Ändtligen den 5 maj kunde svenska flottan gå till segels ur Dalarö hamn. Hon räknade 53 fartyg, af hvilka 25 voro linieskepp med 1,100 kanoner, och en besättning af omkring 12,000 man. Det förnämsta af den var öfveramiralsskeppet »Stora Cronan». Det var ett af sin tids största krigsfartyg, bygdt af den från England inkallade skicklige skeppsbyggmästaren Gilius Sheldon. Den 1 augusti 1668 hade det gått af stapeln, hvilken tilldragelse ansetts så märkelig, att danske ministern i Stockholm skrifvit särskildt derom till sin regering. Det räknade också ej mindre än 178 fot i längd och 43 fot i bredd samt förde i fyra lag 126 kanoner och hade en besättning af öfver 800 man. Äfven »Svärdet», »Nyckeln» och »Victoria» voro starka slagskepp, af hvilka dock intet kunde mäta sig med »Stora Cronan».
Flottan var delad i fyra sqvadroner, en hvar under befäl af en amiral. Öfver eskadern med krona i flaggan förde öfveramiralen riksrådet Lorentz Creutz befälet om bord på »Stora Cronan»; öfver eskadern med gula flaggan amiralen Claes Uggla, om bord på »Svärdet»; öfver eskadern med blå flaggan amiralen Johan Bäär, om bord på »Nyckeln», och öfver eskadern med svenska flaggan amiralen Johan Bergenstjerna, om bord på »Victoria». Till hvarje eskader hörde, utom de vanliga krigsfartygen, två brännare.
Ehuru flottan alltså räknade många fartyg med talrik besättning, var hon likväl nu, liksom föregående höst, föremål för mycken ängslan och misstro. Utrustningen lemnade mycket öfrigt att önska. Det var dock i synnerhet besättningarnas ringa sjövana, som man ansåg vara flottans svagaste sida. De fleste officerare och nästan alla matroserna voro nya, föga öfvade och modfälda efter olyckan under hösten. Visserligen funnos om bord flere dugliga män, som i forna sjötåg ådagalagt både godt sjömanskap och stor tapperhet, och bland dem intogs förnämsta rummet af de utmärkta amiralerna Bjelkenstjerna och Uggla. Men det stora flertalet ansågs allt annat än skickligt till att häfda den svenska vapenäran. I synnerhet var allmänhetens misstro riktad mot öfveramiralen. Riksrådet Creutz var en gammal man, utan den ringaste vana vid strid vare sig till sjös eller lands. Han hade varit landshöfding i Åbo och sedermera riksråd; hade väl skött sina ämbeten, skref en samtida om honom, »men aldrig sett hvarken fiende eller död». Han hade likväl varit den ende, som velat åtaga sig det stora ansvaret, ledd af samma nit hvarmed han under hela vintern sörjt för flottans utrustning. Af hans likar i rådet hade några dragit sig undan af räddhåga, andra mist hufvudet och misströstat. Bland amiralerna åter hade rådt oenighet, ingen hade velat lyda den andre.
Innan de främsta fartygen hunno till Elfsnabben, upphörde nordvestvinden att blåsa, och det vardt fullkomlig stiltje. Många skepp hade endast hunnit ett litet stycke utom Dalarö skans, och här blef nu flottan liggande stilla för motvind. Otåligheten om bord växte för hvarje dag. Redan den 6 maj omtalade kaptenerna på några engelska handelsskepp danskarnes eröfring af Gotland. Amiralerna brunno af åtrå att få komma till sjös, »för att dämpa fiendens stora öfvermod». I sin ifver läto de varpa ut sina efterblifna skepp, och den 8 maj var hela flottan församlad vid Elfsnabben.
Vinden fortfor emellertid dag efter dag att vara sydlig med töcknig luft och någon gång regn. Sjukligheten ökades under stillaliggandet, och man började frukta för samma smittosamma sjukdom som rasat föregående höst. Ändtligen den 19 maj om morgonen började vinden gå öfver till vestlig och sedan allt mera på nordlig. Befallning gafs nu, att skeppen skulle lyfta ankar och hissa seglen, hvarefter det ena skeppet efter det andra satte sig i rörelse efter amiralskeppet. Klockan 4 eftermiddagen var hela flottan utanför Landsort. Men redan följande dag stillade vinden af, och fartygen drefvo omkring i Östersjön med uppgigade segel. Samma dag afled om bord på skeppet »Victoria» amiralen Johan Bergenstjerna. till allmän sorg och saknad. Qvällen förut hade han börjat frysa, »med snart tilltagande feber». Läkare hade genast eftersändts från öfveramiralens fartyg, men han hade ingenting förmått. Bergenstjerna hade flera gånger yttrat sin förtröstan, att Gud, som ifrån barndomen hulpit honom genom så många besvärligheter och faror, äfven skulle under denna hans sjukdom så hjelpa honom, att han måtte kunna bevista den väntade sammandrabbningen med danska flottan, »åtminstone kunna sitta på en stol och säga sitt råd»; och strax innan han dog, hade han förmanat sin brorson »att bedja Gud, hålla sig redeligen och se sig visliga före, att han måtte föra konungens skepp med tapperhet emot fienden och med hugnad hem igen».
Med anledning af Bergenstjernas död kunde flottan indelas blott på tre eskadrar.
Så snart vinden åter blåste upp, sändes jaktskeppen söderut på rekognosering, medan den öfriga flottan följde långsamt efter. Den 22 om qvällen var hon kommen i höjd med Gotlands södra udde; jaktskeppen hade ännu icke kunnat upptäcka något fiendtligt krigsskepp. Följande dag kom Bornholm i sigte. Det regnade och blåste ganska hårdt, och fartygen hade svårt att hålla sig samlade på ett ställe. Då det visade sig omöjligt att gå öster om Bornholm, vändes nu med hela flottan mot nordost. Dagen efter, den 24 maj, blef vädret vackrare. Sedan skeppen samlats, styrdes åter kurs åt söder, och tvänne af jaktskeppen sändes i förväg på kunskapande. Mot qvällen kommo de tillbaka med den underrättelsen, att hela den danska flottan var samlad vester om Bornholm. »Välsignad vare Gud», utropade Creutz vid denna underrättelse, »som gifvit oss detta tillfälle», och han lät genast alla sina fartyg styra kurs norr om Bornholm. Vid middagstiden kom fiendens skepp i sigte. De räknades och funnos utgöra 26 linieskepp och fregatter, af hvilka åtta eller nio voro holländska. Den svaga vinden, som fortfor under hela dagen, gaf dock föga fart, och först kl. 9 om qvällen kom Creutz inom skotthåll med sina fartyg. Dessa fingo genast öppna eld. Men den förenade flottan höll undan. Nils Juel måste nämligen vara försigtig mot en så mycket öfverlägsen flotta som den svenska. Äfven de särskilda svenska fartygen voro starkare än hans. Sålunda kunde hans starkaste skepp »Kurprindsen» icke på långt när mäta sig med »Stora Cronan». Svenskarne hade dessutom vinden på sin sida. Juel drog sig slutligen så långt tillbaka, att styckeelden icke gjorde någon verkan.
Hans mening var dock icke att fly. Hans ära stod på spel, och han ville kämpa, om han blefve tvungen dertill, ända till sista man. Det skulle också utan tvifvel blifvit en hård strid, om svenska flottan kunnat i tid ordna sig. Men detta omintetgjordes genom de svenska sjömännens ovana. Ingen af dem förstod öfveramiralens signaler, af hvilka en del icke ens voro införda i signalbrefvet. De olika eskadrarna råkade sinsemellan i oordning. Fartygen kunde icke manövreras af det oöfvade manskapet, af hvilket största delen icke ens fått öfva sig i tackel och tåg hemma i hamnen. Till råga på olyckan tilltog samtidigt vinden i styrka. Skeppet »Caesar» miste sin förstång. Snart vardt sjön så hög, att det undre lagets styckeportar måste stängas på alla fartygen. Först vid midnatten upphörde dock skjutandet fullständigt. De båda flottorna voro då nära kusten af Rügen, hvarför de ännu en gång vände om till sjös. — Följande morgon, den 26 maj, var svenska flottan skingrad åt alla håll. Endast nio fartyg voro samlade kring amiralskeppet. Icke dess mindre befalde Creutz, att »blodflaggan» skulle hissas och alla skepp hålla ned mot fiendens för att förnya striden. Denna öppnades strax derefter med kanoneld, medan båda flottorna drogo sig upp mot Sundet. Derunder måste det holländska amiralskeppet hålla af med förlust af sin storstång. De svenska skeppen åter råkade i fullständig oordning. Allt gick »uti största confusion». Många fartyg ville alls icke gå fram mot fienden, utan höllo i lofvart om det svenska amiralskeppet »och sköto, som de hade varit galna, görande det mera skada än fiendens». Då kom en dansk brännare och lade till vid skeppet »Mercurius», som fördes af majoren Creutz, amiralens son. Amiralen, som händelsevis fick se den fara, hvari hans son råkat, lät genast Stora Cronan brassa back för att komma honom till hjelp. Samma manöver upprepades af de andra svenska skeppen, hvilka icke kände orsaken till den samma, men voro skyldiga enligt signalbrefvet att göra efter allt hvad amiralskeppet gjorde. Härigenom kom hela striden att stanna af. Creutz, som icke kände sitt eget signalbref, trodde att hans underordnade voro fega och icke vågade sig fram eller kanske förrädiskt ville lemna honom ensam i sticket. I högsta vredesmod skakade han värjan mot de efterblifna skeppen och skrek från akterdäcket af sitt fartyg, att han skulle vilja se skeppskaptenerna hänga i Stockholms galge. Det dröjde flera timmar, innan flottan kunde återsamlas. Under tiden förlorades ett mindre fartyg, som togs af ett holländskt skepp, och den förenade flottan drog sig i skydd bakom Falsterbo ref. Creutz vågade icke anfalla henne i denna starka ställning, hvarför han den följande dagen lät sina fartyg lofva sig upp till Trelleborg, der de kastade ankar ett par mil från land. Förlusterna voro icke synnerligen stora på någondera sidan. Svenska flottan hade endast förlorat »David minor», ett gammalt köpmansfartyg, som under vintern ändrats till krigsbruk.
Karl den elfte hade med öfverste Dahlbergs kikare åsett slaget från ett kyrktorn i närheten af Ystad. När han sett, huru fiendens fartyg med sönderskjutna tacklingar dragit sig undan mot Sundet, hade han jublat af segerglädje. Han kände sig derför så mycket mera sviken i sina förhoppningar, när svenska flottan plötsligt stannade utan att fortsätta striden. Hon hade icke heller väl kastat ankar, förr än han kallade Creutz till sig. Denne sköt hela skulden till stridens misslyckande på sina underordnade. En sträng undersökning vardt genast inledd. Söndagen den 28 maj gafs tecken från Stora Cronan, att alla officerare på flottan oförtöfvadt skulle komma om bord, och der »undfingo nu många ett stort beröm för alls ingen god gerning och mången oskyldig, som väl hade gjort, blef utskämd och med bödeln undsagd». Bland de förre voro amiralerna Uggla och Wachtmeister samt majorerna Gustaf Horn och Carl Sparre hvilka fingo af konungen mycket beröm för den tapperhet de visat under striden. Bland de senare åter voro amiralen Bäär, amiralitetslöjtnanten Boije och majoren Hans Clerck. Bäär fick, med anledning af förut ådagalagd tapperhet, tills vidare behålla sitt höga kommando, dock under förbehåll att han skulle visa större nit och skicklighet i nästa drabbning. Boije åter miste sin flagga, som nedtogs från hans fartyg och flyttades till skeppet »Wrangel». Majoren Clerck slutligen fick behålla sitt skepp. Samtliga skulle dock längre fram inställas för en särskild kommissorialrätt.
Följande året blefvo de alla af den samma frikända. Förmodligen ansåg rätten, att den gamle landshöfdingen-amiralen sjelf icke var den minst felaktige. Den gamle hedersmannen amiralen Hans Clerck vittnade nämligen, att Creutz icke sällan »varit nog hetsig och opiniâtre, frågat ingen om något, gjort nästan allt efter eget behag samt aktat hvarken skyldig eller oskyldig, utan skurit dem alla öfver en kam».
