Sjöslaget i Kjögebugt 1677

Sedan början af juni månad hade svenska hären legat stilla i sina qvarter i trakten kring Herrevadskloster. Hvarje dag hade spejare blifvit utsända för att inhemta underrättelser från Malmö om belägringens fortgång. Karl den elfte hade brunnit af otålighet att få tåga till Fersens hjelp, men hans generaler hade varit enigare än någonsin att motsätta sig ett så vågadt företag. Svenska armén var knappt hälften så manstark som den danska och skulle, om den angrepes, gå sin undergång till mötes. Konungen måste derför gifva sig till freds, tills de förstärkningar, som väntades från det öfre landet, voro framkomna. När detta skett, skulle måhända stora flottan äfven hinna ned till Sundet och afskära fiendens förbindelser med Själland, då hans besegrande skulle vara det samma som hans fullständiga undergång. Men dag efter dag förgick, utan att några förstärkningar afhördes, och lika litet hörde man från stora flottan. Med allt större oro afbidade konungen hennes ankomst. Hon skulle göra honom osäglig nytta, skref han, om hon blott lade sig i Sundet och hindrade en förening mellan den danska och den holländska flottan.

Då kom underrättelsen om Sjöblads olycka. Nu blefvo konungens påminnelser allt skarpare. Om man icke skyndade sig att utlöpa, lofvade han sjelf komma upp till Dalarö och göra en kort process med de tröge och försumlige. Ändtligen i midten af juni kom den glada underrättelsen, att stora flottan gått till sjös. Samtidigt började förstärkningstrupperna att infinna sig. Det var också på tiden, om man skulle hinna fram i rätt tid för att undsätta Malmö. Då spordes den oväntade tidningen, att danskarnes generalstorm i grund misslyckats och att de troligen skulle nödgas att upphäfva belägringen. Med den lifligaste glädje mottog konungen detta glädjebud. Han ansåg den misslyckade stormningen lika fördelaktig för sig som en vunnen seger. Komme nu endast flottan till Sundet, skulle fälttåget snart få en lysande utgång.

Men olyckligtvis voro de svenska örlogsskeppen på långt när icke färdigrustade, då de lemnade Dalarö. Flere bland dem hade icke ens kunnat följa med till sjös, utan måst stanna qvar i skärgården. Man räknade dock af dem, som gingo till segels, 25 rangskepp och 11 fregatter, fördelade i tre eskadrar, den första anförd af Henrik Horn sjelf, om bord på 76-kanonskeppet »Victoria», den andra af amiralen Hans Clerck, om bord på 72-kanonskeppet »Crono-Solen» och den tredje af amiralen Hans Wachtmeister, om bord på 88-kanon-skeppet »Nyckeln». Tillsamman förde fartygen öfver 1,800 kanoner. Flottans ståtliga utseende kännetecknade likväl på intet sätt hennes verkliga sjöduglighet. Större delen af besättningarna hade aldrig förut varit till sjös. Äfven de fleste bland befälet voro fullkomligt okunniga om allt som hörde till sjömansyrket. Dessutom voro alla förråden otillräckliga, och man hade icke ens fått om bord den spanmål, som skulle öfverföras till Tyskland.

Ehuru vinden var gynsam, vågade icke Horn af denna anledning gå genaste vägen till Pommern, utan skref till konungen och anhöll om nya förhållningsorder. Flottan hade då hunnit ned under blekingska kusten. Dagen förut hade likväl Karl den elfte redan sändt bref till honom med befallning att segla närmare Sundet och med all kraft söka förekomma de danska och holländska flottornas förening, samt om möjligt söka draga danskarnes uppmärksamhet och krafter bort ifrån Malmö, hvars belägring de nyss förut börjat. Horn måste derför segla vidare och kastade den 27 juni ankar under Möen. Strax derefter visade sig danska flottan i Kjögebugt. Hon räknade visserligen endast 20 linieskepp och 5 fregatter. Men de danska fartygens utrustning var betydligt bättre än de svenskas, och besättningen mycket mera sjövan. Danska flottan anfördes dessutom af den tappre Nils Juel, hvilket ensamt uppvägde många sextio-kanonskepp.

Vinden var gynsam för ett anfall mot svenska flottan. Nils Juel, som hade befallning att icke inlåta sig i strid, förr än tio holländska skepp, hvilka dagligen väntades, hunnit anlända, höll dock stilla för refvade segel, och mörkret inträdde, utan att flottorna vexlat skott. Följande dag hade vinden vändt sig och gynnade nu svenskarne. Horn lyfte genast ankar och styrde ned mot danska flottan, som låg mellan Falster och Stevns. Mot qvällen kom han inom skotthåll. Men danska flottan antog icke heller nu den strid som erbjöds, utan drog sig sakta undan inåt Kjögebugt. Horn, som ansåg, att detta skedde i afvaktan på de holländska krigsskeppen, följde modigt efter. Från detta ögonblick togo olyckorna för honom sin början. Ett af hans största skepp stötte på grund; tre andra kommo vilse under natten och kunde icke mera återfinnas. Fastän flottan härigenom betydligt försvagats, beslöt dock Horn, efter hållet krigsråd, att ofördröjligen anfalla fienden. Klockan 4 på morgonen den 1 juli hade han åter hunnit inom skotthåll och började, såsom vanligt, striden med kanonad på långt afstånd. Vid Stevns klint måste de vända för att ej komma in på land. Under vändningen råkade skeppet »Draken» på grund, och Horn måste sända sex fartyg till dess hjelp. Danskarne, hvilka nu fått vinden på sin sida, sände en hel eskader under befäl af amiral Rodsten för att kringränna dessa fartyg, hvilket också lyckades dem. Efter en häftig strid voro de sex svenska skeppen nästan redlösa och tvungna att söka hamn.

Under tiden hade striden mellan de öfriga fartygen blifvit allmän. Med omvexlande lycka fortfor den i flera timmar, utan att man på någondera sidan kunde veta, hvilken af de kämpande som skulle få öfverhanden. Tre af fiendens fartyg måste draga sig ur elden, efter att hafva förlorat både master och stänger, och det danska amiralsskeppet »Christianus Qvintus» fick alla sina master och stänger afskjutna samt fem fots vatten i kölrummet. Juel måste till slut lemna det samma, af fara att gå till botten, och stiga om bord på skeppet Fredrik III. Äfven detta skepp vardt snart alldeles redlöst, och efter en half timmes strid måste Juel ännu en gång flytta sin flagga. Nu närmade sig dock afgörandet. Redan vid stridens början hade man i norr sett några större fartyg stiga upp öfver synkretsen. Under striden hade de småningom kommit allt närmare, och de igenkändes nu för att vara åtta danska krigsskepp. Nu kom äfven amiral Rodsten tillbaka med sin eskader, sedan han jagat in de sex svenska skeppen, med hvilka han kämpat, till Malmö. Striden vardt allt mera ojämn. Svenska skeppet »Caesar», fördt af kapten Erik Petersson, hvilken kämpat med det största hjeltemod, måste stryka flagg. Det hade öfver hundra döde om bord; likaså skeppet »Mars», på hvilket man kunde räkna icke mindre än 214 döde och sårade. Ett af de andra svenska skeppen sjönk, ett tredje sprang i luften. Ändtligen vid qvällens inbrott måste Horn gifva vika för öfvermakten och söka sin räddning i flykten. De minst skadade fartygen fingo befallning att betäcka återtåget, hvilket ty värr icke lyckades bättre, än att ett af de bästa fartygen, »Svenska lejonet», vardt omringadt af tolf fiendtliga fartyg och efter tappert motstånd öfvermannadt. Äfven ett annat fartyg, fregatten »Flygande Vargen», togs utanför Skanör af ett danskt linieskepp. Den ende, som redde sig någorlunda uti all denna förvirring, var amiralen Wachtmeister på skeppet »Nyckeln». Han fäktade efter hvart annat mot sju af fiendens fartyg och tillbakaslog dem alla samt lyckades slutligen, nästan oskadd till skrof och tackling, undkomma till Kalmar. Ända till Bornholm fortsatte Juel att förfölja Horns fartyg.

I detta slag förlorade svenskarne ej mindre än 12 stora fartyg, hvilka tillsammans fört i elden närmare 700 kanoner, samt 10 mindre. Öfver 1,200 man af besättningarna voro antingen döda eller sårade och 3,000 man tagna till fånga. Flere af flottans yppersta officerare hade stupat. Slaget hade också för lång tid afgjort herraväldet i Östersjön. Hvarje tanke på att kunna sjöledes undsätta Pommern måste numera öfvergifvas, och dermed var den väsentligaste delen af årets fälttågsplan för svenskarne strandad.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 19 februari 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt