Befälet öfver flottan var detta år anförtrodt åt fältmarskalken Henrik Horn. Han var en sextio års man, känd såsom tapper och erfaren krigare till lands. Till sjös åter var han lika okunnig som sin företrädare, den olycklige Lorentz Creutz. Hans utnämning hade också väckt mycket missnöje. Officerarne vid flottan sade om honom, att han icke var något annat än en kommissarie med titel af generalamiral. Horn sjelf var dock den siste, som skulle hafva eftersträfvat detta höga befäl. Han hade tvärtom på allt sätt sökt undandraga sig det samma, förebärande sin fullkomliga okunnighet och oerfarenhet. Men inga invändningar hade hulpit, och mot sin vilja hade han slutligen måst lyda sin konungs bud.
Liksom förra året dröjde det äfven nu, innan flottan blef segelfärdig. Konungen blef allt otåligare. Redan i början af april hade han gifvit Horn sin instruktion för sjötåget. I första rummet skulle flottan söka komma till träffning med den danska och derefter ofördröjligen gå under pommerska kusten, der Horn borde rådgöra med Königsmark om bästa sättet att undsätta honom. Samtidigt härmed fick vice amiralen Erik Sjöblad befallning att med eskadern i Göteborg gå genom danska sunden och förena sig med stora flottan, hvilken Horn lofvat skulle kunna möta i södra delen af Östersjön i medlet af maj.
Men endast Sjöblad blef färdig till denna tid. Sedan han i början af maj utlupit från Göteborg med en eskader, bestående af sju rangskepp och några mindre fartyg, styrde han kurs mot Stora Bält. Hans färd gick till en början lyckligt. Vid Nyborg landsatte han några trupper, hvilka brandskattade staden och skonade den kringliggande trakten. Härefter seglade han vidare in i Östersjön. Han kom dock icke längre än till Rostock, då han råkade ut för motvind, som tvang honom att fälla ankar några mil utanför kusten.
Den sista maj i dagningen, vid stilla väder, syntes några seglare på afstånd. Man igenkände dem snart för att vara en dansk eskader. Så nära intill kusten som svenska eskadern låg fans icke tillräckligt utrymme för någon manöver. Sjöblad lät derför kapa ankartågen och med båtar bogsera skeppen ut till sjös. Under tiden kom den fiendtliga flottan allt närmare, och man kunde räkna ända till åtta rangskepp, flertalet större än de svenska, samt tre fregatter. Eskadern stod under befäl af Nils Juel, hvilkens amiralflagg svajade från nittiokanonskeppet »Christianus qvintus.»
Klockan 7 på aftonen voro de båda eskadrarna inom skotthåll från hvarandra. Strax derefter öppnade danskarne elden, hvilken sedermera fortsattes från båda sidor utan någon verkan ända till midnatt. Följande dag började den ånyo i första gryningen och fortfor oafbrutet i sex timmar. Svenskarne förlorade härunder endast ett af sina mindre fartyg. Då gick plötsligt stormasten på svenska amiralskeppet »Amarant» öfver bord, och denna olycka hade till följd, att detta fartyg omringades på alla sidor. Sjöblad försvarade sig länge med största tapperhet. Men slutligen blef öfvermakten så stor, att han måste stryka flagg. Samtidigt togos flere andra fartyg af fienden. Skeppet »Calmar Castell» och »Wrangels palats» gjorde motstånd i det längsta. Det förra, hvilket fördes af den tappre kaptenen Cornelius Tiessen, tvang till och med tvänne af fiendens skepp att lemna striden, innan han slutligen vardt tvungen att gifva sig. Då han öfvergaf sitt fartyg, lät han afskjuta tvänne af de gröfsta kanonerna mot dess botten och derigenom spränga hål i den samma. Fienden hade derför icke väl tagit hans fartyg i besittning, förr än det började sjunka och snart måste lemnas såsom vrak. Nu gaf sig äfven »Wrangels palats». Striden var dermed slut. De få svenska fartyg, som ännu voro någorlunda oskadda, hade begagnat sig af den starka sydostvind, som uppstått under striden, och lyckats undkomma fienden. Deras antal var dock icke stort. Bland dem var skeppet »Rosen», fördt af major Rothkirk. Tack vare det töckniga vädret lyckades det denne att undkomma förbi Kronobergs fästning och under engelsk flagg sedermera nå Göteborgs hamn. De bägge jakter, som följde honom, togos utanför Landskrona af en dansk fregatt.
Af 1,600 matroser och 300 soldater, som utgjort besättningen på Sjöblads eskader, voro icke mindre än 1,500 fångna. Det var ej att undra på, om danskarne jublade, då Juel återkom med sitt stora byte till Öresund, der han ville invänta den holländska flottans ankomst.
