Då fältmarskalken von Fersen i slutet af maj återvände till Malmö från Rönneberga, medan svenska hären drog sig allt längre norrut, var han af den öfvertygelsen, att det icke kunde dröja länge, innan danskarne med alla sina stridskrafter skulle vända sig mot denna fästning. På hennes eröfring berodde nämligen i väsentlig mån utgången af hela kriget. Så länge hon fick förblifva i svenskarnes våld, hade dessa en säker stödjepunkt för sina rörelser; utan henne åter skulle de troligen ganska lätt tvingas att utrymma Skåne. Den strid, till hvilken han måste göra sig redo, skulle alltså varda af en afgörande betydelse.
Staden Malmö utgjordes denna tid af en långsträckt fyrkant, hvars norra långsida gränsade till Öresund. På södra och östra sidorna lågo vidsträckta kärrtrakter. Höga vallar, brutna i bastioner, och breda, vattenfylda grafvar, omgåfvo fyrkanten. Framför grafvarna stodo dubbla rader af spetsade pålar, hvilka åter i sin ordning skyddades mot fiendtlig eld genom lägre jordvallar. Utanför den vestra kortsidan, men förenadt med den samma genom särskilda vallar, låg ett fyrkantigt citadell, det gamla Malmöhus.
Tvänne portar ledde intill staden: österport, eller såsom den också kallades, »Stockholmsporten», på den östra kortsidan och söderport på den södra långsidan. Till den sistnämda gick vägen på en lång dam öfver de nyssnämda kärrtrakterna. Äfven på östra sidan var jordmånen flack och sumpig.
Malmö hade sålunda för sin tid ett ganska fast läge. Från sjösidan kunde fästningsverken icke beskjutas inom verksamt skotthåll af mera djupgående fartyg, emedan segelleden var uppfyld af sandbankar och vattnet mycket långgrundt, och från landsidan kunde en fiende i vanliga fall endast närma sig dem på de dammar, som förde öfver mossarna. Jordmånens beskaffenhet försvårade här i hög grad alla belägringsarbeten. Men stundom hände det under heta somrar, att den kärriga marken uttorkade, och det var fara värdt att detta skulle ske äfven nu, ty vattnet i fästningsgrafven hade sjunkit så djupt, att det höll icke mer än två fot. Detta var en svaghet. En annan svaghet låg deri, att nästan alla utanverk saknades, samt att vallarna och pålverket på många ställen voro ofullbordade. I detta fall ökades faran af den omständigheten, att såväl jord som trä felades till verkens fullbordan. Likaså fans icke heller någon betäckt väg mellan pålverket och grafven, från hvilken utfall kunde företagas.
Genast vid sin ankomst till fästningen lät Fersen mönstra besättningen. Enligt rullorna skulle den utgöras af öfver 2,300 man, men af dessa voro endast 1,463 man friska. Det var alltså en ringa styrka han kunde ställa mot fiendens stora öfvermakt. Ilbud utsändes derför till Ystad och Trelleborg för att inkalla de truppafdelningar, som legat der i vinterqvarter. Äfven de små garnisonerna på Borby och i Getinge skans indrogos till fästningen. Sedan detta skett, indelade Fersen hela styrkan i afdelningar, en hvar under befäl af en pålitlig officer, och tilldelade dem vissa delar af vallen. Till hvarje sådan »post» fördes krut, kulor och vapen, på det att brist derpå icke oförmodadt måtte uppstå under striden. Alla officerarne sammankallades derefter på rådhuset och måste med helig ed förbinda sig att, i händelse af belägring, icke ens nämna ordet dagtingan. Fersen förordnade äfven, huru det skulle tillgå, i händelse han stupade. Han vände sig derefter till stadens invånare. Såväl prester som borgare tillbjödo honom sina tjenster. Högst obetydligt hade influtit af de 16.000 tunnor säd, som den kringliggande landsbygden skolat lemna till garnisonens underhåll. Fersen förmådde derför borgerskapet att icke blott göra stora sammanskott af penningar, utan ock att lofva att hjelpa till vid sjelfva försvaret genom att bilda särskilda eldsläckningsafdelningar, en för hvarje qvarter i staden. Denna villighet hos invånarne att tjena svenska kronan väckte allmän förvåning i landet. Allt sedan Skåne skildes från Danmark hade man nämligen misstänkt Malmö för att vara den egentliga härden för de dansksinnades ränker. Genom rättvisa och mildhet förstod dock Fersen att vinna en tillgifvenhet, som man på andra ställen fåfängt sökte inplanta genom våld och hårdhet.
Den 6 juni, bittida om morgonen, såg man från fästningens vallar några fiendtliga sqvadroner närma sig österifrån. Larmskott aflossades genast för att inkalla hästarna och boskapen, som betade på ängarna utanför staden. Vaktarena kommo dock för sent, och de danska ryttarne borttogo största delen af kreaturen. Följande dag närmade sig ytterligare några sqvadroner, under skydd af hvilka några danska generaler började rekognosera fästningen, i synnerhet omgifningarna kring slottet. Senare på dagen infann sig vid svenska ryttarvakten en af general Walters trumpetare, hvilken i konung Kristians namn fordrade, att de danska fångar, som funnos i fästningen, genast utvexlades, hvarpå Fersen svarade genom att öfversända ett förslag till utvexlingen, som dock icke vidare kom på tal. Den 9 juni kom ändtligen hufvudstyrkan af danska armén framtågande öfver fälten och lägrade sig mellan Skräflinge och Hylje byar. Under sin marsch från Kristianstad hade den blifvit förstärkt af münsterska trupper och derigenom ökats till en styrka af omkring 14,000 man. Redan qvällen förut hade danska örlogsskepp kastat ankar utanför hamnen, för att afskära förbindelsen med staden från sjösidan. Den 10 juni sköto danskarne med nio kanoner sin lösen in i staden och slottet. Svenskarne svarade med fyra skott från en af bastionerna, och härmed ansågs belägringen taga sin början.
Under de följande dagarna började danskarne att utföra sina belägringsarbeten, hvilka riktades mot tre särskilda punkter: dels mot den östra kortsidan, i riktning mot den mellan sjön och porten liggande bastionen, dels mot midten af södra långsidan och dels slutligen mot det utanför vestra kortsidan liggande citadellet. Mot östra sidan leddes anfallet af den tappre generalen Siegfried von Bibow, känd bland annat för sitt tappra försvar af Valkärra kyrkogård under slaget vid Lund. Mot södra porten leddes det af generalen, hertigen af Croy, och mot citadellet slutligen framgingo de münsterska trupperna under general Grandvilliers befäl.
Under den förstnämdes kraftiga ledning hunno löpgrafvarna snart fram till yttre grafkanten. De båda sistnämde deremot ledde sitt angrepp ytterst lamt. Dessutom felades allt samband mellan de olika anfallen, hvilka derigenom föreföllo mer eller mindre planlösa. Man uraktlät sålunda att afleda det ännu återstående vattnet ur fästningsgrafven, hvilket utan svårighet kunnat verkställas, och hvarigenom belägringsarbetet i hög grad skulle hafva underlättats. Af det sätt, på hvilket belägringsarbetena utfördes, säger också en dansk författare, kunde man lära sig huruledes man skall bära sig åt, då man icke vill intaga en fästning. Orsaken till dessa missförhållanden låg i de personliga stridigheter, som uppstått inom danska högqvarteret. Den utmärkte ingeniörgeneralen Henrik Ryssensten hade nämligen råkat i fiendskap med generalen Goltz, och denne, hvilken var konungens förtrogne rådgifvare i alla krigssaker, förtalade honom hos monarken vid alla tillfällen, till dess att Ryssensten slutligen råkade i den fullständigaste onåd. Han kallades icke en gång till det krigsråd, som skulle öfverlägga om sättet, på hvilket belägringen skulle företagas. Löpgrafvar och batterier utstakades utan hans vetskap. Äfven batterier bygdes och förråd anlades utan allra minsta plan, endast för att undvika misshagliga personers råd.
Den 13 juni kom ändtligen det grofva artilleriet från Köpenhamn. Det utgjordes af ett stort antal kanoner samt tolf ofantliga mörsare. Af dessa stäldes framför utanverket vid södra porten tjugusex kanoner och sex mörsare samt mot slottet aderton kanoner och sex mörsare. Bibow deremot, som skulle utföra sjelfva hufvudanfallet, fick endast understöd af ett litet batteri, bestående af sex tolfpundiga kanoner.
Danskarne fingo nästan i lugn och ro utföra sina arbeten. Fersen hade nämligen beslutit att spara sina krafter till det afgörande anfallet. Han klandrades härför af åtskilliga bland sin omgifning, hvilka ansågo att han bort söka hindra danskarne redan vid deras öfvergång öfver kärret, ty när denna öfvergång, sade man, efter en veckas förlopp var verkstäld, hade dessa undangjort sitt svåraste arbete. Men utgången skulle visa, att Fersen handlade klokt. Utanverk och betäckt väg saknades nämligen, såsom förut är sagdt, och ett större utfall under belägringens första skede skulle derför kraft ofantliga offer. Onödig manspillan var emellertid det som framför allt annat borde undvikas, då besättningen var så fåtalig. Af denna orsak förbjöd också Fersen sin kanonservis att besvara fiendens eld, om det icke var så ljust att den tydligt kunde se målet. Men när danskarne framdrifvit spetsarna af sina löpgrafvar alldeles inpå fästningsgrafvarna, gjorde han några kraftiga utfall och tillfogade dem åtskilliga förluster samt fördröjde deras arbeten. Sålunda gjordes den 18 juni ett utfall med 60 afsutna ryttare, hvilka med pistoler och handpikar drefvo undan fienden och togo några af hans officerare till fånga. Följande dag utgick öfverstlöjtnanten Fritz Wachtmeister med 250 ryttare och 150 musketerare mot general Bibows batteri vid östra porten och tillfogade honom stora förluster samt tog flere fångar. Bibow blef dock icke länge svaret skyldig. Natten mellan den 21 och 22 juni, sedan de danska batterierna under flere timmar häftigt beskjutit staden från flere sidor, anföll Bibow, i spetsen för en skara frivillige, bastionen vid östra porten. Han drefs visserligen efter en häftig strid tillbaka, emedan hans trupper saknade spadar, hvarmed de kunde gräfva ner sig, men då Fersen, som ville spara sitt folk, endast förföljde honom med musköteld, lyckades han att sätta sig fast omedelbart framför östra porten, der han genast lät uppkasta ett nytt större batteri. Under de följande dagarna utbredde sig Bibow härifrån ända ned till stranden. Danskarne sökte nu sammanbinda sina skilda verk genom en lång löpgraf utefter fästningsgrafvens ytterkant, hvilket dock endast delvis lyckades.
I sin helhet framskred belägringen mycket långsamt. Stora massor af bomber och granater inkastades visserligen i staden, men de gjorde sällan någon större skada. Löpgrafsarbetet åter hindrades nästan helt och hållet af elden från svenskarnes stora mörsare, hvilka öfversållade arbetarne med ett regn af stenar.
Kristian den femte vardt allt otåligare. Han hade just i dagarna fått kunskap om den svenska flottans afsegling från Dalarö. I hvarje ögonblick kunde hon löpa in i Sundet. Nu ansågs i allmänhet den danska flottan vara för svag till att ensam möta hennes anfall, innan de holländska skeppen hunnit anlända. Malmö skulle derför kanhända undsättas från sjösidan, och hvarje förbindelse med Själland plötsligt afskäras, då hela danska armén vore nära sin undergång. Dessutom spordes, att svenska hufvudarmén fått stora förstärkningar, och att den troligen inom kort skulle rycka söderut för att tvinga danskarne att upphäfva belägringen. Påverkad af dessa tidningar och bländad af den lycka, hvarmed Bibow utfört sitt senaste anfall, befalde konungen, att Malmö skulle tagas genom en generalstorm »utan vidare ceremonier». Visserligen gjordes i krigsrådet svaga invändningar mot detta vågspel, men konungen kunde icke förstå, hvarför det icke skulle lyckas med Malmö, då det gått så lätt att efter samma metod taga det starkare Kristianstad.
Icke heller i detta krigsråd inhemtades Ryssenstens åsigt. De som skulle leda stormningen, sökte icke ens taga reda på, hurudan den redskap borde vara, som skulle nyttjas under stormningen. Det enda man gjorde var att sända bud till Ryssensten, att han skulle ställa i ordning en stor myckenhet stormstegar och broar. Med anledning deraf satte han alla sina timmermän genast i verksamhet, men hvad de kunde hinna tillverka under loppet af några timmar skulle naturligtvis ej på långt när kunna fylla behofvet. Samtidigt tvungos bönderna i den kringliggande trakten till att hugga ris, af hvilket faskiner tillverkades, afsedda till igenfyllande af fästningsgrafvarna. Ingen kom åter att tänka på ett vida enklare medel, nämligen att afleda vattnet ur de samma. — Samma planlöshet, som kännetecknat hela den föregående belägringen, gjorde sig gällande i fråga om sättet för stormningens utförande. Sålunda beslöt man att storma med flere mindre afdelningar på flere olika punkter. Härigenom vardt allt inbördes understöd omöjliggjordt. Enligt den plan, som uppgjordes, skulle sålunda Bibow med tusen man storma det nordöstra hörnet af staden. Lyckades han bemäktiga sig förverket framför bastionen mellan österport och stranden, skulle han med stormstegar bestiga sjelfva bastionen och derefter sända en afdelning ned till porten för att öppna den samma för rytteriet. Till venster om österport mellan de här liggande bastionerna »Göteborg» och »Malmö» skulle en annan stormkolonn anfalla, och vidare skulle hertigen af Croy med tusen man, understödd af öfverste Brockenhusen med 400 dragoner, rikta ett anfall mot södra porten samt söka taga det dervarande låga portvärnet och derefter öfvergå grafven medelst jernbleckspontoner. General Rumohr fick på sin lott att storma vallen, som förenade citadellet med staden, hvarjämte general Grandvilliers med de münsterska trupperna skulle utföra ett skenanfall mot sjelfva citadellet. Reserven för alla dessa kolonner stäldes under befäl af general Ryssensten. Slutligen skulle tygmästaren Anders Karlsson afsegla från Köpenhamn med 100 slupar och Amager-båtar för att angripa fästningen från sjösidan. Anfallet skulle ske samtidigt på alla punkter, en timme efter midnatt.
Parolen var redan utgifven i fästningen, och nattens dimmor började lägra sig. öfver de vida fälten, då vakterna på vallarna märkte en ovanlig rörelse uti de danska löpgrafvarna. Allt flere trupper tågade dit från lägret, hvilket föreföll så mycket märkligare, som man icke såg några aflösta trupper tåga tillbaka. Samtidigt sågo vakterna stora lass med flätade risknippor och annan redskap köra fram till de längst framskjutna posterna, hvilket endast kunde tyda på en omedelbart förestående generalstorm. Emellertid funnos högst få officerare inom fästningen, som ville tro att danskarne på fullt allvar tillärnade ett så vanskligt företag som att storma en fästning, hvars murar ännu voro nästan oskadda. Fersen var nästan den ende som var af denna åsigt, men han var en allt för erfaren krigare för att invagga sig i säkerhet af dylika slutledningar. I krig, sade han, var allt möjligt. Han hade derför icke väl blifvit underrättad om danskarnes förehafvanden, förr än han gaf befallning, att hvarje man, som kunde bära vapen, skulle skyndsamt begifva sig till den post, till hvilken han blifvit indelad. Derefter red han ut till hvarje afdelning, förmanande folket att hålla sig tappert, samt försäkrade dem om Guds hjelp.
På slaget ett aflossade danskarne lösen med tolf kanoner, och strax derefter sågos deras stormkolonner stiga upp ur löpgrafvarna. I spetsen för konung Kristians lifregemente anföll den tappre Bibow, såsom sagdt är, förverket vid österport. Ehuru han möttes af den häftigaste musköteld, lyckades han kasta sina medförda broar öfver grafven, hvarefter hans folk började klättra upp för vallen. Befälhafvaren i förverket, kaptenen Matern, höll sig mycket tappert. Flere gånger slog han tillbaka de stormande, men slutligen vardt han öfvervunnen och med allt sitt folk nedhuggen. Bibow skyndade nu mot den bakom förverket liggande bastionen »Stockholm». Efter en kort men häftig strid besteg han äfven här vallen och dref de försvarande in åt fästningen. Nu sände han befallning åt de eftersta kompanierna, att de skyndsamt skulle gå öfver stormbroarna och besätta hvad han lyckats eröfra. Derpå skyndade han med sin främsta afdelning efter de vikande svenskarne, hvilka drogo sig tillbaka öfver den öppna platsen innanför österport. Det afgörande ögonblicket var kommet. Svenskarne trängdes allt längre in åt staden, och många af dem hade redan kastat bort vapnen. Hade Bibow lyckats öppna porten för det utanför otåligt väntande danska rytteriet, hade stridens utgång varit gifven. Men hans lilla skara var för svag för att bryta sig fram så långt, och förstärkningarna uteblefvo. I stället nådde honom det olycksbudet, att broarna öfver grafven voro förstörda. Svenskarnes eld hade sönderskjutit underlaget till dem, och när folket, ifrigt att komma öfver, rusat ned på dem i stora flockar, hade de gått i stycken. Härigenom vardt Bibow afskuren från förbindelsen med de sina. Hans folk började blifva modfäldt. Gång på gång sände han bud efter förstärkning, men budbärarne kunde icke komma öfver grafven. Deras tecken och signaler varseblefvos icke till en början på andra sidan i den rådande villervallan, och när de ändtligen uppmärksammades och begrepos, fans intet folk till hands att sända fram. Ryssensten, hvilken, såsom nämdt är, skulle anföra reserven, red till lägret för att hemta hjelp, men der fans ej en enda man — och Bibow vardt lemnad åt sitt öde. När han märkte att han icke skulle få något understöd, beslöt han, tapper till det sista, att slå sig igenom. Hans trupper voro skingrade åt alla håll, större delen af officerarne stupade, och svenskarne trängde allt häftigare inpå honom. Men större fara hade han trotsat. Med halfpiken i sin lyfta hand rusade han emot sina motståndare, hvilka i mörka hopar rörde sig i det fladdrande, rödaktiga fackelskenet, på andra sidan om den öppna platsen. Hoparna växte. Hans lilla skara omfattades från alla sidor, tills hon slutligen vräktes, efter det tappraste motstånd, utför vallen. Några af Bibows soldater drunknade i den gytjiga grafven nedanför, andra blefvo hängande på det spetsiga pålverket. Ingen enda undkom med lifvet. Sålunda slutade den tappre Bibow sin oroliga lefnad.
De andra stormkolonnerna hade haft ännu mindre framgång. Warnstedt och Busk, hvilka skulle anfalla vallen till venster om österport, lyckades visserligen att öfvergå grafven och uppklättra på vallen, men måste, efter att hafva försvarat sig der i nära två timmar, hvarunder de en gång varit nära att bana sig väg till Bibows understöd, gå tillbaka. Klockan var då fyra på morgonen. För hertigen af Croy, Rumohr och Grandvilliers gick det ännu sämre. Ingen af deras kolonner lyckades ens komma öfver grafven. Stormbroarna hade gjorts alldeles för korta, till följd hvaraf många soldater i första anloppet kommo i vattnet och drunknade.
Stormningen hade kräft oerhörda offer. När det dagades, syntes högar af lik rundt omkring fästningen. Hvart man såg, på vallarna, i grafven, på det spetsiga pålverket och under de sönderskjutna stormstegarna, lågo döda kroppar. Ja, äfven långt ute i sjön kringflöto sådana på risknippor. »Man förstår ej, hvad de velat med faskiner på denna sida», skref Feuquières, hvilken såsom åsyna vittne deltog i försvaret, »men det visar åtminstone, att uti deras uppförande fans tapperhet så väl som okunnighet.» Man ansåg i Malmö, att danskarne förlorat öfver 3,000 man. Detta är kanske något öfverdrifvet, men äfven tredjedelen, hvartill förlusten skattas af dem sjelfva, är ansenlig i förhållande till de stridandes antal. Bland dem, som fallit, voro för öfrigt flere af den danska arméns dugligaste officerare, såsom general Bibow, öfversterna Busk, Ellebrecht, Plessen och Warnstedt m. fl.
När stormningen var afslagen, lät Fersen uppställa hela besättningen, då en innerlig tacksägelse gjordes för Guds nådiga bistånd och stadens frälsning. På eftermiddagen infann sig en dansk trumpetare, som anhöll från Kristian den femte om stillestånd och rådrum till att bortföra och jorda de fallne. Fersen vägrade dock att bifalla härtill, af fruktan för någon krigslist. Han kände ännu icke, huru fullständigt upprifven danska armén var efter nattens händelser. Det danska fotfolket var nämligen till den grad uttröttadt, att rytteriet hade måst öfvertaga hela bevakningen. Emellertid såg man från fästningen, huru de många fartygen, som dagen förut anländt från Köpenhamn, oupphörligt lastades med sårade och återvände öfver Sundet. När det åter dagades, fann man äfven, att många af danskarnes kanoner voro bortförda ur deras batterier. Det var tydligt, att de icke på länge skulle våga göra om försöket att storma. Fersen ingick derför på det erbjudna stilleståndet och lät utlemna alla lik, som fallit i grafven. Dem, som lågo på sjelfva vallen eller innanför den samma, lät han deremot jordfasta inom staden.
Karl den elfte kunde icke nog berömma Fersen för det utmärkta sätt, hvarpå han ledt försvaret under belägringen. Genom sin derunder ådagalagda klokhet och sin okufliga tapperhet hade också denne ristat sitt namn på ett af de ärofullaste bladen af vår historia. Men länge fick han tyvärr icke glädjas åt sin framgång. Han var just utsedd till det ansvarsfulla värfvet att anföra den expedition, hvilken, såsom nämdt är, skulle afgå från Lifland. Men innan han hunnit lemna Malmö, insjuknade han i slutet af juli månad i en hetsig feber, som ändade hans lif den 30 i samma månad. Till sitt sista andedrag fick han således lefva i den stad, hvilken han så väl förstått »att hålla Sveriges krona till handa».
