en större mottagning.
Måndagen den 15 öfvervoro vi på särskild inbjudning en af geografiska
sällskapet i Lisboa anordnad sammankomst, hvarvid de nyss från Afrika
hemvände upptäcktsresandena Brito Capello och Ivens
höllo föredrag. Här hade jag dessutom den stora glädjen att träffa
den utmärkte Afrika-resanden major Serpa Pinto. Derjemte
hedrade oss konungen med ordensdekorationer, och i sitt möte den
12 mars beslöt Portugals deputeradekammare, på förslag af riksdagsmännen
herrar Ennes och Alfredo, att i en adress till Vega-männen
uttala sin välkomsthelsning och lyckönskan.
England.
Ankaret lyftes åter den 16 mars. Gynnade af god vind
fördes vi i början raskt framåt, men vid inloppet till Kanalen fingo
vi ihållande motvind, så att vi först den 25 mars om aftonen, d.
v. s. betydligt senare än enligt beräkning, kunde kasta ankar i
Falmouths hamn, ej såsom först var ämnadt i Portsmouths. Vi gingo
härigenom miste om några anordningar, som vidtagits på det sistnämnda
stället för att helsa oss välkomna till det land, som stått främst
i polarfararnes led. Dessutom gingo vi miste om en bankett, som
Royal Greographical Society anordnat Vega-expeditionen till ära,
vid hvilken prinsen af Wales skulle presidera och som nu, midt under
påskhelgen och brinnande parlamentsval, ej kunde hållas.2
V år vistelse i England blef i alla fall ytterst angenäm. Palander
och jag afreste natten mot långfredagen till London, der vi vid
banstationen mottogos af svenske ministern grefve Piper och
ett stort antal af våra i London vistande landsmän. Grefve Piper
förde mig till min blifvande värd, den utmärkte sekreteraren i Geographical
Society samt berömde arktikern och geografiske författaren Clements
R. Markham, hvilken uppbjöd allt för att göra min vistelse i
London så angenäm och lärorik som möjligt. Lördagen användes till
uppvaktningar. Påskdagen gaf generalkonsul Richter en lunch
i Continental Hotel, till hvilken ett betydligt antal skandinaver
och engelsmän voro inbjudna. Samma afton middag hos den berömde
arktikern Sir Allen Young. Måndagen bjudning af presidenten
för Geographical Society3,
Earl of Northbrook, till hans landställe Stratton nära Winchester.
Jag fick här se, huru det tillgick vid ett för öfrigt ytterst fredligt
engelskt parlamentsval. Samma dag besök hos presidenten för Royal
Society mr Spottiswood på hans praktfulla landställe i Londons
granskap. Jag fick här se försök med åtskilliga synnerligen storartade
och lärorika maskiner för framställande af de ljusfenomen, hvilka
uppkomma genom elektriska urladdningar i ytterst förtunnad luft.
Onsdagen den 31 stor middag hos svenske ministern och på aftonen
samma dag skandinavisk fest i Freemason Hall, der glädjen efter
gammal nordisk sed stod högt i taket.
Paris.
Vi afreste natten mot den 1 april till Paris. Vägen
togs öfver Boulogne-sur-mer, hvars handelskammare bjudit oss på
en fest till firande af Vega-männens första landstigning på Frankrikes
jord efter fullbordad nordostpassage. Mottagandet blef mycket hjertligt.
Flere af stadens myndigheter och en delegerad för geografiska sällskapet
i Paris, dr Hamy, voro oss till mötes i stationshusets väntsal.
Här hade man anordnat en frukost, under hvilken vi förestäldes för
en mängd framstående personer på platsen, med hvilka vi sedermera
på det angenämaste sätt tillbragte större delen af dagen. Sedan
derpå några utfärder blifvit gjorda i stadens omgifningar och nödiga
officiella besök aflagda, intogs en af municipalrådet anordnad festmiddag.
Härifrån reste vi under natten till Paris, dit vi ankommo den 2
april kl. 7 f. m.
Oaktadt den tidiga morgontimmen blefvo vi här vid
bangården festligt mottagna af svensk-norske ministern och legationspersonalen,
en delegation af geografiska sällskapet i Paris samt ett betydande
antal medlemmar af den skandinaviska kolonien i Frankrikes hufvudstad.
Den berömde Madagaskar-resanden Grandidier, president för
geografiska sällskapets centralkomité, helsade oss välkomna under
lifliga bifallsyttringar från den kringstående folkmassan. Vi blefvo
inbjudna att under vistelsen i staden gästa hos vår landsman A.
Nobel i en honom tillhörig, synnerligen komfortabelt inrättad
villa, Rue Malakoff n:o 53, och jag kan ej nog prisa det storartade
sätt på hvilket han här uppfylde en värds åligganden och för oss
underlättade vår mycket angenäma och hedrande, men ytterst ansträngande
Pariser-vistelse.
Mottagandet i Paris blef storartadt, och det tycktes
som om verldsstaden ville genom det sätt, på hvilket den hyllade
en fredlig sjöbragd, visa att den ej utan skäl förer ett af svallande
böljor omgifvet fartyg i sitt vapen. Det är mig en kär pligt att
här framföra min tacksägelse för all den välvilja vi under dessa
minnesvärda dagar rönte af republikens president, af undervisningsministern
mr Jules Ferry, af geografiska sällskapets president amiral
La Roncière le Noury, hans biträde mr Hecht,
sällskapets sekreterare mr Maunoir, ledamöterna af Institutet
mr de Quatrefage och mr Daubrée, många andra fransmän
och skandinaver ej att förglömma. Bland de här hållna festerna nödgas
jag inskränka mig till att endast uppräkna de förnämsta.
Fredagen den 2 april. Offentlig séance de réception
af geografiska sällskapet i Cirque des Champs Elysées i närvaro
af en mycket stor och utvald samling åhörare. Amiral La Roncière
höll festtalet, hvilket besvarades af mig i ett längre anförande
om de svenska arktiska expeditionerna, hvarpå presidenten tilldelade
mig sällskapets stora guldmedalj »som ett intyg på det intresse,
med hvilket allmänheten och Frankrikes geografer omfatta Vegas färd».
Samma dag middag hos svensk-norske ministern Sibbern. — Lördagen
den 3. Inbjudning till ett festsammanträde i Sorbonnes amfiteater
af delegerade från 28 lärda sällskap i Frankrike.4
Vi helsades af undervisningsministern med ett mästerligt och varmt
tal, hvarpå han å republikens vägnar öfverlemnade åt oss kommendörs-
och officersinsignierna af franska hederslegionen, »en belöning»,
såsom republikens minister uttryckte sig, »för de tappres
blod och de lärdes sömnlösa nätter». Derpå officiel middag och mottagning
hos mr Jules Ferry. — Söndagen den 4 öfverlemnades en adress från
den skandinaviska föreningen under ordförande af herr Fortmeijer.
Om aftonen en stor och lysande festmiddag gifven af den skandinaviska
föreningen i Hotel Continental. Bland närvarande må nämnas prins
Oscar af Sverige, festkomiténs ordförande herr Jensen,
fru Kristina Nilson-Rouzeaud, danske ministern, svenska beskickningen,
medlemmar af den ryska, en talrik samling af skandinaviska artister,
många af den franska och utländska pressens förnämste representanter,
och till slut, hvad som kanske bort nämnas först, en blomstergård
af damer, öfver hvilken hvarje nordbo kunde känna sig stolt. — Måndagen
den 5. Sammanträde med helsningstal på Institutet i dess välkända
samlingssal. Härifrån afhemtades vi för att deltaga i en stor och
i minsta enskildheter på förhand ordnad festmottagning af Conseil
municipal i »la Salle des Etats», belägen i samma del af Tuilerierna,
der 1878 den geografiska kongressen egde rum. Uppgång och sal voro
rikligt prydda med franska trikolorer och svenska flaggor, vackra
gobeliner och lefvande växter. En mängd tal höllos, hvarefter municipalrådets
ordförande å staden Paris' vägnar till minne af Vega-färden åt mig
öfverlemnade en stor, konstnärligt utförd guldmedalj.5
Om aftonen festmiddag gifven af Société de Géographie med flere
lysande tal: för konung Oscar (general Pittie), för presidenten
Grévy, för Frankrikes välgång (prins Oscar), för Vega-expeditionen
(mr de Quatrefage) o. s. v. — Tisdagen den 6. Middag hos republikens
president mr Grévy för prins Oscar och de i Paris närvarande Vega-männen.
— Onsdagen den 7. Middag för en talrik och utvald samling franska
forskare hos f. d. presidenten för geografiska sällskapet och för
Institutet, mr A. Daubrée. — Torsdagen den 8. Middag för en mindre
krets i Victor Hugos hem, hvarvid den åldrige skalden och
ungdomsfriske entusiasten i synnerligen varma och, jag behöfver
ej säga det, vältaliga ord önskade mig lycka till fullbordadt värf.
Mottagning derstädes samma afton.
Kjöbenhavn.
Härmed af slutades besöket i Frankrikes hufvudstad.
Mycket uttröttade, men medtagande minnen, som aldrig skola förgå,
afreste vi nämligen följande dag med jernväg till Vlissingen, dit
Vega under Brusewitz' befäl afgått från Falmouth. Varma och hjertliga
inbjudningar till Holland och Belgien hade vi nödgats afslå af brist
på tid och krafter att kalasera mer. Ankaret lyftes omedelbart efter
det vi kommit om bord, och kursen stäldes till Kjöbenhavn. Den 15
april middagstiden passerades Helsingborg, som för tillfället var
rikt flaggbeprydt. Redan vid Kullaberg hade vi mötts af ångbåten
»H. P. Prior», med Lunds studenter om bord, samt åtta andra ångbåtar
med helsningsdeputationer och entusiaster för Vegas färd, från Kjöbenhavn,
Malmö, Helsingborg och Helsingör. Antalet passagerare uppgafs till
1500, deribland en mängd damer. Sånger sjöngos, tal höllos, fyrverkerier
afbrändes o. s. v. Om natten lågo vi för ankar å Kjöbenhavns yttre
redd, så att vi först följande förmiddag ångade in i hamnen, helsande
fästningen med nio skott ur vår lilla kanon och helsade tillbaka
med lika många. Under inseglingen och sedan ankaret fallit, kommo
den svenske ministern friherre Beck-Friis, svenske generalkonsuln
Everlöf, representanter för Kjöbenhavns universitet och handelsstånd
och för dess geografiska sällskap under ordförande af f. d. konseljpresidenten
grefve Holstein-Holsteinborg om bord för att bringa oss en
välkomsthelsning från de korporationer de representerade och ledsaga
oss till Toldboden, der vi helsades af öfverpresidenten, kommunalstyrelsens
och börsens ordförande och Kjöbenhavns svenska föreningar. Derpå
åkte vi genom den festligt smyckade staden, helsade af en tallös
menniskoskara med skallande lefverop, till Hôtel d'Angleterre,
der bostad blifvit anordnad för oss. Den 17 april var geografiska
sällskapets fest i Casino-salen under närvaro af konungen, kronprinsen
och prins Hans af Glücksburg samt nästan allt hvad Kjöbenhavn
har utmärkt på vetenskapens, affärsverksamhetens och politikens
fält. Festtalet hölls af professor Erslev. Derefter gafs
en glad och liflig bankett, vid hvilken Danmarks kronprins presiderade.
Den 18 april. Stor taffel hos konungen. — Den 19 april.
Grosshandlare-societetens lysande bankett för Vega-expeditionens
medlemmar å börsen, hvars lokaler voro rikt smyckade med blommor
och fanor samt byster och målningar, för tillfället utförda af framstående
konstnärer. Vid festen presiderade etatsrådet Melchior, och
bland deltagarne märktes kronprinsen, ministrarne, folke- och landstingens
talmän och vice talmän samt en mängd framstående vetenskapsmän,
embetsmän och militärer. Festtalen höllos af kronprinsen, föreståndaren
för det stora nordiska telegrafbolaget etatsrådet Tietgen,
amiral Bille, professor Madvig, etatsrådet Melchior
m. fl. Samtidigt gafs i en annan lokal en fest för manskapet. Om
aftonen fest af studentföreningen, af svenska nationalföreningen
och norska föreningen.
En inbjudning till Lund hade jag ej kunnat antaga,
emedan hans maj:t konung Oscar uttryckt den önskan, att vi först
vid Stockholms slott skulle sätta foten på Sveriges jord.
|
Vegas besättning.
|
Efter
en i Napoli tagen fotografi.
|
Högtidligt
intåg i Stockholm.
Det var öfverenskommet, att vårt intåg i Stockholm
först skulle ega rum den 24 april om aftonen, men vi afreste från
Kjöbenhavn redan natten mot den 20 för att vara säkra att ej, till
följd af motvind eller annan oförutsedd motgång, komma fram för
sent till festerna i Sveriges hufvudstad. Till följd af denna försigtighet
framkommo vi till Stockholms skärgård redan den 23, så att vi nödgades
under natten den 23-24 ligga stilla vid Dalarö. Här möttes vi af
befälhafvande amiralen Lagercrantz, som på konungens befallning
med ångaren »Sköldmön» förde våra familjer oss till mötes.
Den 24 kl. 8 f. m. lyfte Vega åter ankar för att långsamt
ånga vidare förbi Vaxholm in till Stockholm. Vi mötte otaliga flaggprydda
ångbåtar på vår väg, fullastade med bekanta och obekanta vänner,
hvilka med jubelrop helsade Vega-männen välkomna till hemlandet.
Ju närmare vi kommo Stockholm, dess större blef antalet af ångbåtar,
hvilka, ordnade på tvenne led med Vega i spetsen, långsamt närmade
sig hamnen. Lanternor i brokiga färger tändes på fartygen, fyrverkerier
afbrändes och kanoners dån blandade sig med skallande hurrarop från
tusentals åskådare. Sedan vi ytterligare vid Kastellholmen helsats
med salut fäldes ankaret på Stockholms ström kl. 10 e. m.
Mälarens drottning hade för tillfället klädt sig i
en högtidsskrud af oförliknelig prakt. Staden var illuminerad, i
främsta rummet de byggnader, som omgåfvo hamnen. Särskildt hade
hans maj:t konungen uppbjudit allt för att göra den af honom från
första stunden så varmt omhuldade Vega-expeditionens mottagande
så storartadt som möjligt. Hela kungliga slottet strålade vid vår
ankomst i ett haf af ljus och lågor samt var prydt med sinnebilder
och namnchiffer, hvarvid ej ens namnet på Vegas yngste matros blifvit
bortglömdt.
|
Vegas intåg i Stockholm den 24
april 1880.
|
Från Logården hade en estrad blifvit uppförd till
landstigningsplatsen. Här mottogos vi af Stockholms stadsfullmäktige,
hvilkas ordförande, öfverståthållaren, med ett kort tal helsade
oss välkomna, derpå fördes vi upp på slottet, der vi i närvaro af
hennes maj:t drottningen, medlemmarne af det kongl. huset, statens
och hofvets högste embetsmän m. fl. på det mest storslagna sätt
i fosterlandets namn helsades välkomna af Sveriges konung, hvarjemte
han till oss utdelade ytterligare vedermälen af sin nåd och sitt
välbehag.6
Det var ock på kongl. slottet, som festernas rad inleddes genom
en stor gala-middag den 25 april, der konungen i några hugstora
ord prisade Vegas bragd. Derpå följde fest på fest under flera veckors
tid.
Fester
derstädes.
Den 26 svenska segelsällskapets fest i Grand Hôtel,
under presidium af amiral Lagercrantz. Bland närvarande må nämnas
hans maj:t konungen, kronprinsen, prins Oscar, Oscar Dickson, sjöministern
friherre von Otter m. fl. Om aftonen samma dag ett fackeltåg af
eleverna vid Tekniska högskolan. — Den 27 gala-spektakel, till hvilket
samtlige Vega-männen voro inbjudna. — Den 28 festsammanträde af
vetenskaps-akademien, der en öfver Vega-färden präglad medalj utdelades,
hvarpå följde en af akademien gifven middag på Hôtel Phnix
under kronprinsens presidium. — Den 30 april och 5 maj banketter
af publicistklubben och sällskapet Idun, af sjöofficersällskapet
för Vegas officerare och af Stockholms arbetareförening för dess
manskap. — Den 7 och 8 maj festligheter i Upsala, hvilkas glanspunkt
utgjordes af uppsluppna, qvickt och fyndigt uttänkta karnevalstillställningar,
hvarvid vi mottogo skämtsamma adresser och hyllningar från fantastiskt
utstyrda representanter af olika länders och tiders folk.
Under denna tid mottogos dagligen lyckönsknings-deputationer,
adresser och helsningstelegram, bland andra från Sveriges riksdag,
Norges storting, Norges och Finlands förnämsta städer, från studentkårerna
i Upsala och Helsingsfors, från geografiska sällskapet i S:t Petersburg,
från qvinnor i nordliga Ryssland (adressen åtföljdes af en vacker
lagerkrans i silfver) m. m. Med ett ord, festerna i Stockholm bildade
glanspunkten i det märkliga och i festernas historia ensamt stående
triumftåg, som vi gjort från Japan till Stockholm. Äfven sedan
expeditionen upplösts i Stockholm, och Vega den 9 maj afseglat till
Karlskrona och Göteborg, der hon åter öfvertogs af det fångstbolag,
som förut egt henne, upprepades festerna i dessa städer. De vidtogo
å nyo, då Vega-utställningen den 7 juli högtidligen öppnades af
Hans Maj:t konungen i en af kongl. slottets flyglar, samt då jag
några månader derefter besökte Berlin, S:t Petersburg och mitt gamla
kära fädernehem Finland.
Slutord.
Men jag kan ej trötta mina läsare med nya festförteckningar.
Jag vill endast ännu en gång framföra mina kamraters och mina egna
tacksägelser för all den hyllning och alla de ärebetygelser, som
vi rönt så väl i främmande länder, som i den skandinaviska norden.
Och till slut vill jag uttala min förhoppning, att det sätt, på
hvilket underrättelsen om Vegas lyckliga färd mottagits i alla länder,
måtte mana till nya fälttåg i forskningens tjenst, tills det sibiriska
Ishafvets naturförhållanden blifvit fullständigt utredda, och tills
de slöjor, som ännu hölja de ofantliga områdena af land och haf
vid nord- och sydpolen, blifvit fullkomligt skingrade, tills menniskan
ändtligen känner åtminstone hufvuddragen af hela den planet, som
blifvit henne anvisad till boningsplats i verldsaltet.
Sist en hjertlig tack till mina följeslagare under
Vegas färd: Vegas utmärkte befälhafvare Louis Palander, dess vetenskapsmän
och officerare, dess underbefäl och manskap! Utan deras mod och
den hängifvenhet de visat för den uppgift, som förelåg oss, skulle
nordostpassagen kanske ännu vänta på sin lösning.
|
|