Vårfälttåget 1677

Under vintern hade rustningarna oafbrutet fortgått. Öfverallt i städerna hade trupper värfvats och mönstringar förrättats. Ej den minsta tillgång, som kunde sammansättas till en rote, hade lemnats obegagnad. Alla folkklasser måste lemna sina tillskott. Konungen hade sjelf kallat adeln till vapen, åberopande sitt eget föredöme. Allmogen, som under hösten åtagit sig att sända hvar tionde, ja ända till hvar sjette man i fält, uppmanades nu att vara redo att under befäl af sina häradshöfdingar och fogdar gå man ur huse. Det som saknades mest var penningar, och det fordrades i sanning icke ringa summor för att kunna kläda och väpna alla dessa skaror, som strömmade till fanorna. Dertill kom, att rikets ordinarie inkomster aldrig varit så knappa. Stora sjötullen i Stockholm gaf sålunda icke ens två tredjedelar af hvad den i vanliga år brukade inbringa. Man sökte fylla bristen från andra håll. Lån togs ur banken. Äfven våldsamma medel tillgrepos. Sålunda innehöllos alla löner för statens ämbetsmän. Konungen föregick alla andra i sparsamhet. Han lefde i fält som en simpel officer. Men hvad man lyckades uppdrifva förslog icke på långt när. Icke ens de trupper, som skulle förstärka hufvudhären i Skåne, hunno att utrustas i rätt tid, och å andra delar af krigsorten var nöden bland krigsfolket öfver all beskrifning. Det fans oftast hvarken kläder eller vapen.

Samtidigt med dessa rustningar hade fredsunderhandlingarna fortgått. Men ett fredsslut berodde af allt för många olika intressen, för att det skulle vara tänkbart att det snart skulle kunna åvägabringas. Kriget fördes på så många olika ställen, att framgång på det ena motvägdes af nederlag på ett annat. Spanien fordrade af Frankrike återställandet af Franche-Comté, kejsaren återgifvandet af Elsass. Men Frankrike ville icke lemna någotdera ifrån sig. Under tiden sökte Hannover mäkla fred mellan Sverige och Danmark. Men Kristian den femte framstälde så ofantliga anspråk, att Karl den elfte icke ens ville höra talas om dem. Denne sökte i stället sluta särskild fred med Holland, hvilket under hela kriget utgjort hans önskningsmål. Om detta lyckades, skulle han nämligen beröfva Danmark ej blott de betydliga underhållspenningar, det fick från Holland, utan ock en stor del af sin öfverlägsenhet på sjön. Men Vilhelm af Oranien gjorde sitt samtycke beroende af Frankrikes fredsvilkor. Man hoppades också i Sverige att kunna förmå Ludvig XIV att nedsätta sina anspråk. Då kommo plötsligt tidningar om nya segrar för de franska vapnen. Midt på ljusa dagen hade fransmännen stormat och intagit den starka fästningen Valenciennes, och strax derefter hade de tillfogat holländarne ett kännbart nederlag vid Mont-Cassel. Nu tog krigspartiet öfverhand i Holland, och förhoppningarna om snar fred försvunno lika hastigt som de kommit.

Utsigterna för Sverige i det kommande fälttåget voro väl något ljusare detta år än året förut. Farorna voro likväl ännu stora och hotade från alla håll. Karl den elftes förnämsta sträfvan var allt jämt riktad på Pommerns undsättning, och denna berodde såsom vanligt på flottan. Men oaktadt alla ansträngningar gick hennes utrustning ytterst långsamt. Konungen uppgjorde derför äfven en annan undsättningsplan. Han utverkade sålunda af konung Johan i Polen fritt genomtåg för de svenska trupper, som funnos i Östersjöprovinserna, samt sökte förmå honom att derjämte utlofva understöd af en polsk armé, hvilken, i förening med den lifländska. skulle infalla i Preussen och tvinga kurfursten att draga sina trupper ur Pommern. Han var så ifrig för genomförandet af denna plan, att han ärnade sjelf gå öfver till Tyskland och öfvertaga befälet öfver denna armé. Men underhandlingarna med Polen gingo långsamt. Vintern närmade sig sitt slut, och han måste snart vända sin uppmärksamhet från dessa storartade planer till de mera anspråkslösa, som det egna landets försvar påkallade. Äfven dessa kräfde fullt sin man. Ej blott i Skåne mötte faran, vid vestra gränsen, i Bohuslän, på Dal, i Vermland och i Jämtland, öfverallt måste man göra sig redo att möta fienden. När våren kom, voro rustningarna såsom vanligt på långt när icke afslutade. De trupper, som redan voro på tåg ned åt krigsorten, stannade stundom flere veckor på vägen för att utpressa allmogen, och konungen visste ingen råd, hur han skulle kunna införa en bättre krigstukt. Äfven flottan tycktes aldrig blifva färdig. Det sades dock, att hon till i mars månad redan slukat öfver en million daler.

Slutligen förlorade konungen tålamodet. Innan ännu förstärkningarna på långt när voro framme, gick han i fält med rytteriet och en del af fotfolket från qvarteren vid Kristianstad. General Schultz qvarlemnades med återstoden af fotfolket för att hålla fästningen fortfarande innesluten. Tåget stäldes vesterut mot Landskrona. Den 17 maj stod han en half mil från staden. Då danskarne fortfarande höllo sig stilla inom fästningen, beslöt han att intaga ett befäst läger på Rönneberga högar för att der afbida förstärkningarnas ankomst, iakttaga fiendens rörelser samt afbida hvad väg »Försynen kunde visa honom» sedan flottan börjat sina operationer.

Danskarne hade äfven detta år afslutat sina rustningar tidigare än svenskarne. Redan i början af maj voro deras trupper fullt färdiga att rycka i fält. I den mån deras regementen blifvit färdiga, hade de öfverförts till Landskrona, der de bygt åt sig ett storartadt läger af trähyttor. I medlet af maj hade man kunnat räkna derstädes ej mindre än 29 sqvadroner och 11 bataljoner, tillsamman 12,000 man med 36 kanoner. Vid samma tid hade Kristian den femte anländt dit från Köpenhamn, medförande denna gång såsom sin förnämsta rådgifvare preussiske generalen Goltz, enligt danske författare, en medelmåttig officer, hvilkens råd dock snart skulle blifva de bestämmande i fråga om krigsrörelserna. Dessutom åtföljdes konungen denna gång af en otrolig mängd hofmän och civila personer, hvilkas råd icke minst kommo att bidraga till förvirringen inom härens högsta ledning.

Den danska fälttågsplanen afsåg i första hand Kristianstads undsättning och eröfringen af Malmö. Medan dessa två operationer utfördes, skulle en norsk här infalla i Bohuslän och söka intaga Göteborg och Marstrand. Den 26 maj på qvällen fingo trupperna uppbryta ur lägret. För att missleda svenskarne stälde de sitt tåg till en början söderut mot stranden, och först efter en half mils marsch svängde de af i nordlig riktning mot Rönneberga. Följande morgon före dager stodo de framför svenska lägret, tillkännagifvande sin ankomst genom afskjutande af dansk lösen, hvarefter deras musikkårer blåste fanfarer. De voro så säkra på en snar seger, att de föraktade den fördel som en öfverraskning skulle hafva gifvit dem.

Med oro och häpnad hade de svenska vakterna helt oförmodadt sett den danska hären komma tågandes emot dem öfver fältet. De hade genast gjort allarm, men det skulle dröja en lång stund, innan trupperna hunno ordna sig, och under tiden skulle danskarne vara dem inpå lifvet. Deras oro delades dock icke af Karl den elfte. Han var i allmänhet mycket morgontidig och hade äfven nu varit en bland de förste, som märkt danskarnes frammarsch. Genast hade han beslutit att gå dem till mötes på öppna fältet. Det var ett sällsynt tillfälle, sade han, att icke behöfva gå långa vägar för att få fatt i danska armén. Generalerna sökte fåfängt att föra honom på andra tankar. Svenskarne räknade, sade de, endast 14 sqvadroner och 7 bataljoner, tillsamman högst 5,000 man, med 20 kanoner, då danskarne voro nästan tre gånger så talrika. Men de fingo endast de skarpaste ord till svar på sina invändningar. Soldaterna, förklarade konungen, ville slåss med fienderna liksom han. Vore desse flere eller färre, kom på ett ut. Aldrig förut hade svenskarne räknat sina fienders antal.

Sedan han af Spegel undfått den heliga nattvarden, lät han derför trupperna uppställa sig i slagordning och helsade danskarne med svensk lösen. Befallning gafs derefter, att förskansningarna på lägrets vestra och södra sidor skulle nedrifvas, hvarefter trupperna fingo utrycka med klingande spel och tåga framåt öfver fältet mot danskarne. Konungen öfvertog nu sjelf befälet öfver högra flygeln, medan midten fördes af fältmarskalken Maderfelt, hvilken nyss anländt till hären, och venstra flygeln af fältmarskalken Fabian v. Fersen.

När danskarne fingo se, att deras utmaning hade antagits, satte de sig åter i marsch för att möta sin fiende på halfva vägen, och snart åtskildes de båda härarna endast af en liten mosse af några hundra fots bredd. I hvarje ögonblick kunde striden taga sin början. Då gjorde danskarne plötsligt halt. En skara ryttare, som närmade sig svenskarnes ena flygel, hade kommit dem att misstänka något försåt. Härigenom afgjordes dagens öde. När Karl den elfte såg att danskarne stannade, lät nämligen äfven han sina trupper göra halt, hvarefter de båda härarna under flere timmar kommo att stå stilla, betraktande hvarandra på en trepundig kanonkulas skotthåll. Fåfängt uppmanades Kristian den femte af Goltz att icke försumma ögonblicket, utan så fort som möjligt anfalla. Den käckhet, hans motståndare visat, hade helt och hållet afskräckt honom. Då föreslog några af de andra generalerna ett uppskof med striden till nästa dag, och detta blef ändtligen beslutet efter långa öfverläggningar. Vid middagstiden drog sig danska hären några tusen steg tillbaka och uppslog sina tält.

Under tiden hade Karl den elfte kommit på lugnare tankar. Strax efter middagen lät också han sammankalla ett krigsråd, hvilket enhälligt rådde till återtåg samt att man borde undvika alla afgörande strider, till dess att de förstärkningar, som voro på väg från öfre delarna af landet, hunnit fram. Ej heller vore det rådligt, sade man, att stanna i det förskansade lägret vid Rönneberga. Medan konungen stode stilla derstädes, kunde den danska hären med en del af sin styrka kringgå honom och afskära förbindelsen med Kristianstad, der Schultz i sådant fall vore att anse såsom förlorad. Ej längre förvillad af sitt häftiga lynne, fattade Karl den elfte genast vigten af dessa skäl och beslöt att anträda återtåget redan samma qväll, i skydd af mörkret.

Medan dessa öfverläggningar egde rum, hade spridda ryttarflockar tumlat om med hvarandra på det smala område, som åtskilde de båda härarna. Flere gånger hade det varit nära, att deras strid skulle hafva lockat andra trupper ut på fältet. Sålunda hade det lyckats en dansk ryttarskara att öfverraska och taga till fånga, midt för svenskarnes ögon, en liten afdelning gardesrekryter, med hvilken följde några högre ämbetsmän, som förde vigtiga papper åt Karl den elfte. De hade ej haft någon aning om, att fienden vore så nära, emedan den kurir, som konungen sändt för att möta dem, blifvit uppsnappad. Ändtligen gjorde det inbrytande mörkret slut på skärmytslingen. På bägge sidor tändes vakteldar, och trupperna fingo gå till hvila.

På svenska sidan skedde dock bivackeringen endast för syns skull. Mörkret hade icke väl inbrutit, förr än det svenska artilleriet och trossen fingo befallning att bryta upp och söka sig fram öfver den djupa torfmosse, som låg nordost om Rönneberga högar. När de voro lyckligt öfverkomna, fick fotfolket och slutligen äfven rytteriet bryta upp och följa samma väg. Midnatten var ännu icke förliden, då hela armén var öfver på andra sidan mossen. Vid solens uppgång unnades trupperna en kort rast vid Torlösa, hvarefter marschen fortsattes mot Kristianstad. Fabian Fersen hade redan i daggryningen med en mindre styrka aftågat till Malmö för att förstärka garnisonen derstädes. Uppbrottet hade denna gång skett med sådan tystnad, att fiendens förposter, fastän de stått inom skotthåll, icke märkt det ringaste.

Då dagen inbröt, trodde danskarne knappast sina ögon, när de fingo se, att svenska lägret var tomt och öde. Hvart svenska hären tagit vägen, visste ingen. Kristian den femte vredgades nu öfver, att han icke följt general Goltz's råd, och gaf genast befallning åt hela armén att skyndsamt bryta upp och förfölja de flyende svenskarne. Men den tryckande värmen hindrade i betydlig mån marschen. Ändtligen upphunno Svanwedels skaror de svenska eftertrupperna vid Rönne å, men dessa, som utgjordes af 300 vestgöta ryttare under befäl af öfverstelöjtnanten Uggla, försvarade sig så tappert, att danskarne icke lyckades komma öfver ån, utan måste uppskjuta striden i afbidan på fotfolkets framkomst. Härigenom fick svenska armén ett ännu större försprång, och två dagar senare stod Karl den elfte, utan att vidare hafva oroats, vid Vä, der han förenade sig med Schultz. Han ville nu genast åter söka strid och gaf befallning åt trupperna att skyndsamt uppställa sig i slagordning. Fåfängt, såsom alltid, framstälde generalerna sina skäl deremot. Redan hade danskarne kommit så nära, att deras förtrupper började skottvexla med de svenska vakterna. Då anträdde svenskarnes venstra flygel, ovisst af hvilken anledning, återtåget, och härmed var utslaget fäldt. Konungen, som var nära att med högra flygeln invecklas i striden, hade stor svårighet att draga sig tillbaka, emedan fienden trängde sig på honom med hela sitt rytteri. Men det inbrytande mörkret räddade honom, och följande dag lät han trupperna fortsätta återtåget till Kärråkra, tre mil sydost om Markaryd. Här fingo de intaga en ganska stark ställning, i hvilken han ärnade afbida förstärkningarnas ankomst, innan han fortsatte fälttåget. Rådet tillstyrkte nu ett återtåg ända till Jönköping, men fick till svar, att fienden i sådant fall skulle få ett allt för stort spelrum. Rytteriet kunde äfven förstöras på den torra och magra jordmånen i Småland. I stället beslöt Karl den elfte att rycka ännu närmare Landskrona, för att vara i tillfälle att lättare kunna oroa fienden. Den 8 juni fingo derför trupperna intaga nya qvarter i trakten kring Herrevads kloster. Flottans ankomst, hvarigenom danskarnes förbindelser kunde afskäras, var det ämne som sysselsatte konungens alla tankar. Hela dagen talade han endast om dennas blifvande segrar.

Danska hären hade icke följt efter. Men Kristianstad var befriadt och deras första mål derigenom uppnådt. Den 1 juni höll Kristian den femte sitt högtidliga intåg i fästningen. Besättningen, som lidit mycket under vintern, vardt nu aflöst. Meerheim blef för sitt välförhållande utnämd till generallöjtnant, och i hans ställe utsågs till kommendant den tappre öfversten Karl Henrik von der Osten.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 17 februari 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt