När den svenska flottan kastade ankar utanför Trelleborg, hade konungen genast gifvit befallning, att hon skulle åter löpa ut och ofördröjligen anfalla den förenade flottan. Creutz svarade emellertid, då han kom i land, att skeppen ännu icke voro samlade, hvadan han icke kunde företaga sig någonting. Dagen derefter fick han en ny ännu strängare befallning att gå till anfall. Emellertid hade fiendens flotta fått förstärkning af 5 danska och 4 holländska skepp, så att hon räknade ej mindre än 35 rangskepp, oräknadt fregatter och andra fartyg. Holländske amiralen Cornelius Tromp, hvilken af Kristian den femte utnämnts till öfveramiral, hade ankommit med denna förstärkning och hissat sin flagga på danska nittio-kanonskeppet »Christianus qvintus.» Creutz räknade de danska och holländska skeppen till endast tjuguåtta och ansåg sig derför fortfarande öfverlägsen. Han vågade dock ännu icke, till följd af den förenade flottans starka ställning bakom sandbankarna på Falsterboref, framgå till anfall, utan anhöll hos konungen, sedan han rådfört sig med sina flaggmän, att i stället få styra kurs inåt Östersjön för att undsätta Pommern och återtaga Gotland. Denna anhållan villfors af konungen, dock under den förutsättningen, att den fiendtliga flottan först besegrades, hvilket, så ansåg konungen, borde lämpligast ske norr om Öland, emedan de svenska skeppen, i händelse af motgång, der skulle hafva en känd skärgård bakom sig, dit de kunde taga sin tillflykt.
Den 30 maj om morgonen lyfte svenska flottan ankar. Vinden var vestlig »med fogeligt och vackert väder». Ett starkt skjutande hördes från Falsterboref, och snart upptäcktes från masttopparna den förenade danska och holländska flottan komma fram under fulla segel. Man kunde räkna den samma till öfver fyratio stora skepp »och många små derjämte». Creutz lät hålla kursen längs blekingska kusten. Följande dag aftog vinden något, och vid middagstiden, då Bornholm var förbisegladt, kallades de högre officerarne om bord på »Stora Cronan» samt fingo der befallning af Creutz, att göra sitt bästa för att nå Ölands norra udde. Under natten tilltog vinden betydligt i styrka, medan han blef mera sydlig, och vid åttatiden på morgonen, den 1 juni, passerade flottan öster om Ölands södra udde, på ett afstånd af en och en half mil. Man hade kunnat hålla kursen mycket närmare till land, om icke styrmännen varit så oerfarna. De få, som voro med farvattnet mera förtrogna, hade nämligen sårats i sista slaget, andra voro qvarlemnade i Trelleborg.
Derigenom, att kursen sattes så långt från land, kunde de mest snabbseglande af de holländska fartygen tränga sig fram emellan den svenska flottan och öländska stranden. Härigenom fingo de snart lofven af de svenska fartygen. Båda flottorna seglade sedermera under några timmar utmed Ölands östra kust i nordnordostlig riktning. De svenska fartygen sträfvade att hålla bidevind så mycket som möjligt, för att komma förbi öns norra udde, innan fiendens flotta skulle hinna att stänga vägen för dem inåt svenska skärgården. Alla segel pressades hårdt ända från toppen. Men stormen och sjögången tilltogo i en förfärande grad. Storrårna på »Venus» och »Hercules» gingo öfver bord, märsrået på »Carolus» brast midt utaf. Klockan 11 förmiddagen hade den holländske amiralens främsta skepp kommit inom skotthåll. Det femte skeppet i ordningen var det stora danska amiralskeppet. I kölvattnet efter detta följde ett annat stort skepp, med viceamiralsflagg på toppen. Medan de främsta danska fartygen, fortsättande sin kurs rakt fram, öppnade elden ur sina öfversta styckeportar, gjorde detta fartyg en tvär vändning och styrde i skydd af krutröken rakt ned mot Stora Cronan. Det var en farligare fiende, än dennas besättning kunde ana. Några danska fångar, som voro om bord på den samma igenkände nämligen i det ståtliga femtiokanons-skeppet en maskerad brännare och skyndade, af rädsla för sina egna lif, att omtala förhållandet. Nu gälde det att till hvarje pris hålla den farlige seglaren från lifvet. Tygmästaren Gyllenspak eftersändes af Creutz, som frågade honom hvad man skulle göra. Han svarade, att han redan låtit ladda några trettiosexpundingar med dubbla rundkulor och stångkulor, med hvilka han först tänkte helsa nykomlingen. »De styckena», tyckte Creutz och de andra officerarne, som stodo omkring honom, »ville de också bruka det mesta och bästa som ske kunde; men de ville nytja derjämte alla de andra, i alla tre lagen». Så länge skeppen seglade så starkt bidevind, tyckte de nämligen, kunde äfven det nedersta lagets kanoner brukas i lofvart, och de nedersta kanonerna gjorde alltid den största verkan. Under tiden fortforo fiendens öfriga skepp med kanonaden, hvilken dock, i anseende till den höga sjögången och det långa afståndet, icke gjorde någon synnerlig skada. Creutz gick derför under däck för att, medan tid var, intaga sin måltid.
Emellertid hade afståndet mellan de holländska fartygen, hvilka gjort så stark fart, att de kommit upp i lofvart om svenska skeppen, och återstoden af den förenade flottan allt mera vidgats. Ett godt tillfälle yppades sålunda att genombryta fiendens slaglinie och med hela flottan kasta sig öfver de ensamma holländarne. Detta undgick icke heller den tappre och sjökunnige Ugglas uppmärksamhet. Han lät genast skjuta ett signalskott, hvilket var det öfverenskomna tecknet, om någon ville vända mot fienden.
Creutz kom just upp på skansen igen med sina officerare, då detta skott hördes från »Svärdet». »Hvart sjutton vill han nu taga vägen», utbrast öfveramiralen förvånad och befalde, att signalen strax skulle besvaras samt att äfven Stora Cronan skulle vända. Den gamle flaggkaptenen Per Gabrielsson anmärkte då: »Om vi vända med det ranka fartyget i detta hårda väder, sker bestämdt någon olycka.» Men Creutz svarade trumpet, att han ville lemna sitt lif midt ibland fienden och sålunda vinna seger eller ärofull död. Några andra officerare försökte äfven föreställa honom den fara man löpte genom att göra en så tvär vändning under orefvade toppsegel och med öppna styckeportar. Han ville dock icke lyssna till någons råd. Då utropade slutligen Gyllenspak: »Om vi ändtligen skola vända, torde det icke böra ske så hastigt, att icke styckena hinna intagas. Efter vändningen kunna vi sedan minska seglen och nytja äfven styrbords kanoner.» Han skyndade derpå genast under däck och befalde artillerikaptenen att i största hast låta åter indraga kanonerna akter om stormasten på babords sida, och stänga för luckorna till styckeportarna, samt i stället draga ut några af de, främsta kanonerna på styrbords sida, för att kunna möta fienden med skott genast efter vändningen. Han hann emellertid knappt utsäga befallningen, förr än det stora fartyget redan låg i vändningen. De tunga kanonerna, som varit utdragna i lofvart, kommo derigenom i lä och stodo snart med mynningarna rätt ned i vattnet. Artillerikaptenen ropade åt sitt folk, att de skulle draga in dem. Men det förmådde icke med alla sina krafter att rubba de tunga trettiosexpundingarna. Gyllenspak, som insåg den hotande faran, sprang åter upp på skansen, der öfveramiralen och officerarne höllo sig fast i vant och tåg. »För Guds skull stryk seglen», skrek han, »och lofva om!» Men ingen lyssnade till hans ord. I samma ögonblick blefvo de aktersta seglen omsvängda och fingo vinden från orätt håll. Gyllenspak sprang då till märsfallet för att åtminstone få ned stora märsseglet. Medan han arbetade dermed, kom kapten Torsk uppspringande på däck och skrek af alla krafter »Lofva, lofva, i Jesu namn!» Men det var nu för sent. Allt var larm, förvirring, rök. - I nästa ögonblick kom en häftig stormby och fattade i de aktre omsvängda seglen samt vräkte det stolta skeppet ännu mera på sidan. Det återstod väl ännu ett medel till räddning genom att kapa masterna. Men ingen kom sig för dermed. Bestörtningen hade gripit omkring sig bland den ovana besättningen, och om några ögonblick låg det nyss så stolta skeppet på sidan med master och segel jems med vattenytan. Vattnet rusade in genom de öppna styckeportarna och däcksluckorna, och efter några minuter syntes intet mera af skeppet ofvan vågorna än »platta sidan om styrbord». Dit sökte nu några af besättningen rädda sig, medan andra kastade sig i vågorna, för att gripa fast i någon planka att hålla sig vid. Då hördes en häftig knall. Den öfver vattnet liggande skeppssidan öppnade sig för en väldig eldpelare, och allt samman försvann i djupet.
Creutz hade redan dessförinnan omkommit. I det längsta hade han sökt hålla sig fast i ett af vanten. Men då vattnet steg honom upp till halsen, »befalde han sin själ i Guds händer och släppte af.» Då Gyllenspak, som fick göra honom sällskap i vågorna, åter kom upp i vattenytan, såg han endast vrak öfverallt, bjelkändar och plankor, vid hvilka de qvarlefvande klängde sig fast. Desse vinkade åt några af fiendens fartyg, som seglade förbi, och ropade efter hjelp. Men matroserna på dem vinkade endast tillbaka med hattarna och ropade: »Farväl, farväl!» Först sent på qvällen kom en slup från ett svenskt fartyg, hvilken lyckades berga två officerare och trettioåtta man, hvilka under natten landsattes på Öland. Detta var allt som återstod af den nyss så talrika besättningen på det stora amiralskeppet.
När Stora Cronan kantrade, hade »Svärdet» just legat i vändningen, och de båda amiralskeppen hade varit nära att stöta tillsamman. Uggla hade derför låtit Svärdet vända undan vinden. Men dervid hade stormasten gått öfver bord, och skeppet, som icke längre kunde hålla kursen, dref redlöst omkring för vind och sjögång. Flere af de andra fartygen, som hade vändt på signalen från Stora Cronan, hade råkat ut för liknande missöden. Skeppet »Äpplet» hade sålunda förlorat sin stormärs och kunde endast med största svårighet styras, andra åter hade mist stänger och rår.
När de nu fingo se, att Uggla, hvilken öfvertagit befälet efter Creutz, vände med vinden, tog flertalet denna hans manöver såsom tecken till flykt. Härigenom bröts fullständigt sammanhållningen mellan de olika svenska eskadrarna, och det redlösa »Svärdet» måste ensamt upptaga striden mot fiendens hela flotta. Amiralen Hans Clerck och majoren Johan Clerck sökte visserligen komma Uggla till hjelp. Men femton af fiendens största fartyg omringade »Svärdet» och hindrade dem att komma fram. Snart föllo de två återstående masterna öfver bord. Kaptenen Grönvall på »Neptunus», kommendören Mats Mårtenson Dynkarck på »Hieronymus» jämte briggen »Jernvågen» skyndade visserligen till dess understöd, men de förmådde endast dela Ugglas ära. Den danske öfveramiralen Tromp lade sig på ena sidan med »Christianus qvintus» och Juel på andra sidan med »Kurprindsen». Under en hel timme försvarade sig »Svärdet» med stort mannamod. Två gånger råkade Tromps fartyg i brand, som dock snart släcktes. Uggla uppmanades gång på gång att stryka sin flagga. Han svarade i sina officerares närvaro, att han icke ville lemna »ett så capitalt skepp med så stora stycken i fiendens händer eller gifva sig fången, utan hellre fäkta såsom ärlig man, tills han måste salvera sig i sjön». Fienden gjorde sig derför redo att äntra. Genom krutröken såg man på »Svärdet», huru fiendens matroser och båtsmän klättrade upp på relingarna med sina änterbilor och båtshakar, medan andra underhöllo den häftigaste musköteld från märskorgarna. Då kom en större holländsk brännare i full låga styrande ned mot de kämpande fartygen. Det ropades åt brännarekaptenen af alla krafter från de fiendtliga fartygen, att han skulle hålla undan. Men ropen hördes icke. Brännaren hakade sig fast i aktern på »Svärdet», och under den starka blåsten dröjde det endast några ögonblick innan skeppet var antändt. Lågorna, som snart fladdrade öfver relingen, drefvo tillbaka de äntrande sjömännen. Den lika tappre som högsinnade Tromp uppmanade än en gång Uggla att komma öfver till hans fartyg. Dennes egna officerare sökte förmå honom att rädda sig på storluckan. Men han vägrade allt jämt att lemna sin plats. Sjelf ville han vara den siste, sade han, som lemnade fartyget. Då hördes en väldig knall, en hög eldpelare sköt upp i luften, och det stora skeppet var endast ett vrak.
Klockan var då fyra på eftermiddagen. En kort stund lyckades Uggla hålla sig uppe på en rå, men förmodligen svårt sårad, då skeppet sprang i luften, kunde han icke hålla sig fast, utan dog under »vågornas öfverkastande», i armarna på tvenne högbåtsmän, som hade honom emellan sig. Ännu sent på natten såg folket i Långlöts by på Öland återskenet af det ute på hafvet brinnande fartyget. Af hela dess besättning räddades om bord på den förenade flottan endast 4 officerare och 46 soldater och båtsmän.
Med »Svärdets» undergång var striden afgjord. För fulla segel gensköto fiendens fartyg de svenska, som vidt skilda från hvarandra endast kunde söka sin räddning i flykten. Det ena efter det andra af dem omringades och äntrades. Efter »Svärdet» kom ordningen till dess trogna drabanter »Neptunus», »Hieronymus» och »Jernvågen». »Neptunus» äntrades och togs först efter ett tappert försvar, hvarunder större delen af dess besättning stupade, af ett stort holländskt fartyg. Samma öde vederfors »Jernvågen». Endast »Hieronymus» lyckades efter tappert försvar att slå sig igenom åt svenska skärgården.
Men olyckan upphörde tyvärr icke med sjelfva striden. Skeppet »Draken» hade under den häftiga seglingen fått in så mycket vatten, att det måste sättas på grund för att icke sjunka. Det kom dock flott följande dag. »Kompanisolen» förföljdes ända till Vestervik och stötte der på grund, men skadades dock icke värre, än att det några dagar senare kunde inlöpa till Dalarö, dit de öfriga qvarlefvorna af svenska flottan tagit sin tillflykt. Äfven uti sjelfva hamnen förföljdes hon af otur. Skeppet »Äpplet», fördt af kaptenen Evert Haas stötte på grund och sjönk. Haas hade varit vinskänk i Stockholm, då han utnämdes till sitt höga befäl. Han var fullkomligt okunnig i sjömansyrket och lär icke ens kunnat skilja »på skans eller back». Om aftonen den 5 juni uppstod en häftig storm. Amiralen Boije, som var om bord på »Äpplet», förestälde kaptenen nödvändigheten af att göra anstalter för skeppets stadiga förankring. Men då han icke längre förde något befäl, hörsammades icke hans råd. Det fans icke heller om bord en så stark tross, att ett varpankare kunde föras ut. Sorglös och okunnig lät kaptenen skeppet drifva hur det ville. Boije hade emellertid gått ned i kajutan för att skrifva ett bref. Medan han var sysselsatt dermed, ropade hans unga dotter, som satt bredvid honom, att hon kunde urskilja folket på stranden mycket tydligare än förut. Boije insåg genast den fara, som hotade, och rusade upp på däck. Men det var för sent. I nästa ögonblick tornade det stora skeppet mot en undervattensklippa och sjönk på flere famnars djup.
Härmed slutade den svenska flottans sjötåg för detta år. Hennes förluster under och efter slaget hade varit betydliga. Ej mindre än 11 fartyg hade gått förlorade, och af flottans besättning voro öfver 4,200 man döda eller fångna. Den stora sjösegern vid Öland firades i Köpenhamn med pomp och ståt. Från vallarna och krigsfartygen på redden skötos glädjesalvor i fulla tre timmar. Danskarne hade också skäl att fröjdas, ty nu fans intet hinder längre för deras landstigning på skånska kusten.
En motsatt verkan hade detta skjutande på andra sidan Sundet. Folket kom just ur kyrkan i Malmö, då det hördes. Man kastade oroliga blickar utåt Sundet, der en och annan redan tyckte sig upptäcka den fiendtliga flottan under fulla segel. Först senare på dagen fick man närmare underrättelse om olyckan. Dess storlek dämpade hvarje utbrott af konungens häftiga lynne. »Ske Guds vilje!» sade han undergifvet, »Han skall i sinom tid bistå och hjelpa sin tjenare.»
